Det som göms i snö…

.

Vi vet att det som göms i snö kommer fram i tö.

Sak samma är det när diktaturer faller. Vi får se bilder på tyrannerna där de lever i ett äckligt frosseri av lyx på bekostnad av sin förtryckta befolkning. Samtidigt får vi se bilder på de sargade människor som de plågat i sin sjuka sadism.

Liksom glädjen när fängelseportar slås upp. Eller ursinnig och nästan hörbar förtvivlan när tortyrkammare och massgravar öppnas.

.

https://lh5.googleusercontent.com/-V6092rkCk3g/TmHNxQWySBI/AAAAAAAAHrs/NNqx4zEz8lk/02abusalim1-articleLarge-v2.jpg

.

I Abu Salims celler torterades också på entreprenad åt M16 och CIA

.

Allt går igen nu när Muammar Khaddafis regim störtat samman.

Men obarmhärtigt nog finns det på barmarken, nu när allt kommer i dager, färska spår efter hur Västmakterna (och för den delen Ryssland och Vitryssland) haft många, intima och heta förbindelser med diktaturen. Västmakternas regeringar var inte bara tacksamma för att deras oljebolag fick del av det svarta guldet. De var också upprymda över att de fick lägga ut sin egen tortyr av människor på entreprenad hos denna blodsbesudlade regim. Amerikanska CIA och M16 var flitiga besökare i Tripoli. Brittiska regeringstjänstemän var talskrivare åt Khaddafi så att han skulle få en ny image hos den västerländska opinionen. Amerikas förre ambassadör gav diktaturen rådet att alltid peka ut ”extrema islamister” när de attackerade oppositionella.

Det sägs att man kan rodna av skam. Om så är fallet borde hela uppsättningen av Västvärldens politiker brinna upp av en förintande hetta.

.

https://lh6.googleusercontent.com/-Vm4MokywCa4/TmHMHt1CjoI/AAAAAAAAHro/8gJcHtm3r7I/Gaddafiingarbage680.jpg

.

Men dessa människor känner ingen skam. De känner bara till vad som är till nytta för sina uppdragsgivare i oljebolagen och hos vapenindustrin.

FN/NATO:s militära intervention tvingades inte fram av en eller annan bångstyrighet hos Khaddafi. Den tvingades fram för att Västmakternas ledare var i panik efter Ben Alis fall i Tunisien och Mubaraks fall i Egypten. Främst fransmännens Sarkozy och britternas Cameron ville inte hamna långt efter i ökendammet när det libyska folkets uppror stormade fram i februari och dess sedan av diktaturen påtvingade väpnade resning. Italiens Berlusconi var förtvivlad. Han hade investerat i diktaturen och Khaddafi hade i sin tur investerat miljarder hos de egna kapitalisterna. Ryssarna var lika förtvivlade eftersom de riskerade att mista alla sina feta vapenkontrakt. Carl Bildt, med Lundin Petroleum i tankarna, ”ville inte ta ställning mellan parterna”. Pentagon och USA:s försvarsminister Gates var helt emot. Hårdföra republikaner likaså: ”Vi har inga strategiska intressen i Libyen”, hette det om och om igen. Barak Obama själv var tveksam, men kostade till sist på sig ”lyxen” av ett ingripande som New Left Reviews Perry Andersson så träffande uttryckte det hela.

.

https://lh4.googleusercontent.com/-Q_fQuj2PA8c/TmH6NG3OnQI/AAAAAAAAHrw/ZDcN1JFdEC4/gaddafi_putin.jpg

.

Även Ryssland var med. ..

Ett brett handslag mellan två män

som bägge älskar sina säkerhetspoliser.

.

FN/NATO ingrep inte för att man ville få till stånd en regimförändring. Det var det libyska folket som ville ha  regimförändring. Hundratusentals människor hade beslutat sig för att störta sin tyrann. Interventionen handlade istället om att försöka hinna i fatt omvälvningen för att på så sätt bevara och  konservera så mycket som möjligt av det gamla. Det var därför rebellerna aldrig fick egna vapen. Det var också därför som Västmakterna och Ryssland in i det sista försökte få dramat att sluta med en politisk lösning. Upproret inne i Tripoli var väl förberett av många underjordiska grupper av revolutionärer, utan någon insyn för Väst och rebellernas snabba erövring av tvåmiljonerstaden var inget som applåderades av regimens gamla samarbetspartners.

Västmakterna ville ha kvar oljekontrakten men gärna också den gamla regimens säkerhetstjänst. Den som man var du och bror  med innanför Abu Salims fängelsemurar. Med cellväggar så tjocka och massiva att inte offrens skrik eller nackskotten skulle höras ut. Inte heller kunde då uppgörelserna med CIA och M16 höras…

Många revolutionärer vill självklart inte leva med sina gamla torterare och bödlar. De accepterar samordningen i Övergångsrådet men behåller sin självständighet. När denna tillfälliga ledningsstruktur utsåg Shkal, f d general hos Khaddafi, som säkerhetsansvarig för Tripoli, utbröt demonstrationer i Misrata. Shkal som var hög officer i den fruktade 32:a brigaden under ledning av Khamis Khaddafi, anses ha lett anfallet mot den egna staden i februari/mars. Rebellrådet i Misrata har formellt lämnat in en protest till Övergångsrådet och förklarat att dess militära enheter i Tripoli inte kommer att följa några order från denne Shkal. Från Tripoli berättas också att det från lokala försvarskommittér, som bildats i nära nog varje kvarter, spontant har bildat en revolutionsstyrka på 5 000 man för att svara för ordningen. Som en av sina uppgifter ser den att jaga ut avskyvärda figurer från den gamla polisen och säkerhetstjänsten.

Som socialister jublar vi över segern för vår älskade ”trashanksarmé”. De unga män i gummiskor och jeans som störtat Khaddafi. De har bespottats som ”fega och odugliga amatörer”, som ”gänget från Benghazi”, eller ”skäggprydda extrema islamister”, av olika bulvaner till regimen. Alltifrån höger till vänster på den politiska skalan.

.

https://lh3.googleusercontent.com/-VlEkZRw2lFY/TWdCk1jY0QI/AAAAAAAAGiI/-f1XmSgkYvo/article-0-0D5750B9000005DC-869_634x452.jpg

.

Vi hyllar segern på samma sätt som de tusentals kvinnor som i går kom ut i stadslivet och firade på Martyrernas torg i Tripoli. Vi hyllar minnet av alla dem som stupat och bryr oss om dem som blivit svårt skadade.  Men det betyder naturligtvis inte att vi lämnar något frikort för framtiden. Vare sig för Övergångsrådet eller för de olika regeringsbildningar som är att vänta. Vi har varit med om en politisk revolution. Det som nu måste stå i fokus, när vardagen väl kan tas i bruk, är viktiga krav som:

En demokratisk konstitution där rester av klansamhället ska bort; fria val; fri opinionsbildning; rätten till facklig och politisk organisering (inte minst för immigrantarbetare); jämställdhet för kvinnor; nationella rättigheter för berberna; tvärstopp för Saif Khaddafis privatiseringar av landets gemensamma tillgångar; gemensamt ägande av oljan och alla viktiga infrastrukturer; antiimperialism och då kanske främst med palestinier och kämpande oppositionsgrupper i Syrien; Bahrein, Algeriet m fl länder i den arabiska regionen.

*************

.

Här kan du läsa mer än sextio artiklar om Libyen i vårt arkiv

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I Media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,GP1,SVT1,DN3,SVD4,DN4,DN5,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,,RödaBerget,Lanestrand,

 

Kommentera