När Stefan Löfven i går höll sitt sommartal hade vädergudarna tydligen fått ett förhandstips om hans manus eftersom de valde att i samma stund släppa loss hösten över Vasaparken. Skyfall, åskmuller och kalla vindar fick de gula löven att virvla över snårskogen av paraplyer som fällts upp. Barmhärtigt nog gav dessa skydd inte bara mot regnet utan dolde också de glesa åskådarleden.
.
Gruppen av partigängare och ombudsmän gav honom i lagom portioner de applåder som förväntas under en sådan här politisk bemärkelsedag. Men de var lite stelfrusna. För talet var inte precis av det slag som eldar upp anhängarna till en gammal folkrörelse. Retoriken gav i stället smak av resignation och uppgivenhet. Det som kom i tankarna var inte ett skirt, optimistiskt solgrönt lövverk utan i stället blöta gula löv som klumpats ihop för att sakteligen fortsätta sin förmultning.
.
.
De stora borgerliga tidningarnas ledarskribenter blev däremot – trots blöta byxslag – nästan spralliga i benen över det höstlika sommartalet. I deras spalter var de nästan lika uppspelta som Gene Kelly i den gamla fina musikalen ”Singing in the rain”. De riktigt dansade. ”Trots vätan var jag på gott humör när jag sneddade över Odengatan in på caféet Rittorno”, skrev SVD:s P J Anders Linder muntert om hur han efter Löfvens tillställning gick till bords för att skriva om sina intryck. DN:s huvudledare valde den passande rubriken ”Företagarnas kamrat” och underströk att huvudsidan av den nya (S)-politiken efter Juholt är att ”Svenska företags konkurrenskraft ska öka så att de kan exportera ännu mer”. Ledaren i Aftonbladet, vilken är vikt för (s), konstaterade sedan absurt nog att vad det handlar om är att ”Socialdemokraterna ska åter till en position som den modernistiska, nyfikna och framstegsoptimistiska kraften i svensk politik”…
En gång i tiden skapade Mark Twain en odödlig satirisk roman, ”En yankee vid kung Arthurs hov”, där han drev med den tidens riddarromantik. Han lät en modern amerikan, efter ett slag i huvudet, vakna upp vid kung Arthurs sida och i en rad episoder, spred han sedan löje över riddarväsendet genom att para ihop modernt med gammalt. Han satte samman saker, parade ihop företeelser som inte hör ihop, han lät anakronismerna flöda.
Hela Stefan Löfvens uppenbarelse är en politisk anakronism av sällan skådat slag. En trofast och trygg kamel utan puckel, men med en liten PET-flaska kolsyrat vatten i handen.
.
.
Han är en trevlig vanlig karl, en gång svetsare, som minsann tillhört arbetarrörelsen i alla år. Hans värld har varit att som Metallordförande sitta med vid storföretagens bord och där se hur illa bankerna och den så kallade marknaden kan ställa till det för svenskt näringsliv. Han har lärt sig att se detta som oundvikligt och att därför välvilligt lyssna till företagarna och att ge dessa vad de vill ha och att sedan övertyga Metalls medlemmar om att ligga lågt och jobba på. Det som förr var av Gud och Konung givet är nu givet av kapitalet.
För Löfven är den ”sista striden” mot borgerligheten för löntagarna sedan länge över. Det är därför han är ”Företagarnas kamrat” och som enda alternativ till den borgerliga alliansen anger han en kurs som är nära nog än mer borgerlig. I det som blev ett grådaskigt hösttal fanns ingen uppmaning till kommunerna att säga upp sina riskkapitalister eller till fackföreningsrörelsen att mobilisera alla sina medlemmar till att på stående fot ta kamp för att återställa LAS och anställningstryggheten genom att förbjuda bemanningsföretagen eller att åtminstone reducera dem till betydelselöshet.
Den upplivade PJ Anders Linder frågar sig avslutningsvis i SVD om ”partifolket verkligen är redo för Löfvens realism”. Menar han toppskiktet i rörelsen är svaret säkert ja. Men ser vi till den del av fotfolket som inte mönstrat av ser det nog annorlunda ut. En vänster värd namnet i SAP måste därför i stället ta på sig denna uppgift. Inför partikongressen 2013 finns det inte tid för personfejder om drömda platser vid köttgrytorna efter nästa val. I stället måste en politisk plattform formuleras där fokus läggs på att få bort alla vinstintressen i välfärden och att ta strid för att återerövra anställningstryggheten!