Bachar Assad är en

lögnare och mördare.

.

Stridsvagnar, artilleri, tiotusentals soldater och säkerhetspoliser har inte lyckats stoppa den syriska oppositionen från att utmana makten och kräva frihet från förtryck. Offren för diktaturens blodiga repression kan antagligen räknas till ett par tusen. Ändå finns det inga tecken på att protesterna är på väg att avta –tvärtom.

.

Demonstrationerna mot regimen bara ökar i styrka trots det brutala våldet. Bilden är från 15 juli.

.

-För att försvara fosterlandets stabilitet och medborgarnas säkerhet kommer Syrien inte att visa någon tvekan i kampen mot de beväpnade terroristgrupperna.

Så lyder Bachar Assads offentliga förklaring till vad som pågår i landet. Människorna i landet ”begär hjälp” mot ”terroristerna” och de väpnade styrkornas aktioner har bara folkets bästa för sina ögon. Det är den mediebild som diktaturen förmedlar via de till hundra procent kontrollerade syriska massmedia.

Än en gång tvingas vi också bevittna ett bedrövligt skådespel i delar av den västerländska vänsterpressen. Den intellektuella härdsmältan i tidningar som Proletären är total. I fallet Libyen kan diktaturens stövelslickare gömma sig bakom en kritik av Natos bombningar. I fallet Syrien återger ”de principfasta” antiimperialisterna diktaturens grövsta propaganda med hull och hår utan att ens sätta ett frågetecken i kanten.

.

Utan rorsmans hjälp är det svårt att undvika grynnor och skär i världspolitiken.

.

Protesterna i Syrien startade inte ens som en regimkritik. De första veckorna krävde de demonstrerande ”bara” sina rättigheter, ett stopp på korruptionen och större frihet. Men regimen i Damaskus som redan sett vad som skett med Ben Ali och Mubarak svarade med totalt våld. Polis och säkerhetsstyrkor beordrades att med alla medel slå ned varje yttring av protest. Snabbt tvingades människorna inse regimens vägran att acceptera minsta lilla krav och reste i stället kravet på Assads avgång. Den arabiska vårens paroll –Folket kräver regimens avgång – blev även det syriska upprorets baner.

Att protesterna till största delen omfattar den sunnitiska majoriteten är inget märkligt. Assads regim stöds huvudsakligen av landets lilla grupp av alawiter (shiamuslimer) och accepteras av den kristna och den kurdiska minoriteten. Men de senares stöd är mer av naturen ”man vet vad man har…”. Det är också tydligt att protesterna hittills inte berört huvudstaden Damaskus och näst största staden Aleppo i någon större omfattning. Speciellt i Damaskus finns en väsentlig grupp av affärsmän, högre tjänstemän och dignitärer som under de senaste tio årens ekonomiska liberalism skaffat sig stora rikedomar och som inte har något intresse av regimens fall.

Däremot möter Assad massivt motstånd i resten av landet. Det är lite av historisk ironi att den traditionella basen för det syriska Baathpartiet vänt sig bort från Assads ledarskap.

De metoder som regimen använder för att slå ned protesterna visar att slakten i Hama 1982 inte var ett historiskt undantag. Då satte armén in sitt artilleri och bombade staden sönder och samman och dödade minst 10 000 medborgare för att slå ned ett uppror lett av det muslimska brödraskapet. Det tog lång tid innan omfattningen av massakern blev känd.

.

Sedan Bachar Assads far ”hjälpt befolkningen” i Hama 1982 låg staden i ruiner och minst 10 000 hade dödats under den 27 dagar långa artilleribeskjutningen.

.

I dag skickar hundratals demonstranter sina foton och videoklipp vidare till omvärlden i samma ögonblick som stridsvagnarna rullar fram. Det gör också att regimens totala kontroll över media och förbud för alla utländska journalister att arbeta i landet inte blir så effektivt som regimen hoppats.

Men hur är det egentligen med oppositionens sammansättning och ”fredliga” karaktär? Finns det någon sanning i Assads påståenden att armén bara ingriper för att ”angripa väpnade grupper som terroriserar befolkningen”? Anta att det vore sant, hur borde då regeringen agera?

Om befolkningen nu kallar på hjälp mot ”terroristerna” skulle vilken sansad regim som helst skicka anti-terrorpolis och specialgrupper ur armén för att oskadliggöra ”de beväpnade banditerna”. Den befolkning som ropat på ”hjälp” pekar ut ”terroristerna” tillhåll och saken är ur världen.

I stället sätter armén in stridsvagnar och artilleri mot hela städer som inringas och bombarderas och befolkningen (som ”begärt hjälp”) flyr för livet. Är det verkligen så att ledningen i Damaskus är totalt kass i ”terrorbekämpning” och bara går fram som en Hulk för att den inte begriper bättre? Eller är det den som är den enda och verkliga ”terroristen”?

Om det hela handlade om en ”utländsk komplott” av ”beväpnade terrorister” varför angriper de då bara befolkningen i de städer där protesterna mot Assad äger rum? Varför attackerar ”terroristerna” inte de regimlojala manifestationerna i Damaskus? Är det inte en märklig taktik att angripa de som reser sig mot regimen?

.

Vadå? Är det någon som ropar på hjälp? Skicka lite artilleri.

.

Det finns mycket mer närliggande förklaringar till enskild skottlossning mot arméförband och polisen. Det är inget märkligt i att enskilda människor i städer som Homs och Hama efter att ha förlorat nära och sina hem i desperation tar till första bästa vapen för att hämnas. Det har säkert förekommit i samtliga städer där armén försökt bomba oppositionen till tystnad. Men det är ingen organiserad taktik från alla de grupper av framför allt ungdomar som tar initiativ till protesterna och ständigt manar till fredliga demonstrationer trots regimens våld. Även religiösa ledare uppmanar ständigt till fredliga protester. Bachar Assad hoppas antagligen att hans tunna lögner om ”utländska terrorister” vore sanning. För då skulle det inte ta många dagar att kväsa motståndet. I stället blir demonstranterna alltfler för varje vecka som går och regimens lögner allt grövre.

Under tiden fortsätter diktaturens stövelslickare att öppet stödja Assad (och Khaddafi) genom att repetera de officiella lögnerna från Damaskus. Liksom vid andra tillfällen i historien rättfärdigas mord och förtryck med ”världspolitikens” logik och krav. Bachar Assad och Khaddafi ses som bundsförvanter i den världsomfattande kampen mot USA-imperialismen. Då får man inte visa empati för vanliga människor som hamnar i kläm. Vansinnet kan drivas till sin spets som när flera miljoner kambodjaners död blir till en ”historisk nödvändighet”. Överste stövelslickare Myrdal ser fortfarande folkmordet i Kambodja som en historisk parantes på samma sätt som Le Pen ser ugnarna i Auschwitz som en ”detalj i historien”.

I dag följer stövelslickarens lärjungar i mästarens fotspår. På ”världspolitikens” altare offras folkliga uppror för den ”stora sakens” skull.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Syrien, Assad, Khaddafi,