Vem röstade vad i Frankrike?

Två dagar har redan gått efter den första omgången i det franska presidentvalet. Den första chocken efter Marine Le Pens stora valframgång har inte lagt sig. Frågorna finns kvar där. Hur kunde det gå så illa? Vem har röstat på vem?

Likaså reser Le Pens stora framgång följdfrågan om hur det kommer att gå i andra valomgången 6 maj då Nicolas Sarkozy ställs mot utmanaren François Hollande. Hur kommer Le Pens väljare att rösta den 6 maj? Vinner Hollande trots allt. Eller ska ”SuperSarko” vinna igen?

I den här bloggen kan jag inte ge svar på alla frågor som ställs. Kan inte, eftersom troligen ingen kan svara på dem just nu. Valet den 6 maj är helt öppet och Sarkozy före Hollande eller tvärtom får ett svar först klocka åtta på söndagkväll om två veckor.

Här ska jag i stället lyfta fram valets första omgång i siffror för er alla som inte bara är intresserad av de stora rubrikerna utan också detaljerna som inte finns i svensk press.

Håll i er för nu blir det mycket siffror.

Hur var det med mobiliseringen? Den var mycket större än väntat vilket visar att de flesta ser valet som en viktig händelse som man ska delta i. Det var bara 19,59 % av de 44, 9 miljoner röstberättigade som valde att stanna hemma. Det är något högre än 2007 men långt under de 28,4 % som skolkade 2002 då Jean-Marie Le Pen slog världen med häpnad och gick vidare till andra valomgången genom att slå ut socialisternas kandidat Lionel Jospin.

I tabellen här under hittar ni alla valresultat i söndagens första valomgång.

Den geografiska fördelningen av rösterna är ingen överraskning. Den följer det klassiska mönstret i alla franska val. Vänstern är stark i västra delen av landet och högern i den östra delen.

Då är det mycket mer intressant att se hur olika sociala kategorier och olika åldersgrupper röstat. I tabellen här under kan vi se detta. Siffrorna är i % av väljarna i varje kategori.

Yrkeskategorierna i fransk statistik skiljer sig från den svenska. Gruppen ”Arbetare”(Ouvrière) svarar mot vår gamla beteckning ”blåställ”, det vill säga okvalificerad manuell arbetskraft i industri, transport och handel. Medan gruppen ”Löntagare” (Employé) svarar mot kontorspersonal, statligt och kommunalt anställda (inte i chefsställning) och andra grupper i lägre befattningar. I gruppen ”Småföretagare” ingår också butiksägare och företagschefer.

Vad som slår omedelbart är Marine Le Pens resultat i gruppen ”Arbetare” där hon kan stoltsera med titeln ”största arbetarpartiet”. Men det är ingen överraskning egentligen för så har det varit redan i tidigare val.

Däremot fick Sarkozy en snubba i gruppen Arbetare som inte syns i den här tabellen som anger 18 % röstande för Sarko. I valet 2007 kunde han brösta sig med 26 % bland ”arbetarna” och 31 % bland ”löntagare”. Det kan bara tolkas som att de arbetande som i valet 2007 röstade på Sarko har gått i två riktningar, tillbaka till Socialistpartiet och till Nationalfronten.

Sarkozy har tappat allt han fiskade upp i ”folkliga” läger inför 2007 och dominerara nu bara i de klassiska högergrupperna som ”småföretagare” med 40 %, Pensionärer med 32 % och bland kyrkogående katoliker med 53 %.

För François Hollande är bilden lite otydligare. Han har tappat i gruppen 18-24 år och bland de arbetslösa. Där har Marine Le Pens fiske varit framgångsrikt. Däremot har Hollande tagit tillbaka de röster som Ségolène Royal tappade till centristen François Bayrou i valet 2007.

Marine Le Pen har lyckats att ömsa skinn på Nationalfronten. Pappans vulgaritet och makabra skämt stötte bort väljare som egentligen ville rösta på Nationalfronten men som skämdes inför sina vänner och bekanta. Med Marine har fronten skakat av sig sitt dåliga rykte och blivit rumsrent i alla läger. Det är bara i Paris som hon fortfarande är tabu – 6,2 % av rösterna.

Efter valet i söndags kan vi konstatera att kampen om väljarna bland ”folkliga” lager av befolkningen inte längre står mellan höger och vänster. Den klassiska högern är ute. Den nyliberala politiken med globaliseringens destruktiva effekter i klassisk tillverkningsindustri har omskapat det politiska landskapet. Nu står kampen bland de arbetande, de arbetslösa och de sämst ställda mellan extremhögern och vänstern. Det är en skakande utmaning för vänstern och speciellt den yttersta vänstern som ändå tillsammans fick cirka 13 procent av rösterna vilket motsvarar över 4,5 miljoner röster.

Att kampen om de vanliga löntagarnas politiska sympatier blir extremt viktig efter valet av ny president och parlamentsvalen i juni för den yttersta vänstern beror naturligtvis på att François Hollande och en socialistregering inte kommer att ta den nödvändiga striden med Marine Le Pens Nationalfronten. Hollande har redan låtit förstå att det är stramheten som blir hans kännetecken. Statsbudgetens underskott ska ner från 6,5 procent av BNP till noll innan 2014 års slut.

Det anger riktningen –rubba inte finansen i dess bo. Pratet om stimulans för tillväxten och högre skatter för de rika är bara valfläsk. Det innebär också att slaget med Nationalfronten är förlorat på förhand om inte den yttersta vänstern lyckas behålla sin självständighet i förhållande till en regering ledd av Socialistpartiet. I de ”folkliga” lagren i det franska samhället spirar ett uppror mot den nyliberala elitens självgodhet, egoism, girighet och förakt för de ”efterblivna” i samhället. Om vänstern lämnar dessa arbetande människor åt sitt öde lämnar den en bred öppen boulevard fram till makten för ”folkledaren” Marine Le Pen.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentera