Det går inte att blunda för regimen Assads brott mot mänskligheten. Det vi ser i Syrien är inte längre en reaktionär regim som med väpnat våld slår ner ett folkligt uppror. När regimens privatmilis Shabiha kallblodigt mördar och lemlästar trettiotvå barn i den lilla staden Hula är vi vittne till ett brott mot mänskligheten så som det beskrivs i Genevekonventionen.
FNs observatörer på plats i Syrien kan vittna om regimens brott. Men hittills har deras roll mer varit ett fikonlöv för regimens våld. När Annan säger att våldet minskat tack vare FNs närvaro är det minst sagt tvivelaktigt. FNs försök att spela ”neutral” ger regimen andrum.
Bachar Assad bär naturligtvis personligen ansvaret för Shabihas och den reguljära arméns handlingar. Ingen annan än han själv kan beordra dessa handlingar. Vi känner igen syftet med dem från andra krig och framför allt inbördeskrig. De som vågar sätta sig upp mot despoten ska mötas av ett våld så intensivt och omänskligt att det ingjuter en förlamande skräck i hela befolkningen. Tortyr, lemlästning och mord på barn och kvinnor blir till medel som helgas av målet –att bevara makten till varje pris.
-Vi är inga terrorister, säger dessa demonstranter i staden Binish efter fredagsbönen.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVT1,DN3,SR1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Krigsbrott, Genevekonventionen, FN, Damaskus,
Det finns ju faktiskt en annan möjlighet. Vi överskattar ofta den kontroll diktaturer har över sina lemmar, dessa lever sitt eget liv inne i diktaturen, den som sitter överst blir försedd med de nyheter som passar den som levererar dem. Ett praktexempel är när någon del av nordkoreas militär sänkte en sydkoreansk korvett och besköt en sydkoreansk ö häromåret. Varför? Ingen vet. Ingen vet heller om Assad bestämmer, eller är en marionett, eller något mittemellan. När presidenten säger ”det var inte vi” kan det vara sant. Det kan vara någon del av militären som jobbar i något egenintresse. Inte för att det gör skillnad för barnen eller oss, men det begränsar kanske påtryckningsmöjligheterna ytterligare?
Hej sl,
Det går ju naturligtvis inte att utesluta att det kan röra sig om en sorts ”dödsskvadron” inom armén som inte kontrolleras av Assad. Men det verkar högst otroligt av flera orsaker. Det har inte förekommit en enda antydan i media det senaste året att de skulle finnas den typen av sprickor i armén. Ingen av de avhoppade officerarna har talat om det, ingen av de högt uppsatta diplomaterna har talat om den möjligheten OCH ingen oppositionen(inne i och utanför landet) har antytt att det skulle vara så.
Naturligtvis är det inte Assad som ger order om varje liten taktisk manöver. Däremot är det ju han ensam som tagit beslutet att en armé med 300 000 medlemmar ska mobiliseras i kampen mot ett folkligt uppror. Det är också han som gett grönt ljus till officerarna att beordra skarp eld mot fredliga demonstrationer. Hans bror är dessutom chef för den elitdivision som agerar i Homs och Hama.
Usch ja, den där nepotismen förstärker antagligen känslan och nöjet av att ta till våld mot civila. ”Elitdivision”? Det trodde jag var såna förband som vann på teknisk skicklighet gentemot numerärt överlägsna motståndare. Det kan ju vara en självutnämnd etnisk ”elit” också.
Den typ av självständigt agerande jag tänker på är som när ryska officerare använder kriget mot andra etniska grupper till att berika sig; man stjäl från offren, men också från den egna staten. Då hörs inte ett knyst av hemma-opposition, men delar av statsapparaten använder kriget för privata syften, under det att man officiellt gör som presidenten säger, eller man påstår att ingenting pågår, trots att alla kan se det. Det tror jag händer mycket lätt i diktaturer, och att USA också har en sådan verklighet i både Irak och Afghanistan. Där är det ju officiellt privata företag som krigar på skattebetalarnas bekostnad. I parti- och armédiktaturer som Nordkorea, Burma, Egypten, Iran, Sudan m.fl. i en oändlig rad gör sig privata intressen gällande inom staten. Syrien är ett extra känsligt fall, pga etnisk-religiös sammansättning och allians med Iran mot en stor sunnimajoritet i arabvärlden.
Det är definitivt Assads armé. Den kan ändå göra som den vill.