.

Är det omänskligt att pissa på liken av dödade fiender?

Eller är det rentav mänskligt?

.

.

Barn kissar överallt. Hanhundar pinkar på lyktstolpar.

Men varför pissar män på andra döda män

.

Alla vet vi att hanhundar markerar sina revir med urin. Liksom att en katt fräser och skjuter rygg när den blir rädd. Kunskapen om detta, om vad som är medfött eller inlärt, brukar kallas för etologi eller läran om djurs beteende. Men när det gäller män som pissar på män som de dödat vet vi tack och lov inte så mycket. Det finns massor med möjliga beteenden när en motståndare väl dödats. En del godkända enligt vår etik och internationella krigslagar. Andra inte.

Men de flesta samhällen lever med en gemensam uppfattning om att det är fel att vanhelga redan döda kroppar. Vi skändar inte lik efter människor. Till skillnad mot djuren begraver vi våra döda på ett eller annat sätt. Nästan alltid med riter som visar vördnad inför döden.

Till och med tyska Gestapos råbarkade sällar tyckte att det var obehagligt när inhemska ungerska pilkorsfarare flådde redan döda judar och hängde upp dem till beskådan på gatuståndens charkuterikrokar.

.

.

Det är när rädsla, hat, hämndbegär – och kanske gener – tar över från en gemensam erfarenhet, från vårt inlärda beteende. Det är när stresshormonet andrenalin fortfarande kokar efter en strid, det är först då krigare från alla läger, från såväl ”De goda” som ”De onda”, bryter mot god sed eller egna regler och vanhelgar de döda kropparna efter stupade fiender.

Pissar män på kropparna efter andra män som de själva dödat uttrycker detta naturligtvis motsatsen till vördnad. Här handlar det inte om att likt hanhunden eller råbocken att markera ett revir – vi har inte deras luktsinne- utan om att visa makt och förakt. Urin är en slaggprodukt som stinker så fort det blir varmt. Män är dessutom så funtade att sädesledaren mynnar i urinrörets slutstump. Fröna till framtiden samsas med kroppens avfall. Att pissa i ring eller på led – med eller utan döda motståndare – är därför alltid någon form av manbarhetsdåd. Som pojkar tävlar vi om vem som kan pissa längst…

Kanske var det andrenalinet som kokade över när fyra amerikanska marinsoldater lät en kompis filma när de samtidigt pissade på liken efter några dödade pashtuner i den afghanska provinsen Helmand. Det kommer vi nog aldrig att få veta. Det kan lika gärna ha varit så att de i sin bataljon redan från början lärt sig att se sina motståndare genom ett rasistiskt filter, som något helt annat än människor. Som ”De andra”. Är det inte döda människor det handlar om utan ”bara några jävla talibaner”, då upplevs det inte heller som omänskligt att skända dem.

Tittar man noga på den video som lagts ut på nätet rör det sig inte bara om ett krigsbrott. För det som visas upp är inte precis en triumfartad slutscen på en strid mellan jämbördiga kämpar.  På ena sidan finns givetvis i bakgrundsterrängen eller i skyn hela NATO-alliansens övermakt med 200 000 soldater, bombflyg, obemannade droner och sina otaliga och ökända dödspatruller. I de närstrider som utkämpas backas sedan dess välutrustade och vältränade soldater alltid upp med insatser från helikoptrar, flyg och artilleri. Hur de fattiga pashtunerna på marken dött vet vi inte. Med sina enkla kläder och usla sandaler i plast, bredvid en omkullvräkt skottkärra, kanske de ”dödade talibanerna” bara är vanliga vägarbetare som dödats av misstag. Men videon förmedlar ingenting att vara stolt över. Det är inte en video som ska visas för familjer ”därhemma”. Inte ens bland tjockhudade rednecks i de amerikanska sydstaterna…

.

.

Så här vill de flesta amerikaner se och minnas sina marinsoldater. Här det berömda fotot från det historiska slaget om Iwo Jima i Stilla havet.

I den brittiska dagstidningen The Guardian har tecknaren Steve Bell ritat en politisk karikatyr över hur det skulle se ut om man i dag reste en staty över en en amerikansk soldat på ”mission” i Afghanistan…

.

.

För Vita Huset blev filmsnutten genant och en medial smutsfläck som stört förberedelserna inför det ”fredsmöte” med ”talibaner” som planerats till Quatars Doha. Det är inte så bra att pissa på folk som man vill ha fred med. Det svärtar dessutom ner propagandabilden i Väst av att NATO-alliansen i Afghanistan skulle vara en demokratins fredsängel. I Afghanistan ger de samtidigt radikala islamister en möjlighet att visa alla att ”de otrogna inte ens respekterar de döda”…

Därför har Försvarsministern själv, Leon Panetta, fördömt händelsen som “mycket beklagansvärd”.  Utrikesminster Hillary Clinton sa samtidigt till media att scenen var ”helt förskräcklig”.

Den reaktionära amerikanska högern med alla sina olika avlagringar i det republikanska partiet och i den profitstyrda mediavärldens talkshower har i stället fördömt regimen Obama för att ”den fördömt sina egna soldater”. Inte ens när det är fråga om krigsbrott ska överbefälhavaren (presidenten) medverka till kritik av det slaget. ”Bara den som själv har blivit beskjuten av talibaner har rätt att komma med kritik”, menar exempelvis republikanen Allen West. I ivern att få ännu ett skäl att ge sig på Obama, oavsett konsekvenserna internationellt och för de amerikanska styrkornas egen utbildning och militära disciplin, kastar den republikanska högern alla sina traditionellt kristna och konservativa värderingar åt sidan. Det som skett är bara ett misstag, en bagatell. Ett ungdomligt pojkstreck. Kanske beklagligt. Men definitivt inte mycket beklagligt.

.

.

Stjärnskottet Dana Loesch på språng vid ett Tea party-möte

.

På mångas TV-skärmar har CNN också numer fått en smutsfläck över sina sändningar. Kanalen som ses som vänsterradikal i USA (!) har tidigare köpt upp en ung, färgstark och högljudd kvinnlig reporter, ofta på tvärs med den egna kanalen, för att bredda sitt spektrum av åsikter. Kvinnan, den 33 år gamla Dana Loesch, slutade att kalla sig liberal ”efter den 11 september”. Nu har hon gått ett steg längre och menar att likskändningen var ”cool”. ”Kom igen gott folk. Det är krig…Hade jag själv varit där hade jag dragit ner byxorna och gjort det också”, utropade hon…

De mer etablerade mediala rösterna har inte lika drastiskt tonfall men säger egentligen samma sak som Loesch. Om än på lite omvägar. Den krigsivrande nykonservativa, The Standard Weekly, finansierad av skandalmogulen Rupert Murdoch, drar sig exempelvis till minnes att redan general George S. Patton och Winston Churchill, två legendarer från Andra världskriget, kunde det här med att pissa på fienden. Inför fotografer och krigsreportrar tömde Patton triumferande blåsan i floden när han gick över den strategiskt så viktiga pontonbron vid Rhen 24 mars 1945. George Churchill hade då visat på sin ledarroll genom att pissa på Hitlers berömda ”ointagliga” Siegfried-Linie eller Westwalle redan tre veckor tidigare…

.

.

General Patton pissade i Rhen. Han skändade aldrig tyska lik.

.

Men självfallet har den obscena likskändningen i Helmand ingenting med dessa historiska anekdoter att göra. George Patton och Winston Churchill gjorde bara det som alla andra hanhundar brukar göra. De markerade revir och segrar över en ockupationsmakt. De pissade inte på dödade tyska kroppar.

Den republikanska högern i USA markerar inga revir, bara sitt eget förfall och sin egen avsky för den fattiga pashtunska nation som den amerikanska staten misslyckats med att ockupera…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, primärval, South Carolina, Mitt Romney, George Patton, Afghanistankriget,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,SVT1,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,DN6,GP3,SVD6.

DN7,DN8,SVT2,SVT3,SVD7,DN9,DN10,DN11,DN12,DN13,

.

Under onsdagen förra veckan började Konkursförvaltningen att skicka ut uppsägningsbeskeden till SAAB:s alla arbetare och tjänstemän.

De brev som så många bävat över i mer än två år damp till sist ner hos de anställda. Att julen fick dansas ut i arbetslöshet – och utan den ännu inte utbetalade decemberlönen – det bekymrade inte förvaltningens nitiska jurister.

.

.

Köpare från Turkiet och Kina bjuder nu på SAAB:s kvarlåtenskap…

.

Visserligen är intressenter från främst Kina och Turkiet i Trollhättan och bjuder på kvarlåtenskapen där den fortfarande ligger samlad, nära centrum på brinken till Göta älv och bara ett litet stycke från Stallbackabrons långa spann. Men det mesta talar för att det endast blir ödsliga industrilokaler och rivningstomter som kommer att bli kvar. Kanske bra rekvisita och bakgrundsmiljöer för Film i Väst? Vi riskerar att bli samtida vittnen till den största industrinedläggningen i Sverige sedan slakten av landets alla nybyggnadsvarv för snart fem decennier sedan. Med dominoeffekter bland underleverantörer, serviceföretag och den offentliga välfärdssektorn. Mer än tiotusen jobb är på väg att försvinna.

.

.

Jonas Sjöstedt pekar ut färdriktingen.

”Vänsterpartiet är ett självklart regeringsalternativ”.

.

Under samma ödesmättade onsdag drog Vänsterpartiet i gång sin kongress i Uppsala. Ingenting märkligt med det. Naturligtvis en ren tillfällighet.

Det märkliga var i stället att kongressen inte i något sammanhang uppmärksammade slutscenerna i detta långa ödesdrama för svensk fackföreningsrörelse och svensk välfärd. Inte minst för att regionen har haft stor betydelse för de bägge huvudkandidaterna i valet av ny partiordförande. Rossana Dinamarca är uppvuxen och bosatt i Trollhättan där hennes mamma varit SAAB-anställd och Jonas Sjöstedt bodde som barn i Vänersborg, bara en golfbana bort från tvillingstaden. Det var där han som trettonåring gick med i ”sitt universitet”, politiken och Vänsterpartiets ungdomsförbund.

.

.

Ingen av kandidterna till ordförandeposten

har krävt att SAAB ska förstatligas.

Foto: Kalle Larsson

När Jonas Sjöstedt i sitt avslutande och bejublade linjetal underströk att ”Full sysselsättning är en övergripande målsättning” och att partiet ”vill ha en industripolitik värd sitt namn”, då hade det exempelvis inte varit fel att konkretisera denna med att ta upp de egna politiska svaren för just krisens SAAB.

Att han inte gjorde detta var dessvärre ingen tillfällighet. Under hela hösten, under den mest akuta krisen, har Vänsterpartiet moltigit när det gällt SAAB:s framtid. Den har inte diskuterats, vad jag vet, vid den rundresa i landet där de olika kandidaterna till att efterträda Ohly presenterat sina politiska ståndpunkter. Från Kungsgatan 84 har det inte heller i frågan kommit några uttalanden eller utspel från partiet centralt. Politisk energi har under samma tid lagts ner på pressmeddelanden om ”bristerna i en ny djurskyddslag” eller på en uppmaning till regeringen ”att ta människors spelberoende på fullt allvar”. Men inte ett ord om SAAB:s framtid. Partiets inofficiella tidning Flamman har mest rapporterat om krisen i form av korta nyhetsnotiser. På två undantag när. Det ena är på försommaren när man i reportageform litar till DN:s motorjournalist Jacques Wallner och låter honom tala om för läsarna ”att det ser mörkt ut”. Det andra är när Dinamarca, då vice ordförande, i september först konstaterar att ”Tåget har gått för SAAB” och fortsätter med att:

”Hon hade velat att regeringen varit mer aktiv och möjligen gått in som delägare i ett långt tidigare skede. Nu vill hon istället se satsningar på en sammanhållen industripolitik. Det bästa man kan göra i dagsläget är att ge stöd till dem som jobbar på Saab, och som nu har väntat på sin lön i tre veckor, i form av utbildningssatsningar och jobbskapande.”

.

.

”Tåget har gått för SAAB”…

.

Svaret visar nästan övertydligt varför Vänsterpartiet konsekvent valt att inte ta i frågan. Annat än med tång. För den egna politiska strategin är den glödhet, som ett brinnande kol. Det är också därför Sjöstedt, trots att han bloggar flitigt, aldrig skrivit ett ord om detta.

Trots utsattheten för så många människor skyggar partiet helt enkelt för kravet på att staten ska gå in som ägare och hålla alla anställda skadelösa. Marknaden bygger inga tåg”, konstaterade Sjöstedt visserligen helt rätt i sitt linjetal. Han kunde ha fortsatt med att marknaden eller Wallenberg/General Motors också tröttnat på att bygga bilar i Trollhättan och att ett statligt ägande där, under kontroll av de anställda, skulle kunna innebära att dessa, väl befriade från sina ägare fick utveckla sin egen kreativitet – i samarbete med det bästa av vår forskning – till att utveckla och producera en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.

Men detta gjorde han inte väl medveten om att en aktiv kampanj för ett förstatligande av SAAB utesluter det rödgröna samarbete och den gemensamma regeringsbildning med (s) och (mp) som i sista hand är partiets övergripande målsättning. Jan Björklund skulle mana fram sitt socialiseringsspöke och regeringsprojektet vara kört.

Skarp kritik av fackföreningsrörelsens urartade ledning rimmar dessutom illa med denna strategi. Det eftersträvade samarbetet med fackföreningsrörelsen reduceras till att i allmänna ordalag prata om ”arbetarrörelsens gemensamma värderingar”. IF Metalls och Unionens bedrövliga hantering av fordonsindustrins kris ska inte ifrågasättas. Gör man detta lägger LO in sitt veto mot det tilltänkta (s)amarbetet. Vänsterpartiet – likt en stor del av vänstern i övrigt – har dessutom inte längre fokus på ett träget och långsiktigt fackligt oppositionsarbete.

.

.

När det gällde frågan om kampen för jobben

kopplad till en socialistisk strategi,

var det ingen som klev upp i talarstolen…

.

För Vänsterpartiet är det i stället politisk mumma att helt fritt kunna agitera mot riskkapitalisternas vanskötsel av den privatiserade äldrevården. Att verka för att kommunerna inte förnyar kontrakten med Carema och andra snyltare på den offentliga driften är mer vattenkammat än att agitera för att SAAB ska socialiseras. Grundbulten för varje socialist, att det strategiska kreditväsendet ska socialiseras, eller att vi låter gemensamt ägda och demokratiskt styrda banker sköta kreditgivningen, den finns inte ens med i partiets lagerhållning.  Ser man till de sakliga skälen borde detta ändå vara det mest naturliga i världen för ett parti som ”anpassar socialismen till vår tid”.  Lika självklart som att snyta sig när man är förkyld. Det privata banksystemet är en dinosaurie som borde vara en fossil.

I sitt linjetal, där orden vägts noga, valde Sjöstedt många formuleringar med stuk från socialdemokratisk retorik på sjuttiotalet. Bland andra att vi ska ”öka samhällets inflytande över storbankerna”. Förr stod det alltid ”Arbetarpolitik och Socialism” på kongressbanderollen. I år kunde man läsa det mer slätstrukna, ”Vänster för framtiden” – på en gul banderoll..

.

.

Är det inte väl bleksiktigt?

.

Tja, i sig inget ont med detta. Men denna vaga och mycket beskedliga vision om framtiden räcker dessvärre inte för att bryta den borgerliga makt, den klassmakt som i grunden styr och ställer över våra liv. Alla de möjligheter om mer rättvisa, frihet, demokrati och ett resursbevarande samhälle som Sjöstedt, alla andra vänsterpartister och jag själv hoppas på, de kan inte bli verkliga om familjesfären Wallenberg och alla de andra riktigt stora och blodtörstiga riskkapitalisterna ska fortsätta att bestämma över samhällets kreditflöden. Det visste redan C H Hermansson när han skrev om hur storfinansen och dess familjer bestämmer över oss andra. Har dessa välfärdens predatorer och andra likasinnade rovdjur makten ute i Europa, då kan vi andra rösta bäst vi vill om att satsa på gröna jobb, sextimmarsdagen, skolan, vården eller andra bra förändringar. Det hårdföra kapitalet i Europa, oavsett om det är i eurozonen eller i länder som Storbritannien, är ute efter en verklig massaker på de reallöner och stora delar av den sociala välfärd som kontinentens arbetarrörelse kämpade sig till under andra halvan av förra seklet. De vill få ner kostnaderna för arbetskraft och sociala utgifter för att på så sätt bättre kunna konkurrera på världsmarknaden.

När Sjöstedt kritiserar EU drar han oftast blanka vapen och det med rätta. Sak samma med den kunniga kritiken av europrojektet. Sverige har ingen som helst anledning att vare sig byta valuta eller att ansluta sig till den nya eurozonpakten.

.

.

”För Sverige i tiden”?

.

När han kommer till alternativen blir däremot det mesta fel. Eller som han formulerar det hela i exempelvis en debattartikel publicerad i UNT: ”Vi har visat att vi kan hålla ordning på våra finanser själva och behöver ingen överrock från EU”…

Här kan bara menas 1990-talets krisår med Göran Persson då Vänsterpartiet var med och tog ansvar för att först med raska hugg skära ner på den gemensamma välfärden och sedan privatisera Telia. Är det så vi ska klara ”våra finanser” efter en rödgrön valseger 2014?

Borde inte siktet, eller åtminstone ”visionen”, i stället vara inställt på en gemensam, bred folklig kamp i hela Europa för en gemensam demokratisk kontroll över alla stora kreditflöden? Är det vår sak att exempelvis som Sjöstedt mena att de grekiska arbetarna ska välja pest i stället för kolera:

”Vad är en sydeuropeisk devalvering mot den fullständiga härdsmälta som vi upplever nu? Om Grekland inte återfår sin konkurrenskraft så är landet dömt att fastna i det här under mycket lång tid. Det snabbaste sättet att återfå sin konkurrenskraft är att låta valutan flyta. Då kommer turisterna att strömma dit och de kommer att exportera oliver så att det står härliga till.”

Uttalandet, som gjordes för SvD, är cyniskt. Varför ska en socialist i Sverige bekymra sig för den grekiska kapitalismens konkurrenskraft? Tror verkligen Sjöstedt att alla arbetare i Aten eller Thessaloniki kan leva på svältlöner i turistnäringen samt billig olivolja?

En gemensam träffpunkt för den här utflykten i Vänsterpartiets nya politiska landskap, från Trollhättan till Aten, är att antikapitalismen nu definitivt underordnats en tilltänkt regeringsallians med (s) och borgerlighetens moderna liberala parti (mp). Inte ens tanken på en strategi där Sveriges arbetande människor kan börja bryta med marknadens diktat, utvidga demokratin och därmed den egna makten, finns med i exempelvis det strategidokument som tagits fram inför kongressen. Detta har i stället blivit en hybrid mellan en pedagogisk handbok i hur man umgås mellan människor samt olika taktiska prioriteringar…

Det öppna och mer generösa parti som vi fått se inför och under denna kongress skapar samtidigt rika förutsättningar för att verkligen hyperventilera dessa strategiska frågor inför kongressen 2014. Det är bara att hoppas att debatten är påbörjad och inte avslutad.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, Rossana Dinamarca

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,GP1,SVD6,DN6,DN7,SVT1,

SVD6,SVD7,DN8,SVD8,SVD8,DN9,SVT1,DN10,DN11,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,

.

Industriförbunden är klara med sina centrala förhandlingar. Resultatet blev ett genomsnittligt påslag på 2.6 procent/år. Med det nya året väntar nu det som är kvar av LO:s samordning med inte minst Handels och Kommunals alla lågavlönade kvinnor. ”Vi vill ha mer än industrin”, har varit deras budskap. En löneökning med minst 860 kronor per månad plus en jämställdhetspott på minst 100 kronor, understryker Kommunals förhandlare.

Som vanligt avvisar arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting det som egentligen borde ses som blygsamma krav. ”Alldeles för mycket. Inte minst om vi ser till den ekonomiska krisen i Europa”, menar de. Det kan alltså vara en hård drabbning i sikte. Där arbetsgivarna kan hämta sina argument direkt från Anders Borg med hans ständiga predikningar om återhållsamhet.

.

.

Gert Wagner. Vakthund för den tyska industrin.

Skäller nu på sina egna.

.

Sensationellt nog kan LO å sin sida nu ladda med grovkalibrig ammunition från näringslivet i Tyskland. Även där stundar viktiga avtalsförhandlingar och de har inletts med att Gert Wagner, direktör för det mäktiga Tyska institutet för ekonomisk forskning, DIW, avvisat allt prat om sedvanlig återhållsamhet som ren nonsens. DIW är inte vilken institution som helst utan en riktig tungviktare i Europas näringslivskretsar. Grundat redan 1925 är dess 185 fast anställda i Berlin, varav 102 ekonomiska forskare, industrins vakthundar. Satta att skydda den egna vinstutvecklingen.

Han har också tagit många tyska ledande fackliga företrädare på sängen, där dessa somnat in vyssade av alla tidigare godnattsagor om att det endast är låga lönekrav och minskad välfärd som kan ”rädda Europa ut ur krisen”…

.

.

Alla nyckeltal i tysk ekonomi,

pekar nu åt fel håll.

.

Wagner och hans institut menar nämligen att alla ekonomiska nyckeltal i den tyska ekonomin pekar på att den privata konsumtionen måste upp. ”Tyskland kan bara närma sig betalningsbalans genom en starkare inhemsk efterfrågan, vilket skulle medverka till att vi kom ut ur eurokrisen”, menar han. ”Många år av svag tysk löneutveckling har bidragit till eurokrisen”.

”Vi kan kritisera Grekland för att ha levt över sina tillgångar. Men Tyskland har levt under sina. På grund av den ojämna fördelningen mellan egendom och inkomst har den privata konsumtionen fortsatt att vara svag och det lönar sig därför allt mindre att investera här”, heter det i hans sammanfattning över läget.

Inga visdomsord för vår Anders Borg, som bara ser tagelskjortor och mer prygel som frälsningen för Europas löntagare. Men för LO:s förhandlare borde institutets slutsatser vara bästa tänkbara argument. Om de nu ”vill ta fajten” tillsammans med sina medlemmar.

.

.

Vilket kan behövas. För i dagarna redovisas de siffror som visar att LO:s 14 fackförbund fortsätter att tappa medlemmar. För 16:e året i rad. Mest minskar organisationsgraden bland de yngre. ”Nästa generation är på väg att förloras”.

Då kan det behövas lite ”fajt”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, avtalsrörelsen, Kommnal, Handels, GWI,

I media: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,AB1,

.

Vår julskinka rymde aldrig, men den är slut. Dags för ett nytt år med vår kära gamla mullvad*. Vi får se var den dyker upp i år.

Har vi hälsan ska vi försöka följa den där den tar sig fram.

Gott nytt år!

.

.

*Det var Karl Marx som såg revolutionen i skepnad av en mullvad.

Läser för övrigt om ”slussentrotskister” i DN…

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, 2012, Nyår,

I media: DN1,GP1,GP2,SVT1,

.

Domen mot Martin Schibbye och Johan Persson är ett försök att fängsla fri journalistik.

Med rätta anklagas Carl Bildt för att ha demonstrerat en provokativ nonchalans i frågan. ”Detta är ett mycket farligt område som man bör hålla sig borta ifrån”, hette det osannolikt nog i den första kommentaren från vår utrikesminister.

.

.

Alliansen IAllmänhet’s photo.

.

Jens Holm från Vänsterpartiet, liksom Jonas Sjöstedt, vill lyfta frågan till EU-nivå. Vilket är bra – och borde få stöd av Håkan Juholt. Åsa Linderborg säger det som borde vara självklart: ”Avgå, Carl Bildt”. Hon som så många andra understryker dessutom att UD:s ”tysta diplomati” än en gång har visat sig vara oduglig.

.

.

I Etiopien har USA tillgång både till hemliga tortyrkammare

och en bas för sina obemannade droner

.

Ändå, innan Bildt avgår, kan det faktiskt vara dags att pröva ännu en runda – innan den tysta diplomatin tystnar för gott. Bildt borde själv ta ett samtal med USA:s ambassadör i Stockholm Mark Francis Brezezinski. Bakgrunden är givetvis att Sverige för Etiopien är en lilleputt utan större betydelse. Etiopien är en diktatur, där regeringspartiet besätter 99 procent av platserna. Men det är dessutom en av de många diktaturer som har en engagerad ekonomisk, politisk och militär uppbackning från Washington. Diktatorn, president Girma Wolde-Giorgis, är en gunstling i Vita huset och Etiopien ses som ett strategiskt militärt nav i regionen. Så här öppet beskriver USA sin handräckning åt regimen på det egna utrikesministeriets hemsida:

.

“The Ethiopian National Defense Forces (ENDF) numbers about 200,000 personnel, which makes it one of the largest militaries in Africa. During the 1998-2000 border war with Eritrea, the ENDF mobilized strength reached approximately 350,000. Since the end of the war, some 150,000 soldiers have been demobilized. With the aid of the U.S. and other countries, the ENDF continues a transition from its roots as a guerrilla army to an all-volunteer professional military organization. Training in peacekeeping operations, professional military education, military training management, counterterrorism operations, and military medicine are among the major programs sponsored by the United States. Ethiopia has one peacekeeping contingent in Liberia. In January 2009, Ethiopian peacekeeping troops began deploying in Darfur. In July 2011, Ethiopian peacekeeping troops began to deploy to Sudan as the UN Interim Security Force for Abyei (UNISFA).”

.

I det fängelse där regimen vill spärra in Schibbye och Persson i så många år, där kanske de hamnar inte långt ifrån de fång- och tortyrceller som regimen håller åt CIA. Så kallade ”black sites” eller hemliga fängelser.

.

.

Hillary Clinton i livligt samspråk med Etiopiens premiär/utrikesminister

Haile-Mariam Desalegne under ett besök i somras

.

Vad jag far efter är att det är mer än hög tid av Bildt, efter alla år av lång och trogen tjänst åt amerikanska utrikesdepartementet, att nu kräva en gentjänst, lite diplomatisk handräckning, en ”pay back” när det gäller de båda svenskarnas öde. För om Sverige är en lilleputt så är USA för den etiopiska regimen en verklig jätte, en gigant – och dessutom en godsint sådan.

Prata med Brezezinski,  Carl Bildt. Hjälper inte det så ring Hillary direkt!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Martin Schibbye, Johan Persson, Etiopien, Carl Bildt, tyst diplomati

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,SVT1,GP1,GP2,GP3,DN4,SVT2,SVD4,

SVD5,SVD6,DN5,DN6,AB2,GP1,SVT3,SVT4,

.

.

Det är åtta månader sedan arbetarna vid SAAB gick hem från sitt senaste skift.

Kommer de någonsin tillbaka?

Är det slutkört för SAAB? Av många ett älskat varumärke som fått fem stjärnor i viktiga krocktester och varit pionjärer inom många andra teknikområden, som aerodynamik och turbo. Men konkursen är en smäll, en svår frontalkrock där det blir svårt att samla ihop delar så att det räcker för att åter komma upp på banan.

.

.

Näriga köpare finns redan till de maskiner och patent som blir kvar i konkursboet. De hoppas på ”en mellandagsrea” där de begärligt kan slita åt sig vad GM dumpat. Vid brinken ut mot Göta älv har det byggts bilar sedan 1949. Ska det bara bli kvar industriell slum och rivningstomter? Skjul och urblåsta verkstäder och kontor. Kanske värmestugor för nästa ungdomsgeneration? Redan i dag har Trollhättan länets högsta arbetslöshet med 14.2 procent. Eller kanske billiga bakgrundsmiljöer, kulisser och rekvisita för närbelägna Film i Väst.

I närtid är det givetvis amerikanska GM som är ansvarigt för det som skett. Efter den egna konkursen under finanskrisen – gjorde man sig av med varumärken som Pontiac, Hummer – och SAAB. Samtidigt intensifierades den egna storsatsningen i Kina med Chevrolet och Buick som flaggskepp och med bilar av lågprismärket Baojun som kanonbåtar.

.

.

Den kinesiska marknaden är så viktig att den

senaste ”Chevan”, Malibu, premiärvisades i Shanghai.

.

GM, världens största bilproducent, med i dag absurt nog det amerikanska bilfacket UAW som en av de viktigaste ägarna,  ökade  år 2010 försäljningen med 28.8 procent och hade då sålt 2.351 610 bilar i Kina. Den globala jätten vill inte se en uppstickare i det som är ”Den nya världen” för världens biltillverkare utan blockerar därför logiskt nog med hjälp av sina åtråvärda licensavtal det kinesiska Youngman´s köp av SAAB. Varför skulle det frivilligt hjälpa fram ännu en konkurrent till en position på en redan stenhård marknad? Syftet med GM:s verksamhet är inte välgörenhet eller samhällstjänst utan att maximera vinsterna åt sina ägare. Det är inte bara Carema`s riskkapitalister som hänsynslöst jagar profiter utan en gnutta av medkänsla eller social omtanke.

Av taktiska skäl skyller Victor Muller konkursen på rekonstruktören Guy Lofalk. Andra har bara haft spy, spott och spe till övers för Muller själv. ”En skojare i armkrok med en rysk gangster”, brukar det heta. Som om detta inte skulle vara det naturliga när uppkomlingar tar sig upp och hävdar revir i det kapitalistiska marknadssystemet…

.

.

”Det enda bra med SAAB har varit bilarna”, har det sagts när börsanalytikerna värderat företaget. Med decennier av pyttesmå volymer och dålig aktieutdelning har den lilla biltillverkaren i Trollhättan aldrig varit deras favorit. Själv växte jag upp på Hisingen några stenkast från Volvos verkstäder i Lundbyverken. Bilarna hade fortfarande registreringsskyltar med länsbokstäver. A var givetvis Stockholm. Göteborg hade tilldelats ett O och Trollhättans Västergötland skyltades med ett P. Som kavata grabbar kallade vi alla bilar med P-skylt för ”P-bönder” och flinade glatt när de inte klarade av ”storstadens” filbyten. I logik med detta var omdömet om SAAB bara ett överlägset ”jäkla P-bil”. ”Volvos tafatta kusin från landet”,

Wallenbergs maktsfär insåg tidigt, med den snabba globaliseringen av personbilsproduktionen under 1970- och 80-talen, att det oavsett all genial teknik i världen var utsiktslöst att försöka komma i kapp de stora konkurrenterna. Deras väldiga försprång i kraft av sina stora volymer i kombination med den blygsamma svenska hemmamarknaden och för klent eget kapital gjorde detta till en alltför vansklig utmaning och 1990 såldes därför personbilsdivisionen till amerikanarna. 2008 var det dags att helt avveckla fordonsindustrin och den tyska familjen Porsche och deras Wolkswagen kunde köpa på sig lastvagnsdelen, Scania. Även den civila flygplansproduktionen ratades. Kvar blev bara den produktion av stridsflyg där vi skattebetalare år efter år garanterar wallenbergarnas profiter, samt en del lönsamma biprodukter som robotar, fjärrstyrda militärfordon, säkerhetssystem för kärnkraftverk m fl.

.

.

Stridsflygplanen och andra militära biprodukter är det enda som är kvar

.

Bakgrunden till SAAB:s utdragna dödskamp är inte personliga skavanker eller tillkortakommanden hos den ena eller andra ägaren. Dessa har vare sig varit gudar eller jävlar utan helt normala kapitalister.  Vinstmaximering, på kort eller lång sikt, oavsett om den egna verksamheten är till nytta eller inte. Varje ny ”tigerekonomi” har sina predatorer. Liksom sina bytesdjur…

Vid GM:s beslut att göra sig kvitt SAAB för två år sedan var Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson helt kallsinniga till varje idé om statliga insatser. I deras värld fanns bara kapitalägare och vinster. ”Vi ska komma ihåg att SAAB är ett amerikanskt företag”, underströk statsministern och ryckte likgiltigt på axlarna när han i TV fick frågan om den tänkbara konkursen. Varför skulle hans regering gå in med pengar där hans uppdragsgivare Wallenberg valt att gå ur? Bättre att fortsätta med subventionerna av stridsflygplanet JAS Gripen. Att det verkligt värdefulla i Trollhättan skulle förstöras, alltså den industriella infrastrukturen tillsammans med människors kunskaper och erfarenheter, det var inget bekymmer för regeringen.

Efter måndagens beslut om konkurs uppträder regeringens nya ansvariga, näringsminister Annie Lööf och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, lite mer sorgesamt och med ett sken av mer empati. De flyger ner till Trollhättan för att ”lyssna” deltagande till vad alla parter runt SAAB:s dödsbädd har att säga. Likt själavårdare.

.

.

På väg hem efter sista skiftet.

”Arbetsförmedlingen har de pengar som behövs…”

.

Men i sak är deras enda besked ”Arbetsförmedlingen har de pengar som den behöver”. ”Det finns mer resurser om det behövs”.

För SAAB:s alla arbetare och tjänstemän är detta ren nonsens. De behöver inte en regering som ”lyssnar” utan en regering som regerar. Ministrar som leder.

I går skrev moderata Corren i sin ledare att det som sker inte är någonting annat än den fria marknadens ”kreativa förstörelse”. Kollegan, den än mer mörkblå, Wermlandstidningen menade att hela förloppet har varit bisarrt. Nu kan de anställda ”äntligen få ett avslut och se sig om efter andra jobb”. Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vi ser inte till vare sig den ena eller andra kapitalgruppens väl eller ve utan utgår ifrån vad som är bra och nyttigt för både de anställda och samhället i stort. Inte minst blir det viktigt att då svara på den brännande frågan om det behövs en svensk personbilsproduktion eller inte. Behöver Norden och norra Europa en fordonsproduktion där de människor och de resurser som redan finns kommer till nytta? Malmen, stålet, plåten, maskintillverkningen, utvecklings- och produktionsanläggningarna tillsammans med kunskaperna hos tiotusentals människor är väldiga tillgångar. Ska allt detta bli till arbetslöshet och skitiga ödetomter bara för att giriga människor inte hittar tillräcklig lönsamhet med den nuvarande produktionsordningen?

.

.

Massbilismen har sett sina bästa dagar…

.

Naturligtvis inte. För det första måste den medvetna avindustrialiseringen av Väst-Europa stoppas. I en förnuftig världsordning tillverkar vare sig turkar, koreaner och eller kineser våra datorer, kylskåp och bilar. De skapar i stället sin egen välfärd. Ur en mängd aspekter är det ur miljösynpunkt vansinne att transportera industriprodukter fram och tillbaka runt jordklotet. Massbilismen har sett sina bästa dagar i våra storstadsregioner och måste till största delen ersättas med en förstklassig och gratis kollektivtrafik. Men även om vi på en generation halverar antalet personbilar i norra Europa. Genom en gigantisk satsning på förstklassisk kollektivtrafik. För Sveriges del med en nertrappning från 400 000 bilar/år till 200 000 bilar/år. Även då skulle vi behöva en personbil, en robust familjebil för långa avstånd, nordiskt klimat och för nordiska vägar. Koldioxidfria bilar. Eller halvhybrider. Med en plattform som fungerar också för taxi; hantverksbilar och ambulanser mm.

Ur resurssynpunkt. Ur miljösynpunkt. Utifrån allt vett och förnuft skulle en sådan personbilsproduktion kunna vara en del i en krisplan för löntagarnas Europa. En plan där den demokratiska socialismens alla enorma synergieffekter skulle kunna samordnas och samverka. Trollhättan är inte unikt. I land efter land i vår del av världen plågas bilindustrin av överproduktion. En socialisering av SAAB där företaget och de anställda befrias från sina ägare och får utveckla sin egen kreativitet med målet om en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.

Många har kommenterat de år som gått med att förlöjliga SAAB:s  naiva tjänstemän och arbetare som hyllat Victor Muller i stället för att lita till den kollektiva styrkan i de egna fackföreningarna. Men har de verkligen varit så naiva? För vem skulle de annars ha hoppats på? Mona Sahlin eller Håkan Juholt? Lars Ohly eller Jonas Sjöstedt? Knappast. För ingen av dem har ens skissat på ett trovärdigt socialistiskt alternativ till dagens konkurs. Att ens prata om att staten eller samhället skulle ta över, och ifrågasätta nyliberalismens maktordning, tycks för dem vara som att lägga handen på en het kokplatta. Ett statligt ägande kan möjligtvis vara ett mycket hastigt ingrepp, där vi får betala alla skulder. Ingenting mer. Med en sådan inställning från den traditionella arbetarrörelsen i Sverige är SAAB:s anställda verkligen inte naiva – utan i stället synnerligen kloka. Man biter inte den hand som kommer med föda. Om än bara för två år. Likt regeringen är det från  (s) och (v) bara omskolning, utbildning och omskolning som predikas. Under en tid blir det att leva på en anorektisk A-kassa, som blivit ”en omställningsförsäkring”, sedan blir det bara Fas 3 som gäller.

Göran Greider är en ständigt lika eldig och fängslande företrädare för en möjlig socialdemokratisk vänster. I gårdagens Aftonbladet skrev han att vi kan vara i färd med att ta farväl av ”nyliberalismens välfärdsfientliga experiment” och hoppades på: ” Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner. Det och inget annat kan besegra nyliberalismen.”

Det är bara att hålla med. Men samtidigt måste denna rörelse bäras fram av ett begripligt politiskt alternativ. Annars försvinner energin snabbt från varje aktivitet. Hur blygsam den än är. Greider eller en Suhonen utelämnar för det mesta politiken. I Greiders egen Dalademokraten där han är chefredaktör kunde vi i går i stället, på ledarplats, läsa att:

.

”Kanske hade Saabs väg kunnat bli en annan. Med en karismatisk ledare av Steve Jobs typ några år in på 80-talet hade företaget kunnat få en bättre säljeffekt av personbilsturbon och annat. Saab hade kunnat bli lönsamt. De många intellektuella, i främst USA, som hade den udda bilen Saab hade då kunnat behållas som köpare. De hade kunnat betala det pris en sådan bil betingat.
Men Saabs era som svensk folklig bil var på väg att gå över redan någon gång på 80-talet. Att vara sådan kräver stor volym med låg vinst per bil vilket är svårt att uppnå.”

.

Vad är detta annat än fullständig uppgivenhet inför nyliberalismen? Endera lyxbilar, med en Steve Jobs eller en Victor Muller på 80-talet, tänkta att köras av amerikanska intellektuella, eller en bil som alla andra med väldiga volymer – och – låga löner som vi aldrig ska acceptera.

.

.

Konceptbilen 0-X Air slog an tanken med

lyx som en väg ur krisen. Foto: Jonas Fröberg.

.

Varför inte börja berätta om hur arbetarrörelsen kan börja bryta med nyliberalismen? Varför inte se till att alla möjliga möten, aktioner och demonstrationer handlar om vårt eget program?

Vi ska inte lägga våra händer på en het kokplatta. Vi ska ta hand om hela spisen och helt enkelt bli kockar i eget kök.

Märkvärdigare – eller svårare – än så är det inte.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, GM, SAAB, GM, Trollhättan, Annie Lööf,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,SVT1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,SVD4,GP6,SVD5,GP7,SVD6,DN3,

DN4,DN5,GP8,GP9,SVT2GP10,GP11,DN6,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,

.

Med en lika informativ som braskande löpsedel om att det är ”Bankerna som styr politiken” hade Socialistiska Partiets avdelning i Göteborg i går kallat till ett föredrag på Allégården i Göteborg med den oppositionelle ekonomen Sten Ljunggren, vilken till vardags undervisar vid Uppsala universitet och som bland annat har skrivit ”Den nya ekonomihandboken” tillsammans med Johan Ehrenberg. En handbok som blivit många socialisters egen katekes.  Mötet var välbesökt och vi var ett sextiotal som blev väl guidade under den spännande resan bakom kulisserna till finansvärldens glittrande fasader.

.

,

Kvällens moderator Håkan Sundberg,

tillsammans med ekonomen Sten Ljunggren

.

Lars Henriksson, bilarbetare från Geely`s Volvo Personvagnar ute på Hisingen, välkänd kritiker av massbilismen och författare till boken ”Slutkört”, kompletterade Ljunggrens genomgång med att betona vikten av organisation. ”Motståndaren är välorganiserad” som gruvarbetarna lärde oss som var unga under sin långa strejk för 42 år sedan, underströk han.  En sanning som är än mer giltig i dag. Vi måste aktivera oss i sociala rörelser. Samt inte minst, bli medlem i Socialistiska Partiet.

.

.

Lars Henriksson, bilarbetare och socialist,

betonande vikten av att vi organiserar oss

.

För de som är intresserade kommer, efter julstök och nyårsfirande, en diskussionscirkel att arrangeras med ”Den nya ekonomihandboken” som utgångspunkt.

Håkan Sundberg, välkänd från Attac i Göteborg, var en trivsam och kvick moderator i den långa diskussionsrunda som avslutade kvällen.

Den fina och glada stämning och alla goda idéer som också deltog på mötet kanske sitter i väggarna. Som tonåring minns jag alla underbara böcker som fanns på hyllorna i det som då var Dicksonska folkbiblioteket/Stadsbiblioteket. Jag brukade skolka från skolan och tog spårvagnen hit från Hisingen för att få läsa i lugn och ro. Som något äldre var jag med 1972 och ockuperade det som nu hade blivit Nordens första allaktivitetshus. ”Occupy Hagahuset”, skulle det ha fått heta i dag. Socialdemokraterna i kommunstyret ville då, 1972, till varje pris stänga denna nya mötesplats. Fortfarande minns jag inledningen till ett av våra flygblad från den tiden: ”Kamrater, använd cayennepeppar mot klasspolisens galna hundar”…

Då som nu var det de galna bankerna och deras politiker som styrde världen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Spekulationsbomben, Sten Ljunggren, Lars Henriksson, Håkan Sundberg,

.

Så många veckor har inte flytt sedan den giriga bankvärldens eget husorgan, Financial Times, korade vår Anders Borg till Europas bästa finansminister. I sin motivering menade tidningen att han är ”häxmästare bakom en av Europas bäst presterande ekonomier” … tack vare … ”en stark uppbackning för en ansvarsfull ekonomisk politik”.

.

.

Utmärkelsen var givetvis också en politisk handling. Med denna ville tidningen slå ett slag för mer åtstramning, mer budgetsanering och mer nedskärningar i våra ekonomier. Den ”ansvarsfulla” ekonomiska politik som nu iscensätts i många europeiska stater. Med en samtidig och långvarig recession som sin naturliga efterbörd.

I Sverige vet vi – som har hågkomster från 1990-talet – att Borg inte har blandat till sin giftiga brygd på egen hand. Receptet har han ärvt från Göran Persson som tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under dessa år svarade för de nedskärningar i ekonomin, som alltsedan dess efterlämnat ett stort sediment av strukturell massarbetslöshet. Framförallt många av landets unga människor saknar inte bara egna bostäder utan också egna jobb. Inkomstklyftan i Sverige har vidgats under snart trettio år.

Nu kommer de gamla arbetslöshetssiffrorna att överlagras av nya. Hyckleriet om regeringens ”arbetslinje” blir uppenbar när siffrorna om nya stora varsel stiger snabbt. Dubbelt så många unga förvisas för gott till en usel tillvaro som förtidspensionärer. De trampas för alltid ner i samhällets dyiga bottnar. Fler människor än tidigare tvingas också att söka socialbidrag.

I dagens Aftonbladet varnar ledaren för det som sker och ger samtidigt sina råd för framtiden:

.

Europa skakar, arbetslösheten växer och regeringen måste handla.

.

När industrin bromsar följer den privata tjänstesektorn efter.

Till sist drabbas också offentlig service när skatteinkomsterna sjunker.

Dit är det ännu långt, men problemen på arbetsmarknaden syns ändå tydligt i Arbetsförmedlingens senaste rapport.

.

Sverige behöver en tilläggsbudget där allt fokus ligger på att höja sysselsättningen och hålla fart i ekonomin. En del förslag skulle Anders Borg kunna hämta hos oppositionen, som större utbildningssatsningar och en fungerande a-kassa.

.

Men räcker detta? Är det nog med en liten ”tilläggsbudget”? Är det denna vision, som gör att en svårt skadeskjuten opposition åter kan få luft under vingarna? Små, tillfälliga plåster på redan stora, variga sårytor och ingen politik alls för en fullt möjlig genomklappning av den svenska exportindustrin.

Den liberala borgerlighetens moderna parti, Miljöpartiet, rustar sig inför krisen med att göra sig av med vänsterns och sitt gamla krav på sex timmars arbetsdag. I spetsen för detta går Gustav Fridolin. Han har tvättat av sig ungdomsradikalismen, satt på sig kostym, med det obligatoriska tillbehöret slips och går in i  medelåldern med att i riksdagen ha blivit ansvarig för maskrosornas industripolitik. Sin bok om ”Blåsta: nedskärningsåren som kostade en generation” har han lagt åt sidan. ”Vi lever i en ny tid och måste då ompröva våra krav”, heter det nu. Det är bara att hoppas att partiets medlemmar i en revolt omprövar honom som sitt språkrör.

Socialdemokratin för sin del är på väg ner i opinionsinstitutens källare. Men när inte Göran Perssons lärjungar sliter hårtestarna av varandra letar de trots allt förtvivlat efter ”rörelsens starka berättelse om framtiden”. Är det inte hög tid att sätta denna på pränt? Åtminstone för de medlemmar som uppfattar sig själva som partiets vänster. Partikongressen 2013 vore ett utmärkt tillfälle.

.

.

För mer utbildning i all ära, men är det inte nödvändigt att se till att det finns bra jobb när utbildningen väl är klar? Att kunna jobba med det ”goda arbetet”, som så många är överens om att vi ska satsa på, stora investeringar i uthålliga energikällor, en gigantisk satsning på en bra kollektivtrafik, ”miljörenoveringar” av hus och industrier samt en kraftig ökad personaltäthet inom omsorg, skola och vård. Sak samma med A-kassan. Den ingår i den fackliga rörelsens centrala nervsystem och ska självklart vara 90 procent av förlorad lön.  Men ska vi inte arbeta för ett samhälle utan A-kassa? En gemenskap där alla har möjlighet att arbeta med meningsfulla arbeten?

Sanningen är givetvis att de ”goda berättelserna” uteblir därför att de kräver en politisk strid, en uppgörelse med bankväldet.  Ska framtiden inte mörkläggas av ekonomisk depression måste finanskapitalet helt enkelt fråntas styret över samhällets viktigaste flöden av krediter. Fåtalsväldet ersättas med folkvälde, som det hette förr. Annars blir all oppositionspolitik som en barkbit på ett stormigt hav.

En bra gemensam välfärd förutsätter ett gemensamt ägande av bankväsendet.

Enklare, eller svårare än så, är det inte.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Borg, varsel, Gustav Fridolin, Göran Persson

I media: AB1,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,GP1,SVT1,SVD6,SVT2,SVD7,AB2,SVD8,

DN4,GP2,

Bloggare: RödaMalmö,

.

Offentligt möte i Göteborg:

.

I åratal har vi fått höra av politiker, ekonomer och ”experter” att det inte finns några alternativ till att föra den politik som ”marknaden” kräver. Resultatet är enorma vinstökningar, nedskärningar i välfärden och en uppblåst finanssektor som vi tappat kontrollen över. Nu gungar hela världsekonomin på grund av detta, jobb och välfärd hotas överallt för att de banker som ligger bakom krisen återigen ska räddas med våra pengar.

.

.

Ekonomen Sten Ljunggren har i många år gått mot strömmen och visat att samhället aldrig varit så rikt som idag och att de beslut som förorsakat dagens kris är medvetna beslut från regeringar – borgerliga såväl som socialdemokratiska – som valt att gå i bankernas och storföretagens ledband.

Inför den djupa kris som redan brutit ut i Europa är det hög tid för en annan politik! En politik som utgår från våra behov av trygga jobb och försvar av vår välfärd och livsmiljö. Som använder samhällets resurser till detta istället för att slösa bort dem på riskkapitalister och spekulanter.

Det krävs också en arbetarrörelse värd namnet, som slutar föra en borgerlig politik och inte styrs av människor som lever som överklassen.

Kom och delta i diskussionen om hur vi ska göra detta möjligt! I paneldiskussionen ingår även Christer Lindsjö och Lars Henriksson, fackligt aktiva Volvo-arbetare, som talar mer specifikt om hur motståndet kan organiseras.

Fika och bokbord

15 december, kl. 18.30

Allégården/Dicksonska Kulturhuset, Södra Allégatan 4

Facebook-event:

http://www.facebook.com/event.php?eid=291864584170049

Läs även andra bloggares åsikter om facklig kamp, Göteborg, kapitalism, Möten, Social välfärd, Socialistiska Partiet, Tidskriften Röda rummet

.

I går blockerade den amerikanska Occupy-rörelsen många hamnar i Kalifornien. Flera större terminaler låg nere under hela eller delar av dagen. Från San Diego i söder till Seattle i norr. Men även i Houston, Texas, och i Anchorage, Alaska, var det stora protester och störningar i godshanteringen. På många håll var rörelsens spjutspets riktad mot terminaler ägda av SSA Marine, ett rederi ägt av det ökända investmentbolaget Goldman Sachs. I Oakland deltog mer än 10 000 människor i ockupationen av tre hamnar.

.

.

Blockaden stannade långtradarna vid Long Beach

.

Den medvetna strävan att bredda sin sociala bas som, finns hos denna till stor del unga men så tydligt profilerade antikapitalistiska generation, får givetvis det amerikanska klassamhällets makthavare att se rött. I varje hamn, vid varje kaj eller terminal, har de uttalat fredliga aktivisterna fått värja sig mot polisens tårgasattackar, batonger och ett ständigt sprutande med pepparspray.

.

.

Så här såg det ut i Seattle

.

På grund av klasslagstiftningen på arbetsmarknaden kunde inte den fackliga organisationen, International Longshore and Warehouse Union (ILWU), officiellt stå bakom blockaden. Men förbundets ordförande, Craig Merrilees, sa samtidigt att det är helt överens med Occupy-rörelsen när ”denna hävdar att det nuvarande ekonomiska systemet bara gynnar den rikaste procenten av amerikanarna på bekostnad av alla de andra”.

”De flesta av oss är också trötta av att se hur en handfull rika företag och deras chefer uppträder som om de hade rätt att leva som kungar och låta alla oss andra betala”, underströk han i sitt uttalande.

Det finns därför en inofficiell symbios mellan den organiserade fackliga rörelsen och aktivisterna i blockadkedjorna. När det blir för mycket folk i rörelse måste kranar, truckar och dragbilar stanna av skyddsskäl och godshanteringen släckas ner. Ett förlopp som uppskattas av både ILWU:s medlemmar och alla de arbetare som inte får organisera sig fackligt. I USA måste i en omröstning minst 50 procent av de anställda vara för en facklig organisering om ett förbund ska få rekrytera på plats. Inte minst på osäkra arbetsplatser, med en del papperslösa anställda och hög omsättning av personalen, kan det vara svårt att vinna denna majoritet i kamp mot företagets hot mot de anställda som försöker att vinna sina arbetskamrater för den fackliga idén..

.

.

Även  Houston`s viktiga transportnav stannade

.

Inför dagens blockader publicerade fem arbetare ett öppet brev där de – trots alla risker för de egna anställningarna – berättar om de vidriga arbetsförhållanden som gäller för de 110 000 lastbilsförare som kör gods fram och tillbaka till USA:s hamnar. Av kommittéer som bildats i de stora hamnarna, Los Angeles, Long Beach, Oakland, Seattle, Tacoma, New York och New Jersey, hade de utsetts till att denna dag företräda sina arbetskamrater: ”En av oss är mamma. Vi andra är pappor. Tillsammans har vi elva barn och en baby är på väg. Tillsammans har vi 46 års erfarenhet av att köra varor från våra kuster till Amerikas affärer”. Deras brev är ett fantastiskt, färgrikt och agitatoriskt dokument där de med vibrerande entusiasm tackar för solidariteten från Occupy-rörelsen: ”Tack för att ni hört våra rop på rättvisa. Vi är överväldigade av er uppmärksamhet eftersom vi normalt är helt osynliga”. I sitt öppna brev visar de oss en glimt av en annan värld än den många amerikaner möter i berättelserna från de vinststyrda mediabolagen. ”I dag behandlas giriga storföretag som ´folk´ samtidigt som de politiker som finns på deras lönelistor kallar medlemmar i fackföreningen för ´ligister”, skriver de och fortsätter: ”Men står vi inte upp för någonting då kommer vi att ramla omkull för ingenting. Vi förare har ett talesätt: Vi kanske ännu inte har en fackförening, men ingenting kan hindra oss från att handla som en sådan”.

,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Kalifornien, Occupy Wall Street, Portland, Seattle, Houston, antikapitalism

I media: