.

Många politiker är bångstyriga och spjärnar emot in i det sista när de förbrukats och det blir dags att lämna in. På samma sätt som många av våra grånade schlagerstjärnor vill de vara kvar i rampljuset så länge som det går. Även om rösterna inte bär, bena stapplar och sminket ligger i drivor över alla rynkor.

På Centerpartiets riksstämma hade Maud Olofsson ändå insett det oundvikliga. Tårarna rann och hon tackade för sig. Annie Lööf tog över ordförandeklubban. Men så sent som i går förmiddag satt Olofsson lika förbaskat i SVT:s frukostprogram och hoppades att få vara kvar som näringsminister. Trots att det självklart hade varit mer snyggt och lite mer stil i att frivilligt lämna in alla persedlar från den tid som uppenbart var ute.

.

.

Ett klipp från Borås Tidning

.

Men inte för inte har Lööf kallats för ”järnladyn”. I ett beslutsamt drag är både Olofsson och Andreas Carlgren borta från rikspolitiken. Nu är det ”girlpower” som gäller och när det gäller riksdagsmandaten lär säkert den nya trion lyckas bättre än sina föregångare.

Först Lars Ohly och nu Maud Olofsson. De försökte in i det sista att klamra sig fast. Men fick till sist släppa taget. Samtidigt ökar spänningen kring en ännu en politisk ”cliffhanger”.  Frågan är nu om Göran Hägglund ska lyckas med att hänga sig kvar. En del fingrar har börjat vitna. Ska han tappa greppet?

.

.

Från SVT:s hemsida

.

Så sent som i går kväll beslutade styrelsen för KD i Stockholms län att kräva Göran Hägglunds avgång. Det gör också kristdemokraternas partidistrikt i Uppsala. En rad med andra företrädare sluter upp. ”Hägglund har misslyckats med att driva våra frågor”, menar de. ”Vi har fått samkönade äktenskap. Storleken på vårdnadsbidraget är ett skämt. Sverige har flest tonårsaborter. Jan Björklund har tagit över skolfrågorna”. Klagolåtarna är många och samstämmiga.

Men Hägglund har fortfarande ett starkt stöd i delar av landet. Att valresultaten och opinionssiffrorna efterhand blivit en allt brantare rutschkana utför beror helt enkelt på att Hägglund till skillnad från Alf Svensson haft regeringsansvar, understryker de och kommer naturligtvis bra nära sanningen. Alf Svensson kunde i ständig opposition bokstavligen lova allt från himmel till sänkt bensinskatt i det jordiska livet,  bara han fick röster…

Oppositionen i KD är dessutom som tea party-rörelsen i USA:s republikanska parti. Det är en viktig del av partiets viktiga kärntrupper som satt sig i rörelse. Inte minst många medlemmar med tillhörighet både i gamla traditionella frireligiösa samfund och i det extrema Livets ord. De samlas inte till ett amerikanskt tea party men  till rejäla svenska kaffekalas där de väl så bra agiterar både för sin kristna tro och missionen i KD. De lockar också många av partiets kärnväljare.

.

.

Men stöter samtidigt bort allmänborgerliga väljare, eller Bror fyra procent, som man säger ibland. I USA skulle Barak Obama jubla om högerextremisten Sarah Palin blev republikanernas kandidat. Hans demokrater skulle då bli en magnet för alla oberoende mittenväljare. Skulle KD:s extrema flygel segra är det omvänt avmagnetisering av det egna partiet som gäller.

Dessutom försöker oppositionen att föra fram Mats Odell som sin kandidat. Han är hyggligt rumsren och har rätt bakgrund som son till pingstpastorn Hans Carlsson som var en av legenden Lewi Pethrus` närmast förtrogne. I den rollen var pappan också en av kristdemokraternas partigrundare.  Han var också chef för pingstradions IBRA RADIO. Odell är dessutom både förgrämd och bitter för att Hägglund efter det senaste valnederlaget valde ut honom till en nästan biblisk syndare genom att sparka honom från statsrådsposten i finansdepartmentet.

Men i själva verket är det en ”lanka” man spelar ut. Odell är inte bara en kandidat som blir ålderspensionär till våren. En trogen och påläst bibelvän skulle dessutom kalla honom för en skrymtare.

Som ung i slutet av sjuttiotalet träffade jag Odell. Vi var bägge med och bildade Folkkampanjen mot Atomkraft. Då var han ordförande för kristdemokraternas ungdomsförbund KDU. Halvmarxist. ”Åsanissemarxist”, brukade man säga. Mot Kärnkraft och Öresundsbron. Mot storföretag och stora banker.

.

.

Mats Odell som ung i Folkkampanjen mot Atomkraft…

.

Men åren gick och den yvige vänsteradikalen blev rik på privata vårdföretag inom äldrebranschen . Flyttade från Värnamo till flott villa i Waxholm. De slitna vardagsjeansen byttes ut mot byxor med skarpa veck. Manchesterkavajen mot en riktig kostym. Jackan mot en lång dyr, lite släpigt överklassig överrock. Gummiskorna mot lackskor. Som konservativt statsråd arbetade han sedan för allt det han tidigare varit emot. Han blev vän och förtrogen med ”finansen” och alla dess turer.  Inte minst med investmentbolaget Carnegies vd Karin Forseke som fick bli ordförande i det råd som regeringen tillsatte för att sälja ut gemensamma statligt ägda egendomar till privata profitörer. Samma Forseke som med sin fokusering på ”trading” och att gynna en ständigt omättad individuell bonushunger hos sina anställda sedan lyckades med att få hela Carnegie på fall…

Mats Odell har varit inne i Mammons tempel och vill gärna dit igen. Oppositionen i KD väljer att skjuta honom framför sig för att själva få större utrymme för sin mer extrema ideologi.

Men det är inte säkert att de lyckas. Hägglund har nog trots allt större möjligheter att klamra sig fast än Ohly och Olofsson. För faller han då faller också partiet med honom.

Dessutom borde den kristna högern i KD läsa på i sina postillor och fundera över vad Jesus enligt Mattteus menade med följande utfall mot alla fariséer och skriftlärde:

.

”De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas

skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att

flytta dem. Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av

människorna.  De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på

sina mantlar stora.

*

De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och

sitta främst i synagogorna och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorn kallas ’rabbi’.

*

Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.

*

Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna!  Själva kommen I icke ditin…”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Annie Lööv, Centerpartiet, regeringsombildning, Göran Hägglund, KD,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,GP1,GP2,SVT1,SVT2,SVD5,DN5,

DN6,DN7,DN8,DN9,SVT3,SVT4,AB4,GP3,SVT5,SVD6,DN10,DN11,GP3,DN12,AB5,AB6,DN13,

DN14,SVD8,SVD9,SVD10,DN15,SVT5,

Bloggare: Jinge,Svensson,Gusart,

.

Revolutionen rusar fram som en vårflod i det Libyen där diktaturens sista milisgrupper i Sirte och Bani Walid snart går till militärhistorien.

.

.

Rebeller på väg mot Sirte för att

se till att Khaddafis milis blir militärhistoria

.

I varje hem, i varje kvarter, på arbetsplatserna och på den berömda ”arabiska gatan” diskuteras det sociala frågor och politik. Familjer och vänner sörjer de som stupat under upproret. Men kräver samtidigt att alla skadade måste få en förstklassig vård.

Många av de segerrika brigaderna behåller klokt nog sina vapen. Kommendanten för Misratas i dag tungt beväpnade kämpar säger att de för sin del inte tänker återlämna ens ett enda gevär innan de utlovade demokratiska valen och Libyen har fått sin första demokratiska konstitution.

På många arbetsplatser har ägare och chefer tillsatta av regimen flytt eller sparkats ut av de anställda. I veckan utnyttjade personalen vid Libya`s National Oil Company sin nyss erövrade demonstrationsfrihet till en manifestation där den förklarade att den nyss tillsatta ledningen misslyckats med att städa ut efter den gamla regimen. ”Detta är en ny era, en ny revolution och vi har betalat med mycket blod, sa Haifa Muhammed från ett av det stora företagets utvecklingsavdelningar. ”Men fortfarande ser vi att våra gamla dåliga chefer sitter kvar”. ”Vi har en kultur av svågerpolitik och lojalitet som måste bort”, fortsätter han. Missnöjet med den nye högste chefen, Nouri Berouin, är stort. ”Ska vi återvända till arbetet krävs ett nytt ledarskap. Rättvisa inte svågerpolitik”, står det på en banderoll.

Samtidigt vid en presskonferens berättar Mohammed al-Alagi från Övergångsrådet att det planerar att upplösa de statliga Säkerhetsdomstolar som Muammar Khaddafi använde till att fängsla många politiska motståndare. Jurister har fått i uppdrag att skriva ett förslag för godkännande.

I veckan har också den Första nationella Amazigh-kongressen gått av stapeln i Tripoli. En historisk milstolpe för den stora befolkningsgrupp som ibland kallas för berber. Ett ord med samma grekiska ursprung som ”barbarer” (främlingar). Amazigh – ”fri man”- är det ord denna ursprungsbefolkningen själv använder.

.

.

Här delegater vid Amazigh-kongressen.

Under Khaddafis järnhäl var deras språk Tamazigth

/ⵜⴰⵎⴰⵣⵉⵖⵜ/ och musik förbjuden frukt i det offentliga livet.

.

.

Brigader från NAFUS-bergen, där många amazigh lever, har spelat en mycket viktig roll under revolutionen. Mest känd är Zintanbrigaden som var med vid befrielsen av Tripoli. Nu är den inne i Sirte och strider.

Under kongressen var det många demonstrationer, möten och fester i Tripoli där kravet var att jämlika rättigheter för denna ursprungsbefolkning ska skrivas in i konstitutionen.

Här ett videoklipp från youtube från en av dessa fester:

.

.

Här hittar du vårt arkiv för Libyen

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Muammar Khaddafi, Tripoli, Amazigh, berber,

I media: SVD1,SVD2,DN1,SVT1,DN2,SVD4,DN3,GP1,

En vecka som ingen annan

.

I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?

I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.

.

Det varma fuktiga höstvädret får gräset att växa snabbare än vår skäggstubb.

Lite lunkande bakom klipparen inbjuder till funderingar.

Avtäckningen av det ekologiska gymmet gick utan incidenter. Å i K&Å höll sig på benen.

.

Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.

-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.

.

Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.

Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.

Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.

.

Det råder delade meningar om vem som skrev de identiska tal de båda höll inför generalförsamlingen.

.

-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.

Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom?  Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.

Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.

.

I år kunde också vaktchefen Freja ta det lugnt. Inga terrorister hotade friden.

En vålnad från Marknaden drevs dock på flykten med ett kraftigt bett i vaden.

.

I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G2, G20, FN, Abbas, Palestina, Israel, Netanyahu, Obama, USA, Marknaden, Bankirer,

.

”Ingen som bryr sig om rättvisa kommer att fälla en enda tår över Muammar Khaddafi. Han var en tyrann, med många människors blod på sina händer. Men under dessa omständigheter  kan ingen som är emot imperialismen och dess brott fira Khaddafis fall.”

.

Citatet ovan är hämtat från den amerikanska tidningen Socialist Worker  som ges ut av International Socialist Organisation.  I sin syn på Tripolis befrielse är detta en blåkopia av omdömen i många av Västvärldens vänstertidningar. Detta till skillnad de flesta arabiska revolutionärers entusiasm och glädje över diktaturens fall. På hemsidan Europe solidaire.org finns en skarp och väl sammanhållen replik till de amerikanska socialisterna från en korrespondent i Tripoli.

En replik vars omdömen vår blogg helt och hållet delar och gärna återger. Översättningen är min.

.

.

Vem öppnade portarna till Khaddafi`s fruktade

fångelsehålor och tortyrkammare i Abu Salim?

Är det någonting vi socialister ska fira?

.

Libyen:

En djupgående folklig revolution

I en ledare som nyss publicerades i tidningen SocialistWorker (“Who really won in Libya”) påstås att det egentligen var NATO som vann den libyska revolutionen. Inte det libyska folket. En bedömning som ser förhastad ut. Det finns flera punkter som måste förstås om den verkliga situationen:

1.

Detta har varit en djupgående folklig revolution. Tripoli befriades inte av rebeller som kom utifrån. Den 20 augusti var det i stället ett folkligt uppror som inleddes i flera stadsdelar runt om i staden. Redan nästa dag hade statsapparaten besegrats fullständigt i flera stadsdelar och smulades sönder i andra. Först under kvällen nådde rebellernas första brigader fram till Tripoli och kämpade ner de starka fästen som återstod.

Revolutionens drivande kraft vid varje avgörande tidpunkt har varit massdeltagande, vare sig det gällt de första upproren i Benghazi eller det i den västra staden Zintan. Liksom de inne i eller runt Tripoli.

.

.

Redan den 20 augusti inleddes ett folkligt uppror i Tripoli

.

I dag behärskas Tripolis gator av vanliga människor. Varje kvarter har en folklig kommitté bestående av beväpnad lokalbefolkning. Den kontrollerar alla som kommer in i eller ska lämna det egna bostadsområdet, undersöker fordon och är i frånvaron av styrkor från polisen (vilken precis har börjat att återvända) gatans enda auktoritet.

Eller som en libysk vän berättade för mig: ”Allting är upp och ner”. Överallt har lokalbefolkningen blottlagt den gamla härskande klassens maktcentra. Från säkerhetstjänstens kontor till Khaddafi`s palats. Man kan tillbringa hela eftermiddagar med att ströva runt i Khaddafi`s villor eller med att bläddra igenom papper i säkerhetstjänstens högkvarter. En del av Khaddafi`s hus och fängelser har kvarterens innevånare förvandlat till en sorts museer. Den stora poolen i Aisha Khaddafi`s hus, betald med pengar som rätteligen tillhör vanliga libyer, har förvandlats till ett offentligt bad. I en del stadsdelar har innevånarna själva tagit över hotel och restauranger, sparkat ut de gamla ägarna som var för Khaddafi och sköter dem nu själva.

.

.

Lokalbefolkningen har förvandlat Aisha Khaddafi`s privata pool

till ett offentligt bad till glädje för alla i grannkvarteren.

.

Samma känsla av egenmakt, av att föreställa sig det omöjliga, som genomsyrade Egypten efter revolutionen, den lever också här.

2.

Det finns flera krafter som konkurrerar om att vinna ledarskapet över revolutionen.

För det första revolutionära ledare i Tripoli som har lett rörelsen sedan dag ett i februari. Ofta med liten kontakt med NATO.

För det andra revolutionärer från Tripoli som var baserade utanför sin hemstad och som sedan återvänt.  De hade sin tillflykt i Benghazi, i Tunisien och ännu längre bort.

För det tredje islamistiska strömningar, med framträdande religiösa ledare i spetsen.

För det fjärde Det av USA uppbackade Övergångsrådet (NTC), baserat i Benghazi, och då i synnerhet dess regeringsliknande Verkställande kommitté.

För det femte Tripolis` militära styrkor vilka i sin tur är delade i två fraktioner. En under ledning av den före detta islamisten Abdel Hakim Belhaj och den andra kontrollerad av figurer som förut var knutna till Khaddafi.

För det sjätte omkring fyrtio kataibas eller brigader med rebeller från olika platser i landet. De flesta av dessa kataibas är organiserade efter sitt ursprung i en stad eller klan och är för det mesta  självfinansierade. I en del fall har de stöd från välbärgade affärsmän som verkar utomlands. Dessa brigader har för det mesta vägrat att acceptera någon av de ovan nämnda grupperna som sin auktoritet. Brigaden från Misrata har exempelvis tagit över en del kvarter i Tripoli, vilket har skapat spänningar mellan den och lokalborna.

.

.

Rebeller från en av de brigader som deltog

i slutstriden om stadsdelen Abu Salim

.

Det går inte att förutse vilken av dessa krafter som kommer att ta överhanden. Det NTC som backas upp av USA är mycket svagt och har ett begränsat folkligt stöd. I flera städer har demonstrationer riktade mot rådet redan brutit ut, även i Benghazi. I mitten av september konkurrerar NTC fortfarande med ett brett uppbåd av rebellgrupper och politiska fraktioner när det gäller kontrollen över landet. Samtidigt, trots sin gemytliga relation med Väst, var ledningen för NTC tvingad att gå ut mot förslaget om marktrupper från FN. Ett svar på den folkliga press som finns.

3.

De brytningar som finns när det gäller rebellernas styrkor är en direkt konsekvens av Khaddafi`s styre. Han kunde vidmakthålla sin makt, med hjälp av oljepengar, utan att behöva utveckla den typ av politiska institutioner som vanligtvis finns i andra länder.

Det fanns inget regerande parti i Libyen. Bara en tunn byråkrati och en svag, delad armé. Khaddafi`s styre var i stället informellt och förmedlades genom övervakade nätverk där Broder ledaren fanns i mitten. Den härskande klassens bas var extremt smal: En del klaner; Khaddafi`s familjemedlemmar och ett kluster av säkerhetstjänster var de som framförallt drog förmån av rikedomarna från oljan.

Även efter vändningen till nyliberalism som kom 1999 var det bara ett smalt segment av den härskande klassen som tjänade på öppningen av ekonomin. Det är av dessa skäl, till skillnad från revolutionerna i Egypten, Tunisien och Syrien (men till en del likt Jemen), som en del av den härskande klassen bröt med staten för att leda revolutionen. Men denna del av den nationella bourgeoisin – i synnerhet före detta generaler, ministrar och framgångsrika affärsmän, tillsammans med medelklassen (läkare, advokater osv)  – förlitar sig helt och hållet på den folkliga vågen av mobilisering.

Den vågen bestäms också av det särskilda med Khaddafi`s styre. Ekonomin är extremt ensidig trots att han regerat i fyra decennier. Oljan fortsätter att vara landets främsta ekonomiska aktivitet. Vid sidan av en del mer symboliska stora projekt har den största delen av statens utgifter använts till att hålla igång hans egna övervakade nätverk eller till äventyr utomlands. Detta innebär en mycket liten arbetarklass – mycket mindre än hos grannarna Egypten eller Tunisien. Oljesektorn är i stort beroende av utländsk arbetskraft och expertis och de flesta konsumtionsvaror importeras.

Under samma tid har livet under Khaddafi blivit alltmer besvärligt. Trots att hyror och matpriser gick i höjden med raketfart har lönerna i det stora hela varit frysta vid 1980 års nivåer. Under liberaliseringen har statliga subventioner skurits ner samtidigt som de FN-stödda sanktionerna mot regimen under 1990-talet lämnade efter sig en oljesektor i stort behov av en uppgradering. Staten har dessutom hela tiden varit lika repressiv.

.

.

Ett av revolutionens kollektiva  kök i Benghazi

Har lagas mat både till fronten och till stadens handikappade.

.

I slutändan var det alla dessa faktorer tillsammans som ledde till revolutionen. Men till skillnad från Egypten och Tunisien, med frånvaron av en stark arbetarklass ( både numerärt och politiskt), bristen på politiska partier och avsaknaden av ett civilt samhälle, resulterade detta i  att kampen blev väpnad. Detta under ledning av en del av den gamla härskande klassen – men på ett slumpartat sätt. Rebellisk ungdom anslöt sig till revolutionära grupper baserade på sin klan, hemstad eller vilken affärsman som helst som kunde ge dem gevär och fordon. Rebellernas politiska nivå är mycket låg – därav den starka rasism som plågar rebellernas seger.

4.

Trots revolutionens folkliga karaktär, innebär svagheterna i Libyens politiska strukturer att utsikterna för att en vänsterflygel ska uppstå ytterst svaga. Men de var ännu bräckligare under Khaddafi och den revolution som sker ger ett utrymme för att sådana saker ska kunna ske i det libyska samhället. De kanske inte kommer så snart – det krävs en omstrukturering av ekonomin, en tillväxt av arbetarklassen osv – men för första gången i sin historia har Libyen en möjlighet. Bara av detta enda skäl ska revolutionen ha vårt stöd. Dessutom har segern blåst nytt liv i upproren runt om i Arabvärlden, i synnerhet i Syrien och Jemen.

Det är också möjligt att de krafter som till sist kan komma att finnas i ledningen kommer att fortsätta med att forma utvecklingen efter Khaddaif`s gjutform. Det är alldeles för tidigt att säga vem som kommer att bli den definitiva segraren i den libyska revolutionen. Men vi vet vilka som vill försöka att bestämma utgången.

.

.

.

Vilken kurs för den libyska revolutionen?

Huvuduppgiften för oss i Väst är att ge den möjligheter!

.

USA och dess allierade fortsätter att försöka underordna revolutionen sina intressen. De har gett uppbackning åt en del av rebellerna som tycks sakna en nationell bas, i ett försök att kontrollera kursen för de arabiska revolutionerna. De är inte intresserade av genuin demokrati, utan av en begränsad, kontrollerad demokrati underdånig deras intressen. Huvuduppgiften för aktivister i USA  är att konfrontera denna verklighet och ge den libyska revolutionen ett utrymme att växa.

.

Korrespondent i Tripoli

.

Här kan du läsa i vårt arkiv om Libyen

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Muammar Khaddafi, Tripoli,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,GP2,SVT1,

.

Pensionärerna är förlorare ( med undantag för politiker). Krögarna de stora vinnarna.

Det är den slutsats vi kan dra av budgetdebatten så här långt.

Själv känner jag mig mest beklämd inför politikers och medias sätt att diskutera.

.

.

”Vi pratar peanuts”, sa ofta mina chefer På Volvo Lastvagnar när de på något möte avhandlade mindre kortsiktiga investeringar. Språket var amerikanska och med detta menades ”småpotatis” på svenska och i ett lite längre perspektiv är det desvärre detta ”den råa tonen i riksdagsdebatten” handlar om.

Riksdagspartierna ligger förvisso skavfötters och tonen kan vara vara högljudd som det ibland blir syskon emellan. Men de ligger nerbäddade i samma säng och under samma bolster. ”Inga underskott i budgeten”, är deras gemensamma trosbekännelse.

Det är inte folket (demos) som styr utan marknaden. Finansindustrins herrar är våra makthavare och deras budord för dagen är att ”vi” inte ska skuldsätta oss. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, som Göran Persson brukade domdera.

Det ligger självklart mycket i detta – så länge som vi låter finansindustrin ha makten över våra krediter och räntor. Det är därför många vanliga arbetande människor ”sitter still” inne i sina belånade bostadsrätter och småhus. ”Med Anders Borg får vi i alla fall en låg ränta”, mumlar  de tyst till varandra och röstar borgerligt.

.

.

Hemma hos oss är det översvämning.

Är ”finanskrisens andra våg” också en naturkatastrof?

.

Kapitalismens kriser ses som lika oundvikliga som regnen och alla höga vattenflöden.

”Marknaden” tycks dessutom vara lika outgrundlig som vore det en Gud.

Se bara till de ständiga ösregnen. Skördekatastrof och foderbrist får vi räkna med. Men eviga hällregn brukar också innebära att Norrlands vattenmagasin fylls och att vinterns elpriser sjunker. För tillfället stämmer tumregeln. Vattnet flödar och de rörliga elpriserna är låga.

Men till vintern när vi behöver mycket el då väntar ändå höga priser. Visserligen ska Maud Olofsson ha pratat med ägarna av kärnkraftverken. Men detta tycks inte ha hjälpt. ”Marknaden” är ändå orolig och räknar med nya kärnkraftsproblem. ”Om” vi får en ny extremvinter. Enligt Dagens Nyheter i dag har redan denna ”Marknad” räknat ”med kärnkraftsproblem i vinter och har bakat in det i elpriset”…

Vem eller snarare vilka är då denna ”Marknad”? Vi elkonsumenter?  DN vare sig ställer eller svarar på frågan och inte heller den marknadsanalytiker som intervjuas. Men ”Marknaden” i det här fallet är ägarna till elbolagen som redan på förhand har bokat in sina vinster i den stora del fasta elpriser som de redan debiterar. Nya redan säkrade miljardvinster för ägarna.

Men uppenbart var det väl ändå inte så här den liberala ekonomen Adam Smith hade tänkt sig det hela? Att ”marknadens osynliga hand” bara skulle vara en simpel ficktjuv?

.

.

Många av oss menar att det av flera goda skäl är nödvändigt med en dramatisk omställning av vår energianvändning och vår energiproduktion om vi både ska ha ett bra liv och stor välfärd. Inte bara för oss själva utan också för framtiden. En sådan omläggning kräver omfattande forskning och investeringar i vad och hur vi producerar.  Liksom i hur vi bor,  sätten vi färdas och med vilka medel vi transporterar våra varor. Framför allt om vi menar allvar med att bli av med kärnkraften.

Låter vi finansindustrin bestämma framtiden är detta uteslutet. För den diskussion som då krävs, den handlar inte bara om den ”småpotatis” som blir över när ”finanskrisens andra våg nu hotar att spola bort oss”. Nej, den handlar i stället om mycket stora och för marknadsekonomin otänkbara kostnader. Med till synes väldiga underskott i en tänkt budget.

Därför är det nödvändigt att vi börjar diskutera en socialisering av krediterna. Finansindsutrin och dess herrar måste ”störtas ner i gruset” som det heter i Internationalen. Genom en demokratiskt planerad ekonomi kan vi själva ta makten över våra egna liv.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, budgetdebatt, Anders Borg, Elpriser,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,

AB1,SVT1,SVT2,GP1,GP2,GP3,DN10,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

.

Det är inte så länge sedan det begav sig. Men nu är världens statschefer tillbaka i Tripoli. Englands och Frankrikes ambassader i Tripoli kan åter öppna och Sarkozy och Cameron var bara dygnet före Turkiets Erdogan med att visa upp sig tillsammans med Mustafa Abdul Jalil från det libyska Övergångsrådet.

.

.

Det är drygt ett halvår sedan det folkliga upproret mot Muammar Khaddafis diktatur drog fram som en ökenstorm över Libyen och tvingade den engelska och franska imperialismen till ett politiskt tvärkast. Deras partners i grannländerna Tunisien och Egypten, Ben Ali och Mubarak, hade åldrats, vissnat ihop och fallit som gamla löv under den arabiska våren och Khaddafis sista stund i Bab Azizya tycktes också vara räknad i dagar.

Carl Bildt här hemma ville fortfarande ”inte ta ställning mellan parterna”. Men Sarkozy och Cameron, rädda att förlora ännu mer prestige i regionen, beslöt sig hastigt för att stödja det libyska uppror som nu tvingats till en väpnad resning. Inte med den vapenhjälp som begärts men väl med flyginsatser mot Khaddafis tunga vapen.

.

.

Självklart vill både Sarkozy och Cameron att libyerna nu ska glömma alla de otvättade byk som finns efter de egna staternas nära och flitiga umgänge med den störtade diktaturen. Inte minst Sarkozy vill också inkassera en utrikespolitisk bonus inför det franska presidentvalet till våren.

Pinsamt nog för ”Sarko” men till det franska folkets förnöjelse, hängdes samtidigt ett av hans mest nerskitade lakan från den intima tiden med Khaddafi ut till allmän vädring och förtjust beskådan. Köpet av den skottsäkra, bepansrade Mercedes ML 4×4 som i dag är diktatorns kanske sista säkra gömställe, beviljades av Sarkozy personligen.

.

.

Det är inte vilken diplomatbil som helst utan den är ombyggd med senaste, säkerhetsklassad spetsteknologi av det franska företaget Faraday. Inte bara en bil att försöka skydda sig i utan i praktiken en rullande kommandocentral. Till en kostnad av 40 miljoner kronor är den ombyggd så att den är ”osynlig” och har en sköld som gör att den inte kan spåras elektroniskt…

Khaddafi, som såg sitt eget folk som ”råttor”,”lösdrivande hundar” eller ”ungdomar drogade av Al Quaida” och ville ”knäcka dem som kackerlackor”, han har kanske ännu så länge bara lyckats undkomma tack vare den flyktbil han fick i present från vännen ”Sarko”…

Än mer genant blev det hela när det också avslöjades att uppgörelsen var en ”deal” regisserad av den vapenhandlare Ziad Takieddine, vilken tidigare skandaliserats för att ha hjälpt ”Sarko” med att slussa över illegala medel till sitt eget politiska parti. Tidigare hade Khaddafi beställt mängder med Airbus till det libyska flyget och nu i utbyte mot köpet av flyktbilen fick Khaddafi generös fransk hjälp med att få tillgång till de dataprogram som gjorde att han kunde övervaka det egna folkets e-post…

.

.

Inte heller i Storbritannien är media skonsamma när det gäller granskningen av hur bankvärlden och politikerna tidigare har förhållit sig till familjediktaturen i Libyen. Saif Khaddafi, med ambitionen att ta över efter faderns 42 år gamla styre, var en gunstling både i Londons finansiella och akademiska eliter. Saif hade hov i sitt eget miljonresidens i London City och rörde sig som barn i husen hos många av landets viktigaste beslutsfattare. Inte så konstigt eftersom han i praktiken personligen kontrollerade en stor del av inkomsterna från Libyens oljeexport. Chefen för London School of Economics har till och med tvingats att lämna in efter avslöjanden om alla sponsorpengar till universitet från just Saif. Vilken själv fick en fin examensgrad i utbyte. Brodern Saaid Khaddafi, nu på flykt i Niger, lär ha nöjt sig med att partaja sig fram i livet. Enligt den brittisk livvakten dög det bara med kinesiska prostituerade för denne sprallige ”antiimperialist” när han rullade runt i landet…

Än så länge är det ändå det skitiga byket från Tony Blairs alla möten med Muammar Khaddafi som fått mest uppmärksamhet.  Hans många träffar med diktatorn, handlade inte bara om att få denne mer anständig för Västvärlden och därmed ge oljebolaget BP några fina libyska koncessioner, för redan innan han avgick som premiärminister föregick han sin kommande roll som rådgivare åt amerikanska JP Morgan genom att under samspråken flitigt föreslå var ”Broder Ledaren” skulle investera alla sina pengar. Detta nära och för Blair själv så lönsamma umgänge har fått mer än en radikal brittisk socialdemokrat att blekna av förtvivlan…

.

.

Självklart är det libyska folket i stort glada för de militära insatserna från FN/NATO:s sida. Men de har självklart inte glömt att de har nekats egna vapen och att det var flera av länderna i denna allians som samtidigt hade försett Muammar Khaddafi med alla NATO:s mest moderna stridsvagnar och annan tung beväpning. Bilden ovan är från en övergiven vapendepå i Sirte, ett av diktaturens sista fästen, där rebeller letar efter funktionsdugliga gevär…

Alla libyer vet att ”Sarko” och Cameron inte har agerat som frontfigurer i kampen mot diktaturen i kraft av någon sorts idealism. De vet att imperialismen inte har några vänner. Bara egna intressen.

Men Libyen är inget nytt Irak. Inget nytt Afghanistan.

Här finns inga främmande ockupationsstyrkor. Ingen ”internationell polis” i Tripoli. Landet har inte delats och mycket litet talar för ett regelrätt inbördeskrig mellan olika stammar eller klaner.

Det är helt visst ingen socialistisk revolution som har segrat. Den övergångsregering som är på väg att ta form, under många spänningar och med många motsatta intressen, kommer säkert att ledas av människor med borgerliga ekonomiska program på sin agenda.

Men samtidigt har fyra decenniers militärdiktatur nära nog utplånats. Den politiska revolution som skett är lika glädjefull som när militärdiktaturerna i södra Europa, i Portugal, i Spanien och i Grekland, sopades undan under 1970-talet.

Visst. Gamla oljekontrakt förnyas. Kanske “Sarko” får några mer än Putin när nya ska skrivas. För libyerna gör det ingen skillnad.

Den stora möjlighet som skapats är i stället en mer öppen kamp för demokratiska val, en demokratisk konstitution och ett samhälle med demokratiska och fackliga rättigheter. Ett samhälle där en större del av landets oljeinkomster kan omsättas i en större social välfärd i stället för att försvinna bort med familjediktaturen Khaddafis eget slöseri, finansiella spekulationer och militära rustningar. Ett samhälle där människor åter kan tala öppet med varandra på sina arbetsplatser eller på ”den arabiska gatan” och inte riskera dödsstraff om de organiserar sig politiskt.

 Ett samhälle med jordmån också för åtminstone en embryonal arbetarrörelse!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen.Muammar Khaddafi, Sarkozy, David Cameron,

I media: DN2,DN3,DN4,GP1,SVD1,SVD2,DN5,DN6,DN7,DN8,SVD3,DN9,

” Rönnbären är sura”, sa räven.

 I går hade uppenbart Mona Sahlin smakat på ett.

I radions P1 skulle hon förklara,  varför inte hon,  men danskarnas Helle Thorning-Schmidt, kan lyckas med att  bli statsminister.

 ”Helle” har inte förstått det här med att vi kvinnor är drabbade av ett ”strukturell förtryck”, var hennes slutsats. I Sverige ligger den teoretiska insikten om hur förtrycket ser ut före våra nordiska grannländer. Därför är kvinnorna i Sverige ett större hot och därför blir vi  inte  valda, sa hon framt.

Surt och bittert. Mungipan fräter,

.

Stemmerne er gjort op i København.

Og Johanne Schmidt-Nielsen fra Enhedslisten blev københavnernes foretrukne folketingskandidat.

Ikke mindst – og også ganske overraskende – slår hun den kommende statsminister, Helle Thorning-Schmidt (S), på personlige stemmer.

Også SF’s formand, Villy Søvndal med 12.954 stemmer, og Venstres Søren Pind får baghjul af Schmidt-Nielsen.

I den direkte duel med Helle Thorning-Schmidt får Johanne Schmidt-Nielsen 47.002 stemmer mod S-lederens 33.564 stemmer.

.

Samtidigt stormar unga danska kvinnor in i sitt Folketing. Många från Sahlins systerparti i Danmark. Men inte minst från det uppkäftiga Enhedslistan.  I dess riksdagsgrupp är  Stine Maiken Brix, Johanne Schmidt-Nielsen, Pernille Skipper och Rosa Lund alla kvinnor och under 30 år gamla.

Röstresultatet för Mona Sahlins egna partigängare i Danmark är dessutom en katastrof. Det sämsta valresultatet på 108 år. ”Helle” är nyliberal på samma sätt som ”Mona” och hennes första politiska gest efter valet blev logiskt nog att det även med hennes styre inte ska finnas en möjlighet till förtidspension för människor som slitit ut sig i kapitalismens grottekvarnar,..

Visst finns det ett vidrigt strukturellt förtryck av kvinnor. Liksom av homosexuella. På samma sätt som det vi ser när det gäller människor av annan färg eller av annan nationalitet än den storsvenska.

Men det finns också ett strukturellt förtryck av alla oss lönearbetande människor. Dessa ”strukturer” i all ära så härskar kapitalismen  i såväl Danmark som Sverige. Mona Sahlin borde granska valresultaten en gång till. Där finns inte bara sura frostbitna rönnbär utan också klara röda, vidunderligt granna körsbär!

 De danska kvinnorna tar täten före våra svenska systrar!

Det är bara att hänga på här hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Val i Danmark, Enhedslistan, Mona Sahlin,

I media: AB1,

.

Det blev regeringsskifte Danmark och tidningen Politiken kunde i natt på sin hemsida på ett bra sätt fånga en del av gårdagskvällens dramatik.  Dansk Folkeparti tappar i inflytande samtidigt som valet blev en brakseger för den antikapitalistiska Enhedslistan.

.

.

Det blev en historisk valseger för den danska Enhedslistan. Inte någon gång i modern tid har ett  konsekvent och hårdnackat antikapitalistiskt parti i Norden fått ett sådant parlamentariskt genomslag. Ett parti utan ministersocialism. Ett parti för sociala rörelser och aktivism. Ett parti där en kritisk marxism lever.

I siffror ökar Enhedslistan från 2.2  till 6.7 procent av rösterna. Från 4 riksdagsmandat till 12. I Köpenhamn blev man största parti i flera valkretsar och vann tre mandat. Bara ett mindre än socialdemokratin. I huvudstaden går Enhedslistan fram från 6.7 till 16.6 procent samtidigt som SF backar från 21 till 12.4 procent. Uppenbart det dyra priset för partiets snabba färd högerut.

Vid sidan av Enhedslistans politiska ordförande Johanne Schmid-Nielsen  blir det nu i stället Rosa Lund från Socialistisk Ungdomsfront  och fackföreningskämpen Finn Sørensen som kommer att representera det röda Köpenhamn i riksdagshusets Christiansborg.

Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val på 108 år! Socialistisk Folkeparti (SF) fick vidkännas ett svidande nederlag  och förlorade hela 7 riksdagsmandat. Men tack vare Enhedslistans valframgång föll ändå Danmarks borgerliga regering. Med i fallet dras också Pia Kjaersgaards stödparti Dansk Folkeparti.

Men den nya regeringskoalition som troligtvis bildas, med (S), SF och Radikale venstre, är ingen röd allians. Med Carl Bildts terminologi kan vi vänta oss en ”rödblå röra”. Radikale venstre är ett vänsterliberalt parti med en öppet nyliberal agenda och skyr när det gäller ekonomin och social välfärd varje eftergift åt vänster som pesten.

I det ständiga jublet på Enhedslistans valvaka varnade Johanne Schmid-Nielsen (S) och (SF) för att ge dessa liberaler vetorätt inom det ekonomiska området. ”Vi uppskattar deras medmänsklighet när det gäller utlänningsfrågor. Men förstår inte varför inte denna medmänsklighet också gäller våra arbetslösa eller människor som har blivit utslitna i förtid. Vi i Enhedslistan kommer att ägna varje dag, varje vaken timma och minut, till att försvara rätten till förtidspension och en bra a-kassa”, underströk hon.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Danska valet, Enhedslistan, Pia Kjaersgaard, Dansk Folkeparti,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,GP1,GP2,SVT1,DN7,

Bloggare: Svensson,Jinge,RödaLinköping,SVD4,RödaMalmö,

.

.

Med sedvanligt danskt gemyt steker det röda blockets utmanare socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt fett valfläsk i TV-rutan tillsammans med Danmarks och det blå blockets statsminister Lars  Løkke Rasmussen.

Men morgonmyset är bedrägligt. I sak serverar ingen av dem mer än lövtunna skivor av ett ett gammalt torrt danskt rågbröd. Underskottet i statsskulden ökar i samma våldsamma takt som arbetslösheten och snart återstår det inte ens några smulor att fördela.

.

.

Alla opinionsinstitut  och kommentatorer säger samma sak. När Lars  Løkke Rasmussen satt i sminkbåset inför sitt sista framträdande inför valet var det kanske den sista gången som det danska folket fick se honom som statsminister. Var det hans ”sista smörjelse”? När hans smink väl är borttorkat i natt. Ja, då kanske hans regering också har raderats bort av väljarna.

.

.

Danmarks blå regering, som regerat med ett välvilligt stöd från Pia Kjaersgaards främlingsfientliga och islamhatande Dansk Folkeparti har inget annat recept för att lösa krisen än det som vår Anders Borg brukar skriva ut. Skattesänkningar för de rika. Eftersom underskotten i budgeten växer kombineras det svenska receptet med en hästkur, en bra dos arsenik,  för den gemensamma välfärden. I fokus för valdebatten har varit regeringens beslut att avskaffa ”efterlønen”, Alltså en förhållandevis frikostig förtidspension efter 60 års ålder riktad mot människor med hårt arbete . Dessutom vill Rasmussen efterhand höja pensionsåldern till 67 år.

Självklart har inte heller NATO-basen Anders Fogh Rasmussens parti, det liberalkonsevativa Venstre, tänkt sig att spara pengar – och människoliv – genom att ta hem de danska soldaterna från krigets Afghanistan. Regeringens utrikesminister Lena Espersen har i valrörelsen öppnat för att det kan komma att finnas stridande danska förband kvar i Helmand och andra upproriska provinser även efter 20014.  Tidpunkten avgörs självklart av Fog Rasmussen…

På bilden nedan ser vi Espersen i en förtrolig diskussion med mutkolven Hamid Karzai.

.

.

Nu är det röda blocket i sak allt annat än ett sammanhållet block. Det vänsterliberala partiet Radikale som ingår i de rödas tänkta regeringsunderlag har i valspurten gjort en ekonomisk överenskommelse med det mindre regeringspartiet, Det Konservative Folkeparti. ”Ett historiskt handslag” i syfte att försöka blockera alla radikala förslag från vänster.

Socialdemokratin, tätt skuggad av Socialistisk Folkeparti, har hängt på. De två traditionella arbetarpartierna vill inte heller att det rika Danmark ska betala sin egen kris. De vänder sig mot Rasmussens skattesänkningar. Men vill att att arbetstiden för alla lönearbetare ska förlängas med en timma i veckan (Vi måste alla hjälpas åt). Socialdemokratins politiske ordförande Henrik Sass Larsen utlovar dessutom ”lönetorka” i många år framåt…

.

.

Det lilla, men mycket skarpslipade och uttalat antikapitalistiska Enhedslistan driver i valet i stället den självklara slutsatsen när kapitalismen nu går i stå: ”Det är de rika i Danmark som ska betala!”. Till skillnad från det svenska Vänsterpartiet, som i vårt senaste val kämpade för ministerposter genom att alliera sig med vänsterliberalerna i Miljöpartiet och socialdemokratin, med en gemensam borgerlig politisk plattform som grund, har Enhedslistan som sin självklara utgångspunkt att inte göra några sådana överenskommelser. I stället för att driva ministersocialism driver partiet en politisk offensiv där det uttalade målet är att hela skuldbördan ska vältras över på banker, aktiehandeln, multinationella företag, oljeflödet i Nordsjön samt de människor som tjänar mer än en halv miljon om året. Dessutom vill partiet att alla danska soldater i Afghanistan omedelbart ska hemförlovas.

Läs mer om Enhedslistans program: Här.

.

I den förhållandevis korta danska valrörelsen, bara tre veckor, har Enhedslistan fått ett mottagande bland vanliga löntagare som i valet kan komma att innebära ett skifte för den danska vänsterpolitiken.

Inte minst har partiets politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen varit bra på att i debatter och utfrågningar konkretisera partiets alternativ. En riktigt rød pige! Men den politiska processen bakom varje utspel har varit ett mönster i demokrati och gemensam diskussion. Enhedslistan är ett resultat av att flera danska vänsterströmningar lade historiska motsättningar och mer finstilta ideologiska positioner åt sidan. I dag är partiet mycket mer än en enkel sammanslagning. De nya medlemmar som strömmar till, alla aktivister som kommer med, ser först och främst det nya partiet som ”sitt parti”. Men de mer precisa ideologiska tendenserna lever i partiet fritt i ett öppet och demokratiskt utbyte av idéer med alla nytillskott. Partiet har också minskat de materiella förutsättningarna för en egen ministersocialism. Alla egna företrädare i Folketinget betalar ”partiskatt” så att ingen har mer att leva av än en genomsnittlig dansk metallarbetare.

.

.

Inför valvakorna i natt är det naturligtvis ingenting så klart som kommentatorerna förutspått. Opinionssiffrorna säger en sak. Valresultatet kan bli ett helt annat. När rösterna väl är räknade återstår sedan att se var de olika partierna väljer att positionera sig. Det kastas äntringshakar mellan de olika politiska flytetygen och  och framförallt försöker den stora ”Mitten” att borda Radikale Venstre.

Vad som däremot verkar klart är att Enhedslistan kommer att nå en stor framgång. I förra valet nådde man 2.2 procent av väljarkåren. I ett otal mätningar har det nu redovisats siffror som pendlat mellan 5-7 procent. Även om den egna aptiten självfallet vuxit i kapp med opinionsinstitutens staplar så skulle ett valresultat på exempelvis 4.4 procent innebära en fördubbling av rösterna och  dundrande framgång.  Partiets främsta valparoll: ”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”  skulle därmed kunna få mer fast mark i det danska politiska landskapet. Vi får se. För mig känns det som en bra idé att Sverige återlämnar sina gamla danska provinser till detta yndiga land. Det är bara 14 mil till Frederikshavn men hela 50 mil till Stockholm…

.

Här en bakgrundsartikel i en tidigare blogg.

.

Inför dagens val. Snittet på de senaste opinionsmätningarna.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Danska valet, Lars Lökke Rasmussen, Enhedslistan,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,SVT1,SVT2,GP1,GP2,

SVD8,DN5,SVT3,DN6,

.

Såren i den norska nationen efter Utöya är svårläkta. Många gravstenar är inte resta och alla kondoleanser har ännu inte hunnit fram och för många närmast drabbade har inte det akuta chocktillståndet släppt. För alla dessa människor har sorgearbetet efter en älskad anförvant eller vän kanske inte ens börjat.

.

.

Samtidigt har det varit val till Norges kommuner och landsting.

Självfallet har bombdådet i Oslo och massakern på Utöya präglat också valrörelsen. Det är en god – och fin – ton människor emellan att vara lågmälda och respektfulla i umgänget med en familj som har sorg. Inga stora gester, inga åthävor, inga skarpa utfall. Vi sluter oss i stället samman i empati och större gemenskap.

Starka känslor av samhörighet som blev tydliga också i valresultatet. Spåren av klassamhället blev mer otydliga än vanligt.

Det norska Arbeiderpartiet tappade stort med röster i en lång rad opinionsmätningar före Utöya.  Bakgrunden är att partiet i en rödgrön koalition varit regeringsparti och ansvarigt för de norska kapitalägarnas väl och ve sedan 2005. Veckorna efter Breiviks makabra angrepp på partiet och dess ungdomsförbund steg man i valinstitutens mätningar med uppåt tio procentenheter. Siffror som sedan dalat ända sedan i slutet av juli. Men som en tydlig kondoleans till partiet vändes en fallande tendens och man kunde räkna hem ett mycket bra val. Arbeiderpartiet gick fram 2 procent och nådde nästan fram till 32 procent av alla röstande. ”Vi får belöning för att vi är en idog arbetshäst”, sa partiledaren Jens Stoltenberg.

.

.

Både i ord och med sitt kroppsspråk kunde Jens Stoltenberg

artikulera allas vårt behov av medkänsla och sorg.

.

Samtidigt förstärktes en annan tendens. Höyres framgång som redan före Utöya var synlig i alla röstbarometrar. Som oppositionsparti har man gjort en Reinfeldt genom att tvätta bort den värsta högerpolitiken. ”Rösta på det borgerliga originalet. Vi kan sköta både ekonomi och välfärd bättre än de rödgröna”, har varit budskapet. En vändning som underströks än mer efter attentaten i juli. ”Höyre värnar om människor – inte om miljarder”, hette det då.  I och med illdåden kapade man också en del av Fremskrittspartiets väljare. I valen 2007 hade Siv Jensens parti 387 487 röster. Nu backade man med hela 6 procent och fick bara 272 160 väljare att ta de egna valsedlarna. Partiet förlorade omkring 450 ledamöter av de handfasta mandaten till landets kommunala församlingar. Tveklöst en konsekvens av att Anders Breivik hade många av sina formativa ungdomsår i partiet. För trots att Jensen bedyrat att hon ångrat en hel del av partiets islam- och främlingsfientliga retorik har hon samtidigt sagt att man inte har något att skämmas över. Uppenbart delade nästan 100 000 väljare inte denna bedömning. De skämdes och bytte parti till det mer anständiga Höyre.

.

.

Alltsedan Socialistisk Venstreparti (SV) blev en viktig och bärande del av den rödgröna regeringen har partiet varit i en ständig utförslöpa. Flera förlustval och allt sämre siffror hos opinionsinstituten. Katastrofvalet i veckan, med ett tapp av en tredjedel av partiets väljare (från 6 till 4 procent), innebar att golvet till sist brast för partiledaren Kristin Halvorsen som agerat både som finansminister och kunskapsminister i den rödgröna koalitionen. Tidigt under valnatten kastade hon in handsken genom att berätta att hon avgår redan nästa år. Redan nu ryktas det logiskt nog att det blir partiets vice ordförande och en stark kritiker av regeringssamarbetet, Audun Lysbakken, som förmodligen kommer att efterträda Halvorsen. I tiden ligger kanske också att SV kommer att bryta upp från regeringssamarbetet.

.

.

Kristin Halvorsen. Bättre på att dra

en firre än att fiska röster?

.

Även i SV:s fall förstärktes alltså en redan tydlig tendens av att valrörelsen utspelats med ett folk i landssorg. Behovet av samhörighet och trygghet innebär dessutom att man vill hyvla av alla ytterkanter. Naturligt nog fick Arbeiderpartiet därför väljarnas kondoleanser. Inte SV.  Detta på samma sätt som för det lilla, men med svenska mått stora, antikapitalistiska partiet Rödt. Partiet, med den skarpaste kritiken av Fremskrittspartiet och den rasistiska högerextrema miljön. För en tid dominerar människors behov av samhörighet, stillhet och lågmäldhet i politiken. Men tillbakagången blev inte så stor, från 1.8  till 1.5 procent räknat i hela landet.

Men med den politiska vardagen kommer också dagordningen att förändras. Nationen Norge består trots allt av klasser och partier med helt skilda intressen.

För oss i Sverige blir det viktigt att närmare studera bokslutet över SV:s uppgång och fall. I synnerhet valsiffrorna från Trondheim som med rätta har varit den norska arbetarrörelsens stolthet och ett skyltfönster även för många vänsterpartister. Här har fackföreningsrörelsen axlat en mer offensiv roll än tidigare genom att ställa stadens partier mot väggen – i stället för att som tidigare bara fungera som valarbetare åt Arbeiderpartiet. Men för SV:s del har man bränt många skepp i denna gamla nordiska vikingahamn. I rekordvalet 2003 fick partiet 17.7 procent av rösterna. I år blev det efter en förlust av 2.5 procent till sist bara 5.8 procent.

Inte minst borde detta bokslut vara en viktig hemläxa för alla vänsterpartister. Vad jag vet är det ingen av de kandidater som nu försöker bli ny ordförande efter Lars Ohly som ifrågasatt den egna rödgröna alliansen och den politiska plattformen i det senaste förlustvalet. SV har regerat tillsammans med en mer radikal socialdemokrati än den svenska och dessutom i ett land där ny olja ur Nordsjön hela tiden sett till att det varit full snurr på den kapitalistiska grottekvarnen. Hur hade samma strategi, samma ”ministersocialism”, fungerat i Sverige och vad kan detta innebära för framtiden? Vad innebär den framförallt om, eller snarare när, den svenska ekonomin går in i fritt fall?

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Utöya, Val i Norge, Kristin Halvorsen, Jens Stoltenberg, Aunud Lysbakken, SV,

I media: DN1,DN2,DN3,GP1,

Bloggare: Jinge,