För säkerhets skull är det ordnat så att det räcker med att bara 12 av Eurozonens 17 länder behöver godkänna gemenskapens nya finanspakt. Dessutom var det bara på Irland där befolkningen fick rösta om det nya svångremsavtalet (i Sverige räckte det att socialdemokratins höger öppnade falluckan för Håkan Juholt).

.

Men självklart var det ändå med en suck av lättnad som Angela Merkel i Berlin fick beskedet om att sextio procent av irländarna röstade ja till de nya hårdare reglerna för gemenskapens finanspolitik. Det ris hon lagt på egen rygg framförallt när det Grekland räcker mer än väl.

Men för den regeringskoalition som styr Irland blev utgången mer bekymmersam. Socialdemokraternas partiledare Eamon Gilmore slog sig visserligen taktlöst för bröstet och förklarade att valresultatet visade på ”ett stort förtroende för Irlands ekonomi och ännu  en påminnelse om att Irland hanterar sina problem effektivt”. Men i verkligenheten är det nog tvärtom. Gemene man och kvinna på Irland ser att den ekonomiska politiken har misslyckats. Arbetslösheten är skyhög. Långtidsarbetslösheten ökade i fjol med 7 procent och emigrationen av unga arbetslösa främst till Australien och Kanada fortsätter. Trots en åtstramning där många kippar efter andan är budgetunderskottet fortfarande 13 procent av BNP. BNP i sig beräknas dessutom minska med 1.3 procent i år och 2013 är det mer än troligt att regeringen tvingas att söka nya nödlån genom EU:s stabilitetspakt eller IMF.

Irländarnas Ja till Finanspakten var därför en omvändelse under galgen. Man förväntar sig inte en regering som vågar utmana marknadens förbannelse genom en offentlig revision av statens skulder och därefter en avskrivning av alla illegitima fordringar. Att för Irland förnya eller söka nya lån på egen hand blir tveklöst en mycket dyr historia. Därför valde man att säga ja, att stå kvar på galgplatsen. Då slapp man trots allt att dingla i repet.

.

Det stora nationella borgerliga vänsterpartiet Sin Fein med sitt nej och dess ledare Gerry Adams seglade dessutom under valrörelsen upp som mer populär än premiärministern Enda Kenny med sitt nej. Men hade samtidigt svårt att argumentera mot själva utpressningen. Vill man inte demokratisera kreditflödet genom att socialisera bankväsendet och knyta samman sitt motstånd mot finanspakten i en antikapitalistisk europeisk motkraft är det inte lätt att svara på skräckpropagandan. ”Gå på magkänslan. Rösta efter instinkt”, säger Adams. Men det är inte alltid lätt om inte hjärnan hänger med. Det fanns också andra röster, fyra fackförbund liksom det Irländska Socialist party (systerparti till Rättvisepartiet), med Joe Higgins invald i Europaparlamentet som mest kända röst, vilket drev en tydlig kampanj för en antikapitalistisk plattform,

Hälften av väljarna stannade hemma i en passiv protest mot bristen på alternativ och många av dom som röstade ja gjorde säkert detta med gnisslande tänder och fingrarna i kors bakom ryggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Eamon Gilmore, EU, Finanspakten,

I media: DN1,