Baronessan Thatcher fördes till sin sista vila i det som var en statsbegravning till ”allt utan namnet”. Svept i unionsflaggan och dragen på en ålderdomlig kanonlavett bakom ett sexspann med svarta hästar rullades kistan med hennes döda kropp fram i parad på Londons gator. Parlamentets konservative talman hade valt att salutera den avlidna genom att symboliskt stanna Big Ben för tio minuter. De dova sorgmarscherna spelades av Royal Marine Orchestra med taktfasta trummor klädda i svart sorgflor. Uppför trapporna till St Paul’s Cathedral och dödsmässan bars hennes kista av soldater från landets tre vapenslag flankerade av stor militär hedersvakt iklädd björnskinnsmössor och smällande lackskor. I det forna imperiets försök till kanonisering av den döda ingick också en sista hälsning från en svårt brännskadad veteran från Falklandskriget.

Arrangörerna bakom detta storståtliga sista farväl var många. Den åldrande Järnladyn själv och Labours Tony Blair kom under 1990-talet sista år överens om de stora linjerna, om att hon vid sin begravning skulle ges samma dignitet och pompa som den vilken gällde vid Winston Churchills begravning 1965.  När hennes jordfästning nu iscensattes var det Torypartiet, Engelska kyrkan, Militärens egna paradgeneraler samt BBC:s demonregissörer som satte upp skådespelet. Notan för skattebetalarna summerades till 100 miljoner kronor. Under katedralens vackra valv och framför den dödes kista försökte så premiärminister David Cameron, väl utbildad och tränad i imperiets begravningsliturgi från sina studieår vid Eton och Oxford förmedla budskapet om att ”vi alla blivit thatcherister”.Men lyckades han? Uppfattades den sista hyllningen till Thatcher som en bekräftelse av att hennes politik nu segrat i alla läger? Eller var det i stället nyliberalismens begravning som vi bevittnade? Var begravningen ett insegel på en historisk politisk triumf? Eller var tonerna av Johannes Brahms ”Ett tyskt requiem” under akten i St Paul`s i själva verket den musikaliska bakgrunden till thatcherismens dödsmässa?

Frågor som inte är enkla att besvara eftersom vi som publik står inför ett skådespel där ett korsdrag med uppenbara anakronismer blandas med kaotiska ideologier. I Wikipedia ges en bra förklaring av vad en anakronism är: ”att ett föremål, begrepp eller en händelse placeras i fel tidsepok … till exempel om någon använder en mobiltelefon i en film som utspelar sig under 1800-talet”.

Både för scenerna och koreografin med en de facto statsbegravning är det Thatcher själv som är ”mobiltelefonen”. Hon kanoniseras som vore hon drottning Victorias like. En nationell symbol för ett världsimperium där solen fortfarande aldrig går ner. Samtidigt är även det som högst kan kallas resterna av ett imperium i förfall, både ekonomiskt, socialt, politiskt och nationellt. Världen i övrigt, utanför det gamla öriket, var också minst sagt återhållsam när det gällde kondelanser och närvaro vid hennes bortgång. De internationella ”dignitärer” som orkade ta sig till begravningen var få. Israels Netanyahu undantagen. Mest handlade det om stridbara stötar från det kalla kriget som gjorde sig besväret, exempelvis Henry Kissinger. Vita Huset gjorde tummen ner genom att bara ha gamla statssekreterare från Reagans` era på plats, liksom krigshetsaren, försvarsministern och vicepresidenten Dick Cheney från tiden med Bush. Hoppet om att få Hillary Clinton till St Pauls gick också om intet. Hon tackade nej till Camerons inbjudan, kanske tänkte hon på Thatchers ord om att ”feminismen är ett gift”…

Runt om i världen handlade kondoleanserna om det minimum som den diplomatiska etiketten bjuder. Av naturliga själ – med Falklandskriget i minne – deltog inte heller Argentina med någon representant. En företrädare från den peronistiska oppositionen förklarade i stället att hon varit ”en symbol för aggression, destruktion och död”.  General Guillermo Garin, torterare under Pinochet,   meddelade i stället som tröst till de närmast sörjande att hans arbetsgivare minsann ”hade varit mycket förtjust i henne”.

I Ryssland var hennes död bara en notis. Dagens tyska ledare gjorde inte mer än vad konvenansen kräver och landets media offrade inte mer än ”tvåspaltare” över hennes minne. Där kommer man fortfarande ihåg hennes motstånd mot den tyska återföreningen eftersom denna innebar att den gamla arvfienden ”Fritz” skulle bli starkare (att hon ändå själv valde Brahms tyska Requim till sin egen begravning avgjordes säkert av att denne musikaliska storhet var en from lutheran). I Frankrike var det mer svall i kommentarerna. Thatcher hatade Marseljäsen och ”grodätarna” och återupptog ideologiskt Hundraårskriget med sina närmaste grannar. Förre presidenten Chirac blev en gång avlyssnad när han privat sa att ”Jag vet inte vad den där hemmafrun egentligen är ute efter. Vill hon ha mina ballar på ett fat”?  Hans dito Mitterrand konstaterade för sin del att Thatcher hade ”läppar som Marilyn Monroe och en blick som Caligula”. Nuvarande presidenten Hollande nöjde sig med att lakoniskt konstatera att hon positivt nog en gång sa ja till tunneln under Engelska kanalen. Socialdemokraternas tidning Liberation toppade sin förstasida med rubriken ”Den grymme Liekvinnan” och Jean-Luc Mélenchon från Parti de Gauche underströk att ”hon i helvetet kommer att upptäcka vad hon gjorde med gruvarbetarna”…

”Må hon rosta i frid”, heter det i galghumorn.

Diskrepansen mellan Camerons ambitioner om en uppmärksammad och hyllad statsbegravning där hans Storbritannien klätt sig i det viktorianska imperiets gamla skrud och den krassa verkligheten var uppenbar. Det brittiska hovet lät dessutom informellt meddela att det (och därmed drottning Elisabeth själv) var motståndare till att Thatchers begravning hade getts status av statsbegravning, ”denna skall endast vikas för kungliga regenter”. Järnladyn var ”bara en politiker” och dessutom en som splittrat landet, detta i motsats till monarkin ”som kan ena landet”.  Att drottningen och hennes prins Charles ändå var på plats handlade bara om deras plikt mot etiketten.

I Sverige gav Reinfeldt henne en rätt så reserverad hyllning trots allt som hon en gång betydde för moderaterna. Inte ens Annie Lööf som tidigare förklarat att Thatcher var hennes förebild vågade sig ut med en varm hyllning. Hennes tidigare credo om nyliberalismens alla förtjänster och pratet om att ha ”en så liten stat som möjligt” har lagts djupt ner i en malpåse efter det egna nederlaget i centerrörelsens uppslitande debatt i frågan. Vid Centerpartiets senaste stämma bekände hon sig talande nog som ”en socialliberal”.

Begravningen demonstrerade också Thatchers egen klassresa, både socialt och när det gällde den egna gudstron. Hon växte upp i ett lågkyrkligt metodistiskt hem i östra Midlands, södra England, där John Wesley`s budskap om enkelhet, idogt arbete, sparsamhet, nykterhet och fromhet inte bara var Guds utan också faderns ord och lag. Denne, Alfred Roberts som han hette, var specerihandlare, lekmannapredikant samt konservativ politiker och i den egenskapen borgmästare för småstaden Grantham och kom att influera henne mycket starkt under barn- och ungdomsåren. Om söndagarna var det fyra olika gudstjänster som gällde. Trots att han efterhand blev välbärgad ska han aldrig ha unnat sin egen familj ens en inomhustoalett. En sådan modernitet sågs som slöseri. Thatcher själv gjorde akademisk karriär efter hårt slit och många stipendier (som hon aldrig ville tala om) och arbetade som kemist med de emulsioner som skapat mjukglassen (lite lustigt för en järnlady). Den tro och den etik hon fick med sig hemifrån om ”det egna ansvaret fliten och företagsamheten” spelade säkert en stor roll för hennes senare politiska karriär. Det var lätt att anamma Friedrich Hayeks tilltro till individens roll i ekonomin (tänk bara på pappan) eller Milton Friedmans monetarism där inflationen på ett enkelt sätt förklaras med att penningutbudet ökar (slösaktighet med offentliga medel). Hon växte upp under depressionens 1930-tal men såg i det mindre drabbade Midlands och i familjens speceributiker (det blev till sist två) att den kunde övervinnas med hårt arbete. Butikerna hade öppet dagar som kvällar och alla i familjen fick tidigt springa bakom disken eller på lagren. Monetaristernas prat om att all arbetslöshet är frivillig föll henne därför lätt på läppen. Offentlig sektor och bidrag var dalt och klemade bort folk. Människors fria företagande var välsignat och de fackföreningar som satte sig upp mot företagens ägare helt enkelt ogudaktiga. En av hennes första åtgärder när hon blev premiärminister var att avskaffa den fria skolmjölken vilket gav henne sitt första öknamn, ”Mjölktjuven”. En andra beslutsam åtgärd var att under tre år låta staten lagra kol så att gruvarbetarnas militanta fackförening sedan kunde krossas i en ett år lång konflikt. Ett tredje initiativ var att släppa loss privatiseringen av offentligt ägd egendom, vilken dumpades till lyckliga köpare. Inflationen idiotstoppades också med våldsamt höjda räntor och en stagnerad ekonomi där tre miljoner människor kastades ut i arbetslöshet och armod.

Men hur gick det då med gudligheten? Metodismen var till en del en reaktion mot den gamla brittiska elitens anglikanska kyrka med dess hierarkier, kvardröjande katolska prakt och många rika församlingsmedlemmars girighet, överflöd och överkonsumtion.  Det antiaristokratiska arvet hos Thatcher spelade in i hennes politiska uppgörelser med the Wets (blötdjuren) i det egna partiet. Men som hjälp i sin klassresa arbetade hon samtidigt medvetet bort barndomens dialekt och anammade det som kallas för BBC English. Med åren blev hon också mer förstående för den Engelska kyrkan och fraterniserade med dess biskopar och klerikala nobless. Med fadern och familjen i övrigt blev det i stället en närmast total brytning efter hennes giftermål med den förmögne affärsmannen Denis Thatcher. Pappa Roberts, lekmannapredikanten, kunde aldrig acceptera att hon gift sig med en man som var skild från sin första fru. Han följde med intresse hennes politiska karriär fram till sin död 1970 men umgänget dem emellan var mer eller mindre obefintligt.

I det gamla gruvsamhället Goldthorpe firade befolkningen Thatcher död genom en karneval med hennes kista till ett häxbål…

Om hon som premiärminister tio år senare höll hårt i tyglarna för de offentliga utgifterna och piskade fackföreningsrörelsen så att fradgan rök var tyglarna för företagare och banker desto slappare eller helt frisläppta. 1987 kom det som kallats ”Big Bang” när all världens finansiella aktörer bjöds in till London för att där i fullständig frihet kunna blanda vanlig in- och utlåning med finansiell spekulation.  Margaret Thatcher var inte längre predikantdottern Margaret Roberts utan en hängiven inpiskare av finansiellt slödder till det avreglerade London City, vilket i ett svep blivit en guldgruva för världens finansindustri.  Medel- och överklassen i Storbritannien fick en möjlighet att belåna sina hus som aldrig förr och börshajarna i City blev landets nya förebilder med girighet och frosseri som sina adelsmärken. Pappa Roberts jämrade sig nog i sin grav.

I slutet av 1990-talet blev det i en politisk rockad New Labour som kom att förvalta hennes arv. När en åldrande Thatcher, nu baronessa, fick frågan om vad som varit hennes största bedrift i livet, svarade hon utan att tveka: ”Tony Blair”. Innan hon vandrade in i demensens dunkel kunde hon helt enkelt, som gammal vetenskapare, sakligt konstatera att denne i avgörande stycken hade konverterad till hennes nyliberalism, den som egentligen inte var mer ny än att den var en upprepning av 1920-talets sorglösa och glada dagar för kapitalismen. Arkitekten bakom New Labour, Lord Peter Mandelson var också den som först präglade talesättet om att ”nu är vi alla thatcherister”. Tony Blair tog också efter hennes roll som krigare. ”Jingoismen” eller den aggressiva imperialismen levde vidare. Var hon ideologisk partner till Reagan blev Blair pudel till Bush och medansvarig för det förödande Irakkriget. Här hemma i Sverige hängde socialdemokratin med på resan. Göran Persson skröt med att han varje vecka pratade med ”sin Tony” och Mona Sahlin underströk också att denne var hennes förebild.

På grund av sin sjukdom kunde Thatcher säkert inte 2008 greppa hela innebörden av kollapsen för Lehman Brothers och alla de andra banker som då rycktes med i fallet. Finanskrisen blottade alla bristerna med hennes och Labours politik. När David Cameron från altaret i St Pauls` välsignade hennes gärning som premiärminister var det vacker begravningsretorik men fullständigt ihåligt som politiskt budskap. Kreditbubblorna har spruckit och Storbritanniens offentliga budgetunderskott är rekordstort. Trots att pundet devalverats 20 procent sedan 2008 blev landets underskott i handeln med varor 2012 det största sedan 1948. Alla siffror pekar dessutom mot att ekonomin kommer att redovisa en trippelrecession.

Trots att Tories återvunnit regeringsmakten – eller kanske tack vare det – leder Cameron också ett djupt splittrat parti med hårda fraktionsstrider. Han leder ett parti i kris – och ett land i kris – och av försöket att utnyttja Järnladyns bortgång till en politisk show för den egna hårda åtstramningspolitiken kommer det inte att finnas mycket kvar när sorgfloren lagts på plats i garderoberna. Hans väljarunderlag eroderas som en sandbank mitt i en strid strömfåra. Nyligen fick till och med hans finansminister George Osborne snubbor från IMF:s Christine Lagarde som protesterade mot hans alltför hårda nedskärningar.

På väg in genom himmelens portar. Polisen fick slå ner änglarnas hedersvakt eftersom hon trodde att den var en demonstration…

Allt detta, innebär det inte då att det verkligen är nyliberalismen som gått hädan och begravts för gott? Nej, verkligen inte, vad vi upplever är dess politíska kris. Parlamentarismens pendylklocka är i olag. Dess jämna slag mellan höger- och vänsterregeringar fungerar inte längre därför att det egentligen inte är någon avgörande skillnad när det kommer till ekonomiska program. För när det gäller dessa härskar nyliberalismen helt oinskränkt. Vare sig det gäller Labour i Storbritannien, PASOK i Grekland, PSOE i Grekland, Hollandes Parti Socialiste i Frankrike eller Helle Thornings socialdemokrater i Danmark har dessa partier i regeringsställning visat att de inte har egentliga alternativ när det verkligen gäller att bryta med bankernas och finansens herravälde. Till en del är det extrema högerpartier, i Grekland och Ungern rent fascistiska, som insett ”att klockan är slagen” och varslar oss om att det är bråttom med en fullständig reorganisering av den europeiska arbetarrörelsen.

I Storbritannien är den välkände filmregissören Ken Loach en av dem som insett att tiden hastar. Han tillsammans med många andra har bildat en ny Left Unity Movement vars mål är bygget av ett brett, nytt socialistiskt arbetarparti. Där Tony Blair i dagarna hyllat sin föregångare och politiske mentor Margaret Thatcher, där talade Ken Loach i klartext om hennes tid vid makten och jag låter därför hans ord avsluta mitt ”eftermäle” till baronessan:

”Margaret Thatcher var den mest splittrande och destruktiva premiärministern i modern tid. Massarbetslöshet, fabriks-nedläggningar, förstörda samhällen – det är hennes arv. Hon var en krigare och hennes fiende var den brittiska arbetarklassen. Hennes segrar hjälptes fram av Labours korrupta ledare och även av många fackföreningar. Det är tack vare den politik hon iscensatte som vi har dagens kollaps. Andra premiärministrar har följt i hennes spår, med Tony Blair som den mest framträdande. Hon var positivspelaren, han var apan. Kom ihåg att hon kallade Mandela en terrorist men drack te med torteraren och mördaren Pinochet. Hur ska vi då hedra henne? Hennes begravning ska inte vara statlig utan privatiseras! Lägg ut den på entreprenad och ta sedan det billigaste anbudet. Det skulle ha varit vad hon själv ville…”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Margaret Thatcher, St Pauls, metodister, John Wesley, Friedrich Hayek, Miltin Friedman,