.

Inte bara i dagar utan i veckor har media i Sverige och i Värstvärlden i stort dränkt våra sinnen med ett ursinnigt flöde av bilder och berättelser om 11 september 2011. Få har undgått denna ”minnesjournalistik”. För att få lite ro i sinnet har jag flera gånger flytt till radions P2 och olika program med klassisk musik. Men även i program som Aurora, Klassisk förmiddag eller SR Klassiskt har det varit en ständig ström av toner som associerat till detta politiska vansinnesdåd från det reaktionära, borgerliga Al Quaida.

.

.

Ibland kan jag uppfatta denna flodvåg som en medial konspiration för att så snabbt som möjligt sudda bort minnet av Anders Breiviks massmord i Norge den 22 juli. En tragedi, ett politiskt angrepp på den norska arbetarrörelsen, som i förhållande till broderlandets befolkning hade större numerär betydelse än dåden i USA för tio år sedan. Det underliggande budskap som smugglas in i våra hjärnor skulle då vara: Är det ändå inte muslimer som är den stora faran?  Eller är den mediala flodvågen ett försök att återskapa människors rädsla och rop på hämnd i kölvattnet efter terroristattackerna i USA? Krigspresidenten Bush ska få upprättelse med sin cowboyretorik?

Men så är det naturligtvis inte. Det går att hitta en del klokskap mitt i allt medialt svall. Bland annat i Internationalens ledare denna vecka. Men underströmmen i det brusande flödet har uppenbart som effekt att Al Quaida åter ska ses som det övergripande hotet i Värstvärlden. I våra sinnen ska vi fås att glömma storkapitalets och finansvärldens förstörelse av våra ekonomier. Liksom den arabiska revolution, som i sin kamp för frihet, har förvisat den mest extrema islamismen till åskådarplats.

.

.

La Mondea. Allendes presidentpalats.

.

Denna dag, den 11 september, minns jag självklart  för vad som hände för tio år sedan. Detta har på olika sätt satt sin prägel på oss alla. Men jag och många i min generation har starkare minnen från den 11 september 1973. Eller snarare från den 12 september när nyheterna om kuppen mot Salvador Allende och hans regim i Chile samt militärens blodiga framfart mot all opposition i landet nådde fram till oss i Sverige.

Det sägs att alla kommer ihåg var vi var den 11 september 2011. Visst. Jag var på en parkeringsplats utanför Volvo Lastvagnar i Tuve och hade precis startat bilen – och satt på radion – för att åka hem. Resten av dagen och natten satt jag framför vår TV, ofta med telefonen i hand, och försökte att få ordning på de ofattbara scenerier som rullade i rutan.

.

.

Men jag minns också den 12 september 1973. Jag och många kamrater hade samlats på Mullvaden/Internationalens redaktion i Stockholm. Vi hade veckan innan gett ut en tidning där vi med stora rubriker varnade för kuppen. USA och den chilenska militären hade vecka för vecka dragit åt tumskruvarna allt hårdare. Chile skulle inte bli ett nytt Kuba, det var deras ledord.  Nu var vi livrädda för att våra vänner och kamrater i Chile hade dödats. Henrik Janbell, Wolrad Bode, Hugo Blanco och många fler. Hade de klarat sig? Arresterats? Torterats?

Alla mina närmaste överlevde. Efter svår dramatik. Tusentals andra mördades. Enligt tillgängliga rapporter torterades omkring 30 000 människor. Siffror som i förhållande till Chiles befolkning vida överstiger den ”nationella smärtan” i en jämförelse med USA 2011.

I dag – den 11 september – minns jag alltså inte bara offren för Al Quaidas terrordåd. För mig som för många andra är det också en dag när vi hedrar minnet av alla dem som föll offer för den USA- inspirerade militärkuppen i Chile för 38 år sedan.

.

.

Visst hade det varit klädsamt om alla minnesprogram i tidningar, i radion och på TV också hade bjudit åtminstone på  några inslag från denna sorgedag för vanliga chilenare i stort och världens arbetarrörelse i övrigt.

Då hade de också fått åtminstone en delförklaring till varför människor i så många länder utanför Värstvärlden inte bryr sig, eller till och med gläds, över dåden i USA

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, 11 september, Al Qiaida, Bush, Allende, Kissinger, Nixon,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD4,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVT1,AB1,AB2,SVD5,

SVD6,DN6,GP6,SVT2,SVD7,GP7,GP8,SVD8,DN7,DN8,DN9,DN10,DN11,GP9,GP10,SVD9,GP10,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

.

I Vasaloppet går det åt tusentals liter blåbärssoppa.

Samma soppa kan enligt folkmun sätta stopp på ”ränneskita”.

Men frågan är hur bra den är i politiken? Carl Bildts enda fördel är att han ibland får till det med en eller annan fyndig formulering. ”Den rödgröna röran” har blivit en av hans klassiker.

För oss socialister var ett av problemen med ”De rödgröna” att denna allians legitimerade Miljöpartiet som ett vänsteralternativ. När Lars Ohly dansade samba med Maria Wetterstrand skrev hon samtidigt om sitt parti som det nya naturliga hemmet för landets socialliberaler.

.

.

Nu har det kommit en undersökning från Dagens samhälle som säger att tre av fyra miljöpartistiska kommunalråd säger ja till att bilda en regering med Moderaterna. Svenska Dagbladets ledaravdelning hänger självklart på och konstaterar fröjdefullt att de gröna ”är på väg ut ur vänsterburen”. På tidningens debattsida berättar samtidigt det moderata kommunalrådet Kent Persson från Örebro om hur smidigt det gått att där samarbeta med just Miljöpartiet. ”Tillsammans har vi skapat stabilitet i ekonomin”, understryker han. Den naturliga slutsatsen blir därför att det är dags att bjuda in miljöpartisterna till ett regeringssamarbete.

Vi tycks lämna den ”rödgröna röran” bakom oss. Det går fort i politiken. Kristdemokraterna är i kvav och Centerpartiet är på väg att få en svensk mörkblå Thatcher som partiledare.

Är det nu ”blåbärssoppa”  som ska serveras? Om än med ett och annat kvarglömt litet grönt blad från blåbärskvistarna?

Kanske bra för magen. Men ett elände för landets vanliga löntagare.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, rödgröna röran, blåbärssoppa, Gustav Fridolin, Åsa Romson,

I media: SVD1,SVD2,AB1,

.

Match mellan de

röda och blå lagen?

.

.

Voxmeters undersökning i Politiken 7.9.11,

Enhedslistan har ø som sin valbokstav

.

I opinionsinstitutens grafik och i den mer lättflyktiga journalistiken ser det inför det danska valet ut ungefär som när det beger sig i Sverige. Två solida block sägs stå mot varandra. Två samspelade lag möts. I Danmark är det en hård match mellan det blå laget, de tidigare mästarna under ledning av landets statsminister Venstres Lars Lökke Rasmussen som utmanas av det röda laget, med socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt som tilltänkt ny regeringsbildare.

Bakom sig mönstrar Rasmussen det andra borgerliga regeringspartiet, Konservative Folkeparti med sin partiledare Lars Barfoed. Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti har dessutom varit en lika välkommen som lojal och disciplinerad medspelare i utbyte mot att regeringen i stora stycken har gjort partiets invandrarfientliga politik till sin egen. Socialdemokraternas Thorning ställer upp tillsammans med Villy Sövndal från Socialistisk Folkeparti (SF) och Margrethe Vestager från det lilla vänsterliberala partiet Radikale Venstre. Men för att klara en regeringsbildning måste hon också söka stöd hos det lilla men mycket bitska antikapitalistiska partiet Enhedslistan.

I tidningarnas grafik har det under lång tid varit de röda staplarna som vuxit på höjden. De blå spelarna har backat hem. Visserligen har sedan de rödas SF förlorat både radikalism och väljare. (S) har å andra sidan gått fram någon eller några procent samtidigt som de Radikale har ökat från 5 till 7 procent och junioren Enhedslistan tredubblats (!) från 2.2 procent till drygt 6.

.

.

Det som skiljer det senaste decenniets valrörelser från dagens är att fokus i debatten till en stor del har flyttats bort från burkor, karikatyrteckningar på profeten Muhammed, ”islamistfaran” och invandringsfrågor för att i stället handla om jobben, pensioner, skatter och om vad som sedan blir kvar i plånboken. Människors vardag har blivit viktigare än de falska ideologier som regeringspartierna och en stor del av borgerligheten har prånglat ut i parti och minut under alla sina år vid makten

Bakgrunden till denna förändring av politikens dagordning hittar vi i ekonomin. När den danska bostadsbubblan sprack under den förra finanskrisen rann det ut infekterat var över hela landets ekonomi och ett bra tag innan de senaste störtdykningarna på världens aktiemarknader, diskuterade tvistande ekonomer och politiker redan om landet nu hade gått in i en andra recession eller inte. Men framförallt de tidigare relativt låga siffrorna för arbetslösheten, vilka varit triumfkorten för det långvariga borgerliga regeringsinnehavet, har dessutom hamnat i nivå med Sveriges höga tal och är i raskt takt på väg att raka mot ännu större höjder. En optimistisk regeringsbudget för nästa år räknar med ett underskott på minst 100 miljarder svenska kronor och enligt OECD är Danmark tillsammans med Japan de länder inom detta område som har sämst tillväxtmöjligheter för åren fram till 2025. Produktiviteten släpar inom industrin och landets tillgångar av olja och naturgas ute på Nordsjön är på upphällningen.

.

.

Från Dagens industri

.

Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder här hemma i våra gamla politiska tassemarker blev exempelvis bestört när han ”läste på” inför valet. Här har man haft borgerliga regeringar i åratal och så har de inte ens gett sig på de höga marginalskatterna och de extravaganta socialförmånerna, skrev han förvånat. ”Vad gäller offentlig sektor och skatter har Sverige blivit förebilden”, fick han avsluta sin recension av hur broderlandets ekonomi ser ut.

Men detta är också bakgrunden till att grafiken de senaste veckorna inte förmått skildra det som i verkligheten skett i det politiska spelet. Radikale Venstre är starkt kritisk till regeringens uppgörelser med Pia Kjaersgaard. Men har en nyliberal agenda för den ekonomiska politiken och vilka som ska betala för en lösning på krisen och landets underskott i statsfinanserna. Därför vill man inte för allt smör i Danmark sitta med i en regeringsbildning som gör upp med Enhedslistan i ekonomiska frågor. Förvånade danskar fick därför helt plötsligt se en spelare som i valkampens slutminuter sträcker ut handen till en av sina motspelare. I ett ”historiskt handslag” mellan Radikale Venstres Margreth Vestager och Lars Barfoed från regeringspartiet Konservative Folkeparti har sedan en gemensam politisk pakt beseglats om att ”ytterkanterna” inte skulle få makten över vare sig ekonomin eller invandringspolitiken”.

I Sverige skulle detta (trots många skillnader när det gäller partiernas politik) ha motsvarats av att Maria Wetterstrand i det senaste valets slutskede hade skakat hand med Jan Björklund och gjort upp om att stänga ute Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från allt inflytande över ekonomi och flykting/immigrationsfrågor.

I Danmark har de sensationella slutminuterna på matchen mellan det blå och det röda blocket dessutom fått en lika dramatisk fortsättning i och med att partiledarna för (S) och (SF) hängt på Vestagers fanflykt genom att snabbt förklara att de också kan tänka sig att använda sig av spelare från motståndarlaget…

.

Vad är Enhedslistan?

Enhedslistan bildades 1989 som ett försök från flera vänsterströmningar att lägga tidigare historiska motsättningar och allt för finstilta ideologiska positioner åt sidan. Partibildningen har sett och ser sig som ett språkrör för antikapitalism och sociala rörelser i samhället. Alla medlemmar i det danska Folketinget måste betala ”partiskatt” så att den egna lönen ligger på samma nivå som en metallarbetare.

.

.

Johanne Schmidt-Nielsen är en gräsrotsaktivist

Men också en skicklig politisk ordförande

.

Partiet har en gemensam politisk ledning. Men sedan 2009 har aktivisten och den skicklige debattören Johanne Schmidt-Nielsen haft förtroende som politisk ordförande . Valresultaten och medlemstillströmningen har skiftat. Men de senaste åren har partiet gått starkt framåt. I fjol räknade man för första gången in 5 000 medlemmar.

.

Valresultat:

År      Röster     Procent   Mandat

.

Som det öppna parti man är samexisterar olika mer fasta idéströmningar inom ramen för Enhetslistans gemensamma arbete. Socialistiska Partiets systerorganisation Socialistisk Arbejderparti (SAP), den danska sektionen av Fjärde Internationalen, har hela tiden varit en del av detta viktiga partibygge. Här ger dess Verkställande utskott sin syn på valets slutspurt:

,

Stärk kampen i vardagen

 – rösta med Enhedslistan på valdagen!

.

Enhedslistan dundrar fram i valkampen – med till och med över sju procent i en del opinionsmätningar ( 2.2 procent i senaste valet) . Både nya medlemmar och aktivister strömmar till och vi kan inte undgå att gripas av den nästan euforiska stämning som råder i partiet.

Men mitt i all denna framgång och denna optimism tränger sig en mer cynisk analys fram: att radikalernas /Radikale Venstre/ handslag med de konservativa – som skamligt nog har följts upp av S/SF:s hänförda deklarationer om att de vill samarbeta ”bredare än mitten” – innebär att Enhedslistans mandat i det parlamentariska sammanhanget helt kan försvinna in på ett sidospår? Ett förhållande som gäller oavsett om mandaten kan räknas på en eller två händer eller om man till och med skulle ta fötterna till hjälp. Så därför kanske vi lika gärna kan slappna av lite med jakten på röster?

Svaret är: Nej!!

För det första kommer det fortfarande att finnas några förnuftiga S/SF-förslag som de bara kan få igenom med hjälp av våra röster. Ju fler mandat desto mer press kan vi utöva.

För det andra – vilket är nog så viktigt – är Enhedslistan inget vanligt parti. Ett parti som har sin enda uppgift att få några bitar av sin politik godkänd i riksdagen efter snäva taktiska manövrar och kompromisser med andra partigrupper. Detta därför att Enhedslistan har ett perspektiv som går långt utöver detta: Vi arbetar för en demokratisk mobilisering och organisering av befolkningen, detta därför att endast en sådan skapar förutsättningar för varaktiga framsteg, för varaktiga förbättringar av styrkeförhållandet mellan klasserna och den förändring av hela samhällssystemet som är nödvändig.

.

.

Søren Søndergaard är medlem i SAP/Enhedslisten

sitter i EU-parlamentet för Folkebevegelsen mot EU

.

En stor och slagkraftig riksdagsgrupp för Enhedslistan – även om den skulle isoleras parlamentariskt av S/SF:s klassamarbete – utgör ett ovärderligt stöd för alla former av folklig mobilisering, för allt vad som rör sig ute i samhället. Redan i valkampen har partiledningen på ett bra sätt använt den ökade uppmärksamheten till att agitera för några av de centrala krav som vi måste driva i förhållande till en ny regering. Att exempelvis bevara förtidspensionen och förbättra a-kassan. Ju större riksdagsgrupp desto svårare blir det för medierna att fortsätta med att ignorera en fortsatt agitation för dessa krav.

Redan prognoserna om en parlamentarisk framgång för Enhedslistan har fört med sig en väldig kick för partiorganisationen: Medlemmar strömmar till i hundratal, överallt myllrar det med aktivister och det forsar in pengar till valinsamlingen. En riktigt stor valseger för Enhedslistan skulle skapa alla förutsättningar för ett stort steg framåt i partibygget. En fördubblad eller tredubblad riksdagsgrupp skulle också betyda mycket mer resurser till Enhedslistan i form av sekreterare och ekonomiska bidrag. I betydligt större utsträckning än i dag skulle riksdagsgruppen – utöver det krävande arbetet i Christiansborg – ha ett överskott att användas till aktiviteter utanför de parlamentariska ramarna och kunna odla det nära samarbetet med rörelser i samhället.

Kan vi kombinera detta med organisering, dubbelorganisering och utbildning av tusentals både gamla och nya medlemmar, kan Enhedslistan i den nära framtiden bli ett fantastiskt redskap att använda till att bygga upp starka utomparlamentariska rörelser. Rörelser som kan utöva ett starkt tryck mot S/SF:s klassamarbete.

Slutsatsen är klar. Trots Margrethe Vestagers (Radikale Venstre) förutsägbara förräderi och försök att få ut Enhedslistan på ett sidospår och trots Helle Thornings (S) och Villy Søvndals (SF) ynkliga koppleri för ett samarbete med de borgerliga:

Enhedslistan har användning för varje mandat som vi kan vinna. Detta därför att Enhedslistan kommer att använda alla de muskler, som mandaten ger, till att framförallt stärka kampen för en röd politik utanför Riksdagen. Eller uttryckt med en gammal vänstersocialistisk paroll:

”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, val i Danmark, Enhedslisten, Enhedslistan, Socialistisk Arbejderparti,

I media: SVD1,DN1,GP1,GP2,SVD2,DN2,AB1,

En av Svenska Dagbladets rubriker i dag behöver ingen längre kommentar. Nüder som kapitalistfarare och skattesmitare på en och samma gång. Vem minns inte när han fördömde ”huggsexorna på arbetsmarknaden”. Bara en stilla undran. I hur många decennier till kan man vara medlem i SAP eller SSU och fortfarande tro sig tillhöra arbetarrörelsen? Eller rentav den enda arbetarrörelsen?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Per Nüder, SAP, SSU,

I media: SVD1,DN1,

.

.

I dag om morgonen hade vi fått flera nya sjöar efter de senaste dygnets regn. Vackert är det. Grodorna har fått blött vatten under fötterna och vårt sista tranpar klafsar runt och stortrivs innan flytten söderut.

.

.

”Trädmord” berättar man om i Stockholm. Hos oss är det mer fredligt. Bävern var här under försommaren. Nu är den på återbesök nere vid vår å, bara ett femtiotal meter från vårt gamla soldattorp i Alefjäll fem mil nordost om Göteborg. Genom Grönån och Röbackaån tar de sig hit från Göta älv. Vår by heter i dag Björbäck. Men namnet kommer nog inte från att här växte björk. I gamla tider sa man troligtvis Bäverbäcken. Detta eftersom bäver då mest hette bjor om jag tolkat gamla namnböcker rätt.

Det är bara att tacka och ta emot för hjälpen. Järnspis, kakelugnar och vedspisen ska ha sitt. Men annars har jag så det räcker. Fick hjälp av grannen med sin traktor att ta hem tio kubikmeter ek som blev kvar på ett luftigt ställe i våras. Den ska kapas och klyvas och hoppeligen inte behöva tas in till vedpannan förrän nästkommande vinter. Lyssnar till Jan Guillou som berättar om sin nya romanserie, Brobyggarna, i SVT:s frukost-TV. Han säger sig ”gå ner till gymmet”, när själen behöver ro. Jag går ut till vedbacken. Mitt politiskt korrekta eko-gym!

.

.

Under hösten lägrar sig annars mörkret över en allt större del av dygnet och det vimlar av vemod både i naturen och i våra sinnen. Men hos oss har nattfrosten ännu inte varit på besök,  så även sensommaren får en chans att blomma ut. I söndags tog jag en del bilder på lite av den fägring som även tidig september kan bjuda.

.

.

Luktärterna klättrar allt högre i en pimpinellaros. Blommorna är riktiga skönheter och doften bättre än alla parfymer i världen.

.

.

Vid stugknuten har vi en del ståndaktig röd Rudbeckia som ändå har sett sina bästa dagar.

.

.

Sista kalaset. När våra lindar blommar sjunger hela trädgården. Men nu är den stora festen över och de bin som överlevt uppsöker tacksamt de blommor som dröjer sig kvar. Här en visit hos en vit Rosenskära som kanske borde kallas för Vitskära.

.

.

Här bjuder Kärleksörten ut sig. Inte helt ogenerat utan med en klädsam rodnad.

.

.

En lättsam Malva letar efter kvällssol. En av mina många favoritblommor.

.

.

Även en och annan nyponros lapar i sig av höstsolen.

.

.

Men den är bra sent ute. Nästan alla andra grannar har hunnit med att bli till frodiga, saftiga nypon med sprakande gulröda färger som riktigt ropar till koltrastarna: ”Kom och ta mig! Kom och ta mig!”.

.

.

Men den här vill inte så många ta i. En lång räkel till brännässla med snart färdiga fröställningar. Men månaderna flyger fram och i april kan dess färska skott bli till en mustig, mild vårsoppa som inte bränns det allra minsta.

.

.

Rallarrosen eller Tjärblomstret i vacker höstskrud. Vi hoppas att den får en stor renässans när Den stora järnvägssatsningen väl kommer.

.

.

En åldrad Krusskräppa. Som barn när det var kokkaffe som gällde lekte vi alltid att fröna var kaffebönor. I fonden är ett stort bestånd höstastrar på väg att slå ut.

.

.

.

Mot trädgården och allt ätbart stegar till sist en ung älgtjur. Får skaffa mig ett bättre objektiv som kan fånga alla vilda djur runt stugknuten. Märkligt att den här kommer så nära vår frysbox. Men den vet förstås att det bara är i norra Sverige som älgjakten har satt i gång.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, översvämningar, regn, höstblommor, älgjakt, ösregn
I media: DN1,GP1,GP2,GP3,GP4,

.

Vi vet att det som göms i snö kommer fram i tö.

Sak samma är det när diktaturer faller. Vi får se bilder på tyrannerna där de lever i ett äckligt frosseri av lyx på bekostnad av sin förtryckta befolkning. Samtidigt får vi se bilder på de sargade människor som de plågat i sin sjuka sadism.

Liksom glädjen när fängelseportar slås upp. Eller ursinnig och nästan hörbar förtvivlan när tortyrkammare och massgravar öppnas.

.

.

I Abu Salims celler torterades också på entreprenad åt M16 och CIA

.

Allt går igen nu när Muammar Khaddafis regim störtat samman.

Men obarmhärtigt nog finns det på barmarken, nu när allt kommer i dager, färska spår efter hur Västmakterna (och för den delen Ryssland och Vitryssland) haft många, intima och heta förbindelser med diktaturen. Västmakternas regeringar var inte bara tacksamma för att deras oljebolag fick del av det svarta guldet. De var också upprymda över att de fick lägga ut sin egen tortyr av människor på entreprenad hos denna blodsbesudlade regim. Amerikanska CIA och M16 var flitiga besökare i Tripoli. Brittiska regeringstjänstemän var talskrivare åt Khaddafi så att han skulle få en ny image hos den västerländska opinionen. Amerikas förre ambassadör gav diktaturen rådet att alltid peka ut ”extrema islamister” när de attackerade oppositionella.

Det sägs att man kan rodna av skam. Om så är fallet borde hela uppsättningen av Västvärldens politiker brinna upp av en förintande hetta.

.

.

Men dessa människor känner ingen skam. De känner bara till vad som är till nytta för sina uppdragsgivare i oljebolagen och hos vapenindustrin.

FN/NATO:s militära intervention tvingades inte fram av en eller annan bångstyrighet hos Khaddafi. Den tvingades fram för att Västmakternas ledare var i panik efter Ben Alis fall i Tunisien och Mubaraks fall i Egypten. Främst fransmännens Sarkozy och britternas Cameron ville inte hamna långt efter i ökendammet när det libyska folkets uppror stormade fram i februari och dess sedan av diktaturen påtvingade väpnade resning. Italiens Berlusconi var förtvivlad. Han hade investerat i diktaturen och Khaddafi hade i sin tur investerat miljarder hos de egna kapitalisterna. Ryssarna var lika förtvivlade eftersom de riskerade att mista alla sina feta vapenkontrakt. Carl Bildt, med Lundin Petroleum i tankarna, ”ville inte ta ställning mellan parterna”. Pentagon och USA:s försvarsminister Gates var helt emot. Hårdföra republikaner likaså: ”Vi har inga strategiska intressen i Libyen”, hette det om och om igen. Barak Obama själv var tveksam, men kostade till sist på sig ”lyxen” av ett ingripande som New Left Reviews Perry Andersson så träffande uttryckte det hela.

.

.

Även Ryssland var med. ..

Ett brett handslag mellan två män

som bägge älskar sina säkerhetspoliser.

.

FN/NATO ingrep inte för att man ville få till stånd en regimförändring. Det var det libyska folket som ville ha  regimförändring. Hundratusentals människor hade beslutat sig för att störta sin tyrann. Interventionen handlade istället om att försöka hinna i fatt omvälvningen för att på så sätt bevara och  konservera så mycket som möjligt av det gamla. Det var därför rebellerna aldrig fick egna vapen. Det var också därför som Västmakterna och Ryssland in i det sista försökte få dramat att sluta med en politisk lösning. Upproret inne i Tripoli var väl förberett av många underjordiska grupper av revolutionärer, utan någon insyn för Väst och rebellernas snabba erövring av tvåmiljonerstaden var inget som applåderades av regimens gamla samarbetspartners.

Västmakterna ville ha kvar oljekontrakten men gärna också den gamla regimens säkerhetstjänst. Den som man var du och bror  med innanför Abu Salims fängelsemurar. Med cellväggar så tjocka och massiva att inte offrens skrik eller nackskotten skulle höras ut. Inte heller kunde då uppgörelserna med CIA och M16 höras…

Många revolutionärer vill självklart inte leva med sina gamla torterare och bödlar. De accepterar samordningen i Övergångsrådet men behåller sin självständighet. När denna tillfälliga ledningsstruktur utsåg Shkal, f d general hos Khaddafi, som säkerhetsansvarig för Tripoli, utbröt demonstrationer i Misrata. Shkal som var hög officer i den fruktade 32:a brigaden under ledning av Khamis Khaddafi, anses ha lett anfallet mot den egna staden i februari/mars. Rebellrådet i Misrata har formellt lämnat in en protest till Övergångsrådet och förklarat att dess militära enheter i Tripoli inte kommer att följa några order från denne Shkal. Från Tripoli berättas också att det från lokala försvarskommittér, som bildats i nära nog varje kvarter, spontant har bildat en revolutionsstyrka på 5 000 man för att svara för ordningen. Som en av sina uppgifter ser den att jaga ut avskyvärda figurer från den gamla polisen och säkerhetstjänsten.

Som socialister jublar vi över segern för vår älskade ”trashanksarmé”. De unga män i gummiskor och jeans som störtat Khaddafi. De har bespottats som ”fega och odugliga amatörer”, som ”gänget från Benghazi”, eller ”skäggprydda extrema islamister”, av olika bulvaner till regimen. Alltifrån höger till vänster på den politiska skalan.

.

.

Vi hyllar segern på samma sätt som de tusentals kvinnor som i går kom ut i stadslivet och firade på Martyrernas torg i Tripoli. Vi hyllar minnet av alla dem som stupat och bryr oss om dem som blivit svårt skadade.  Men det betyder naturligtvis inte att vi lämnar något frikort för framtiden. Vare sig för Övergångsrådet eller för de olika regeringsbildningar som är att vänta. Vi har varit med om en politisk revolution. Det som nu måste stå i fokus, när vardagen väl kan tas i bruk, är viktiga krav som:

En demokratisk konstitution där rester av klansamhället ska bort; fria val; fri opinionsbildning; rätten till facklig och politisk organisering (inte minst för immigrantarbetare); jämställdhet för kvinnor; nationella rättigheter för berberna; tvärstopp för Saif Khaddafis privatiseringar av landets gemensamma tillgångar; gemensamt ägande av oljan och alla viktiga infrastrukturer; antiimperialism och då kanske främst med palestinier och kämpande oppositionsgrupper i Syrien; Bahrein, Algeriet m fl länder i den arabiska regionen.

*************

.

Här kan du läsa mer än sextio artiklar om Libyen i vårt arkiv

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, CIA, M16, Khaddafi, Tripoli, Libyen

I Media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,GP1,SVT1,DN3,SVD4,DN4,DN5,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,,RödaBerget,Lanestrand,

.

Årstiderna går igen även i politiken. Under decennierna efter Andra världskriget när ladugårdstaken störtade samman, åkrarna lades för fäfot och en stor del av landsbygdens folk flydde sina gamla hembygder. Ja, då minskade odalmännens parti i samma snabba takt. Socialdemokratins Tage Erlander kohandlade visserligen fortfarande med Bondeförbundets Gunnar Hedlund.  Men uppenbart var detta det sista kapitlet i den egentliga bonderörelsens politiska historia.  Mulens marker var borta och det egna partiet snart ett museum. Hösten på väg över i vinter.

.

.

Tage Erlander och Gunnar Hedlund när det begav sig.

.

Med hjälp av namnbytet till Centerpartiet och sin demagogi om att inte ladda mer kärnkraftsreaktorer lyckades ändå Torbjörn Fälldin med en snabb övervintring för den egna rörelsen. Tjälen blev kortvarig och hans parti kunde gå en ny vår till mötes. En blomstrande sommar kom med all sin fägring. Nya väljarskaror strömmade till, väldiga röstetal kunde skördas och under sjuttiotalet blev man borgerlighetens största parti med upp till 25 procent av rösterna.

Men samtidigt tog tjälen ett allt starkare grepp om partiets sociala jordmån. I dag finns det bara 9 150 mjölkkobesättningar i Sverige som försöker att överleva och den globaliserade, marknadsfokuserade livsmedelsproduktionen skördar ständigt nya offer. Den svenske ”mjölkbonden” med sina sista öppna landskap ska nu konkurrera med exempelvis mjölkindustrier i Estland där basen kan vara låglöner för tillfällig arbetskraft och tusentals mjölkstinna kor. I dag finns det omkring 150 000 människor som är sysselsatta inom jordbruket. Lite drygt 1.5 procent av befolkningen ska klara livsmedelsförsörjningen för alla de andra. Dessutom ska skogsindustrin matas…

Centerpartiets svek i kärnkraftsfrågan har samtidigt i val efter val inneburit allt mindre skördar. Under eran med Maud Olofsson har detta blivit allt värre. Det man sparat i ladorna är på upphällning. Missväxt har följt på missväxt och nödår på nödår.

Försöken att bryta in i storstäderna har misslyckats. Trots Fredrik Federley`s ihärdiga knog med att försöka skapa också en Stureplanscenter där Maud Olofsson`s badtunna i Västerbottens Robertsfors skulle kompletteras med överdåden ute i Stureplans heta krogliv.

Nu räckte inte detta och i ett desperat försök till överlevnad tänker man ny välja ”det politiska geniet” Annie Lööf till ny partiordförande. Men frågan är då om inte centern kommer att avlövas för gott.

.

Annie Lööf. Nyliberalismens nya drottning?

.

Den nykorade Lööf vill rädda partiet från den eviga vintern genom att göra nyliberalismen till partiets enda sanna evangelium. Hon ser Margareth Thatcher som sin politiska förebild. Sin ideologiska inspiration får hon från ”egoismens filosof” Ayn Rand.

Så mycket som möjligt av offentlig verksamhet ska säljas ut på auktion. Inte bara sjukhusen utan också Sveriges radio och SVT. Då kan statens intäkter minimeras och Sverige kan införa ”plattskatt”. Lika skattesats för fattig som för rik.  Givetvis är hon för kärnkraft och fackföreningsfientlig ut i fingerspetsarna. LAS ska avskaffas. Fick hon som hon själv vill skulle Coop och Kvantum fritt få sälja vin och sprit. Salutorget i Värnamo skulle kunna konkurrera med Stureplans krogar.

Men i denna och andra frågor lovar hon ändå att hennes åsikter ska modelleras av den kommande centerstämman. Hon ska representera centern och inte sig själv.

Säkert sant. De skarpaste kanterna ska slipas bort på vår ny politiska profil. Men kvar blir ändå en nyliberal själ vars drivkraft självklart kommer att bli att få så mycket genomslag och så mycket ”tydlighet” som möjligt för sina egna åsikter.

Vår andra smålänning i rikspolitiken, Håkan Juholt, kan nog glömma alla eventuella idéer om att återuppta Erlanders gamla kohandel med bonderörelsens nya företrädare…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Annie Lööf, Gunnar Hedlund, Tage Erlander,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD5,DN3,SVD6,SVD7,

Bloggare: Gusart,Jinge,

.

Det har regnat några skurar sedan Maria Wetterstrand förklarade på Newsmill att ”De gröna är ett naturligt hem för socialliberaler” och underströk att ”vi kommer att se till att det rödgröna regeringsalternativet är mer socialliberalt än vad de moderatledda partierna har lyckats med i regeringsställning”…

.

.

Hennes taleskvinna i ekonomiska frågor och partiets gruppledare i riksdagen, Mikaela Valterson, som förlorade striden om vem som skulle vara nytt språkrör, ”lämnar nu politiken”, som det heter i telegrammen.

I hennes avsked till partiet förklarar hon att det för Miljöpartiet måste bli naturligt att sitta med även i en moderatregering. ”Runt om i landsting och kommuner har miljöpartister organiserade samarbeten med Moderaterna”, understryker hon. Gustav Fridolin och Åsa Romson, partiets nya språkrör, har redan tagit ett steg i rätt riktning genom att nu försöka hitta en uppgörelse med moderaterna, fortsätter hon. Men menar avslutningsvis att man måste kunna gå hela vägen…

Inte en helt okvalificerad gissning är att hon, när sorgbandet är borttaget, hittat ett nytt värv hos Anders Borg eller i något av våra storföretag. Wetterstrand lär också hitta sitt hem…

Sveriges socialliberaler ska alltså söka husrum hos miljöpartisterna. Vilka sedan ska söka rum och inkvartering hos moderaterna.

En liten fråga återstår. Är det inte redan så vi har det?

Innan Lars Ohly städar upp och flyttar ut från Vänsterpartiets högkvarter borde han kanske fundera över ”de rödgröna” och det som var hans regeringsalternativ.

Det borde också hans efterträdare. Vem det nu än blir.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Mikaela Valterson, Maria Wetterstrand, Gustav Fridolin,

I media: DN1,Expressen,AB1,SVD1,SVD2,DN2,SVT1,SVD3,AB2,GP1,GP2,

Bloggare: Jinge,

.

.

Den internationella traditionella arbetarrörelsen i Väst har haft ett sorgesamt förhållande till den libyska revolutionen. Reaktioner som väl speglar dess sorgliga tillstånd. Så när som på en del anteckningar i protokollet, som exempelvis Håkan Juholts obegripliga krumsprång i frågan, har den i stort accepterat imperialismens dagordning.

Ingen politisk självständighet har demonstrerats. Inga egna djärva initiativ har tagits. Vem kan exempelvis föreställa sig att Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin ens skulle kunna ha kommit på idén att, likt borgerliga politiker, riksdagsmän och journalister, ta sig till rebellernas högkvarter i Benghazi för att där tillsammans med en robust facklig delegation visa sin avsky för Khaddafis diktatur och erbjuda sin solidaritet med de revolutionärer, som efter 42 års diktatur, kanske inte ens känner till ordet fackförening?

Nej, en sådan föreställning är så långt ifrån dagens verklighet att den ”i rörelsen” bara skulle avvisas som ett tokigt fantasifoster. Men ändå är det detta ett initiativ, en politisk kreativitet, som borde ha varit självklar…

I de partier och rörelser som vill se sig själva som politiska krafter till vänster om denna traditionella arbetarrörelse har reaktionerna på den arabiska revolutionens första väpnade resning varit splittrad. Intresset blygsamt och passivt och den egna praktiken ofta koncentrerad till ett politiskt motstånd mot de flyginsatser som NATO iscensatt – trots en unison begäran från den libyska rebellrörelsen. Även i de fall som man solidariserat sig med striden för att störta diktaturen har man inte orkat med att driva något solidaritetsarbete av betydelse.

På vår blogg har vi under samma sex månader hävdat att en annan linje hade varit både riktig, möjlig och då också av betydelse för kampen. Vi har utvecklat våra ståndpunkter – i dialog med många läsare och kamrater i övrigt – i mer än sextio artiklar. Nu är det dags att mer finstilt börja granska och lära oss av det som varit och det självklara är då att vi börjar med vår egen rörelse och vårt eget parti.

Vi börjar i nuet där Socialistiska Partiet har reagerat på den libyska diktaturens fall med två uttalanden. Partiets verkställande utskott publicerade i veckan en kommuniké och i dag publiceras en ledare i tidningen Internationalen. Den första texten är acceptabel eftersom den hälsar segern i Tripoli som en stor händelse och uttrycker fullt stöd till det libyska folkets fortsatta frihetskamp. Författarna har hittat någorlunda rätt tonläge.

Däremot är det just den trista och torftiga undertonen som gör att den ledare som finns att läsa i Internationalen hamnar helt fel. Ledaren är kall och i total avsaknad av entusiasm och passion över segern i striden mot diktaturen. Efter att – likt ett snustorrt TT-meddelande -konstatera att ”rebellerna jublar” över segern tillägger ledaren att ”vi socialister välkomnar självklart regimens fall”.

.

.

Ett par rader längre fram sägs det att utvecklingen ger ”grund för en försiktig optimism”. Vad är detta? Det låter som en diplomatisk not från ett utrikesdepartement och det blir också allt vad ledaren lyckas gestalta av ”glädje” över den heroiska kamp som tiotusentals ungdomar fört i sex månader mot en till tänderna beväpnad diktator. Tusentals har stupat. Kanske flera hundra bara under slutstriden i Tripoli.

-Vi välkomnar segern som inger grund till försiktig optimism.

Man riktigt känner ledarskribentens ”entusiasm”.

Tonen är fel och dessutom ledarens tyngdpunkt eftersom den i övrigt handlar om de ”massor av problem som tornar upp sig” varav det första är att ”Natos bomber regnar ännu över Tripoli”. För det första har det aldrig ”regnat bomber” över någon plats i Libyen. Betydligt färre bomber och missiler har fällts över Libyen än under Natos bombkrig i Kosovo. Anledningen är enkel. Det är bara militära mål som förstörts. Om det ”regnar bomber” över Tripoli skulle vi tvingas räkna civila offer i tusental, inte i fåtal som nu är fallet. Uttrycket är inte långt ifrån Kommunistiska Partiets prat om ”bombmattor över Libyen”.  Begreppen vill få oss att associera till terrorbombningar.

När segern över Khaddafi befästs och utländska media fritt kan besöka alla platser där striderna varit mest intensiva kommer vi att kunna se vad som bombats sönder. Vi vågar oss på en gissning att i stort sett alla de sjukhus, barnhem, skolor, elverk och vattenanläggningar som Khaddafi och hans megafoner i väst påstår förstörts av Nato, står kvar hela och i brukbart skick.

.

.

Ledaren upprepar också det som av många tas som ett axiom, nämligen att oljebolagen i väst kommer att gynnas när ”nya kontrakt tecknas”. Det spelar tydligen ingen roll hur många gånger fakta påpekas. ”Axiomet” kommer tillbaka som gubben i lådan. Kontrakten som redan finns och som skrevs av Khaddafi ligger redan helt i västliga oljebolags händer. Nittio procent av landets olja exporterades till Europa och bara tre procent till Kina. Så sent som i förrgår sa TNC att ”existerande oljekontrakt är heliga”, det vill säga att de alla kommer att respekteras. Inom ett par år kanske nya kontrakt kommer att gynna Paris, London och Italien. Men att det skulle innebära ett nytt och utökat beroende till väst utöver det beroende som redan existerar verkar långsökt.

Lika långsökt är ledarens spekulationer i att Libyen skulle dras in i ”det militära samarbetet med väst”. Det finns hittills inga konkreta bevis på planer från ”väst” att bygga militärbaser i Libyen. Landet saknar strategiskt intresse redan ur geografisk synpunkt. Medelhavet är redan kontrollerat till hundra procent av Nato-makter och söder om den bebodda libyska Medelhavskusten sträcker sig hundratals mil av sandöken utan militärt värde. Staterna söder om Libyen som Niger och Chad ligger redan i Frankrikes ”intressesfär”. Ledarens militärstrategiska spekulationer verkar därför helt tagna ur luften liksom ledarskribentens tidigare spekulation om att Natos inblandning bland annat går ut på att förhindra en framtida kinesisk militär närvaro i Libyen.

.

.

Nästa stora problem med revolutionen som ledaren tar upp är att TNC domineras av en ”västvänlig elit”. Det kan vi hålla med om och också att det är ett problem för revolutionens fortsatta utveckling. Men samma sak gäller de övergångsregeringar som fötts ur de egyptiska och tunisiska revolutionerna. Det har inte hindrat vårt parti från att jubla över Ben Alis och Mubaraks fall och med stor entusiasm följa utvecklingen. Tonen har varit den rätta och revolutionerna har inte bara ”gett grund till försiktig optimism”.

Där skon klämmer för ledaren är det militära stöd som revolutionen fått från väst.

-Det libyska folket har inte befriat sig självt utan har varit beroende av västimperialismens militära stöd, står det i ledaren. Vilket motsägs av följande mening: ”Det trösterika är att grunden till Gaddafiregimens fall är den spontana folkliga resning som sedan mitten av februari svept fram över landet.”

Varför vi ska ”tröstas” blir obegripligt om man inte ser till hela tyngdpunkten i ledaren –  vilken är den att den libyska revolutionen egentligen är något sorgligt  som kom med ropen på hjälp när Khaddafis tanks hotade att krossa revolten i Benghazi. Sedan dess har det varit viktigare för SP:s ledning att visa oro över Natos inblandning än att visa entusiasm över revolutionens segrar på marken. Det är grunden till den ton och tyngdpunkt som ledaren visar. Då blir det också klart varför bildandet av en fri facklig organisation i Benghazi bara ses som en tröst i eländet.

Tills sist avslutar ledaren med en förhoppning om att alla som kämpat kommer att få se reella förändringar i landet och inte bara ”nya förtryckare vid maktens taburetter”. Till och med lyckönskningarna inför framtiden andas alltså pessimism.

.

.

Trots intensiva slutstrider verkar det uppenbart att revolutionen har segrat. I sitt första skede och allt talar också för att det för oss socialister är en ofullbordad revolution, eller ofullbordad symfoni (!) som vi kommer att få se under överblickbar framtid. Diktaturens fyrtiotvå svåra år, med dödsstraff för politisk eller facklig organisering, tillsammans med oljeekonomin och dess sociala perversion med en arbetarklass där uppemot 40 procent har varit papperslösa helt underordnade immigranter, är det inte en ”proletär revolution” eller en ”revolutionär arbetar- och bonderegering”, som står närmast på dagordning. Vi har upplevt ett nytt scenario som ännu inte satt sig på de flesta näthinnor. Kanske vi på vår blogg också har sett en del i syne. Det får framtiden utvisa. Men vi har varit och är, med de fakta som finns att tillgå, helt övertygade om att diktaturens fall är en seger inte bara för det libyska folket, utan också för den arabiska revolutionen. Liksom för Europas arbetande människor i stort.

I det parti vi bägge tillhört sedan över fyrtio år har det alltsedan slutet på mars funnits olika uppfattningar om den omvälvning vi varit med om. Med en knapp majoritet har partistyrelsen intagit vad man kallat ”en principfast ståndpunkt” genom att gå emot all militär intervention från NATO – och då också från Sveriges sida. Internationalens ledare slog exempelvis fast att en flyginsats från NATO skulle innebära en obönhörlig logik som leder till fullskalig invasion. Med en del skillnader sig emellan menade minoriteten att vi i stället skulle bejaka de flyginsatser – som rebellerna vädjat om – och som syftade till att skydda civilbefolkningen och då inte minst till att slå ut alla de tunga vapen som regimen Khaddafi använt mot sitt eget folk. Benny och jag har hela tiden delat denna senare uppfattning och dessutom gång på gång vänt oss mot varje tanke på marktrupper från Väst eller militära attacker på civila infrastrukturer eller civila bostadsområden. Vi har inte underskattat faran med den militära hjälpen från Väst men vi har sett denna som ett mindre ont än att Khaddafi för kanske flera sekler fysiskt skulle ha utrotat allt motstånd mot den egna familjediktaturen.

Vid sidan av dessa särståndpunkter var vårt parti överens om att driva kraven på att rebellerna skulle få hjälp med egna vapen; att Sveriges regering skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant samt att utveckla största möjliga praktisk solidaritet med revolutionen. I uttalandet från majoriteten underströks vikten av också dessa krav. Bössinsamlingar skulle ske på varje arbetsplats, på varje torg osv…

.

.

Fram till och med denna tidpunkt var det vi som svarat för all bevakning om Libyen i tidningen Internationalens spalter. Detta vid sidan av ledarredaktionen som är utsedd av partistyrelsen och självständig från redaktionen i övrigt. Men när åsikterna gick isär och partiets ledning hävdade en annan ståndpunkt än vår var det naturligt att ansvaret för att följa upp utvecklingen, komma med politiska initiativ, spegla kampanjer mm nu tillsvidare låg hos majoriteten . Vi vill understryka att ansvaret har legat och ligger hos partistyrelsens majoritet. Inte hos redaktionen. Vi har accepterat detta förhållande. I väntan på det partiråd i oktober som ska fatta ett beslut i frågan efter en demokratisk diskussion.

Gör vi nu ett första bokslut över de fem månader som gått är detta inte särskilt uppmuntrande. När det gäller den politiska praktiken beror det trista utfallet naturligtvis i första hand på att Socialistiska Partiet snarare är ett – av flera embryon – till ett nytt större arbetarparti. Vi är inte partiet med stort P.

Men ändå. Absolut ingenting har gjorts. Inga initiativ. Inga försök att knyta kontakter med libyer i opposition. Inte heller genom Fjärde Internationalens andra sektioner eller närstående grupper. Inte ett enda flygblad, inte en enda insamlingsbössa, inte ett enda pressmeddelande när det gäller solidariteten med Libyen.

Detta avspeglas också i den tidning som varit vårt husorgan under fyrtio år. Där finns inte en enda notis om en enda aktivitet.

Men det värsta är att det inte heller finns opinionsbildande artiklar som drivit de krav vi har varit överens om. Inte en enda. Trots att det finns gott om duktiga skribenter i partistyrelsens majoritet.

.

.

Den dystra sanningen är att det om Libyen, under dessa långa fem månader, inte finns en enda artikel i tidningen som är positiv till den libyska revolutionen och dess kämpar överhuvudtaget. Ett av våra blogginlägg har lagts in. Det är allt. I övrigt finns det bara intervjuer med partikamrater som stödjer majoritetens uppfattning om att gå emot NATO:s intervention.

Vi vet inte hur diskussionen i vårt lilla parti kommer att formas. Men till skillnad från i många andra organisationer kan vi föra en öppen, hängiven och demokratisk debatt och vi är övertygade om att en majoritet av partimedlemmarna i oktober kommer att avvisa de beslut som togs i mars.

.

Göte Kildén & Benny Åsman

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Socialistiska Partiet, Fjärde Internationalen

I media: SVD1,SVD2SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,DN3,DN4,DN5,GP3,

DN6,SVD7,SVD8,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,

.

Erkänn Övergångsrådet nu!

.

Carl Bildt är duktig på att pladdra sönder alla eventuellt kritiska frågor från journalister. I dagens GP gör han ett nytt mindre lyckat försök:

.

 Du fick kritik för dina uttalanden i februari om att det inte var frågan om att stödja den ena eller andra sidan i Libyen, hur ser du på det nu?

– Men det gjorde det ju inte heller. Det finns väldigt många stridande grupperingar i Libyen, det fanns det även i Benghazi som vi har lärt oss. Så man ska vara lite försiktig med att säga vilka som ska vara representanter i framtiden.

Men det tolkades som att du inte tog tydligt avstånd från Gadaffi?

– Men det var fel om man läste vad jag sa.

Ser du skäl att vara självkritisk? Vad har ni felbedömt?

– Vi förutsåg ju inte att Gadaffi skulle vara så seglivad. Jag trodde att det här skulle vara över på några veckor. Att det skulle dröja sex månader var det nog få som kunde förutse. Där hade vi väl underskattat en del av de regionala spänningar som finns i landet, säger Carl Bildt.

.

Går vi tillbaka i almanackan så fälldes Bildts famösa uttalande i en intervju för Dagens Eko mitt under februarirevolutionens mest avgörande dagar och debatten handlade främst om man skulle solidarisera sig med upproret i Benghazi genom att vidta sanktioner mot Khaddafis regim. Något som Bildt inte var beredd till. ”Det viktiga var att ta hem de svenskar som fanns i Libyen”, var hans ståndpunkt. Debatten handlade övertaget inte om att erkänna en ny regering. Bildt gör en egen efterhandskonstruktion. Desinformation med ord. Samtidigt som han vrickar sig på sin egen tunga genom att medge att detta med olika stridande grupperingar ”är något vi lärt oss”. Alltså något han och vi andra inte ens kände till när det begav sig.

Bildts omtankar handlade i stället om Lundin Petroleums kontrakt med Khaddairegimen. Det var därför han och Berlusconis utrikesminister Fratini vid den tiden handlade i samma utvisningbås. Bildt tänkte på sin gamla (och kanske kommande) arbetsgivare Lundins. Fratini tänkte på det italienska oljebolaget ENI…

.

.

Från Expressen…

.

I sak handlar det inte om att Sverige ska erkänna en regering som inte finns. Det fanns och finns bara en legitim representant för den libyska revolutionen, Det Nationella Övergångsrådet. Oavsett hur det ser ut om några veckor eller en månad. Detta vare sig vi vill det eller inte och det är denna enkla diplomatiska gest som Sverige vägrar att kosta på sig. Vi måste erkänna Övergångsrådet legitimitet. Hjälpa till med resurser för ett informationskontor i Stockholm mm. En enkel sak som ett fyrtiotal stater redan gjort. Nu senast Libyens grannar Egypten och Tunisien.

När det gäller frågan om varför Khaddafi varit ”så seglivad”  menar vår utrikesminister till sist att detta skulle ha berott på ”regionala spänningar”. Självklart har sådana spelat in. Men att Khaddafi klarat sig under dessa månader har i sista hand bara handlat om en sak:

Den enorma tillgång på tunga vapen som Västmakterna och Ryssland försett honom med. NATO:s flyginsatser för att förstöra dessa vapen har egentligen bara handlat om en regelrätt självsanering. Den libyska revolutionens kraft har tvingat imperialismen att städa upp sin egen skit!

.

Länder som erkänt Övergångsrådet som Libyens legitima representant:

Factbox från Reuters

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Övergångsrådet, Carl Bildt

Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,GP1,GP2,SVT1,DN4,DN5,SVD5,DN6,