Den existerande kampen och Rättvisepartiets önskningar. Ett svar till Rättvisepartiet Socialisterna.

Som ni läsare säkert märkt har bloggen använts till en politisk debatt med Arne Johansson i Rättvisepartiet Socialisterna om vad som sker i Syrien och hur socialister bör förhålla sig till den kamp som förs mot Assads diktatur.

Det började med en artikel av Arne Johansson i tidningen Offensiv – Slaget om Aleppo, Syrien sjunker ner i tilltagande kaos.

Jag svarade här på bloggen – Vad stöder vi i Syrien? Arne Johansson svarade i sin tur i en text med rubriken – Vart går Syrien? I samma nummer av Offensiv där den artikeln publicerades finns en artikel som har relevans för debatten – Syriens kurder tar kontroll.

I det här svaret ska jag hålla mig kort. AJ tillför i sin replik inte debatten något nytt om hans och RS:s hållning till kampen och vad som bör göras. Den innehåller nästan uteslutande detaljer om vad han anser vara det alltmer centrala problemet -de olika milisernas ”sekteristiska våld”. Jag är överens med AJ att det ”sekteristiska våldet” är ett tilltagande hot mot revolutionen. Men jag är inte alls ense med honom om vare sig omfattningen av problemet och ursprunget till det ”sekteristiska våldet”. Bland annat citerar han helt okritiskt en indisk journalist, Kapil Komireddy, som påstår att FSA drivit bort 80 000 kristna från Homsregionen utan att ens fråga sig vilken roll regimens bomber och granater kan ha haft när människor, kristna, muslimer och andra flyr sina bostadskvarter. Följande citat av samme Komireddy i samma artikel säger allt om den indiske journalistens verklighetsuppfattning:

”En del kristna krävde politiska förändringar i början av upproret mot regimen. Men i takt med att upproret översvämmades av sunniaktivister sympatiskt inställda till eller medlemmar i Al-Qaida ryggade de kristna tillbaka.”

Om detta är en korrekt beskrivning av upprorets huvudfåra då bör RS/AJ och alla andra socialister omedelbart dra konsekvenserna och totalt förkasta det. Ett uppror ”översvämmat” av Al-Qaida och dess anhängare är inget att stödja ens om det sker mot yankees i Afghanistan eller i Jemen.

I stället är det ju uppenbart att alla minoriteterna i Syrien, förutom Assads alawitiska sekt, inte helhjärtat stöder vare sig regimen eller upproret. Kurderna är exempelvis i sin stora majoritet emot regimen utan att för den skull vara pro-FSA. Men mellan FSA och de kurdiska miliserna finns en sorts ”gentlemannaöverenskommelse” om att inte agera på varandras ”territorium”. Det gäller också i Aleppo mellan de kurdiska kvarteren och FSA. Inte heller ser de kurdiska organisationerna på SNC:s nye ordförande som en Judas. Han är nämligen kurd och för övrigt bosatt i Sverige.

Synen på karaktären av upprorets väpnade miliser, FSA och andra, som ”religiösa rövarband” får mycket konkreta följder för den linje som AJ/RS föreslår för kampen i Syrien. AJ skriver att befolkningen i varje stad och by bör organisera demokratiska val av ”lokala försvarskommittéer” med uppgift att försvara bostadsområden och arbetsplatser. För enligt AJ måste befolkningen skydda sig mot regimens och de ”sekteristiska milisernas” våld.

Om man ska förenkla linjen något säger AJ/RS till de som i dag kämpar med vapen i hand att de borde göra något annat. Det påstår jag därför att AJ i sin första artikel och i sin replik inte med ett ord berör den existerande organiseringen av motståndet på lokal nivå. Dagligen i media får vi information från olika ”lokala samordningskommittéer” som rapporterar om regimens angrepp, hur många som dödats och hur de organiserar det civila motståndet och hur samarbetet med lokala miliser sker. De flesta av dem är löst sammanknutna i FSA och andra i fristående lokala miliser. Ett ytterst litet antal personer anses vara ”salafistiska extremister” och kanske ett hundratal personer ”medlemmar” i al-Qaida. Sammanlagt beräknas de väpnade miliserna, av avhoppade soldater och civila unga män, uppgå till cirka 50 000. Och nya miliser bildas hela tiden. Senast rapporteras det att palestinierna i flyktinglägret i Damaskus bildat en milis som engagerat sig i kampen mot Assads tyranni.

Det är lite märkligt att AJ lägger så stor vikt vid det ”religiösa innehållet” i milisernas budskap och mindre till den kamp som förs. Han förfäras inför ”utländska jihadister” och att det finns religiösa slagord skrivna i asfalten på Aleppos gator. Många andra på vänsterkanten delar samma förfäran. En jämförelse med hållningen till Hizbollah och Hamas passar här in. De två organisationerna är ju i allas ögon klart ”religiösa extremister”. Men ingen skulle komma på idén att förneka dem rätten att försvara sig mot den israeliska statens våld, även när det sker under rop om Allah Akbar.

Ska vi ha andra ”renhetskrav” på den syriska oppositionen än på Hamas innan vi stöder deras kamp mot en blodig diktatur som inte tvekar att använda flyg, artilleri och stridsvagnar mot civila bostadskvarter?

AJ anser dock att det finns hoppfulla tecken på att ”lokala försvarskommittéer” håller på att bildas och att de förtjänar Rättvisepartiet Socialisternas stöd. Det handlar om folkliga försvarskommittéer (YPG) i den kurdiska provinsen i norra Syrien. Enligt en artikel som AJ citerar handlar det om ”unga aktivister som väljer sina egna ledare, säger sig ha stoppat både försök till turkiska invasioner och vapensmuggling till de syriska rebellerna”.

Att AJ framställer det som något positivt att de har stoppat vapenleveranser till FSA kan jag inte begripa. Nu har jag dubier om sanningshalten i den uppgiften som jag inte sett säkert bekräftad i något media. Men det är ett litet problem. Värre är att jag tror AJ hoppar i fel tunna när han framställer YPG som alternativen till FSA, andra miliser och de reellt existerande lokala samordningskommittéerna.

Kurdiska och syriska oppositionens flaggor i ett under en demonstration i Aleppo.

Den politiska situationen i den syriskt kurdiska regionen är långt ifrån så idyllisk som AJ framställer den. Det demokratiska enhetspartiet PYD är den syriska motsvarigheten till det turkiska PKK och den 11 juli i staden Erbil ingick PYD ett avtal med KNC, ett annat kurdparti i Syrien, om att dela på förvaltningen i regionen då Assads armé drog sig tillbaka. Sedan dess har det uppstått flera konflikter mellan de två där KNC anklagar PYD för att med vapenmakt ta över lokala administrativa byggnader där de flaggar med PYD:s flagga. YPG som AJ lyfter fram som demokratiska kommittéer verkar i stället vara beväpnade grupper under PYD:s ledning. Det är mycket svårt att få en entydig bild av vad som sker i den kurdiska regionen. Ett är dock klart att det inte är där som de organisatoriska formerna för en ”alternativ” kamp i resten av landet kan sökas. Dessutom finns det flera frågetecken om relationen mellan PYD och regimen i Damaskus. Enligt KNC fick PYD information på förhand om vilka städer i regionen som armén skulle evakuera, i syfte att PYD skulle kunna ta kontrollen. Men som sagt ryktena och anklagelser och motanklagelser mellan de kurdiska organisationerna gör det svårt att bilda en klar bild.

Själv anser jag att det syriska upproret i all sin brokighet är en politisk revolution mot en klandiktatur som inte kan störtas annat än med våld. USA:s och andras planer på en ”jemenitisk lösning” där Assad går men delar av regimen och armén består för att leda en övergångsfas är helt orealistisk. Armén kan inte ”sparka” Assad såsom Mubarak stöttes bort. Arméns elittrupper är familjen Assads trupper och intimt knuten till diktatorn. Mubarak var däremot arméns man och kunde offras för att rädda makten.

Det är uppenbart att den dag regimen faller kommer de sociala frågorna att flyta upp och inta den plats de förtjänar. Konflikter mellan klasser, etniska och religiösa grupper, stad och landsbygd och andra motsättningar kan då få sina rättmätiga uttryck när väl dörrarna öppnats tack vare diktaturens fall. För att stödja den processen kan vi inte ställa oss vid sidan av dagens kamp, kräva garantier för att den inte ska spåra ur och resa paroller baserade på önskningar att revolten ska stå under den syriska arbetarklassens ledning. Kampen mot regimen pågår just nu, på gott och ont vad gäller metoder och ideologiska preferenser.

**********

För dig som följer intensivt vad som sker i Syrien hittar du här en intressant intervju med den libanesiske marxisten Gilbert Achcar –Syrien: ”Bygga ett folkligt motståndsnät kring ett program för demokrati”

 

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

5 reaktion på “Den existerande kampen och Rättvisepartiets önskningar. Ett svar till Rättvisepartiet Socialisterna.

  1. Jag fattar inte hur framträdande personligheter från vänsterrörelsen kan ha så vitt skilda uppfattningar som i Syrienfrågan. Jag tycker det är beklämmande och leder till splittring och självdestruktion. Finns det verkligen ingenting som förenar eller har man svårt att respektera förhållandena i en främmande kultur och hellre vill jämföra dem med dom egna?

    Måhända min tankesfär är långt mycket mindre men jag tycker att privatiseringar och kapitalets profithunger med så gått som oinskränkt segertåg rakt in i vår gemensamma välfärd är avskyvärda attacker mot den arbetande klassen, samtidigt som jag vet det saknar stöd hos befolkningen. Här finns något viktigt som vänstern kan förenas och samlas kring och kunna arbeta upp den styrka som gått förlorad under tjugo års profitjakt och privatiseringselände som skapat ett samhälle med fattiga och rika.

    Hälsning med respekt för bloggen och tack för intressant läsning.

  2. Hej Någon,

    Du pekar på de ”avskyvärda attackerna” på den arbetande befolkning här hemma och jag håller helt med dig. För att slå tillbaka dessa attacker krävs det en bred handling i gemenskap från en stor majoritet av de berörda, oavsett ideologiska och taktiska skillnader mellan olika politiska riktningar inom arbetarrörelsen.

    Att det är så stora skillnader i synen på vad som sker i Syrien är tråkigt. Men det går inte att jämka samman positioner som anser att det handlar om en demokratisk revolution med åsikter som tror sig se en komplott organiserad av CIA eller de som anser att vi ser ett sekteristiskt inbördeskrig med Al-Qaida i spetsen. Det går inte att sitta på två stolar samtidigt eller i spagat mellan dem.
    Tack för din kommentar
    mvh
    Benny

  3. Hej På dig ”Någon”. Visst är det bra att man kan diskutera och samtidigt göra saker tillsammans. I Sverige bygger vi i SP, kamraterna i RS och många andra kampanjen: Välfärd utan vinst.

    Vi diskuterar en hård fråga. Det är nödvändigt. Men kan samtidigt jobba ihop!

    Hälsningar från En annan.

  4. Tackar för det du. Det där gillar jag och har även hört talas om den kampanjen och nu när jag får veta det är ett gemensamt projekt inom delar av vänstern så ökar glädjen ytterligare. Tyvärr hade jag glömt bort det med det visar att det än så länge har en undanskymd plats. Skulle man fråga folk på gatan om dom känner till det så får man nog inte många rätt svar i varje fall inte här. SP har varit här ett par gånger de senaste åren och det blir ett möte sen händer inget mer. Jag har besökt mötena men det känns något främmande även för mig. Ambitionen ställer jag upp på men språket bör vara samma som ute i samhället annars känns det konstigt. Ordet ”kamrat” behöver inte användas i var eller varannan mening. Kanhända invigda inte tänker på det men kommer man utifrån kan man undra vart man hamnat. Jag skulle önska kampanjen Välfärd utan vinst kommer hit också och blir allmänt känd och något som alla intresserade kan samlas kring utan direkt politisk ståndpunkt åt något särskilt håll. Jag kommer hålla ögonen öppna och hoppas att jag snart får se något om kampanjen här någonstans. 🙂

    Att jag kallar mig Någon beror endast på att jag i hastigheten inte kom på bättre första gången jag skrev men nu tycker jag det är så etablerat att signaturen kan vara kvar för att visa att Någon är jag.

    Ha de bra!

  5. Pingback: Rättvisepartiet Socialisterna når botten. | Kildén & Åsman

Kommentera