1 Maj i Paris, äkta och falska varor

De fackliga organisationernas demonstrationer i Frankrike blev en stor succés. Hundratals demonstrationer hölls över hela landet som enligt organisatörerna samlade kring sju hundra tusen deltagare tillsammans. Polisen halverar budet, som vanligt.

De fackliga centralernas ledare gick i täten för det riktiga 1 Maj.

I Paris var det närmare 200 tusen i de fackliga organisationernas demonstration. Enligt polisen deltog 48 000. I Paris ligger polisens siffror alltid långt under det verkliga deltagandet eftersom de aldrig räknar in de stora folkmassor som vandrar med på de breda trottoarerna i samma riktning som tåget. Det är uppenbart för alla att de också deltar i manifestationen, men inte för polisen.

I år fungerade 1 Maj också som avstamp inför presidentvalets andra omgång nu på söndag. Inte sedan 1981 har ett presidentval engagerat så starkt som det som nu äger rum. Fem år av ”sarkozism” är fem år för mycket för hela den arbetande befolkningen. Löftena att ”vara de arbetandes president” och att det är de ”som kliver upp tidigt” som ska hedras i samhället klingar i dag som tomma klyschor som i bästa fall lockar till hånfulla skratt. Sarkozy har besegrat sig själv och kommer med stor sannolikhet att avpolletteras om några dagar.

Mannen som är beredd att dra vilken lögn som helst.

På Första Maj slog han ytterligare en spik i sin egen kista. För första gången sedan 1941 arrangerade en sittande president en manifestation på Arbetets Dag. Då var det quislingen general Pétain som stod för bedrägeriet. I går var det Sarkozy som organiserade en ”fest för det sanna arbetet”. Underförstått, till skillnad från de fackliga organisationernas ”egoistiska” demonstrationer. Trots att regeringspartiet UMP bjöd på gratis bussresor från när och fjärran var esplanaden Trocadéro invid Eiffeltornet inte överfull. Det hindrade inte den inbitne lögnaren Sarkozy att utropa ”vi är två hundra tusen”. Sett till esplanadens yta gånger tre-fyra personer per kvadratmeter fanns det högst 50 tusen blå-vit-röda flaggviftare på plats, kanske inte mer än 30 tusen.

Syftet med Sarkozys ”sanna 1 Maj” var ett försök att splittra i de arbetarled som ställde upp i det riktiga första majtåget.

-Kasta de röda fanorna och tjäna Frankrike, skanderade han i en uppmaning riktade till de arbetare som slöt upp bakom de fackliga organisationerna. Han ilska mot framför allt fackföreningen CGT (förr ett lydigt redskap för franska kommunistpartiet) var inte att ta fel på sedan CGTs ledare Bernard Thibault, mot traditionen att inte stödja en kandidat, manar alla att rösta på François Hollande den 6 maj.

François Hollande föredrar spela allvarlig president i förväg.

-Jag kommer aldrig att acceptera moralkakor från de som höjer en fana som varit så många tyranniers symbol, hetsade Sarkozy i ett försök att lyfta fram gamla lik som fortfarande finns i kommunistpartiets garderober.

Vulgaritet och lögn har varit den avgående(?) presidentens kännemärke under hela valkampanjen. Hans utfall mot Hollande och försök att nåla fast stalinismens fana på sossens rygg visar att han inte drar sig för en lögn. Dagen innan de ”två hundra tusen” samlades på Trocadéro proklamerade han:

-I morgon kommer François Hollande att marschera under CGTs röda fanor, ljög Sarko. Att alla visste sedan länge att Hollande i stället för att demonstrera på Första Maj valt att böja sitt huvud vid socialisten Pierre Bérégovoys grav hindrade inte Sarkozy från att dra en medveten lögn.

Vad ska man sedan tycka om Hollandes val av aktivitet på Arbetets Dag? Visserligen var det 1 Maj 1993 som den gamle premiärministern tog livet av sig, men själv tycker jag att Hollandes plats, när han nu gör anspråk på att företräda de svaga i samhället, var i demonstrationsleden i Paris. Med sitt handlande ger han Sarkozy delvis rätt. De röda fanorna är de fackligt organiserades egoistiska symbol, säger Sarkozy och Hollande ger honom rätt i sak medan han säger motsatsen. Hollandes idé med gravbesöket är uppenbar. Han vill spela ”hela franska folkets president” redan innan valet är över.

Frankrike åt fransmännen säger den vulgära kopian av Jeanne d’Arc

-Alla vet att skuldkrisen inte ger något utrymme för radikala reformer och att budgetsaneringen blir tuff. Om några månader kanske massor av våra väljare börjar visa sitt missnöje och några månader senare har vi miljoner i protest på gatorna, sa en framstående ledare för Socialispartiet anonymt häromdagen till tidningen Le Monde.

Det kan bli Hollandes verkliga problem om han väljs till landets nye president. Hur ska de beska pillren tvingas i en arbetande befolkning som väntar sig en ny politik av en ny president?

Årets 1 maj i Paris blev till ett ”triangeldrama” sedan Sarkozy samlat trikolorens borgerliga anhängare. För med i spelat fanns som vanligt Nationalfrontens samling för ”de sanna patrioterna”. Omkring femton tusen samlades som vanligt vid foten av Jeanne d’Arc på sin häst. Med Marine som ledare i stället för halvfascisten Jean Marie Le Pen blir kopplingen till den franska nationens räddare ännu mer givande för Nationalfronten. En stark kvinna då –en stark kvinna nu.

Den stora frågan om vad Marine Le Pen skulle säga till sina väljare inför 6 maj besvarades som de flesta tänkt sig.

-Jag kommer personligen att rösta blankt, sa hon och manade samtidigt var och en att rösta enligt sitt eget tycke. Den hårda kärnan av frontens väljare kommer säkerligen att rösta blankt som Le Pen själv. Det kan röra sig om 25-30 procent av de 6,4 miljoner som röstade på Marine. Av resten pekar opinionsundersökningar mot att närmare 60 procent väljer Sarkozy eftersom han drivit en grov kampanj mot alla invandrare i landet.

CGT och SUD är två av de stora fackföreningarna som existerar

Till skillnad från pappa Le Pen, som alltid hyllat den liberala marknadsekonomin, försöker dottern Marine att framställa sig som den enda kandidaten med ett program mot ”systemet”.

-Alla bekämpar oss hand i hand. CGT och Medef (arbetsgivarföreningen), revolutionära kommunister och cheferna för CAC40 (40 största börsbolagen i Frankrike). De låtsas slåss inbördes, men de har bara en gemensam fiende –oss.

En grov demagogi naturligtvis men som går hem i de stugor där hoten från avindustrialiseringen och globaliseringen samt de inbillade hoten från invandringen skapar ett öppet hat mot ”systemet”.

Därför dominerade också de gamla slagorden under Jeanne d’Arcs bronsblick.

-Inte vänster, inte höger. Nationalfronten.

-Blå, vit, röd. Frankrike åt fransmännen;

-Fransk , stolt och stark, stod det på de ungas t-skjortor.

Ett program att forma framtida stormtrupper med.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN4,SVD2,SR2,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera