Vare sig du är på en kurs med LO eller SAP får du lära dig att ”fackföreningsrörelsen och partiet är två grenar på samma träd”. Ibland varierar man bildspråket genom att formulera det hela som att ”arbetarrörelsen står på två ben, LO och SAP”.
.
Därför var det naturligtvis en politisk sensation när Mona Sahlin lät sig nomineras av moderatregeringen som motkandidat till LO:s och TCO:s kandidat, Brian Ryder, när det gällde jobbet som generaldirektör för ILO, FN:s organ för arbetslivsfrågor.
Det ena benet försökte i allas åsyn lägga krokben för det andra.
Mona Sahlin är partiets ex i jobbet som ordförande och betalas för detta med rundhänta 800 000 om året. Ända sedan hon som flicka satt i Ingvar Carlssons trygga knä har hon len i munnen pratat om att ”här gäller det oss i arbetarrörelsen”. Trots detta lät hon sig nu villigt nomineras av Fredrik Reinfeldt och hans minister för arbetsmarknadsfrågor, Hillevi Engström, och har vimlat jorden runt i en valkampanj bekostad av regeringen. Carl Bildt har lobbat för henne i sin mörkblå värld och under ledning av ambassadör Annika Söder (70 000/mån) har regeringskansliet bekostad hennes kandidatur med fem heltidstjänster. Resor, hotell och trycksaker har samtidigt åderlåtit statskassan med 950 000 kronor.
Sahlin var ändå chanslös mot fackets kandidat, Brian Ryder, en brittisk toppbyråkrat från den internationella fackföreningsrörelsen. Jag vare sig gråter över Sahlins fall eller jublar över valet av Ryder. Det handlar om en politisk adel som delar ut förläningar åt varandra.
Märkligt nog tycker Göteborgs-Posten i dag ”att det är något märkligt att när en av den svenska arbetarrörelsens främsta representanter kandiderar, då får hon inte ens stöd av de svenska LO-facken”.
Men Jösses i helvetet! Det märkliga är väl att hon ställt upp som de borgerligas motkandidat till LO-facken.
Kan en socialdemokratisk finansminister som Pär Nuder sluta som bankrånare kan naturligtvis Mona Sahlin sluta som budbärare för Carl Bildt. Socialdemokraternas ledare byter åsikter lika lätt som dagens fotbollsspelare byter klubbtröjor.
Som en magnifik avrundning på denna klassamarbetets Höga visa sommaren 2012 i Sverige kom ett inslag i gårdagskvällens SVT-Aktuellt:
Reportern konstaterade först att Sahlin fått nobben av facken och vände sig sedan till minister Engström (m) med frågan:
”Har ni något annat jobb att erbjuda Sahlin, nu då?”
”Det får regeringen återkomma till”, svarar Engström.
Alla tidigare så tydliga klassgränser har utplånats. Inte ens dammet av ett kritstreck finns kvar…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, ILO, Brian Ryder,