Vad vi ser – är det svanesången för Europas gamla partiväsende?

Fick i dag syn på lite färsk statistik över den tyska socialdemokratins utveckling. Vilket fick det att snurra till i huvudet en stund…

För vad vi ser i Europa i dag, är det den smärtsamma svanesången för det gamla partiväsendet i stort och för den europeiska socialdemokratin i synnerhet?

Dag efter dag nås vi om nyheter att den politiska arkitektur, med liknande struktur över hela Europa, och som användes i bygget av ett nytt partiväsende efter det förödande Andra världskriget, nu har blivit alltmer förlegad och inte längre tas i bruk av samma klasser och skikt av klasser som tidigare.

I de flesta stater har den politiska makten balanserats och tippats fram och tillbaka mellan en moderat borgerlig partibildning eller partikoalition och ett traditionellt arbetarparti, framförallt socialdemokratiska partier.  Men de senaste decennierna har en snabb globalisering av ekonomin skett och lämnat efter sig statsbildningar med ett marginellt utrymme för ”stora nationella reformer”. Samtidigt har den traditionella arbetarrörelsen i Europa, i synnerhet fackföreningsrörelsen, misslyckats med att svara på denna helt avgörande förändring med främst ett samordnat gemensamt fackligt och politiskt motstånd. Den gamla arbetarrörelsens politiska ledarskap har i stället förfallit till nyliberalism. En normal karriär i dagens svenska socialdemokrati slutar exempelvis allt oftare med ett välavlönat jobb i näringslivet eller dess finansindustri…

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble tog på sig ledarrollen när Europas kapitalister slog ner Syrizas försök att utmana de företag och den finansindustri som styr EU. I stort sett hela den gamla arbetarrörelsen i Europa accepterade eller till och med applåderade hans diktat. På samma sätt som den inte lyft många händer för att stödja de demokratiska och sekulära krafterna i inbördeskrigets Syrien.

De gamla politiska partierna kan inte styra som förut. De dräneras på både aktiva och passiva medlemmar. Gamla ideologier och politiska erfarenheter utplånas.

I synnerhet är det den gamla arbetarrörelsen som drabbats. Den har i mycket större grad än de öppet borgerliga partierna byggt sin styrka på sin höga organisationsgrad, på alla sina medlemmar och deras grundorganisationer. Men allt detta är i dag blott ett minne, blott nostalgisk retorik. Det vi kunde kalla för ett första klassmedvetande är borta. Unga människor lever med uppfattningen att de bara har sig själva att lita till i en brutal marknadsekonomi. I stället ser vi framförallt nya reaktionära, nationellt konservativa, ofta främlingsfientliga partier som glupskt tar för sig av det stora misstroende som finns i breda folklager mot arbetslöshet, bristen på boende och sociala nedskärningar. En nationell borgerlig reaktion som använder immigration och flyktingmottagning som syndabock i stället för att peka ut den egna klassens besatthet av marknadsliberalism och egen rikedom som huvudkällan till exempelvis arbetslöshet, bostadsbrist och sönderslagen arbetsrätt. I Frankrike ser vi något så absurt som att Francois Hollande`s socialdemokrater bjuder Marine Le Pen och hennes Nationella Front på att i regeringsställning gå in med en frontalattack mot arbetsrätten. Hans Socialistparti störtar sig självt ut i avgrunden.

Det unga Frankrike och fackföreningsrörelsen är i uppror mot Francois Hollande`s försök att krossa landets arbetsrätt.

Ser vi sedan på det italienska parlamentets bemanning finns det där inte i dag en enda (!) ledamot som säger sig representera ett arbetarparti eller någon form av socialistisk ideologi.  I valet av borgmästare i Rom för några veckor sedan vann Virginia Raggi med 67 procent över det Demokratiska Partiets (PD:s) kandidat.  Ett PD vilket är en amalgam av tidigare reformistiska strömningar och borgerliga vänsterliberaler, nu under ledning av premiärminister  Matteo Renzi. Även i Turin blev PD:s kandidat utslagen. Både Raggi och hennes partivän Chiara Appendino i Turin är kandidater för den politiskt otydliga proteströrelse (till synes klasslös men i grunden byggd på borgerlig populism)  som startats av komikern Beppe Grillo.

Det som får mig att göra denna snabba översyn i huvudet var ändå att Der Spiegel nyligen publicerat siffror som visar att även den tyska traditionella socialdemokratin äts upp av den globaliserade ekonomin. Här i den europeiska socialdemokratins sköte och trots att landet har Europas starkaste ekonomi, även här mals den gamla partiorganisation ner, medlemmarna flyr och socialdemokratins demografi blir alltmer förkalkad av seniorer som mig själv…

Skötet för den europeiska socialdemokratin är kontinentens tyskspråkiga områden. Under sin klassiska tid vädjade man till människors klassmedvetande. ”Inga pengar till er!”. De rika och bankerna har fått mer än nog…

I minnet lever då fortfarande det beska valresultatet från första omgången i Österrikes val av president för några månader sedan. Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen var utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på.  I stället blev valet ett dött lopp mellan den reaktionäre högermannen Norbert Hofer och De grönas kandidat Van der Bellen. Ett omval kommer i sensommar…

Men tillbaka till Der Spiegels siffror och grannlandet Tyskland som med sina 80 miljoner medborgare och viktiga ekonomi är Europas kanske mest bärande grundsten. Enligt den statistik som redovisas har socialdemokraterna (SPD) sedan 1990 förlorat hälften av sina medlemmar! Med en tillbakagång förra året på 3.7 procent innebär det att medlemsstocken nu är nere i 442. 814 och att partiet distanserats av Angela Merkels kristdemokrater, CDU, vilka med ett mindre tapp ändå kan räkna in något fler eller 444.400 medlemmar. Dessutom tillkommer att dess tvilling i Bayern, CSU, stoltserar med 144.360 anhängare som betalt in sina medlemsavgifter.

Även liberalerna i FDP gick tillbaka förra året (53.197). Liksom De Gröna (59.418) och det vänstersocialdemokratiska Die Linke (58.989).

Det nya nationella, främlingsfientliga och högernationella Alternativet för Tyskland (AfD) anses samtidigt ha gått starkt framåt. Men denna expansion kan ännu inte redovisas med ett statistiskt säkerställt material. I opinionsundersökningar inför nationella val har partiet hamnat på omkring tolv procent.

Vad vi ser är att hela det gamla partiväsendet är underminerat. Sedan 1990 har dess medlemsunderlag halverats från 2.4 miljoner ner till låga 1,2 miljoner människor. Det mest skrämmande är ändå att ”demografin” förskjutits så att partiernas medelålder nu ligger mellan 50 och 60 år!

Siffrorna talar för sig själva…

Den traditionella socialdemokratin har förlorat flest anhängare och har också tappat mest ungt blod! Inte ens 10 procent av medlemskåren är under 30 år. Mer än hälften är över femtio år! ”Ungdomen är revolutionens stormsvalor”, sa en gång den tyske revolutionären Karl Liebknecht. Fick han se denna statistik skulle han våndats i svett.

I det enda europeiska land där en ny partibildning, grekiska Syriza, var på väg att utmana det egna landets och EU:s konstitutionella nyliberalism, där valde en majoritet av ledningen att kapitulera och fortsätter nu med den åtstramningspolitik som en gång tillintetgjorde socialdemokratiska Pasok.

I den brittiska politiken är det ”Hela havet stormar” efter folkomröstningens Brexit. I det anrika Labour har vi med Jeremy Corbyns tillträde som partiledare sett en motsatt tendens till hela det övriga Europa. Nya medlemmar har strömmat till och framför unga nya medlemmar! Corbyn är en socialdemokrat, men även hans försiktiga ifrågasättande av nyliberalismen och brittisk militarism tycks innebära att partiet kommer att implodera. Tony Blairs gamla nyliberala maktapparat tycks inte kunna leva med en radikaliserad medlemskår. En slutgiltig shoot-out rycker närmare för varje dag. Om inte förr kommer den på partikongressen i höst…

Denna hastiga och givetvis impressionistiska överblick över ett Europa där det politiska livet skenar kan tyckas pessimistisk. Vilket den är. Men själv blev jag inte övertygad socialist och revolutionär marxist bara för att jag personligen är en optimistisk natur, utan snarare för att jag ser på livets brutala utveckling på vår jord, med kaos och slump som ofta helt avgörande faktorer, med en djup pessimism.  I förhållande till människans teoretiska möjligheter att skapa en ny bättre solidarisk och jämlik värld är jag övertygad om att nära nog allt är möjligt. Men jag är ingen determinist, tror inte på någon given historisk utveckling där en socialistisk dröm av sig själv blir verklig. Vi måste själva ta utvecklingen i våra händer. Att verka som socialist, att påverka och organisera andra människor i gemensamma rörelser av motstånd mot storföretagens och finansindustrins makt över våra liv är det enda som kan ge optimism och framtidstro. Den här snabba skissen demonstrerar åtminstone för mig själv – än en gång – att de som bara stannar vid dagspolitik också kommer att se hur dagarna går förlorade. ”Den ena handen vet precis vad den andra gör”, som den nyss bortgångne Leif Nylén diktade om våra motståndare ”Staten och kapitalet”.  Fågel Fenix kommer inte att flyga upp ur askan efter ruinerna av en förlorad socialdemokratisk värld.

En oändlighet av nya kampformer, aktivistgrupper, nya och gamla sätt att organisera fackligt arbete, nya partibildningar och andra sätt att verka politiskt som vi ännu inte vet något om, kommer att bubbla upp, brisera, mångfaldigas och förnyas i den process vi är inne i. Men tar vi inte tillvara på arbetar- och folkrörelsernas viktigaste erfarenheter från mer än 150 år, dess framgångar, likaväl som nederlag, och ser vi inte att det första strategiska målet måste vara att bryta finansherrarnas makt över våra stora kreditflöden, alltså marknadsdiktaturen, kommer allt sådant viktigt dagligt arbete att dunsta bort lika fort som daggen en solig sommarmorgon…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bägaren rinner över.

I dag sa de belgiska fackföreningarna Nej till den nyliberala högerregeringens åtstramningspolitik. Tillsammans marscherade de socialistiska, kristna och liberala fackföreningarna i en massiv protest. Rött, grönt och blått fyllde Bryssels huvudled mellan norra och södra stationen. Främst vänder sig facken mot försöken att höja pensionsåldern och ändring i arbetslagstiftningen som ger företagen rätt att kalla in eller kasta ut korttidsanställda med 24 timmars varsel.
Enligt polisen deltog 60 000 i demonstrationen. Alltså var det närmare 100 000.
Här följer ett rykande färskt bildreportage.

Rationalisera politiken till att börja med

Här passerar demon Centralstationen

Kvalitetsarbeten, livskvalitet. JA

Papperslösa, arbetslösa. Enade mot utomståendet

 

Sjukhuspersonal var där.

En arbetslös = en potentiell arbetare. En arbetare = en potentiell arbetslös. Solidaritet.

Bägaren rinner över

Kvinnorna i kikarsiktet

Ingen demonstration i Belgien utan en svalkande läsk eller öl

Personalen på sjukhuset Brugmann har fått nog

Här var det trångt

Inga ”små gröna män”. Nej fackligt organiserade kvinnor som tror på seger.

 

 

I dag gör ”Blå Donau” gör skäl för sitt namn…

Har skrivit ner några tidiga kommentarer om den första omgången i Österrikes presidentval. Traditionellt har detta inte haft så stor betydelse. Presidenten ska ligga lågt i politiken och har mer setts som en representativ gestalt för staten. Men gårdagens val ändrar på allt detta.

Tragiskt historiskt första valresultat i Österrikes presidentval. Norbert Hofer från Österrikes högerextrema, nationalistiska ”Frihetsparti”, FPÖ, blev valet stora segerherre med nära 37 procent av rösterna.

Radikala socialdemokratiska ungdomsförbundets (Sozialistische Jugend Österreichs) uppmaning att rösta mot Hofer kunde inte hindra väljarflykten från det egna moderpartiet.

Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev i stället för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen är utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på. Socialdemokraterna tappade inte bara väljare till Norbert Hofer utan en lika stark ström flydde partiets kandidat till förmån för de grönas kandidat, Alexander Van der Bellen. En tredje, något mindre ström lämnade partiets kandidat till förmån för den förment opolitiske juridiske teknokraten Irmgard Griss, men i politiken har hon ändå en nyliberal dagordning och har blivit kritiserad för sina ”grumligheter” om nazisternas maktövertagande i Österrike.

Det ser nu ut som om Van der Bellen med 21 procent av rösterna distanserar hennes 19 procent och att Hofer alltså kommer att möta honom i den andra, mycket ovissa avgörande valomgången 22 maj. Vinner Hofer har han rätt att utlysa nyval och har lovat/hotat med detta. I så fall blir det första gången som denna möjlighet utnyttjas.

En första slutsats av valutgången blir naturligtvis att valet av ”flyktingpolitik” inte är den bestämmande faktorn för hur väljarna har reagerat. Bakom katastrofvalet med dess väljarströmmar åt olika håll finns en rusande flod av missnöje med nyliberalismens ekonomiska och sociala dagordning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Belgiens arbetare säger nej till krispolitiken.

Det regnade till och från och ändå var demonstrationen kilometerlång. Den fackliga mobiliseringen mot högerregeringen i Belgien blev en enorm succé. I flera timmar defilerade fackligt anslutna på Bryssels gator.

Demonstrationen avslutades vid Södra stationen där en jätteskärm angav att ”Ungdomen står upp mot åstramningspolitiken”.

Hur många deltog? Det är svårt att avgöra eftersom demonstrationen tog en ovanlig marschväg. Men det var minst 100 000. Polisen angav 81 000 demonstranter. Vanligtvis ska man dubblera polisens siffror för att komma nära sanningen. Men i dag verkar det som att fackföreningarna och polisen är mer eller mindre överens eftersom facken annonserar 100 000. Själv har jag svårt att värdera antalet deltagare eftersom demonstrationen tog en väg som aldrig använts förut. Så jag litar på fackens uppgift om 100 000 deltagare.

”Alla tappar fjädrarna. Gör motstånd nu!”

Antalet deltagare var en stor överraskning och gick emot alla prognoser om passivitet och ovilja att på nytt förlora en dagslön. Bedömningen att det skulle bli en facklig demonstration med bara de närmast sörjande i leden visade sig helt felaktig. Den baserade sig på utgången av den enorma mobiliseringen under oktober till mitten av december 2014. Då mobiliserade den fackliga fronten till ett antal regionala strejker och demonstrationer som kulminerade med en 24 timmars generalstrejk och en massdemonstration i Bryssel med också över 100 000 deltagare.

”Bort med tassarna från strejkrätten”, ”Frysta löner? De anställda förlorar”, ”Tillsammans stoppar vi den sociala nedrustningen” manar flamländska medlemmar i den socialistiska fackföreningen. Som alltid fanns den stridbara fackklubben på Caterpillar med i leden.

Då fanns det en kampvilja för att gå vidare och utlysa en obegränsad generalstrejk för att tvinga regeringen till reträtt. I stället proklamerade de fackliga ledningarna att strejkerna hade skapat utrymme för förhandlingar med regeringen om de antisociala motreformer som redan hade antagits av parlamentet och som regeringen klargjort att det inte gick att förhandla om. Många lokala fackliga ledare och aktivister visade sitt missnöje med facktopparnas reträtt.

Gott humör och musik saknades inte.

Det facket då ville förhandla om var beslut som regeringen lotsat igenom parlamentet och som regeringen förklarade icke förhandlingsbara. Det gällde i första hand höjningen av pensionsåldern till 67 år och ett engångsstopp för indexeringen av lönerna. I Belgien är lönerna automatiskt indexerade till inflationen. Om inflationen överstiger 2 procents lyfts lönerna upp med samma procentsats. Regeringen hade beslutat att en indexanpassning skulle hoppas över vilket motsvarar en lönesänkning på 2 procent. Även andra regeringsbeslut rörande vården, undervisningen och arbetslösheten fanns med på de fackliga organisationernas lista över vad som måste omförhandlas.

”Det här är inte (ännu) en barrikad” varnar artisternas fack.

I dag ett år senare kan de fackliga organisationerna konstatera att ingenting uppnåtts av de fackliga topparna. Det är bakgrunden till den nya våg av mobiliseringar som nu väntar. Demonstrationen i Bryssel var upptakten till en rad planerade regionala strejker och demonstrationer. Det stora problemet är att ledarna för det kristdemokratiska CSC och det socialistiska FGTB sagt att målet med mobiliseringarna är att tvinga regeringen till nya förhandlingar. Det vill säga samma taktik som i fjol som visade sig leda till noll och intet vad gäller konkreta resultat. Regeringen vägrade helt enkelt att förhandla med hänvisning till att åtgärderna redan antagits av parlamentet.

”Låt inte de rika komma undan”, kräver föreningen för en rättvis beskattning.

För många lokala fackliga ledningar och fackliga aktivister är de nationella fackliga ledarnas hållning obegriplig. Det speglades i demonstrationen där krav på regeringens avgång, rop på en generalstrejk till ”finish” och stopp för de nyliberala motreformerna som hotar det omfattande sociala välfärdsnätet som fortfarande finns kvar, mycket tack vare den stridbara belgiska arbetarklassen.

Under pariserhjulet avslutades demonstrationen. Hjulet är samma hjul som tidigare stod i Paris och som i fjol köptes av Bryssel.

I fjol kunde de fackliga ledningarna avsluta mobiliseringen när Jul och Nyår närmade sig med hänvisning till att låta ”social fred” råda under festligheterna. En majoritet av de arbetande var nog överens med den taktiken. Men många hade siktet inställt på att fortsätta kampen efter helgerna. Det blev inget av med det eftersom hoppet om förhandlingar som CSC och FGTB höll fram satte stopp för den stora strejkvåg som förgått helgerna.

En och annan grekisk flagga syntes i leden, som här trängs i utförbacken på Rue des Alexiens, bara ett stenkast från min bostad.

Det finns en stor risk för att ett liknande scenario spelas upp de kommande månaderna. Många regionala strejker är redan utlysta, bland annat stannar tågtrafiken inom ett par veckor. Andra sektorer följer. Men den stora frågan som CSC och FGTB inte svarar på är vad ska man göra om regeringen inte ger med sig?

En varmkorv säger man inte nej till i Bryssel

En veteran i de fackliga demonstrationerna. Labben bryr sig inte ett dugg om alla smällare som slängs lite överallt. Cool.

De blås fackförening (libarala fackförbundet) var också med och krävde en ekonomi som sätter människan i centrum och inte kapitalet.

Metalls flamländska förbund vill inte vara ”mjölkossor” och häcklar de flamländska nationalisternas ledare Bart De Wever

Vårdsektorns fackliga medlemmar slöt upp massivt

Rött, gröt och blått i en skön enhet.

De offentligt anställda är alltid med.

Med blåsinstrument lyfts stämningen.

Den kvinnan känner vi igen.

Belgiens mjölkbönder visade sin solidaritet med demonstranterna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Uteslutningshot mot lojala vänsterpartister. Enhet i en glädjefull, skapande mångfald eller människor som fösts in i en partifålla av steril enfald?

Håkan Blomqvist sammanfattar på ett utmärkt sätt i sin artikel, Paragrafrytteri eller politik? Vänstern behöver tendensfrihet, hur den socialdemokratiska respektive stalinistiska traditionen inom arbetarrörelsen på sina olika sätt levt med vad jag vill kalla för ”centralistisk demokrati” i sina olika partibildningar under historiens gång. I dagarna en fråga aktualiserad av uteslutningshoten mot de lojala vänsterpartister som utöver vanligt energiskt partiarbete dristar sig att sälja tidningen ”Revolution”.

 

Det historiska priset för denna ständigt nedärvda brist på åsiktsfrihet har varit förödande. ”Apparatjik” har regerat och den levande, kritiska, ständigt uppdaterade marxismen har gått i stå. I Sverige har denna tradition under historiens gång fortplantats ut i de folkliga organisationerna samt till den en gång så rika partipressen. Inte minst i fackföreningsrörelsen har den svept in all verksamhet i en tung, betonggrå sossefilt. Där har det inte räckt med lojalitet till det egna fackförbundet. På många små som stora arbetsplatser har förutsättningen för ett viktigare fackligt förtroendeuppdrag inte i första hand varit medlemmarnas uppskattning av det egna arbetet utan innehavet av rätt partibok. ”Arbetarrörelsen har många grenar”, har det hetat genom åren. Alltifrån fackföreningsrörelsen till begravningsföreningen Fonus. Men stammen, alltså de byråkratiska apparaterna i alla sammanslutningar, skulle alltid bestå av en tät massa av socialdemokrater, lojala inte inför medlemmarna, utan inför partiets Verkställande utskott. Under mina många år av aktivt fackligt arbete inom Volvo verkstadsklubb ville aldrig styrelsen egentligen diskutera vilka stora sakfrågor vi skulle driva, den försökte alltid i stället leda in debatterna i stängda partifållor. Detta är ett av skälen till att ”rörelsen” mer eller mindre har slutat att röra sig.

Bortsett från de viktiga annonsvolymerna har denna partiapparaternas kontroll över spalterna, ja  till och med över notiserna,  dessutom varit det viktigaste skälet till att ”rörelsen” inte klarat av att få läsare till sina tidningar. Vem vill läsa det som är förutsägbart? I Sverige har denna tradition av centralistisk demokrati också smittat av sig till hur vi arbetare och andra utsatta människor uppträder på det som borde vara vår egen, gemensamma högtidsdag, I maj. Här exercerar hårt kontrollerade partidemonstrationer. Inte en enhet i en glädjefull och kreativ fest av  mångfald utan sterila partienheter i enfald.

Själv har jag upplevt, på håll sett konturerna till en helt annan praktik, ifrån Vänsterpartiet i Malmö. Där tycks den lokala ledningen för (v) vara besjälad av en verklig vilja att bryta med vad jag valt att kalla den centralistiska demokratin. Ett sätt att arbeta som av allt att döma också inneburit stora framgångar både parlamentariskt samt i många sociala rörelser. I helgen arrangeras ”Vänsterdagarna 2015” i Malmö, (v):s största nationella evenemang under året. Vid sidan av allt viktigt som planerats hoppas jag och säkert många med mig att partiets medlemmar också diskuterar kraven på större åsiktsfrihet inom de egna leden och då ifrågasätter partistyrelsens beslut när det gäller förbudet mot att som partimedlem sälja tidningen ”Revolution”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aftonbladets Katrine Marçal hissar falsk feministisk flagg när hon skriver om ”äldre, argsinta, vita män”…

När Katrine Marçal skrev söndagens ledare för Aftonbladet hade hon säkert inte en av sina bättre dagar. Funderar man lite mer över alstret är det fullt av löst grundade påståenden och självmotsägelser. Faktiskt ett riktigt bedrövligt stycke.

En ung Katrine Marçal .Inte särskilt arg.

Om vi tar det från början så är hennes utgångspunkt att vi lever med i vad hon kallar för ”de argsinta, äldre, vita männens år”. I vilka länder, på vilken kontinent eller i vilken världsdel detta skulle vara aktuellt får vi aldrig riktigt reda på. För visst finns det gott om exempelvis äldre arabiska, afrikanska och asiatiska icke vita män som också är arga. På samma sätt som hos oss har dessa funnits och dominerat världen i årtusenden. Men läser vi henne välvilligt tycks det ändå vara i ”Västvärlden” som dessa arga, män har trätt fram, just i år. På samma sätt som med ett bra ”kantarellår” eller ett riktigt stort ”lämmelår”. Detta eftersom de geografiska nedslagen för hennes tes begränsar sig till Donald Trump och Bernie Sanders i USA samt Jeremy Corbyn i Storbritannien. För Marçal också naturliga val eftersom hennes utsiktsplats över världen numer är den anglosaxiska världen. Hon bor sedan flera år i London.

Men att alla tre är vita är i sammanhanget ointressant eftersom hon diskuterar partiledarkandidater i den mer eller mindre helvita Västvärlden. Att de är män och lite äldre är heller inget statistiskt signifikant för 2015. Det är en normalitet, år ut och år in. Även om det finns undantag. Den medelålders mycket ilskna och extremt framgångsrika franska kvinnliga oppositionspolitikern Marine Le Pen borde definitivt varit med i hennes sammanhang. Liksom Europas mest dominanta politiker, den sextioåriga Angela Merkel, som inte minst många greker, italienare, portugiser och spanjorer uppfattar som ilsken och tvärarg. Diskuterar vi bara oppositionspolitiker är det tveklöst den ”unge och sexige” Alex Tsipras som varit både mest argsint och mest framgångsrik bland sina väljare. Även om han nu helt plötsligt kommit överens med Bryssel för att i stället rikta sin ilska mot de rebeller i sitt eget parti vilka med rätta anser att han gjort en helomvändning och sviker partiets alla vallöften.

Marine Le Pen. En mycket argsint, medelålders, vit kvinna…

Hudfärg, kön och ålder har överhuvudtaget ingenting att göra med det som Marçal fortsättningsvis skriver om. Kanske är det bara ett försök att i nutid få bekräftat något hon funderat över i sin bok ”Det enda könet”, vilken sägs ska diskutera ”de relationer hon antar ska finnas mellan nationalekonomisk teori och ett universellt patriarkat”. I så fall förmodligen också helt utan bäring på en enda fast punkt.

Men hissar hon egentligen inte bara falsk feministisk flagg för att dölja ett betydligt smutsigare ärende? Låt oss se.

I ledarens fortsättning hävdar hon  att ”den politiska mitten har kollapsat och endast ytterkanterna verkar ha förmåga att entusiasmera människor”. Hur hon får ihop detta med de inledande opinionsframgångarna i primärvalen för den obehaglige republikanske reaktionären Donald Trump begriper jag inte. Läser man hennes text får hon inte ens ihop det själv: ”Donald Trump kampanjar på att vara socialt konservativ samtidigt som USA värderingsmässigt går åt andra hållet”. Detta eftersom att i USA, på samma sätt som i Europa, har visserligen hela det politiska fältet i språngmarsch förflyttat sig långt, långt åt höger, men det man skulle kunna kalla för ”den politiska mitten” av detta fält har ändå stärkts rent opinionsmässigt under samma färd. Vinner Trump oväntat primärvalen (vilket jag inte tror) och ställs mot Hillary Clinton i presidentvalet artar det sig till en katastrofal marginalisering för republikanerna och en stor framgång för just ”mittfältet” i amerikansk politik. Alltså raka motsatsen till Marçals första tes om att detta kollapsat.

Att jämföra opinionsframgångar för vänsterdemokraten Bernie Sanders med vänstersocialdemokraten Jeremy Corbyn ger däremot en del. Men inte på det bedrövliga sätt som Marçal gör. Historiskt saknar USA ett stort traditionellt reformistiskt arbetarparti vilket innebär att radikala, ibland klassgrundade opinioner artikuleras i det borgerliga Demokratiska partiet. Alltsedan det arga äldre vita paret Thatcher/Reagan plöjde mark för den nyliberala draksådden har klasskillnaderna i dessa bägge anglosaxiska länder fördjupats. Både brittiska Labour och demokraterna i USA har samtidigt i olika omgångar varit med om att fullt ut ta regeringsansvar för denna högerpolitik.  De har brukat den mark som Thatcher/Reagan plöjde.

Bernie Sanders. En mycket vred äldre man.

Därav den tidiga succén för Bernie Sanders kampanj där han sticker ut som en liten uppnosig rival till Clinton och ”de gamla demokraterna”. Men  för Labour har detta arv i dag blivit än mer betungande och lite av vägs ände. Åren med Blair och sedan de fortsatta opinionsåren med samma politik har varit förödande för partiets band med både fackföreningsrörelsen, radikala feminister, antikrigs- och miljöopinioner och därför också med partiets egna medlemmar och väljare. Men trots att Marçal alltså har säte i London har hon inte fattat mycket av det som hänt. Först konstaterar hon bara rakt av att Corbyn inte ”står för något” utan bara vill ”återföra renlärighet till den egna rörelsen”. I några meningar senare står han däremot helt plötsligt för något som skapat en väldig entusiasm: ”Jeremy Corbyns supportrar dras som flugor till hans budskap om totalt stopp för nedskärningspolitiken”.

En mycket ung, arg Jeremy Corbyn…

En vändning som starkt ogillas av Marçal eftersom Labour enligt henne ”i hög grad förlorade valet i maj på /grund av/ att det brittiska folket faktiskt stödde de konservativa åtstramningarna”. Men varje sansad valanalys pekar på en helt annan komplexitet. Hon förenklar väljarnas rörelser och undanhåller fakta bara för att få bevisat att den nyliberala ”mittpolitiken” är den enda vägen. Ser vi till resultatet så fick de konservativa knappt 37 procent av rösterna i valet. Noga räknat fick David Camerons högerparti förtroende av 11,334,576 väljare, detta i förhållande till landets 46,420,413 röstberättigade innevånare. Bara 66 procent av dessa gick alltså till valurnorna och det höga mässfallet för den brittiska demokratin berodde säkert till en hel del på missnöjet med ett tydligt vänsteralternativ. Labour fick mindre än väntat, bara drygt 30,4, vilket orsakades av att partiet förlorade flera av sina viktigaste flanker i valmanskåren.

Framförallt i Skottland där det nära nog utplånades till förmån för de skotska nationalisterna vilka i ett smått otroligt segerval kom att artikulera väljarnas besvikelse över ”Londons orättvisa sociala politik”. För övrigt anfört av den karismatiska medelålders arga kvinnliga vita partiledaren Nicola Sturgeon som sopade golvet med alla andra i TV- debatterna. Det gröna partiet i England gjorde ett segerval på ett program mot samma åtstramningar. Ett parti med som också har en medelålders arg, vinnande och vit partiledare (Natalie Bennett) vid rodret! Hundratusentals av Labours gamla arbetarväljare gick dessutom, övergivna av det egna partiet, av besvikelse i stället i en strid ström över till det högerpopulistiska och främlingsfientliga UKIP. Om man med ”mittpolitik” menar nyliberal socialdemokratisk politik kan man i vart fall i Storbritannien börja att tala om en kollaps.

Nicola Sturgeon. En både frän och karismatisk arg, medelålders kvinna.

Det är bara mot denna bakgrund som det går att förstå varför många år av politiskt missmod, hängighet och besvikelse i – och utanför – Labours egna partiled, helt plötsligt i partiledarstriden, har avlösts av en uppflammande entusiasm för Jeremy Corbyns kampanj mot ”mittens” ständiga och likartade nedskärningspolitik.

Det är också därför Marçal inte vill låtsas vid den. Hon försöker i stället att förenkla det uppror i Labour som äger rum till att bara gälla en fråga om moralisk hållning. ”Rättvist eller orättvist så är Tony Blair en av Storbritanniens mest avskydda politiker”, menar hon. ”Varje gång den tidigare Labourledaren har fattat pennan för att förklara varför Jeremy Corbyn är dum har tusentals supportrar strömmat till Corbynkampanjen”.

Vi ska intalas att det bara är detta som väljarna reagerat mot, inte hans politiska program. Blair har ”tjänat stora pengar på ett halvkorrumperat sätt” och svek därför till skillnad från den vardaglige Corbyn ”de sanna idealen”. I krönikans sensmoral, med en slak slutknorr, heter det därför: ”Att Jeremy Corbyn uppfattas som något annat än en vanlig räddhågsen och halvkorrupt politruk. Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över”.

Mer än så blir det inte. Några funderingar hit och dit.

Men för alla de medlemmar som för länge sedan funderat färdigt har Marçal inte mycket till övers och det är också det som är meningen med denna ledare. Alla uppror mot den europeiska socialdemokratins nyliberalism ska stävjas. Det är därför den gamla studentpolitikern från Laboremus i Uppsala och sedermera till och med under en tid vikarierande chef för Aftonbladets ledarsida egentligen bara har ett enda syfte med sitt alster, att smutskasta Jeremy Corbyn så mycket som det överhuvudtaget går. Därav jämförelsen mellan denne och den reaktionäre multimiljardären Donald Trump. Ja, hon drar sig inte ens för att förfalska hans många decennier av envetet motstånd mot den egna brittiska imperialismen, dess kärnvapensrustningar och många krig. ”Unga britter dras inte till Corbyn för hans historia av att försvara och ursäkta tyranner som Slobodan Miloševi, Fidel Castro eller Muammar al-Gaddafi”, heter det i en avskyvärd skrivning som egentligen borde ha handlat om dennes motstånd mot Vietnamkriget, blockaden av Kuba, det brittiska koloniala våldet mot Irland, kriget i Afghanistan, Israels och Västvärldens förtryck av palestinierna, bombningarna av Belgrad, Moskvas Tjetjenienkrig och sist men inte minst Blairs Irakkrig. Marçal tycks leva i tron, eller vill åtminstone få oss att leva i tron, att Labours medlemmar bara reagerat mot Blairs ”halvkorrupta” leverne och inte mot hans skamliga Irakkrig. Dessutom, finns det en enda person i Storbritannien som kan bindas till ett nära samarbete med Libyens diktator Muammar al-Gaddafi, så är det inte Jeremy Corbyn utan just Blair själv. Paret al-Gaddafi/Blair hade under många år ett intimt samarbete och uppenbart till och med någon form av vänskap och förtroende för varandra. Al-Gaddafi hjälpte bland annat Blair med att i sina fängelsehålor tortera brittiska fångar…

Den norska mediahydran Schipstedt äger i dag Aftonbladet till 91 procent. Men via LO och ett gällande avtal kontrollerar den svenska socialdemokratin fortfarande dess ledar- och kultursidor. Katrine Marçal är därför inte bara en vilsen krönikör, som under falskt feministiskt flagg om ”äldre, argsinta vita män”, smutskastar inte bara Corbyn utan också en stor del av Labours medlemmar, hon begår helt enkelt detta sitt tarvliga värv i namn av att vara ett språkrör för den svenska socialdemokratin.

Vågar vi hoppas på motreaktioner? Eller finns det inga motvindar alls i ”rörelsen” mot den egna nyliberalismen?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Trojkan bäddar för fascismen.

Om regeringen Tsipras (i allians med andra partier) lyckas driva igenom det senaste åtstramningspaketet kommer trettitalsdepressionen i USA att framstå som ”mild” och kortvarig. Redan nu har depressionen i Grekland pågått längre än i USA och allt, absolut allt, pekar mot att BNP kommer att fortsätta i sin bana utför. De kriminella finanshuliganerna i Trojkan lägger grunden för en eventuell seger för fascisterna i Gyllene gryning vid nästa val om inte den samlade vänstern i Grekland (och Europa) lyckas slå tillbaka den vansinniga krispolitik som dikterats i den europeiska elitens glaspalats.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hård debatt inom Syriza. Regeringens förhandlingslinje får stark kritik från partiets vänster.

Syrizas högsta politiska instans mellan kongresserna höll möte i helgen 28/2 till 1/3. I partiets centralkommitté (ja, det heter så) sitter 199 valda delegater från alla delar av landet. Till debatt stod naturligtvis uppgörelsen mellan regeringen och Bryssel. En stor minoritet inom partiet anser att regeringen gett med sig på ett sätt som direkt strider mot centrala punkter i det program som Syriza vann valet på.

Alexis Tsipras förklarade för centralkommittén att regeringen vunnit ett slag i Bryssel men inte kriget. Att det kan ses som en vinst menar regeringen bevisas av det förhandlingsutrymme som uppnåddes. Det är omöjligt att som utomstående bedöma vad som hade kunnat uppnås i Bryssel oavsett vilken förhandlingstaktik som använts. Nein från Tyskland var Nein.
Alltså ett kraftigt NEIN från Tyskland och ECB stängde alla möjligheter att skapa ett andningshål utom genom att acceptera ett avtal som innehåller klara eftergifter i förhållande till Syrizas valplattform. Om det verkligen ger ett andningshål eller inte återstår att se.

Det konkreta alternativet var kanske ett direkt brott med EU och euron, vilket lika gärna kan bli ett hopp ur askan i elden som en positiv lösning. Det finns inget teoretiskt svar på vad som skulle ske om Grekland hoppar av från euron. Det finns bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.

-Bevare mig för dessa extremister.

Oppositionen inom Syriza som finns samlad i Vänsterplattformen presenterade en text under mötet som finns här i sin totalitet. Det är som synes en kritisk text som varnar för att förhandlingslinjen som följts hittills pekar åt fel håll. I diskussionen var kritiken hård mot regeringen för att den presenterade de stora eftergifterna i Bryssel som en seger och att det riskerar att snabbt förstöra Syrizas stöd bland befolkningen om regeringens deklarationer börjar uppfattas som ”politikerprat” i gammal stil.

Vid senaste partikongressen fick Vänsterplattformen 30 % av rösterna. Därför ska det ses som en stor framgång för dem att de i centralkommitténs omröstning fick 41 % för texten som jag länkat till ovan. Majoriteten fick 55 % och 4 % la ned sin röst. Mötet valde också en ny partstyrelse på 11 medlemmar. Majoritetsblocket fick 110 röster (av 199) och tillsatte 6 ordinarie medlemmar i partistyrelsen. Vänsterplattformen fick 63 röster och därmed 4 ordinarie poster i styrelsen. KOE (före detta maoister) fick 21 röster och en ordinarie post.

I grekisk borgarpress sägs nu att Syriza är splittrat. Men det är en propaganda som glömmer bort att oppositionen i Syriza alltid varit en lojal opposition som är de mest aktiva i partiets arbete på basplanet och i partiet. I stället visar helgens möte att Syriza har en utvecklad interndemokrati där politiska plattformar ställs mot varandra i omröstningar. Inte heller diskrimineras minoriteterna, vilket sammansättningen av partistyrelsen visar.

Det är en svår period som väntar för alla i Grekland som vill driva igenom en förändring. Hela den europeiska eliten av borgare och socialdemokrater agerar skamlöst för att stoppa ett uppror mot den nyliberala åtstramningspolitiken.
Inget säger att den nuvarande regeringen medvetet kommer att förråda et mandat som folket gett den.

Mycket kommer att handla om styrkeförhållanden både i Grekland och i förhållande till Berlin/Bryssel. Den nyliberala eliten har inte alla trumf på handen. Den måste väga riskerna för det finansiella systemet vid en ”grexit” mot den politiska målsättningen att kväsa Syriza och regeringen. Vår solidaritet med grekernas kamp kan bidra till en seger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vinner vänstern i det grekiska valet?

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,