Partiråd om Libyen

.

Lördagen den 29 oktober var det dags för partirådet i SP där både jag och Benny hör hemma ända sen ungdomsår och politisk vår i slutet av 1960-talet. Den omfattande debatten var ett försök till genomlysning av den arabiska revolutionen med tonvikt på upproret i Libyen. Ombud från hela landet samlades i Stockholm efter omröstningar i de olika lokalföreningarna om två olika resolutioner. Den första från Verkställande utskottet (VU) och den andra från kamrater kritiska till den politik som varit partiets. I en kommentar om utgången heter det i Internationalen att:

”Efter en intensiv heldagsdebatt blev resultatet lika röstetal för de båda resolutionerna. Socialistiska Partiet var alltså helt delat i frågan. Flera deltagare ansåg dock att motsättningarna minskat under debattens gång och att båda sidor modifierat sin hållning samt rekommenderade partistyrelsen att betrakta resolutionerna som historiska dokument och i stället fokusera på kommande uppgifter. En oenig partistyrelse valde därför att vid sitt sammanträde dagen efter att inte ta ställning till partirådets resolutioner utan i stället anta ett eget uttalande. Detta antogs enhälligt.”

.

https://i0.wp.com/lh4.googleusercontent.com/-Qv9sOtx6BKg/Trmk4IuCu4I/AAAAAAAAH0M/WmFQPcVlVn4/s476/bulldozer.jpg?resize=584%2C438&ssl=1

.

Diktaturen har fallit!

Här rivs Khaddafis borg i Tripoli Bab al-Aziziya.

Hur ska upproret värderas? NATO? Vad är viktigt nu?

.

De som följt vår blogg vet att vi varit mycket engagerade i diskussionen och en del av den opinion som stått bakom den kritiska resolutionen. Att dokumenten nu ska ses som ”historiska” är ett bra sätt att gå vidare. Men det innebär naturligtvis inte att de är ointressanta, vare sig nu eller i framtiden. Det partirådet lyckades med var att ta fram två förslag till en ”första avräkning” av det som skett och den debatten har i sig varit unik i det som brukar ses som den breda vänstern och är en stor framgång. Ett mer definitivt bokslut kommer naturligtvis efterhand att göras i framtida diskussioner. Inte minst lovar vi att återkomma.

För intresserade utanför partiet lägger vi ut dokumenten här. Först det aktuella gemensamma uttalande som togs. Därefter VU:s förslag till resolution. Avslutningsvis den kritiska resolutionen. Alla tre texterna kommer dessutom att återfinnas i vårt Libyenarkiv.

.

Aktuellt uttalande:

.

Gadaffiregimen är det senaste av den folkliga arabiska upprorsvågens offer. Med dess fall öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga att hävda sina intressen genom självständig organisering. Hur denna ser ut eller vilka frågor den väljer att driva kan bara beslutas på plats, av dem själva. Dock tror vi att några av de punkter som måste finnas med om den nya situationen ska leda framåt för de arbetande:

  • Fullständiga demokratiska fri- och rättigheter.

  • Fria val till en konstituerande församling.

  • Försvar av kvinnors och minoriteters lika rättigheter.

  • Inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet.

  • Inga främmande trupper eller baser i Libyen.

  • Libyens tillgångar tillhör dess folk. Expropriera egendomar som tillhör dem som samarbetat med den gamla regimen. Inga privatiseringar av naturtillgångar eller offentlig egendom.

Allt stöd åt oberoende organisering – fackföreningar, partier, massorganisationer – av arbetare bönder och fattigbefolkning.

Socialistiska Partiets partistyrelse, Stockholm 111030

.

LIBYEN – REVOLUTIONEN,

IMPERIALISMEN OCH SOLIDARITETEN

 

A GADDAFIREGIMEN

1. När Libyens västvänlige kung Idris störtades 1969 handlade det om en kupp som genomfördes av en grupp unga officerare ledda av överste Moammar al-Gaddafi. Den stora förebilden och inspirationskällan var den arabnationalism som under denna tid praktiserades i Nassers Egypten.

2. Regimen lyckades vinna en viss folklig legitimitet genom att en hel del av de under 1970-talet starkt ökade oljeintäkterna kom att användas till att förbättra den sociala välfärden. Libyen blev det land i Afrika med den högsta levnadsstandarden och miljoner människor tog sig ur fattigdomen.

3. På det politiska planet kom dock Gaddafis styre att utveckla sig till en järnhård diktatur. Inga partier eller fackföreningar tilläts överhuvudtaget att verka. Gaddafis egna modell av ”direktdemokrati” – i form av ett system med ”revolutionära folkkommitteér – var i själva verket en parodi på demokrati, och ytterst enbart ett sätt för regimen att kanalisera information och kontrollera folket.

4. En ekonomisk politik som hade som mål att förstatliga all privat verksamhet sattes i verket. Det var en fanatisk småborgerlig inriktning, en inriktning som närmast antog Pol Potska drag då alla former av privat ägande i ett nafs skulle förbjudas. Den svaga tidigare härskande eliten nackades och i dess ställe kom en statlig byråkrati att tillskansa sig makten. Systemet hade självklart – med en arbetarklass utan några som helst politiska rättigheter – ingenting med socialism att göra.

5. Regimen nationaliserade utländska oljebolag, stängde USA och Storbritanniens militärbaser och kom att stödja motståndsgrupper av skilda schatteringar över vår värld. Omfattande ekonomiska band upprättades med länderna i det sovjetiska blocket. Allt detta gjorde att man hamnade i skarp motsatsställning till imperialismen. Under Ronald Reagans presidenttid tilldelade USA Gaddafi epitetet ”Mellanösterns galna hund” och USA bombade till och med 1986 Libyen.

6. Under det senaste decenniet har dock historien vänt blad. Utländska företag investerar återigen i hög grad i den libyska ekonomin och IMF har uttryckt sig gillande om regimens privatiseringspolitik. I det så kallade kriget mot terrorismen har Libyen varit USA behjälpligt med att lämna ut information. Sedan 2003 har de tidigare FN-sanktionerna mot landet upphävts och 2006 upprättade USA och Libyen fullständiga diplomatiska relationer. Gaddafis familj har för egen räkning placerat miljarder dollar utomlands, en hel del av den tidigare sociala välfärdsfernissan har flagnat och arbetslösheten beräknas uppgå till hela 30 procent.

7. Orsaken till denna vändning var främst att ekonomin försämrades kraftigt under 1990-talet på grund av de sanktioner som Libyen pålades, utifrån att man utpekades ligga bakom det terrorattentat som gjorde att ett flygplan 1988 störtade över den skotska byn Lockerbie. Med dessa sanktioner som vapen lyckades imperialismen tvinga ner Gaddafis regim på knä. En annan bidragande orsak till den ekonomiska kursomläggningen var östblocksregimernas fall, som gjorde att regimen nästan över en natt förlorade ett antal nära ekonomiska bundsförvanter. Samtidigt har emellertid det politiska systemet förblivit ograverat i sin diktatoriska form.

B. Upproret mot Gaddafi

8. Inledningen till det libyska upproret följde ett liknande mönster som i många andra länder i arabvärlden i form av spontana folkliga protester mot det politiska förtrycket. Konkret handlade det om att några hundra personer samlades 15 februari i Benghazi och protesterade mot fängslandet av människorättsaktivisten Fathi Terbil. Protesterna växte och spred sig de närmaste dagarna till fler städer i östra Libyen. Regimen satte snabbt in väpnade styrkor mot protesterna och flera hundra människor dödades.

9. Regimens ytterligt våldsamma svar mot protestyttringarna var en avgörande orsak till att motståndet i Libyen snabbt också tog sig en väpnad form. Det var en kombination av att delar av de väpnade styrkorna vägrade att skjuta på folket och gick över till demonstranterna, och att demonstranter plundrade vapenlager i Benghazi. Basen i motståndsstyrkan kom att bli avhoppare från de väpnade styrkorna och människor från skilda samhällsklasser som spontant tillgrep vapen (shababs). Snabbt kom mer eller mindre hela östra Libyen att falla i motståndsstyrkans händer.

10. Det folkliga upprorets karaktär var en mix av olika sociala- och politiska krafter: ungdomar, arbetare, aktivister för mänskliga rättigheter, islamister, etc. I det maktvakuum som uppstod i befriade områden inrättades lokala folkråd, vars uppgift var att ombesörja de basala dagliga angelägenheterna såsom hälsovård, matförsörjning, renhållning, etc.

11. Parallellt, i takt med upprorets stora militära framgångar, accentuerades spänningarna inom Gaddafis regim och den libyska eliten överhuvudtaget. Flera av regimens ledande företrädare, såsom några ministrar och många militärer, hoppade av. Förklaringen till de ökade spänningarna bör dels sökas i att avhopparna räknade med att regimens fall i det långa loppet var oundviklig och att det då gällde att rädda det egna skinnet och få möjlighet att stå i ledningen för ”Det nya Libyen”. Dels att familjen Gaddafi i så hög grad monopoliserat den politiska makten och utnyttjat statsapparaten för att berika sig själv, samtidigt som ekonomin under senare år liberaliserats, utländska investerare kommit in i landet och företag privatiserats. När denna process sattes igång fanns det dock knappast någon inhemsk borgarklass, i detta vakuum är det naturligt att delar av eliten strävar efter att självt konstituera sig som borgarklass och röra sig bort från Gaddafi för att kunna lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

12. 26 februari bildades det ett nationellt övergångsråd i Benghazi. Det kom att domineras av krafter från den libyska eliten som brutit med Gaddafi och nu utnämnde sig själva till det folkliga upprorets ledande institution. Dess huvudsakliga strategi för att kunna störta Gaddafi och tillskansa sig makten i hela Libyen har varit att vädja till västimperialismen (USA och EU) om hjälp; först i form av vapenleveranser och därefter om flygunderstöd. Man har betonat att de länder som ställer upp kommer att favoriseras när oljekontrakt efter regimen Gaddafis fall delas ut. Rådet har utarbetat ett liberalt program med formella demokratiska rättigheter och betonar privat ägande och marknadsekonomi. Däremot har man inte utarbetat något form av socialt program för att attrahera och mobilisera de breda libyska folklagren och på den vägen kunna få till stånd deserteringar från Gaddafis väpnade styrkor.

13. Det är sannolikt att en kommande libysk regering i Benghazi upprättar mycket nära band med den västimperialism som till en inte ringa grad bombat den till makten. Imperialismens understöd är aldrig gratis och – mot bakgrund av den libyska borgarklassens svaghet och den historiska avsaknaden av radikala partier, fackföreningar och andra sociala rörelser – är det ett scenario som ter sig troligt.

14. Trots det nationella övergångsrådets liberalism och västvänlighet skulle regimen Gaddafis fall vara ett framsteg. Under Gaddafi har ingen opposition och folklig organisering överhuvudtaget tillåtits. Upproret i Libyen är en del av den förändringsprocess som har börjat skölja över stora delar av arabvärlden och det är inte troligt att det libyska samhället kommer att gå tillbaka till ruta ett. Det libyska folket kommer inte att acceptera att dess uppror skulle varit av noll och intet värde. Gaddafis fall kan komma att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland en mängd fria tidningar och radiostationer – bär vittnesbörd om det.

15. Vi socialister ser inte Gaddafis regim och det nationella övergångsrådet i Benghazi som lika goda kålsupare, att motsättningarna i Libyen helt primärt skulle röra sig om en intern elitkonflikt. Bakom det nationella övergångsrådet finns inslag av ett folkligt uppror, ett uppror som på sikt kan utmana elitstyret i Benghazi. Därför har vi understött kravet att det libyska motståndet bör tillges vapenleveranser och motsätter oss FN:s resolution 1973 som bland annat lägger ett vapenembargo över hela Libyen. Därför vänder vi oss också bestämt mot de delar av vänstern, som i likhet med Hugo Chavez i Venezuela, Daniel Ortega i Nicaragua och postkommunister kring Monthly Review i anti-imperialismens namn ställt sig på regimen Gaddafis sida. Det är ett svek mot det libyska folk som lidit under den blodiga diktaturen och kämpar för demokratisk- och social frigörelse.

C. VÄSTIMPERIALISMEN

16. Västimperialismen togs på sängen av utvecklingen i Libyen, först att Gaddafis regim snabbt verkade ramla ihop som ett korthus, varefter denna vad det verkade fallfärdiga regim gick till motoffensiv, tog tillbaks en rad städer och till och med hotade motståndets centrum i Benghazi.

17. När man väl kommit över en första tid av tvekan och osäkerhet – med uttalanden som Hillary Clintons att man inte kunde stödja någondera parten – skred man till verket. En resolution (1973) om en flygförbudszon drevs igenom i FN och 19 mars började man bomba Gaddafis flygplan och luftförsvar. I praktiken var det inte heller bara frågan om en flygförbudszon utan bombningarna har fortsatt långt efter att Gaddafis luftstyrka eliminerats. De inledande bombningarna utjämnade bara styrkeförhållandena mellan regimen och motståndet, men Gaddafi satt någorlunda säkert kvar vid makten.

18. Västmakterna räddes den instabila situationen i Libyen. Dessutom var man i behov av att fräscha upp sin image efter att man i det längsta hållit sina allierade despoter Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien under armarna. Med hjälp av FN-resolutionen såg man en möjlighet att stabilisera Libyen och återigen, användande sig av begreppet ”humanitär intervention”, framställa sig själv som en värnare av demokrati och mänskliga rättigheter.

19. När möjligheten öppnade sig såg också västmakterna det som fördelaktigt att Gaddafis regim röjdes ur vägen. Trots att Gaddafi under det senaste decenniet närmat sig väst sågs han som en opålitlig bundsförvant, en bundsförvant som i morgon dag kunde vända sig mot Kina och vars nära relationer och samarbetsavtal med vänsterregimer som exempelvis Chavez Venezuela stack i ögonen. Dessutom hade regimen inte underordnat sig USA och de andra västmakterna på det militära planet. Libyen deltar inte i Africom, USA:s militära samarbete med de afrikanska länderna. Med Gaddafi vid makten var inte Libyen, som under kung Idris dagar, ett för väst stabilt brohuvud.

20. Vi socialister kritiserade inte rebellsidan när denna begärde en flygförbudszon och flygunderstöd mot Gaddafis överlägsna stridskrafter när dessa hotade med blodbad i Benghazi. Men vi hyste ingen som helst tilltro till västmakternas och NATO:s intentioner och har motsatt oss den bombkampanj som följde. De imperialistiska stormakterna handlar ytterst utifrån kallhamrade ekonomiska och strategiska intressen, att sätta sin tilltro till dem riskerar att avväpna inte bara de upproriska krafterna utan även den globala solidaritets- och fredsrörelsen. Vi gör oss också skyldiga till ett generalfel om vi i vår analys begränsar verkningarna av de imperialistiska bombningarna av Libyen till just Libyen. När västmakterna intervenerar i Libyen handlar det ytterst om att stärka kontrollen över hela arabvärlden – lejonparten av världens oljereserver – och kanalisera de folkliga resningarna i mer ofarliga banor. De militära interventionerna i Bahrain och Libyen hänger ihop som två olika sidor av samma mynt. I sin absoluta förlängning handlar det även om kontrollen av hela världsekonomin. Imperialismen är ett globalt system.

D. DET SVENSKA KRIGSDELTAGANDET

21. Att Sverige ”ställer upp” i detta krig är en avspegling – liksom även exempelvis Aghanistan- och Somaliainsatsen – att Sverige ända sedan det kalla krigets slut, oavsett om det varit borgerlig eller socialdemokratisk regering, dragits allt djupare in i ett samarbete med NATO utan att formellt vara medlem. Hur beredvilligt Sverige är till att ställa upp illustreras tydligt av att i Libyeninsatsen är inte ens hälften av Nato-länderna med och förutom Sverige är det bara fyra länder utanför NATO (Förenade Arabemiraten och Qatar, Jordanien och Marocko) som är med. Ytterst handlar det om att den härskande klassen i Sverige har ett intresse och drar vinning av att den politiska makten på detta sätt hänger stormaktsimperialismen i rockskörten.

22. I just Libyeninsatsen finns det också ett konkret intresse från det militära och politiska etablissemangets sida att marknadsföra JAS-flygplanet, att för eventuellt hugade spekulanter visa vad det går för i ett krigstillstånd.

23. Arbetar- och solidaritetsrörelsen måste stå självständig från imperialistiska militära intressen – och utveckla en oberoende solidaritet med de demokratiska krafterna i Libyen. Vi socialister motsätter oss det svenska krigsdeltagandet i Libyen genom JAS-insatsen. Vi ser det som bedrövligt att riksdagen första gången den svenska insatsen klubbades igenom beslutade i konsensus, att till och med vänsterpartiet i detta första skede röstade för. Att det varit omöjligt att mobilisera till några demonstrationer värt namnet gentemot detta krigsdeltagande hänger ihop med denna ”nationella partisamling”, illusioner om stormakternas avsikter och bristen på en alternativ solidaritet. Att finna vägar att stötta de folkligt demokratiska delarna av upproret i Libyen – oberoende av västimperialismens planer – måste göras till en central uppgift för svensk och europeisk arbetarrörelse och vänster.

 

 

.

Teser om revolutionen i Libyen

.

  • 1. Den libyska revolutionen är ett resultat av en folklig resning mot Khaddafis despoti. Som sådan är den en produkt av och en totalt integrerad del i den arabiska revolutionen som sedan december 2010 skakat om imperialismens strategiska intressen av stabilitet i det oljerika Mellanöstern och Nordafrika.

  • 2. Segern över Khaddafis regim öppnar vägen för att demokratiska fri- och rättigheter för första gången i landets historia blir verklighet för det libyska folket. Samtidigt har segern haft en stor betydelse för att stärka krafterna i resten av den arabiska världen som just nu kämpar mot de härskande eliternas kontrarevolutionära offensiv.

  • 3. Till skillnad från upproren i Tunisien och Egypten formade sig den libyska revolutionen mycket snabbt till ett väpnat uppror. Det beror inte på den sociala, ideologiska eller religiösa sammansättningen av upprorets trupper utan helt på diktaturens karaktär av personlig despoti utan de möjliga säkerhetsventiler som fanns tillgängliga i Tunisien och Egypten där militären kunde avsätta Ben Ali och Mubarak utan att helt tappa greppet om makten.

  • 4. Inte minst är det en uppgift för oss socialister i väst att ge fullt stöd till alla som deltar i kampen mot de kontrarevolutionära krafter som vill rädda de härskande klassernas intressen och privilegier.

  • 5. USA, Frankrike och Storbritannien valde att ge sitt stöd till upproret och ingrep med stridsflyg för att hindra Khaddafis armé från att krossa upproret i Benghazi och sedan med säkerhet säkra sin makt genom att med militärt våld förinta den spirande revolten i resten av landet.

  • 6. Det var de revolutionära styrkorna i Benghazi som bad om hjälp från utlandet för att hindra ett säkert nederlag i Benghazi. Det var inte socialisters, speciellt inte europeiska socialisters, uppgift att säga nej mot de imperialistiska makternas militära hjälp åt de kämpande revolutionärerna. Det flera månader långa försvaret av Misrata hade exempelvis varit omöjligt utan Natos marina skydd av stadens hamn. Det hade varit kriminellt av oss socialister att kräva av Nato att lämna hamnen oskyddad och i praktiken döma motståndet i Misrata till ett säkert nederlag. Det hade varit att sätta den egna ”revolutionära renheten” över de kämpande människornas revolt mot diktaturen. En inställning som inte på något sätt innebär att vi ska ha illusioner eller sprida illusioner om vilka motiv som i grunden låg bakom att Obama, Sarkozy och Cameron i sista stund vände ryggen åt Khaddafi.

  • 7. Efter att de imperialistiska makterna upp till sista minuten stödde Ben Alis och Mubaraks diktaturer riskerades deras strategiska intressen i regionen att skadas för gott. Det var den enda orsaken till att de tog beslutet att klippa alla band med Khaddafi och ge militärt stöd till upproret. Det gällde att rädda vad som räddas kunde.

  • 8. Som socialister behåller vi alltid en självständighet gentemot och rätten till kritik av de rörelser som kämpar för demokrati och frihet. Vi sa inte nej till det libyska upprorets begäran om hjälp trots att det riktades till imperialistiska makter inklusive Sverige, de enda som hade en militär möjlighet att ingripa. Men det innebär inte att vi blundade för riskerna med imperialismens inblandning i revolutionen och vilka motiv som styr deras agerande.

  • 9. Lika självklart var att resa kravet på materiell hjälp till upproret inklusive vapenleveranser. Liksom att driva det politiska kravet att den svenska regeringen skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant. En begränsning till humanitära insatser hade i praktiken accepterat att den till tänderna beväpnade regimen i Tripoli lämnats i fred att fritt krossa allt motstånd. Så var den konkreta situationen i Libyen när upproret bad om militär hjälp. Att inte motsätta sig den konkreta inblandningen från imperialismen är inte ett brott mot vår principiella anti-imperialism. Det är bara ett bevis på att vi sätter försvaret av det revolutionära upproret i första hand. Av samma anledning kan vi säga nej till en militär inblandning från FN/NATO:s sida i utvecklingen av revolutionen i Syrien eller Jemen. Det är en konkret fråga som kräver ett konkret svar. Vår inställning till upproret i Libyen innebär inget som helst frikort när det gäller framtida försök från imperialismens sida att ”av humanitära skäl” ingripa militärt i det ena eller andra landet.

  • 10. Som socialister stödde vi däremot inte FN:s resolution 1973 eftersom den ställde upproret och regimen i Tripoli på samma nivå, som två likvärdiga parter i en väpnad konflikt. Resolutionens vapenembargo gällde för hela Libyen och hindrade därför en snabb vapenhjälp till rebellerna i Benghazi och Misrata.

  • 11. Att vi som socialister inte satte oss emot Nato:s bombning av Khaddafis stridsvagnskolonner och inte heller mot andra flyganfall mot militära anläggningar och stridande enheter innebär inte att vi var för Natos inblandning i dess helhet. Bombningar mot mål i städer som riskerade att sätta civila i fara var kontraproduktiva i den mån de gav legitimitet åt regimens propaganda om ett ”korståg” mot Libyens folk.

  • 12. Översatt till ”realpolitiken” i riksdagen vad skulle då denna dubbla inställning till FN/NATO:s vapeninsatser ha inneburit? En riksdagsfraktion av socialister, exempelvis om dessa hade bänkat sig på Vänsterpartiets platser, skulle ha haft följande handlingslinje: Först en självständig deklaration grundad på teserna i denna resolution. När det sedan gäller själva riksdagsbesluten hade vi inte röstat nej vid de tre förslag från regeringen som klubbats. Detta trots vår skarpa kritik av FN:s resolution 1973.   De libyska revolutionärernas rätt att begära militär hjälp var av överordnad betydelse. Vi hade i stället valt att lägga ner våra röster för att på så sätt markera kritiken.

  • 13. Att vi som socialister stöder det revolutionära upproret innebär inte att vi sympatiserar med och ger vårt politiska stöd till alla grupperingar som deltar i upproret. Det finns exempelvis ingen socialistisk strömning i upprorets led som vi kan ge vårt fulla politiska stöd. Vilket inte hindrar att vi måste stå på de kämpandes sida och försvara deras rätt att göra uppror mot en diktatur på samma sätt som vi stöder Hamas rätt att försvara sig mot Israels aggressioner mot Gaza.

  • 14. Som socialister ger vi inte heller ett okritiskt stöd till upprorets övergångsråd, TNC. Vi stöder i stället krav på att TNC och en kommande regering ska uppfylla sina löften om att diktaturen ska avlösas av en fullständiga demokratiska fri- och rättigheter. Liksom i Tunisien och Egypten kommer de politiska motsättningarna inom revolutionens led upp till ytan när det nya samhället ska byggas.

  • 15. Diktaturens fall öppnar vägar till en frihet som de förtryckta i Libyen aldrig upplevt. En förutsättning för att den ska bli verklighet är kampen för en demokratisk konstitution. Fria val kräver en total frihet att bilda politiska partier. De nyliberala och islamistiska krafterna i revolutionens ledning är ingen garanti för att dessa rättigheter ska respekteras. Se bara hur militärrådet i Kairo och övergångsregeringen i Tunis manövrerar för att radikala sekulära krafters inflytande ska begränsas med byråkratiska metoder. Som socialister står vi solidariskt bakom alla krafter som kämpar för fullständiga demokratiska fri- och rättigheter och som vill föra revolutionen vidare till en verklig social revolution där också ägandeförhållande sätts ifråga.

  • 16. Ännu en diktatur i regionen har fallit vilket bekräftar de arabiska revolutionernas gemensamma karaktär. De är en seger för alla människor i världen som strävar efter frigörelse och rättvisa. Khaddafis regim styrde landet med järnhand i fyra sekler och utvecklade en mycket bisarr statsform utan motstycke i något annat arabiskt land. Den totala avsaknaden av politiska och sociala strukturer utöver diktaturens ”revolutionära massråd” ställer nu stora hinder i vägen för den demokratiska utvecklingen den närmaste tiden. Alla försök från västvänliga och religiösa strömningar att begränsa de demokratiska fri- och rättigheterna under förevändning att förhindra kaos måste mötas med kraftiga protester.

    • 17. Till sist kan vi konstatera att den arabiska revolutionen, speciellt den libyska men även den syriska, skapat en ny situation i vad som kallats det anti-imperialistiska lägret. En inte föraktlig del har valt att i anti-imperialismens namn ställa sig på diktaturernas sida i Libyen och Syrien och gapa med i despoternas nonsens om att lynchmobbar, utländska terrorister och al Qaida ligger bakom upproren. Det är en politisk utveckling av historisk vikt som kommer att få stor betydelse för det fortsatta anti-imperialistiska arbetet i vår världsdel. Det handlar om inte mindre än en politisk bankrutt för de rörelser som har sitt ursprung i den stalinistiska och maoistiska efterkrigsvänstern.

      .
      Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

      I media: DN1,AB1,

21 svar på ”Partiråd om Libyen

  1. Biter ni er fortfarande fast i ståndpunkten att det handlade om ett folkligt uppror mot en brutal diktator i Libyen!? Obegripligt och skrämmande, har ni sett den här videon? – http://www.youtube.com/watch?v=aJURNC0e6Ek – jag har inte sett någon som motsagt de uppgifter som ges där.
    Går ni på propagandan om Syrien också? Och Iran? Och sen… Nord-Korea, Venezuela, Ryssland, Kina?

  2. Stan
    Det verkar vara du som svalt lite för mycket propaganda om frihetens paradis i Iran och Nordkorea. Bedrövligt

  3. Pingback: Den tigande, tragiska tystnaden | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

  4. Vad säger ni nu? Håller eran analys? Är det fortfarande aktuellt att beteckna rebellupproret som en revolution?

    Förvisso har inte arbetarmakt tydligt definierat händelseutvecklingen i Libyen, men det har ju ni. Alltså borde ni också vara svar skyldiga.

  5. Visst håller den. Om inte en historisk omvälvning, där en diktatur störtas och avgörande delar av statsapparaten förintas, om inte denna omvälvning kallas för en revolution, då blir vårt politiska språk definitivt fattigare.

  6. Fredrik,
    Frågan besvaras ju av dig själv som obekymrat kallar vad som skett ”rebellupproret”, som om kampen sedan 17 februari bara handlar om ett antal ”rebellers” uppror. Vi anser att det var något mer än bara ungdomar som tog till vapen och kallar det för en poltisk revolution som störtat ett diktatoriskt system som var mycket speciellt dessutom.
    Vi har redan avvisat ett dussintals gånger att det skulle handla om en social revolution. Det kanske kommer om allt går väl. Men det är nog ganska långt dit.

  7. Varför sätter man ord som socialistisk, borgerlig, demokratisk, social eller politisk framför ordet revolution? Om inte för att bättre kunna definiera en samhällsutveckling. Gå in i en ordlista – vilken som helst och titta – Fredrik! Finns även på internet.
    Revolution = omvälvning, uppror, omstörtning. På engelska: ”the overthrow of a government by those who are governed”.
    Har man inte ett ordentligt språk som man är ense om kan man aldrig bli överens om det man diskuterar.

  8. Janne, jag håller med dig om detta.

    Men när Benny och Göte skriver revolution i versaler (det är den retoriska undertonen i alla fall) så blir det svårt att veta vilket dom syftar på.

    Vad jag vill att dom diskuterar, vilket dom inte har gjort med en enda rad, vad den kvalitativa skillnaden mellan en centraliserad polisstat och en decentraliserad gatudiktatur är? Man är inte hjälte bara för att man sätter sig i en van med kulspruta på, och störtar en diktator. Det som gör en till hjälte är om man kan hantera sin nya status som hjälte, det vill säga för vår del- tjänar rebellerna folkets eller sina egna kortsiktiga intressen?

    Benny och Götes attityd i frågan är anmärkningsvärd, och i synnerhet när det påpekas att dom kan ha missat något. Det rimliga är då att man svarar något i stil med endera: Vi har tagit med detta i beräkningen, men håller fast vid att rebellerna är en progressiv kraft. Eller: Tack för påpekandet, kan vara värt att undersöka vidare. Inte att retoriskt försöka finta bort sakfrågan.

    Mina egna funderingar går i banorna: Kan situationen i Libyen urarta till ett inbördeskrig typ Somalia? Om den risken alls föreligger, hur uppstod situationen? Hur hade den kunnat undvikas?

  9. Fredrik,
    Kan du arabiska? I så fall kanske du kan förklara vad de säger på videoklippet du lagt ut. Eller ska man gissa sig till att det är scener som bevisar något. Man ser inte ens i vilket land klippet gjorts. Visserligen syns en banderoll med Libyens flagga på men det behöver inte betyda något.
    Men som sagt du kan ju förklara vad som sägs.
    Vad gäller definitioner av politiska förlopp och hur de ska diskuteras föredrar vi att själva sätta dem än att diskutera dem inom dina ramar.

  10. Tja, det ser ut som bilder från någon av de nyligen genomförda demonstrationerna i Benghazi. Som nu kan genomföras utan att bli beskjutna med luftvärnskulsprutor..

    Ett smakprov på kraven följer här (alltså ej den ’full list’ som överskriften antyder):

    Full List of Demands for correcting the course of the Revolution – Alshajaara Square, Benghazi, Libya

    We demand….. our martyrs, our Freedom Fighters, our wounded and our missing be given top priority and to provide them with the necessary moral and financial support.

    We demand…… distancing those associated in any way with the Gaddaffi regime from holding any positions in the National Transitional Council or the Transitional Government.

    We demand …… that the NTC doesn’t have the authority or the legitimate right to issue any laws or legislations whatsoever unless necessary for the appointment of the constituent assembly in which case the full participation of the civil society authorities is required in it’s forming. We also strongly reject the Transitional Justice laws relating to the amnesty and pardoning of those associated with the Gaddaffi regime.

    We demand….. appointing a constituent assembly to replace the National Congress at the same time that the constitution is being drawn and written pledges must be made from the members of the National Transitional Council and the Transitional government abstaining them from running for elections in the constituent assembly.

  11. Paul,
    Tack för det. Jag trodde också att det var den lista på krav som publicerats i olika media i väst. Den innehåller viktiga krav för att revolutionen ska kunna gå vidare. Vad Fredrik anser att videon bevisar har jag ingen aning om.
    mvh
    Benny

  12. Fredrik, jag förstår inte heller meningen med bara denna länk, utan förklaringar. Hur många kan arabiska i Sverige? Men vad jag tycker den visar – utan att förstå språket – är vad som bl a kännetecknar en revolution: intensiva diskussioner på gatur och torg om vilken väg man ska gå, och utan att någon blir nedtystad eller censurerad.

    Men beträffande dina farhågor om inbördeskrig, avskyn för ”garudiktatur” osv så tycker jag du ska studera den franska revolutionen och dess olika faser. Dess betydelse för det moderna västerländska samhället kan inte nog understrykas, men riskerade den inte att urarta till gatudiktatur eller inbördeskrig? Jomenvisst! Så skedde också emellanåt…..och mer därtill! Men tar vi avstånd, som socialister, från denna revolution, pga detta? Nej, trots att det var en borgerlig revolution. Den ledde utvecklingen framåt.
    Det är likadant här. Ledningen har varit bristfällig ur vår synpunkt, men det går inte att önska sig ett revolutionärt proletariat i ledningen för revolutionen, eller att trolla fram det. En ledning måste mogna fram, och demokratiska öppningar hjälper i en sådan process.
    Hade vi kunnat se en sådan process under Khadaffis diktatur?

  13. Janne,
    Fin kommentar. Har inget att tillägga.
    Ha en trevlig helg
    mvh
    Benny

  14. Jag orkar inte skriva det som jag ber Benny och Göte skriva, men det känns som jag kommer bli tvungen tidsnog. Kommentarsinlägg är en dålig form för att utveckla ett djupare resonemang. Det slutar oftast i låsta positioner med tyckande och hänvisningar till tidigare resonemang.

    Länken var kanske inte så bra, jag har spenderar mycket tid med att bilda mig en uppfattning om vad som händer, och jag tycker det finns mycket som tyder på att många har dragit felaktiga slutsatser åt olika håll.

    Upproret i Libyen var såklart en folklig resning mot en regim som inte gick att försvara, men samtidigt fanns det progressiva element i Khaddaffi regimen som man inte bör förneka. Infrastruktur, vatten, etc. Även tankarna på stärkt afrikanskt samarbete mot imperialistiska krafter är såklart värt att beakta i sammanhanget.

    Vad som verkar ha skett är att krafterna i NTC, som folket uppenbarligen inte har förtroende för, under längre tid har planerat att störta Khaddaffi. När den arabiska våren kom så såg man ett gyllene tillfälle att sätta sina styrkor i rörelse. Men dessa styrkor, även kallade rebellerna, har en helt annan uppdragsgivare än folket. De är inte organiserade av folket och tjänar inte folkets intressen. Att folket har ingått en väpnad koalition med NTC:s rebellstyrkor i olika lägen betyder inte att man egentligen stödjer NTC, eller dess styrkor.

    Bland kommentarer på youtube kan man hitta folk i eller runt omkring Libyen som uttrycker att det borde ha varit folken i Marocko, Tunisien, Algeriet och Egypten som gemensamt gjorde upp med diktaturerna, man har inget till övers för vare sig diktatorer, gangsters, eller övergångsråd i imperialismens tjänst.

    Jag tycker att det vi socialister borde ha gjort är att konsekvent stödja den linjen.

    Jag är inte en av domedagsprofeterna som proklamerar reaktionens seger i Libyen, men nog är landet i ett problematiskt läge.

    När Khadaffi var död så slutade rapporteringen om Libyen från denna blogsidas håll, och jag tycker det sänder ut en tydlig signal om att allt är frid och fröjd. Men är det inte nu som läget är i sin mest avgörande fas? Är det inte nu som revolutionärer i Libyen som mest behöver vår solidaritet och ödmjuka vägledning?

    Vad är det folk i Libyen nu uttrycker i sina kravformuleringar?

    Man är djupt skeptiska mot ledarskapen, och fruktar att revolutionen har sålts ut. Därav krav på offentligörande av protokoll och konton av olika slag. Man uttrycker stöd för tanken på att en massa oförätter har begåtts, och kräver att detta utreds. Man vill bli av med Benghazi ledarskapet, och uppmanar andra städers innevånare att ompröva sina egna ledare. Man vill ersätta rebellmiliserna med en stående armé.

    Det är ju rättså tydligt att man inte är nöjd med vilken väg utvecklingen har tagit, och man hänvisar till 17:e februari som den anda som man anser är den verkliga revolutionens.

    http://www.facebook.com/LibyanYouthMovement?sk=notes

    Detta är såklart inte hela folkets röst, men jag tror att det ligger nära att beskriva stämningarna som råder.

  15. Janne: Var har jag uttryckt avsky för gatudiktatur? Allt beror på vems intresse diktaturen tjänar, vems diktatur det är. Min farhåga är att det är NTC:s diktatur, och isåfall är det också imperialismens depecher vi ser, och inte en något som ens kan liknas med en folkmilis.

  16. Fredrik,
    För det första har det inte ”varit tyst” på den här bloggen sedan Khaddafi fick vad han förtjänade. För det andra är vi inte ”nöjda” med situationen. Varför skulle vi vara det? Däremot tror jag inte för en sekund på din komplotteori om att några krafter legat i startgroparna och ”väntat” pä den arabiska våren för att dra igång en revolt. Det är historisk paranoja. Jag kan inte minnas en enda folklig resning i historien som kan beskrivias på ditt sätt. Det är en total oförståelse om hur politiska processer startar och utvecklas.
    Sedan kan jag bara upprepa att det är vi som bestämmer ämne och vinkling på det vi skriver. Om du har något att skriva ur en annan vinkel, ”om krafter som väntade på tillfället, så är det ju upp till dig;
    Vi har naturligtvis inte slutat skriva om den arabiska revolutionen. Och inom kort publicerar vi en text som tar upp det aktuella läget i Libyen med alla de problem som revolutionen står inför.

  17. Jag känner mig frestad att ta till samma okamratliga och demagogiska metoder som dig och Göte, men konstaterar kort att du helt enkelt högaktningsfullt skiter i vad jag skriver.

    Med andra ord är vidare diskussion om ett brännande ämne, där jag förvisso är av en något annan uppfattning än er, omöjlig.

    Jag känner igen mig igen, sedan tiden då jag var med i SP.

    Verkligen vackert!

  18. Hej på er,

    jag klippte detta från oskorei, han formulerar i andra ord vad ni diskuterar. Observera att jag inte ställer mig på oskoreis sida, men hans beskrivning kan begrundas och tolkas:

    ”Under kriget i Libyen hamnade stora delar av vänstern på samma sida som USA och borgerlig media. Historiens ironi är sådan att de också hamnade på samma sida som brutala rasister.

    Ett av Qadafis större politiska misstag var nämligen hans invandringspolitik, sannolikt en aspekt av den afrikanska linje där han försökte ge Libyen en ledande roll i ett afrikanskt samarbete. Mycket stora mängder afrikanska gästarbetare befann sig därför i landet, vid sidan av en redan existerande minoritet av slavättlingar och svarta från södra Libyen. De nordafrikanska rasrelationerna är komplexa, men tycks påminna om de latinamerikanska. Å ena sidan försvarar religionen alla människors lika värde inför Gud, och relationer mellan slavägare och slavar har varit vanligt förekommande. Å andra sidan finns en tydlig, om än normalt implicit, raslig hierarki. När den utmanas kan reaktionerna bli våldsamma.

    En ur evolutionärt perspektiv naturlig reaktion från en befolkning som blir demografiskt och/eller socialt trängd är det som i Europa kallas främlingsfientlighet. Det förekommer i det judiska Israel och det förekommer i det muslimska Nordafrika.

    Över till den historiska ironi som präglar den etablerade vänsterns inställning till kriget i Libyen. På hemmaplan avskyr man nämligen ”rasism”, även när det tar sig fredliga uttryck som invandringskritik. Men genom sitt stöd till de såkallade rebellerna i Libyen har man hamnat på samma sida som rasister som inte nöjer sig med att uttrycka sina känslor inför svarta i ord.

    Ett exempel på detta är staden Tawargas öde. Staden beboddes främst av svarta, och ligger granne med Misrata. Många av de 30.000 invånarna ställde sig på Qadafis sida, och anklagas bland annat för att ha våldtagit arabiska kvinnor från Misrata. Staden ligger nu öde, då invånarna flydde innan den intogs av Misratas rebeller. En intressant detalj är att många hus bränts ner, och att den graffiti som rebellkrigarna täckt husen med jämställer svarta med slavar. Om detta tiger dock svenska media still, trots att rasism riktad mot svarta normalt har högt nyhetsvärde.

    Vänder man sig till afrikansk media blir bilden dock en annan, och betydligt mer komplicerad. Det visar sig då att rebellerna utsatt svarta i Libyen, både den inhemska minoriteten och gästarbetarna, för omfattande övergrepp, i form av allt från summariska avrättningar och lynchningar till våldtäkter och misshandel. Om man tillfäligt lämnar den diskurs som dominerat och legitimerat svenskt deltagande i kriget, en diskurs där ”demokrati” och ”diktatur” står i centrum, och istället anammar den ”antirasistiska” diskurs som ännu används flitigt på hemmaplan, framstår alltså Libyenkriget i ett helt annat ljus. Det visar sig då att Qadafi, med sina panafrikanska strävanden, sitt stöd i den svarta befolkningen och sin inrikespolitik, måste betraktas som en övertygad ”antirasist”, medan rebellerna med sina lynchningar måste betraktas som ”främlingsfientliga”. Detta bör lämna en bitter eftersmak i bombvänsterns segerkalk, även om de sannolikt inte kommer att ha lärt sig något av det när media triggar dem att stödja nästa NATO-invasion. Som radikalhöger påverkas man dock inte nämnvärt av den mer komplexa bakgrunden till kriget, då det är en myt i nivå med att USA skulle motiveras av ”mänskliga rättigheter” att vi skulle drivas av ”hat mot svarta”.”

    Det är antagligen så att inbördeskrig i andra kulturer kan ha andra sammanhang än vi automatiskt förväntar oss. Vissa av de revolterande kan mycket väl vara islamister, eller rasister, och vare sig liberaler eller socialister. Khadaffis regim tvingade andra stammar att göra uppror, precis som den franska adeln (1789) och det ryska kejsardömet (1917) tvang folk att göra uppror. De som finns på plats gör skillnaden. Det ankommer inte på oss att moralisera över att de gör uppror, för de står med ryggen mot väggen, de måste, för att överleva. Frågan är om samma sak pågår i Syrien. Enligt Mohammed Omars källor är de revolterande wahhabister, hans reflex är att ställa sig på regimens sida. Den bristande entusiasmen för noflyzones beror nog på att NATO aktar sig för att hälla bensin på brasan, Israel ligger alldeles bredvid, Iran trampas på tårna av att den allierade regimen hotas, och aktiverar sin femtkolonn i Libanon, så skapas ett storkrig av Syriens inbördeskrig.

    Än en gång, jag delar vare sig omars eller oskoreis värderingar, men de har källor man kan läsa. Allt de skriver är inte fel, det är deras tolkningar som är lite främmande, eller groteska.

  19. Hej sl,
    Jag tänker inte ta upp alla ”poänger” som finns i de citat du hänvisar till. Jag vet också att de inte reflekterar dina åsikter. Men ett par punkter är de ändå värda. Vad innebär det att säga att delar av vänstern ”hamnade på samma sida som USA och borgerliga media”? Det är ett bedrägligt argument som implicit betyder att man aldrig kan vara för samma utgång av en politisk process som USA. Det är egentligen grunden till hela den ”anti-imperialistiska” vänsterns virrigheter som baseras på iden ”att mina fienders fiende är min vän”. Då kan man hamna i knäna på Khaddafi och Assad. Det finns tyvärr många exempel på sådana grupper. Läs vad Proletären skriver om Syrien och häpna, läs vad den skriver om Ledare Kim och tappa matlusten. Om jag säger att jag är för att Assad störtas och USA diplomatiskt antyder att Vita Huset önskar samma sak har jag då ”hamnat på samma sida” som USA? Logiken i sådana dumheter är att ingen politik som stöder kampen mot en diktatur kan föras om USA samtidigt är för samma diktaturs fall.
    Sedan vad gäller rasismen som visats mot svart invandrad arbetskraft och legosoldater är den avskyvärd och kan aldrig ursäktas. Men jag har redan skrivit flera gånger om detta. Bara en punkt som författarna inte verkar ha förstått. När det står ”slavar” på hus och ordet används som skällsord från arabiska libyer och nordafrikaner är det ett gammalt talesätt som används. Det är inget som ”rebellerna” uppfunnit. Ett vanligt fult vardagsord på arabiska för personer från det svarta Afrika är just ”slavar”. Det används över hela Nordafrika av fördomsfulla araber.
    Resten av citaten är bara den vanliga billiga retoriken om ”bombvänster” osv.
    För övrigt delar jag i huvudsak din kommentar i de sista styckena. Det är inte vi som ska ”moralisera”. Och pratet om att det är ”wahhabister” som kämpar i Syrien är inte ens värt att bemötas.

    En trevlig helg önskar jag dig
    mvh/ Benny

  20. Är det inte så att redan de gamla egyptierna, alltså långt före araberna, kallade de svarta från dagens Sudan ”nubier”, och att ordet både refererar till svart och slav?

    ”Bombvänster” är bara spegelvänd ”bombhöger”, det betyder ingenting. Ord som skymmer sikten.

    Snart blir det julsemester hos morfar och mormor i Skåne för min del. Arlöv ska besökas, sockerfabriken beses, köpcentret i Burlöv traskas igenom med barn.

    God Jul och Gott Nytt År!

Lämna ett svar