Seger eller död – om den libyska revolutionen

När intigheten talar

I Socialistiska partiet, där både Benny och jag har varit medlemmar alltsedan grundandet för fyrtio år sedan, stödjer en knapp majoritet i partistyrelsen den revolutionära kampen för att störta Khaddafis diktatur – samtidigt som den irrationellt nog vänder sig ”mot de imperialistiska makternas militära intervention”.
De av våra läsare som ofta klickar in på vår blogg vet att vi har en rakt motsatt uppfattning.
Hur partiets medlemmar ser på frågan vet vi inte än. Frågans stora vikt och de meningsmotsättningar som finns har gjort att partistyrelsen i helgen beslöt om en gemensam diskussion bland alla medlemmar inför ett i praktiken beslutande partiråd i augusti. Den här bloggposten är en del av denna diskussion och skiljer sig därmed från vår vanliga meny. Uppskattar du inte detta är läsrådet enkelt: Vänta till nästa sittning då kommer nya rätter…
Har du inte läst Bennys text i förra veckan är den här:
Libyen – revolution eller ockupation?
******
Ett politiskt fossil som Kommunistiska Partiet, med sina insprängda förkalkningar från stalinismens värsta år, fräser i sin press spott och spe över att vårt parti överhuvudtaget har olika åsikter och dessutom diskuterar dessa. För oss är det en självklarhet. Vi – och många utanför vår krets – diskuterar frågan i en demokratisk tradition som vi är mycket stolta över. Öppet, rättframt och intensivt. Ibland eldfängt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Den arabiska revolutionen har aktiverat en social och politisk vulkan i en region och i ett språkområde – med 300 miljoner människor – som inte precis ligger i den terräng där vi brukar orientera oss.
I Libyen ser vi dessutom den första väpnade folkliga resningen mot en av arabvärldens diktaturer. Revolution mot kontrarevolution. Seger eller död.
Hänvisningen inledningsvis till att ” vi var med när det begav sig”, då för fyrtio år sedan, är inte ett försök att leka politisk ålderman eller att göra anspråk på någon sorts historisk legitimitet. Skälet är att jag – när jag försökt förstå hur majoriteten kommit fram till sina slutsatser i frågan om Libyen – uppfattat det som att den när det gäller FN/NATO-interventionen har återfallit till det som på den tiden var den teoretiska angreppspunkten för vår kritik av ”den gamla arbetarrörelsen” och dess sätt att se på världen.
Med fina ord kallade vi då detta för historisk empirism eller empiriodogmatism. I stället för en konkret analys av konkreta förhållanden överför man tidigare (i och för sig viktiga) historiska erfarenheter till att också gälla för alla skeenden som vi lever med i nutid. Man litar till gamla erfarenheter och tidigare beprövade slutsatser och efterhand sätter sig dessa djupt och blir till en orubblig dogm. Det som anses som en absolut regel behöver inte längre verifieras.

,

https://i0.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TdLuSIX53ZI/AAAAAAAAHIM/ApqM8d_ZOhY/04.jpg?resize=584%2C432&ssl=1

Liksom i Irak kommer NATO:s intervention i Libyen
att växa över i en ockupation…

.

Reaktionen på beslutet om militära FN/NATO-insatser blir därför förutsägbar:
”USA och NATO vill inte skydda civilbefolkningen i Libyen. Angreppskriget är bara till för att skapa en lydregim och komma åt landets olja. Se bara till Irak och Afghanistan hur många som har dött. USA:s invasioner i Tredje världen har alltid börjat med interventioner, som lett till blodiga inbördeskrig, ockupationer eller brutala marionettregimer. Vita Huset försvarar regimen i Bahrein. Varför skulle man då göra något bra för det libyska folket.”
Den ryggmärgsreflexen är givetvis sund, en naturlig politisk försvarsmekanism hos en vänstermänniska och har mycket fog för sig. Men den måste sedan kalibreras mot det som faktiskt sker.
Nu gör den vänster som både i Sverige och internationellt lägger sin energi på att propagera mot FN/NATO-interventionen inte detta. Den är i stället minst sagt sparsam med analyser av den libyska revolutionen ”on the ground” och diskuterar därför nästan aldrig faktiska skeenden. Sällan eller aldrig berättar den om striderna i städer som Az-Zawyah, Tripoli, Benghazi, Misrata, Zlitan, Nazin eller Nalut. Vi får inte ens glimtar av upprorens hjältar.

.

https://i0.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TbQXYhM5bNI/AAAAAAAAHA8/Ja77e7RcvxA/_52322305_011820233-1.jpg?resize=584%2C328&ssl=1

”Vi får inte ens glimtar av upprorets hjältar”

.

Mer ofta försöker den vänstern krympa och nedvärdera de tillfälliga politiska strukturer som skapats i kampen. Framförallt Libyens Nationella övergångsråd. Det är naturligtvis viktigt att varna för gamla samarbetsmän från tidigare libyska regeringar. Men samtidigt både poänglöst och kontraproduktivt att kritisera och förringa en borgerligt demokratisk revolution bara för att den leds av borgare. Framförallt som det inte finns någon arbetarrörelse som den kan förleda och förråda. Den idén finns bara här i väst som en tänkbar framtida möjlighet eller en önskan om en sådan. Varför då i centrum föra fram tidlösa paroller om vad socialister i allmänhet bör göra? När det kanske inte finns ens en endaste sådan. Varje grönsak har sin årstid, brukar man säga och så även för politik som i sanning är en färskvara. I stället borde vänstern driva en kampanj för att fler regeringar ska erkänna Övergångsrådet som den enda legitima förespråkaren för det libyska folket.
.

https://i0.wp.com/lh5.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TdLzUTS1_RI/AAAAAAAAHIg/t9SpCxp4D6Q/1517213_3_4474_le-colonel-khadafi-ici-a-rome-le-12-juin.jpg?resize=584%2C292&ssl=1

”Ge oss bara vapen så ska vi befria oss själva från Khaddafi”

.

Samt det självklara kravet på att rebellerna under sitt nu antagna namn Free Libya Force ska få de egna vapen som behövs i kampen. ”Ge oss bara vapen så ska vi befria oss själva” säger denna upprorsrörelse vilken vill avväpna Khaddafi de tunga vapen som han fått köpa från Västmakterna och Ryssland. Diktaturen i Tripoli har till och med fått köpa NATO:s modernaste stridsvagnar, med automatisk raketeld (tillverkade i Italien). Varför skulle då inte Sverige kunna leverera modernt artilleri från Bofors till demokratirörelsen? Skälet till att främst USA-imperialismen motsatt sig tanken på att bistå revolutionen med egna vapen är givetvis att detta skulle ge den större självständighet, ett större självförtroende och därmed mer fria tyglar när det gäller framtiden. För oss är det naturligtvis motsatsen som måste gälla!
Samtidigt med att denna vänster gärna nedvärderar det libyska folkets väpnade revolt mot Khaddafi försöker den, om än i olika ordalag, uppvärdera den folkliga uppslutningen bakom diktaturen i västra Libyen – fast det är i denna landsända som några av de hårdaste striderna har rasat. Uppenbart har dessutom den berbiska minoriteten i det bergiga nordvästra Libyen förenats som ett folk i total motsättning till Khaddafis styre.
Skälen till att man inte bryr sig eller skyggar för verkligheten är säkert många. Men det viktigaste är nog att det till sist blir logiskt ohållbart, till och med absurt, att vara emot all NATO-intervention, om man väl tar in vad som skett ”on the ground” sedan den 17 februari när upproret utlöstes. De erfarenheter av tidigare NATO-insatser som vi sett går helt enkelt inte att inordna i tidigare mönster och eftersom inte dogmen går att bekräfta mot verkligheten stegrar man sig för den senare och vänder ryggen till. Ett inte helt ovanligt mänskligt beteende.
Men är det ändå inte väl djärvt, till och med ohyfsat, att påstå detta?
Knappast. Jag ska illustrera med ett lika viktigt som övertydligt exempel. Från den vänster – vilken motsätter sig all FN/NATO-intervention – har jag, vare sig i Sverige eller i så gott som alla andra länder (på de språk jag kan hantera), sett en enda artikel eller ens ett enda ord om Khaddafis tio veckor (!) långa försök till militär våldtäkt på halvmiljonersstaden Misrata. Befolkningens episka motstånd och seger mot stridsvagnar, GRAD-raketer, klusterbomber, krypskyttar och försåtsmineringar kommer att tillhöra modern revolutionshistoria – men ändå har de som säger sig ”försvara den revolutionära kampen i Libyen” varit mol tysta om den självorganisering på alla livets områden som nu verkar ha resulterat i en avgörande seger. Vare sig det gällt den oerhörda omflyttningen av människor från stadsdel till stadsdel; distributionen av mat och vatten; sjukvård; barnafödande och barnomsorg; kommunikation och information; vapenproduktion och militär organisation.
.

https://i0.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TbSbQFDG2ZI/AAAAAAAAHBg/v1MS2aG1SiM/image-206798-galleryV9-kebd.jpg?w=584&ssl=1

”Befolkningens episka motstånd kommer
att tillhöra den moderna revolutionshistorien”
.
På rebellsidan har över tusen människor dödats i striderna. Många andra har sårats. Lasarettsfartyg har evakuerat flera tusen svårt skadade.
I Libyen tillät aldrig diktaturen att människor på ett fredligt sätt skulle erövra sin frihet. För på samma sätt som kungafamiljen Khalafi i Bahrein och familjen Assad i Syrien besvarade familjen Khaddafi där befolkningens krav på demokrati med ursinnigt våld och inhyrda bärsärkar. Libyerna kunde inte skapa sig sitt eget Tahrirtorg (Även om den centrala mötesplatsen i Benghazi nu fått detta namn) . I Libyen är det i stället Tripoli Street som vi kommer att minnas. Det var där Khaddafis långa kolonn med stridsvagnar garnerad med infanteri och hundratals krypskyttar rullade in med sitt dieselvrål och försökte lamslå upproret med terror. Det var också på denna centrala aveny, vilken skär genom hela City, som Khaddafi fick sitt ”Stalingrad”. Det var här hans Bataljon Hamza slogs ut och kriget vände. Inte minst skar rebellerna av det militära underhållet mellan Tripoli samt städerna Sirte och Brega.

.

https://i0.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TdNEhD88wpI/AAAAAAAAHJE/yMcq190XxPQ/x_0.jpg?resize=584%2C376&ssl=1

”Seger eller död” är motståndets ledord i Misrata

.

Om detta heroiska motstånd och denna kanske avgörande militära seger är det mol tyst från den vänster som sagt nej till all intervention från NATO. För mig är detta en öronbedövande tystnad och denna talande intighet är naturligtvis kopplad till att frihetens Misrata vare sig överlevt eller segrat utan flyginsatser och marint stöd från NATO. ”Seger eller död” är motståndets ledord i Misrata och utan den seger som nu kommit närmare hade döden för länge sedan kommit i kapp upproret. Tusentals människor hade avrättats på fläcken eller torterats för att kastas ner i Khaddafis fängelsehålor.
Stadens innevånare har varit beredda att offra allt. Rebellerna har okuvligt gått in i närstrider. Stadens mekaniker har byggt om pickupfordon till pansarbilar. I andra verkstäder har man haft egna vapenfabriker. Lokalradion som organiserats av revolutionen har dag som natt hjälpt till med att vägleda all logistik. Men utan NATO-insatsen hade man ändå givetvis inte klarat sig undan de tunga vapen, de stridsvagnar och de raketramper som oavbrutet försökt förvandla människorna och deras stad till en enda stor grusad begravningsplats. Under två långa månader har dessutom den enda humanitära hjälpen under belägringen kommit in sjövägen, Vare sig det gällt mat, mediciner eller evakuering av svårt sårade. Tusentals utsatta immigrantfamiljer som flytt till hamnstaden har dessutom räddats till livet genom flyktingtransporter vattenvägen till Benghazi. Regimens Bataljon Hamza har hela tiden försökt hindra denna livsviktiga nödhjälp med hjälp av raketanfall och mineringar.
Utan NATO:s intervention med flygangrepp, ständiga marina eskorter och minröjning hade det episka dramat Misrata handlat om revolutionens sammanbrott i stället för dess seger.
Även i Socialistiska Partiet och i dess debatt är majoriteten fåordig när det gäller att skildra det som skett och sker i Libyen. I Bennys och mitt vanliga husorgan, partiets veckotidning nr 18 fredag 6 maj, försökte redaktionen få mer kött på benen genom att i intervjuform fråga fem socialistiska aktivister om hur de motiverar att de säger nej till NATO:s interventioner. Den redaktionella idén var uppenbart att de var och en för sig och tillsammans skulle ge tidningens läsare bättre insyn i hur partiets majoritet resonerar.
Stämmer man av svaren mot det jag hävdat ovan ser resultatet ut så här:
Margaretha Svensson avviker inledningsvis mot partilinjen genom en förståelse för att beslutet om en flygförbudszon ”var en nödvändig akutåtgärd eftersom döda revolutionärer aldrig kan nå målet: att störta förtryckarna.” Rimligtvis syftar hon främst på den franska flyginsatsen mot stridsvagnskolonnen utanför Benghazi den 19 mars och så långt är vi också mer än överens. Men sedan går hon direkt över till nutid och hävdar då utan att berätta om varför akutåtgärderna kan avbrytas att ”nu väntar man bara på att regimen ska falla… och det är en process som måste få ta tid och växa fram. Då är det dags att höja rösten och ropa: Nato och Sverige ut ur Libyen!”. Varför FN/Nato insatserna vid exempelvis Misrata, Ajdyabia eller Zintan inte längre ses som nödvändiga får vi aldrig veta…
Peter Widén lägger tonvikten vid att ”Det är dags för vapenvila”. Han menar vidare att ”När Benghazi hotades och begärde hjälp genom flygförbudszon, så var det ingenting vi kunde moralisera över”. Självklart inte, Peter. Vem vill moralisera över att människor ropar på hjälp när döden är nära? Men borde vi inte gjort deras krav till vårt?
.

https://i0.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TdNKZdP2snI/AAAAAAAAHJg/AZ7YBcp8X5Q/18cemeterycham-articleLarge.jpg?w=584&ssl=1

Begravningsfältet i Misrata för Khaddafis stupade soldater
Revolutionen försöker behandla offren med respekt

,

I dag anser Peter att situationen är en helt annan: ”Oppositionen kan inte vinna militärt och ber NATO göra jobbet”, menar han. För det första är uttrycket ”göra jobbet” ett onödigt nedsättande omdöme när det gäller de rebeller som samtidigt kämpar och dör i närstrider med Khaddafis elitsoldater. För det andra vill FLF gärna göra hela jobbet. Bara Övergångsrådets militära gren får tillgång till de vapen man ber om. Varför inte stödja det kravet?
Nej, Peter satsar i nutid i stället på parollen om vapenvila genom att stödja fredsplanen från Turkiets premiärminister Erdogan. När det gäller själva vapenvilan säger rebellrörelsen givetvis inte nej. Som Peter skriver skulle en sådan innebära” en gynnsammare situation för att bygga upp arbetarnas och de fattigas politiska kraft i Libyen”. Visst är det så. Men bara som ett teoretiskt antagande. För när Peter sedan gör politik av detta fungerar det inte. Han formulerar sin linje med parollerna: ”Skrota alla JAS-plan; Imperialismen ut ur Libyen; Stöd Turkiets förslag till vapenvila”. Tidningen kom ut den 6: maj och Peter svarade då på intervjun några dagar tidigare. I samma veva, den 3:e maj, drog Erdogan tillbaka sin fredsplan! Med dunder och brak och under stor diplomatisk uppmärksamhet stängde han dessutom landets ambassad i Tripoli med följande ord:
”Muammar Khaddafi, tar inte våra förslag på allvar, han avstår inte från blodsutgjutelse och söker inte efter vägar för att bevara Libyens territoriella integritet, i stället väljer han blod, tårar, förtryck och attacker på sitt eget folk.”
Utgången var given på förhand. Det var förutsägbart att Khaddafi aldrig skulle acceptera vapenvilans förutsättning om att bland annat demokratiska rättigheter skulle garanteras i hela landet. I fredsplanen ingick dessutom ett försök från Erdogan att lotsa fram en sorts ”konstitutionell diktatur” för Khaddafi själv. Vi ska också komma ihåg att Erdogans fredsplan bara var en i raden av dessa fåfänga försök att reformera diktaturen i stället för att störta den. Först ut var Chavez från Venezuela, sedan kom Khaddafis kompisar i Afrikanska unionen och under några veckor i maj alltså den gamle vännen Erdogan, vilken själv för övrigt personligen mottagit Al-Khaddafis Internationella pris för mänskliga rättigheter (Vi ska heller inte glömma att Turkiet exporterar varor för 14 miljarder kronor till Libyen och att 30 000 turkiska arbetare exporterats till Libyen i byggprojekt som för de egna kapitalisterna värderats till 10 miljarder). Ett kanske sista diplomatiskt utspel har i dagarna kommit från Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov. Kanske med hopp om att rädda Rysslands väldiga vapenkontrakt med Libyen försöker han att värma upp den gamla soppan från Afrikanska unionen…

.

https://i0.wp.com/lh6.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TdNU9B6OgoI/AAAAAAAAHKA/RSes9bYzgns/vladimirputinmeetslibyanleadermoamerzqgd9yk0afyl1.jpg?resize=584%2C404&ssl=1

Ryssland vill inte gärna mista sina feta vapenkontrakt med Khaddafi

.

Göran Kärrman är starkt negativ till ”de välkända mördare” från Khaddafis regim som nu sällat sig till oppositionen och som är länk mellan den och imperialismen. Om än förenklat är det säkert en bra beskrivning av vad som skett. I Egypten eller Tunisien valde liknande gäng att avsätta Ben Ali respektive Hosni Mubarak. En möjlighet som inte stått till buds i Libyen eftersom diktaturen och kärnan i den repressiva statsapparaten är sak samma som familjen Khaddafi. Men det innebär inte att vare sig den pågående revolutionen eller dess ledning är identisk med dessa fanflyktingar. När Khaddafi störtats och stora delar av den gamla statsapparaten krossats, till skillnad från vad som ännu så länge inte skett i Egypten och Tunisien, kommer dessa fribytare dessutom troligtvis ha mindre möjligheter än sina kollegor i grannländerna att stoppa eller bromsa kraven på demokratiska rättigheter. De hundratusentals människor i Libyen vars kamrater samt nära och kära har dött i striderna om makten över sina liv kommer säkert att vilja vara med när framtiden ska diskuteras.

.

https://i0.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TdNS4nMyXYI/AAAAAAAAHJ0/elXmWPPdcTg/dsc2795.jpg?resize=584%2C386&ssl=1

.

Även de berbiska rebellerna i det bergiga nordvästra Libyen
vill säkert vara med och diskutera landets framtid

.

Men för Göran räcker ändå dessa avhopp som enda argument för att det i dag inte går att stödja revolutionen: ”Vänstern i Libyen är krossad, vi vet inte ens vem vi skulle skicka pengar till”, menar han. Det enda vi kan göra är att bekämpa Jas- och Nato-interventionen. Dels har det knappast funnits någon ”vänster” att krossa. Det som Khaddafis regim har krossat under sina 42 år vid makten är krav på humanism och demokrati. Varför Göran tror att vänstern i Europa eller vi socialister, med denna inställning i dag, helt plötsligt i morgon skulle kunna få förtroendet att överhuvudtaget komma på talefot med de krafter som kämpat för dessa värden och då kunna visa på vår vision om hur man kan bygga upp en arbetarrörelse för att kunna gå vidare, det är för mig fullständigt obegripligt.
Intervjun med Kjell Östberg har en spännande öppning. Revolutionens återkomst i vår tid ”tillför helt nya erfarenheter som bryter mönster och gör att vi måste revidera det socialistiska programmet. Programmet är ju bara våra samlade erfarenheter. Det här är inte som ryska revolutionen eller de koloniala revolutioner som efter Andra världskriget kunde få stöd av Sovjetunionen”, säger han.
Dessvärre fortsätter inte Kjell med att diskutera de nya förutsättningarna i förhållande till den konkreta revolution som utspelas i just Libyen. I vårt nya århundrade, med de olika imperiernas maktkamp över råvaror och marknader, med dess nya geopolitiska förutsättningar, kommer det då fler situationer som den libyska där för socialister progressiva rörelser tvingas till och kan utnyttja dessa motsättningar till sin fördel? Med alla de kompromisser och eftergifter detta kan komma att innebära? Vi ska ha i minnet att det militära stöd som olika befrielserörelser fick från Sovjet, tog ett oerhört högt pris. I Kubas fall importerade man exempelvis till en del en redan deformerad ideologi och en urlakad marxistisk teori från stalinismens Moskva.
I intervjun tar Kjell i stället ett kliv direkt från sina intressanta frågeställningar till ett slentrianmässigt konstaterande att vi måste pressa på ”vår egen imperialism” till att inte bli till en del av den imperialistiska uppmarschen. Dessutom ska vi försöka ge nödhjälp och ett konkret ekonomiskt stöd. Det senare är det bara att hålla med. Men då ska vi vara medvetna om att i synnerhet den nödhjälpen bara är möjlig tack vare Nato:s intervention.

.

https://i0.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/Tbu9ysfm7BI/AAAAAAAAHJQ/b0nHsVAjzWE/s912/20110430_LIBYA-slide-A1NR-jumbo.jpg?resize=584%2C390&ssl=1

Sjuhundratusen människor har tvingats fly från Libyen.

,

Nils Eckerbom anser till sist att det finns en fara med att den folkliga revolten mer och mer utvecklas till ett inbördeskrig och menar att ett Nato-ingripande för att störta Khaddafi därför kan bli kontraproduktivt. Det är bara att hålla med och vi är också emot varje försök till en regelrätt invasion av marktrupper från Nato därför att rebellerna då oundvikligen mister också den politiska kontrollen över utvecklingen. Men det betyder inte att vi är emot att Nato med flyginsatser slår ut Khaddafis tunga vapen. Vi är inte heller emot att Nato röjer minor utanför Misrata eller eskorterar hjälpfartyg som destinerats dit.

.

https://i0.wp.com/lh5.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TWLNZavBQ6I/AAAAAAAAGeo/xWx-uZgV2as/article-1358972-0D4BE579000005DC-457_634x417.jpg?resize=584%2C384&ssl=1

.

Jag förstår att snabba kortintervjuer inte kan ge en heltäckande och därmed helt rättvis bild av hur man uppfattar en viktig och komplicerad fråga. Men helt uppenbart är den minsta gemensamma nämnaren för dessa kamrater att de väljer bort att analysera vad som skett i Libyen under de senaste två månaderna. Den långa belägringen av Misrata och det revolutionära motstånd som där utvecklats berörs exempelvis inte med ett ord. Detta fast intervjuerna görs mitt under belägringens kanske svåraste tid.
Min slutsats är att vi måste få en debatt om det som sker i dag. Det är dags att partiets majoritet ger sig in i en närkamp med verkligheten.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,DN3,SVD6,SVD7,SVD8,DN4,DN5,SVD9,

10 svar på ”Seger eller död – om den libyska revolutionen

  1. Vad bra skrivet och härligt att se hur er blogg driver diskussionen när många hukar inför svårigheterna. Kan man inte debattera när 300 miljoner människor är i rörelse, revolterar, slåss på liv och död – då kan man lägga sin politiska övertygelse på hyllan. Det är dessutom så att alla tidigare revolutioner från den franska till den senaste debatterades oändligt när de pågick. Hade diskussionen varit ännu livligare, ännu öppnare hade säkerligen många fasansfulla misstag kunnat undvikas eller åtminstone minimeras.
    Läste en intressant vinkel om svårigheterna att se vad som händer före och under en revolution. Det är bara i efterhand de kloka tror sig ha alla svaren.

    http://nationalinterest.org/commentary/another-revolution-betrayed-5308?page=show

  2. Ja, tangentborden glöder hos Kildén & Åsman. Tack, för ett otroligt bra arbete! Ni har väl hört Benghaziradion ’TributeFM’ med ”brittlibyer” som sänder i Bengahzi och över nätet? Om inte: http://tributefm.com/ (funkar bäst via något program, winamp, iTunes osv.)

  3. Tillägg om radiosändningarna. Det sänds intressanta live-diskussioner om händelser, läget och framtiden, men det är svårt att veta när de sänds. Det finns inga fasta tider vad det verkar. Kanske att de har en fast sändningstid 18.00-01.00 GMT (osäker). Det sänds annars musik, men också repriser av anföranden och diskussioner.

  4. Pingback: Socialdemokratisk Libyen kompromiss | Claeskrantz.se - En personlig politisk blogg om Sverige och omvärlden

  5. Paul,
    Tack för de värmande orden och tack för tipset.

    mvh
    Benny

  6. Jag har själv aldrig varit socialist, men ibland har jag haft samma eller närliggande åsikter, men jag blir imponerad av er rättframma sätt att gå mot både partiledning och andra socialister samt gammalkommunister. Ni står upp för sanningen och blundar inte för att man i krig ibland måste ta till annorlunda metoder ibland, som kanske inte är riktigt politiskt korrekta men ger resultat. Det är några av de saker jag faktiskt funnit anledning att gilla hos er båda. Dessutom är ni ödmjuka nog att erkänna att ni kan ha fel. Nu tänker jag inte på min onödiga fråga om bilden på Himmelska torget verkligen var från kravallerna där, eller något annat tillfälle, då det ju egentligen saknar betydelse, och att vi alla använder oss av inte helt korrekta bilder då och då. Nej det är något jag sett att ni alltid tar som en självklarhet. Jag har idag gett en egyptisk vän länken till er blogg, och sagt till honom att här skrivs troligen det mest sanna dokumentet i Sverige, när det gäller arabvärldens uppror. Jag har också skrivit tillsammans med länken, att jag inte rekommenderar er för att ni är socialister, utan trots att ni är det. Det som ni förespråkar är ju mer realism än socialism.
    Fortsätt så länge ni behövs och orkar.
    Vänligaste hälsningar från Olli Rein

  7. Tack Olli,
    Socialist eller inte är en fråga om ideologi, moral och samhällssolidaritet. Men utan konkret analys av politiska skeenden kan man vara vad som helts. Det blir ändå fel.
    SANNINGEN ÄR ALLTID REVOLUTIONÄR.
    Hoppas din egypitiska vän blir nöjd.
    mvh
    Benny

  8. Pingback: Khaddafis militära tornado

Lämna ett svar