En enad arabisk nation ?

.

I går demonstrerade hundratusentals människor i hela den arabiska världen. Från Irak, via Jordanien, över Jemen, tillbaka till Tahrirtorget i Kairo, i Bahrain, än en gång i Tunisien och till sist men inte minst i hela Libyen. Det är första dagen sedan revolutionens början den 17 december i Sidi Bouzid som demonstrationer ägde rum samtidigt i hela den arabisktalande världen.

En våg av människor kräver rättvisa, värdighet, frihet och demokrati. Inget mindre och inget mer, för tillfället. Kraven varierar från land till land, men grunden är detsamma, – ned med tyrannerna, slut på förtrycket, stopp på korruptionen och respekt för den arbetande människan.

.

Ska regionens revolutioner sluta i en enad arabisk nation?

.

Vi ser demonstrationer i alla arabiska nationer. Ser vi också en arabisk nation? Är detta början till uppkomsten av en enad arabisk nation, en nation som river ner de gränser som till stor del drogs upp med linjal av de forna kolonialmakterna? Det är en fråga som revolutionens utbredning över hela regionen ställer och som det inte finns något svar på ännu. Redan för femtio år sedan reste arabiska socialister parollen om ett Förenat Socialistisk Arabien.

I går var en jäktig dag. Det var svårt att följa alla protester som pågick samtidigt. Libyen stod i centrum för medias intresse främst för att väst i FN och Bryssel diskuterar sanktioner mot Khaddafi och hans familj. Vita Huset har redan beslutat frysa familjens tillgångar i USA. Men den centrala frågan som media reser är om Nato ska ingripa militärt mot galningen i Tripoli för att hindra en fortsatt slakt av huvudstadens befolkning.

.

Libyen är inte i behov av Natos ”humanitära bomber”

.

Alla som ärligt stödjer det libyiska folkets försök att störta diktaturen måste kraftigt ta avstånd från alla planer på att skicka Natotrupper till landet. Det är inte Obama, Sarkozy eller Carl Bildt som kan befria Libyen från Khaddafi. Det behövs ingen Natogeneral som guvernör i Tripoli. Vi har redan sett vad amerikanska generaler lyckats med i Irak. Natos uppgift vid en militär invasion blir att säkra att landets enorma oljetillgångar inte hamnar i fel händer. Är det någon som verkligen tror att Obama, Sarkozy, Merkel, Cameron, Berlusconi och Bildt plötsligt fått dåliga samveten och blöder för folkets ve och väl? I decennier har dessa ledare hållit arabvärldens tyranner under armarna och försett dem med de vapen de nu vänder mot sina egna medborgare. Ska vi på nytt serveras absurda ursäkter för ”humanitära bombningar”? Nej tack. Låt den libyiska revolutionen ta hand om sin egen tyrann. Han kommer att möta det öde han förtjänar.

.

Där han kommer att sluta sina dagar behöver han inte sin kvinnliga livvakt.

.

I går kunde vi se tiotusentals irakier, sunni som shia, resa sig mot regeringens totala oförmåga att möta befolkningens krav på elementära nödvändigheter som elektricitet och annan kommunal service. Allt som kommit ut av USAs invasion av landet är en regering som är minst lika korrumperad som Saddams tyranni med skillnaden att sekteristiska shiter ersatt sunnitisk sekterism. Ett ödets ironi över Georg W. Bushs och Tony Blairs korståg i österled.  Nu skjuter Malikis regering skarpt mot sina egna medborgare. I går dödades minst tio demonstranter i Bagdad, Mosul och Ramadi bara för att de visade sitt missnöje med den inkompetenta regeringens agerande.

Trots medias fokus på Libyen var kanske demonstrationerna i Tunisien och Egypten det viktigaste som hände i går. Hundratusentals demonstranter visade i går att ryktet om den tunisiska revolutionens död är betydligt överdrivet. Det var faktiskt den största demonstrationen sedan Ben Alis fall.

.

I går hölls den största demonstrationen i Tunis sedan ben Alis fall den 14 januari.

.

-Ben Ali är borta men diktaturen är kvar, sa demonstranterna och i fokus stod kravet på regeringens avgång. Premiärministern Muhammed Ghannouchi var under decennier Ben Alis högra hand och hans sätt att släpa fötterna den senaste månaden visar för befolkningen att hans plan uteslutande består i att vinna tid, Tid för att trötta ut revolutionen och rädda vad som räddas kan för den härskande eliten som fortfarande håller i rodret. I går visade folket i landet att de sett igenom regimens taktik och kräver omedelbara resultat med Ghannouchis avgång som första steg.

I Kairo, Alexandria och andra städer visade folket att den egyptiska revolutionen långt ifrån befinner sig på reträtt. Tharirtorget var på nytt svart med folk. Den regering som militärrådet tillsatte efter Mubaraks fall gillas inte alls av den revolutionära ungdomen som kräver dess avgång till förmån för en nationell övergångsregering fram till demokratiska parlamentsval.

.

I Benghazi jublar man efter seger över Khaddafis mördare.

.

De kräver också att undantagslagarna omedelbart hävs och att alla politiska fångar släpps fria. Militären har hittills inte kommit upp med några acceptabla argument alls om varför dessa krav inte redan mötts. Den säger att den nya konstitutionen varit huvudfrågan. Ett ändringsförslag till den existerande konstitutionen presenterades i torsdags med huvudpunkten att presidentposten kortas till två mandatperioder på fyra år. Den gamla skrivningen tillät presidenten att sitta på livstid. Omskrivningarna garanterar också rätten att bilda politiska partier och formerna för deltagande i parlamentsval. Men för oppositionen är det långt ifrån nog. På Tahrirtorget krävde människorna en ny konstitution, inte en omarbetning av den som skräddarsyddes för diktaturen.

I går visade också armén att idén om folket och armén som går ”hand i hand” är en rosa illusion. Soldater sköt skarpt i luften för att skrämma demonstranterna på torget och använde långa batonger och tazer-pistoler mot många på torget. Militärrådet följer i mycket samma taktik som regeringen i Tunis – dra ut på tiden för att trötta ut motståndet och rulla tillbaka revolutionens landvinningar. Det styrande militärrådet säger att det garanterar revolutionens seger men det enda den verkligen bekymrar sig om är generalernas direkta intressen i det industriella komplex som den egyptiska armén byggt under femtio år av diktatur.

.

Revolutionen är en folkfest. Det är kontrarevolutionen som startar våldet.

Så länge folkmassor fyller Tahrirtorget och de arbetande tar strid för sina intressen, bygger oberoende fackföreningar och rensar ut korrupta chefer kommer militären att släppa på tyglarna och ge sken av att möta folkets krav. Tyglarna kan brista och folket segra. Men en seger för revolutionen med militärrådet vid statsrodret är utesluten. Lösningen på den ekvationen avgör framtiden för det folkliga upproretrta .

I Bahrain slogs samtidigt alla rekord. Manamas gator var svarta av folk. Pärlrondellen var alldeles för liten för den enorma folkmassan. Under dagen avskedade kungen tre ministrar i hopp om att blidka befolkningen. Men just nu är det den hatade premiärministern som folket kräver ska avgå. Polis och militär höll sig undan på kungens order. Förra veckan dödades sju demonstranter och konsekvenserna av fler döda fruktas av regimen.

Samtidigt demonstrerade minst hundra tusen personer i staden Taiz i Jemen. I en vecka har oppositionella slagit upp ett tältläger i stadens centrum och i går fylldes stadens gator med människor som krävde regeringens och presidentens avgång. Tiotusentals demonstranter krävde samma sak i huvudstaden Sanaa medan demonstranter i Aden som krävde provinsens självständighet möttes av kulor från militären. Minst en person dödade och ett trettiotal skadades, och nu på lördag morgon rapporteras det att kravallpolis skjutit minst fyra demonstranter i staden. Jemen verkar vara på väg mot ett sammanbrott som statsbildning. Utöver mobiliseringen mot president Saleh verkar separatistiska rörelser i både norra och södra delarna av landet.

I dag hålls den tredje lördagsdemonstrationen i Algeriet. I går hävde regeringen Bouteflika det nitton år gamla undantagstillståndet. Oppositionen i CNDC säger att det inte räcker för att möta oppositionen som helt sonika kräver regimens fall. I dag blir det oppositionens tredje försök att bryta ett massivt polisuppbåd som hindrar demonstranterna att samlas. I dag uppmanas alla att samlas på Martyrernas torg för att marschera till Första Majtorget.

.

Med plåster och lap-tops kommer man långt.

I dag kommer Khaddafis desperata försök att hålla sig kvar vid makten att skörda nya offer. Tripolis blir allt mer isolerat från resten av landet. Så länge hans söner behåller kontrollen över de två elitbrigader de kommenderar verkar det omöjligt för befolkningen i Tripoli att störta tyrannen. Oppositionen som nu kontrollerar resten av landet måste marschera mot huvudstaden för att befria den. Det är ett inbördeskrig vi bevittnar.

Leve den arabiska revolutionen

Ned med alla tyranner

Nej till Natos inblandning

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,DN5,AB2,GP1,GP2,GP3,SVD3,DN6,DN7,SVD4,GP4,AB3,AB4,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tunisien, Libyen, Khaddafi, Nato, Obama

.

Libyens diktator har nu blivit färdig med sin analys av den folkliga resningen mot honom. Bakom upproret står Al-Quaidas anhängare som på kvällen spetsat 17-åringars Nescafe med hallucinogena droger. Han uppmanar landets ungdomar att lyda sina föräldrar.

Aljazeera har publicerat en fin blogg som illustrerar uttalandet:

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Kaddafi,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,SVT1,

.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Egypten,

I pressen: GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,GP7,

Merkels stabilitet skapar missär.

.

Nästa halvår är det meningen att EU ska enas om en ny stabilitetspakt. Tandemparet Merkel – Sarkozy ligger i startgroparna för att EU ska enas om en pakt med en enda paragraf och flera underrubriker;

1. Återhållsamhet

a. Budgetsanering

b. Konkurrenskraft

c. Lägre lönekostnader

Det låter lite men blir om det omsätts ett enormt slag mot den arbetande befolkningen i Europa. För Angela Merkel finns det bara en orsak till krisen – skattepolitiken. Reglering av finanskasinot, solidaritet med fattigare länder inom EU, offentliga investeringar i skola, sjukvård och stöd till EUs 30 miljoner arbetslösa är inget att prata om. Sänkta skatter för kapitalets produktionen inbillar sig Merkel och Sarkozy ska dra EU ur den kris som nu snart dragit ut i tre år.

De och andra ledare som Cameron, Zapatero, Papandreou för att bara nämna några av EUs ledare, anser att det stora problemet är utbudspolitiken. Det är den nyliberala hörnstenen i all ekonomisk politik sedan Thatchers dagar. Kapitalet har inte tillräckligt stor frihet att producera, lönekostnaderna är för höga, det råder för stor stelhet på arbetsmarknaden(synonym till för mycket facklig makt) och skatterna på de rika är för kännbara.

De resonerar som om krisen aldrig ägt rum. Det är naturligtvis inte ”utbudet” som svajar. Det är den arbetande befolkningens köpkraft och därmed efterfrågan som stagnerat. Nästan varenda industrigren lider av en stor överkapacitet. De behöver inga skattelättnader och liberalisering av arbetsmarknaden. De har redan kapacitet och arbetskraft att möta det uppdämda behov som finns bland vanliga löntagare i samhället.

EU sägs vara en ekonomisk union, men det är en märklig union som i sina stadgar förbjuder solidaritet mellan medlemsländerna. När finanskrisen bröt ut fanns det inget gemensamt beslut om att sätta stopp för spekulationen mot enskilda medlemsländers statsskuld. Vilket öppnade vägen för den hårda attacken på framför allt Grekland och Irland. Vilket i sin tur tvingade EU att i hast sno ihop en räddningsfond på 750 miljarder euro. Hade det redan stått klart från början att ingen attack mot ett enskilt lands statsskuld skulle tillåtas hade Grekland och Irland sluppit undan finanshajarnas attack.

.

.

Men för den tyska kapitalistklassen och deras språkrör, Angela Merkel, ska EU bara tjäna till att underlätta den egna industrins export. Finansmedia håller upp Tyskland som det verkliga föredömet i Europa. Men vad är det som verkligen skett? Sedan 1996 har den tyska exportens andel av landets BNP ökat från 25 procent till 47,5 procent 2007 medan de offentliga utgifternas andel av samma BNP minskat kraftigt.

Mottagare av produkterna är i huvudsak resten av EU-länderna. ”Exportframgången” har skett på bekostnad av de arbetandes ekonomiska och sociala villkor. Reallönerna har i stort sett legat stilla och massor av jobb med extremt låga löner har skapats i serviceyrken.

Resultatet i Tyskland av politiken allt för exporten har inte alls lett till en bättre tillväxt eller ökat välstånd för de arbetande. Mellan 2000 till 2008 växte BNP med bara 1,1% per år i snitt jämfört med 1,5 % i Frankrike och hushållens konsumtion ökade med bara 3,5 % under perioden i sin helhet. Inget ”underverk” precis. Det behöver väl knappast påpekas att företagens vinster ökar kraftigt under samma tid och att inkomstklyftorna vidgats enormt.

.

Timkostnaden i EU 2000-2009.(ökning i %)

Källa: Eurostat. Publicerad i Alternative Economique 2kv 2011

Tysklands sista plats i tabellen visar den lönedumping som de tyska socialdemokraterna och sedan Merkel ägnat sig åt.

.

De som förespråkar den ”tyska modellen” som exemplet att följa för alla andra i krisbekämpningen och minskningen av statsskulden står inför ett litet matematiskt problem: om alla ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa exportvarorna? Summan av export och import i världen är noll. Om EU ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa varorna och skaffa sig ett stort handelsunderskott? Med tanke på att dagens varuflöde sker till stor del mellan EUs medlemmar kräver det att alla vänder ut och in på sig själva och frenetiskt börjar exportera till länder utom EU. Lite eftertanke visar naturligtvis att den ”tyska modellen” leder till en social katastrof.

Den tyska modellen är en antisocial modell som bromsar reallönerna, avrustar den sociala sektorn och tvingar de arbetslösa att arbeta till löner som ligger i nivå med minimilönerna i USA, det vill säga så lågt som 5 euro i timmen. En annan effekt av Merkels ”hästkur” är att de offentliga investeringarna i Tyskland nu är de lägsta inom OECD.

;

Nej till lönedumping.

En ekonomisk politik som enbart söker att öka den egna industrins konkurrenskraft och att minska statsskulden leder i bästa fall till fortsatt stagnation och en krypande kris i åratal framåt. Det är vad finanskapitalet kräver. För fondförvaltare och spekulanter är det viktigaste att staten betalar tillbaka sin statsskuld till ägarna av statsobligationerna. Om det leder till ekonomisk kräftgång bekymrar dem inte. Att statsskuldens storlek beror på att de privata bankerna till att börja med räddades med offentliga medel bekymrar dem inte heller.

I värsta fall kommer EUs stabilitetspakt att leda hela eurozonen in i den djupaste recession som kontinenten någonsin upplevt. Om Europas nyliberala regeringar får hållas blir politiken allt mer en sorts ”kvartalspolitik” till för att enbart komplettera kvartalskapitalismen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Beerget,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Merkel, Sarkozy, Stabilitetspakt, EU, Lönedumping, Statsskuld, Budgetsanering, Missär,

.

Det är bara en knapp vecka sedan Bahreins kronprins Salman al Hamad tvingades att blåsa till reträtt. Han gjorde ett klokare val än att bjuda upp till den Dödens sista dans som den desperate och allt mer isolerade Muammar Khaddafi iscensatt i Libyen. ”Det enda andra alternativ som hade stått till buds hade varit att förvandla Bahrein till Mellanösterns Burma”, menade chefredaktören för landets största tidning.

.

.

Bahreins kung Hamad hade bättre verklighetsuppfattning än Khaddafi…

Nedan en nytagen bild från staden Misurata i västra Libyen,

som nu uppges kontrolleras av motståndsrörelsen.

.

.

Ställd inför ett fortsatt våldsamt motstånd och en kör av avsky från omvärlden efter blodiga massakrer dagen innan, beordrade prinsen  av Bahrein sina militära specialtrupper att helt dra sig tillbaka från den symboliska Pärlrondellen, Bahreins eget Tahrirtorg.  Den kraftigt beväpnade polisen lämnades visserligen kvar men drevs snart bort av ursinniga demonstranter.

Prinsens far, kung Hamad al-Khalifah tvingades att åtminstone för stunden acceptera verkligheten  och välja en annan väg än Khaddafi.  Tältlägret vid Pärlrondellen kunde åter resas och snara förhandlingar om reformer utlovades.

.

.

Del av tältlägret vid Pärlrondellen.

Tusentals människor bevakar sitt ”Tahrirtorg” i  organiserade skift.

.

I tisdags fick den gamla dynastin Khalifah sedan se en styrkedemonstration på Manamas gator som den kommer att ha svårt att glömma. I den kanske största demonstrationen i det lilla landets historia (knappt 800 000 medborgare) svämmade huvudstadens gator över med många, många tiotusentals människor i en jättelik demonstration.

Kraven som fördes fram gällde först och främst att de skyldiga till ”fredagsmassakern” ska straffas och att alla politiska fångar ska friges. Vidare krävdes en parlamentarisk demokrati med lika möjligheter för alla partier och lika rösträtt för alla innevånare. Ledarna för de stora politiska organisationerna krävde en konstitutionell monarki. Många yngre och fackligt aktiva gick längre och ropade slagord om monarkin måste störtas helt och hållet.

Kraven på radikala och för befolkningsmajoriteten helt genomgripande politiska förändringar pressar regimen hårt. Ett femtiotal politiska fångar har släppts. Men detta är långt ifrån alla. Ännu så länge har det inte heller kommit några konkreta förslag när det gäller löftet om reformer.

.

.

Från jättedemonstrationen i tisdags

.

Upproret i Bahrein är långt ifrån en enkel muskelryckning  till följd av de väldiga konvulsionerna i Tunisien och Egypten. Alla statsbildningar i regionen har sin egen särskilda historia och sina egna förutsättningar. Den arabiska revolutionens flodvåg tar sig fram i olika fåror. Dagens krav på demokrati i det lilla öriket kan ta avstamp i de reformer som kom 1999 efter fem års hårda motsättningar och stridigheter mellan dynastin al-Khalifah och landets stora shiitiska befolkningsmajoritet. Då som nu var det en bred politisk rörelse bakom kraven på demokrati. Vänsterradikaler, fackföreningar, liberaler och radikala islamister. Regimen svarade också då som nu med våld och säkerhetstjänsten gick in med urskiljningslöst våld i shiitiska stadsdelar och byar. Många människor dödades.

Dynastin al-Khalafi har lyckats behålla sitt grepp över landet bara tack vare beskydd från sin store granne Saudiarabien och detta beroende bekräftades i går när kung Hamad flög till landet för att vara en av de första att hälsa saudiernas kung Abdullah välkommen hem till Riyad efter dennes längre utlandsvistelse för en besvärlig diskoperation. Vasallen från Bahrein var självklart tvingad att få alla egna förslag till konstitutionella förändringar godkända av den familj – al-Saud – som i sitt storhetsvansinne till och med gett den egna statbildningen sitt eget familjenamn…

I dag är släkten al-Saud i sin tur vasaller till USA…

”Bahrein var och är vår främsta strategiska tillgång i regionen”, menar Michael Rubin, säkerhetsexpert vid American Enterprise Institut. ”Därför har den sunnitiska saudiska regimen i det tysta fått skicka in trupper till Bahrein så fort det hettat till med shiiterna”, fortsätter han.  För i Riyad är shejkerna säkert lika nervösa över vad som sker som sina herrar i Vita huset. Inte bara för snöd vinnings skull, de kontrollerar delar av Bahreins ekonomi. Av Saudiarabiens 25 miljoner innevånare är visserligen bara 3-5 miljoner shiiter. Den stora majoriteten är sunniter. Men den shiitiska minoriteten finns i de mest oljerika delarna av landet och dessa gränsar dessutom till Bahrein. Kung Abdullah och hans regim vill inte att ”den shiitiska smittan” sprider sig över till den arabiska halvöns fastland.

.

.

Kung Fahds bro mellan Saudiarabien och Bahrein.

Duger till både bordellbesök och militär invasion…

.

För enkelhetens skull har saudierna byggt en nära tre mil lång bro från det egna fastlandet ut till öriket. I Riyad härskar wahabisternas konservativa prästerskap. I Bahreins Manama kan däremot den saudiska eliten lägga Koranen åt sidan. De kan fritt både ta sig en drink och titta på ”naked girls”…

Nu är det är inte bara för att roa sig lite mer sedeslöst än vad som går an i de egna oaserna, som den byggt ”Kung Fahds bro” som storverket heter efter kung Abdullahs far.  Brovalven har rests för att kunna bära stridsvagnar och andra militära fordon om dynastin al-Khalifah begär en blixtsnabb ”räddningsinsats” för det egna landet. Den amerikansk femte flottan som har hemmahamn i Manama kan naturligtvis ingripa vid behov med finansiellt stöd, logistik, vapen mm. Men av politiska skäl vore det en katastrof för Washingtons att låta amerikanska marinsoldater ”rensa rent” på ön. I ett nödläge kan däremot saudiska trupper gå in för att ”bevara stabiliteten” i regionen. Bahrein är för Saudiarabien vad Kuwait var för Saddam Husseins Irak. Skillnaden är att USA i detta fall skulle godkänna även en regelrätt invasion.

De stora shiitiska politiska organisationerna vill ha sin del av kakan. De vill vare sig ha en fullständig social omvälvning eller en integrering under Mahmoud Ahmadinejads iranska prästvälde. Därför är en politisk kompromiss fullt möjlig.

Också en sådan tillfällig andhämtning, med en utvidgad men till delar fortsatt snöpt parlamentarisk demokrati, där monarkins bo rubbas utan att plundras, skulle vara en stor framgång för sociala och fackliga rörelser, liksom för sekulära politiska vänsterkrafter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Bahrein, Libyen, al-Khalifah, Riyad, Saudiarabien, Khaddafi,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVT1,SVT2,DN1,DN2,DN2,AB1,GP1,SVD7,SVD8,DN4,

SVT3,SVD9,SVD10,DN5,SVT4,SVD11,

Khaddafis helvete i Tripoli.

.

Det är inte ens en brända-jorden-taktik som den totalt galne diktatorn använder. För han har ingen plats att dra sig tillbaka till. I sitt vansinne har han beslutat att dra med sig stadens befolkning i ett inferno utan återvändo.

I dag på morgonen finns det för första gången tillgång till ingående information om vad som sker i Tripoli, den enda stad som Khaddafi fortfarande kontrollerar. Den världsberömde krigsreportern Robert Fisk har lyckats ta sig in i Tripoli och beskriver i dagens The Independant det inferno som Khaddafis säkerhetsstyrkor, legoknektar och betalda drägg lämnar efter sig när de drar runt i staden och ”knackar dörr” som Khaddafi manade till i sitt vansinnestal. Vad som händer med de människor som får besök vågar jag inte ens tänka på.

.

No comment.

.

Vansinnet och det bottenlösa hatet som leder till folkmord lever och frodas. Ruanda var inte det första och inte det sista massmordet i Afrikas historia. Om inte oppositionen i Libyen kan undsätta sina fränder i Tripoli kan vi tvingas bli passiva åskådare till den värsta massakern på civila på den här sidan av det nya århundradet.

För tillfället har alltså svarta krafter Tripoli i sett strupgrepp och stadens innevånare hotas till döden av en diktator som i sin gränslösa galenskap beslutat avsluta sitt liv i en apokalyps av eld och blod. De enda som kan hindra en enorm tragedi är de beväpnade enheter ur armén som gått över till upprorets sida. Tillsammans med en folklig resning i Tripoli är det enda chansen att hindra vad som är på gång – ett av dessa vansinnesdåd som historien kantas av. FN-resolutioner och hot från Obama om sanktioner i all ära men det är bara ord och eventuella handlingar utan inverkan på det blodbad som pågår nu.

.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Inferno, Robert Fisk, Tripoli,

Västs ekonomiska intressen i Libyen.

Här under hittar du ett bra inslag om de rika ländernas

ekonomiska intressen i Libyen.

Berlusconi gillar inte bara kvinnor.

Här kysser han Khaddafis hand under det Arabiska förbundets möte i Sirte den 27 mars 2010. Vad är det den gode Silvio tackar för?

.

.

UTAN MIG ÅTERSTÅR BARA

ELD, DÖD OCH FÖRINTELSE…

.

”En dåres försvarstal” kallade en gång August Strindberg sin i romanform hatiska uppgörelse med hustrun Siri von Essen.

I går kväll kunde vi se och höra den politiska dåren Muammar Khaddafis perfida och hatiska uppgörelse med sitt eget folk. Desperat och manisk, hetsade han mot de sjuka människor som infiltrerat städerna och där delat ut droger och pengar till ungdomen. Likt råttor och kackerlackor ska de nu jagas bort från gatorna och ner i sina hålor. De som undkommer och ber om förlåtelse ska dömas till döden och avrättas…

Samtidigt vägrade Carl Bildt att backa från sitt skandalösa uttalande dagen innan:

”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling.”

Carl Bildt

Vi har varit mycket tydliga, menar han nu. Vi har tagit ställning mot våldet. Inte för eller emot den ena eller andra klanen…

Visst. Tydligare än så kan man inte bli. Sverige ska inte skilja mellan mördare och brottsoffer. Mellan förtryckare och förtryckta…

.

.

Den här bilden från Aljazeera demonstrerar kalibern på olika typer av ammunition. Patron nummer två från höger är standard, 5.56 mm, det är den vanligaste NATO-ammunitionen. Jag själv och mina grannar i byns jaktlag använder den vid älgjakt. Den stora genomslagskraften gör att man undviker onödigt lidande för dessa stora djur.

I Libyen har Khaddafis soldater och legoknektar i sitt ursinniga våld använt kaliber 50 när de dödat. På bilden längst till vänster. Denna ammunition kan bryta sönder till och med lätta pansarfordon. Enligt läkare vid sjukhus i den av motståndet erövrade staden Bengazi har en del av regimens offer varit så söndersprängda av denna kraftiga ammunition att de, för anförvanternas skull, har tvingats att sy ihop kropparna innan lämnats över för begravning…

I dag går det inte att ta upp Bildts bedrövliga uttalande utan att ta upp ett avskyvärt stycke i den senaste ”refleciones” som Fidel Catro mer eller mindre regelbundet publicerar i Granma. Kubas åldrande revolutionledare är vare sig senil eller en dåre av något slag men uppenbart har han fått paranoia efter många decennier med USA:s invasionsförsök, mordkomplotter och blockader av Kuba. Castro har naturligtvis rätt i att USA (eller Carl Bildt för den delen) inte egentligen bryr sig ett dyft om Libyens folk. Man bryr sig om oljan. Men att i sin artikel (och rubrik) fokusera på att NATO:s plan, ”inom några timmar eller dagar”, är att ockupera Libyen ser jag som helt grundlöst. Det går inte att försvara en enda bokstav i Castros slutkläm:

”För min del kan jag inte föreställa mig att Libyens ledare skulle överge sitt land och undfly det ansvar som åligger honom, vare sig nyheterna är helt eller bara delvis sanna. En hederlig människa är alltid emot varje orättvisa som begås mot varje annan nation i världen, och den värsta orätten, i detta ögonblick, det skulle vara att förbli tyst ställd ansikte mot ansikte inför det brott som NATO är i färd med att begå mot folket i Libyen.”

Jag avlutar med en bild från Bengazi. Det är en liten flicka som glädjefullt leker med en stridshjälm som blivit kvar efter striderna då motståndsrörelsen befriade staden från diktaturen. Låt oss hoppas att hon ska få en värdigt liv i ett värdigt land och att alla de frihetshjältar som stupat i kampen inte ska ha dött förgäves…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Khaddafi, Libyen, Carl Bildt, Fidel Castro, Daniel Ortega

I pressen: SVT1,SVT2,SVT3,SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,GP2,AB1,SVD3,AB1,SVD4,SVD5,SVT4,SVT5,SVT6

GP3,DN4,SVT7,SVD6,DN5,

Bloggare: Jinge,JonasSjöstedt,RödaMalmö,Svensson,RödaLidköping,RödaBerget,

Khaddafi hotar med blodbad.

.

I går gick en historisk film i liverepris. Charlie Chaplins mästerverk , Diktatorn, måste ha varit Khaddafis förebild. Hans tal i går kommer att gå till historien som det mest skrämmande och ändå skrattretande tal som en diktator någonsin presterat.

-Jag vill dö som martyr, sa den brunklädde galningen och hotade med att innan dess straffa alla demonstranter med döden.

.

Diktatorns sista tal?

.

Ska vansinnet segra? I går verkade det som att styrkor lojala med Khaddafi och utländska legoknektar tagit ett strupgrepp på huvudstaden. Men bristen på pålitlig information gör alla bedömningar osäkra. Om Khaddafi lyckas stärka greppet över Tripoli och krossa allt motstånd i huvudstaden då väntar inbördeskrig eftersom hela det östra Libyen brutit sig loss. Det rapporteras till och med att nya ”regeringar” skapats i Benghazi, Al Bayda och Tobruk.

.

I Tobruk har oppositionen tagit makten.

.

Än en gång blir det kanske de interna striderna i de väpnade styrkorna som kommer att avgöra utgången. Här gäller också att vi saknar färska nyheter. Det är klart att inrikesministern, tillika generalen, Younis har hoppat av skutan och uppmanar  armén att ansluta sig till upproret. Likaså faller regimens diplomatiska kår samman. Men vad sker i armén?

Likt Ben Ali i Tunisien har Khaddafi genom åren hållit sina officerare korta i syfte att undvika framväxten av eventuella rivaler med kupptankar i bakhuvudet. Var femte år har ”guiden” bytt ut alla högt ansvariga. Armén i sig har inte heller utrustats och underhållits, just för att undvika dess roll i en eventuell krissituation. I stället har enskilda elitbrigader väpnats till tänderna och soldaternas lojalitet med brigadchefen smorts med bra löner. Två av hans söner leder var sin brigad. Sonen Khamees har en ”egen” brigad som går under namnet Kateebit Khamees med extremt lojala soldater, inte till nationen men till Khamees själv.

.

Med ett handslag bekräftar Lord Blair att vapnen strömmar till Libyen i utbyte mot olja.

.

Nu är dessa ”privatbrigader” inte så talrika, vilket kan förklara importen av utländska legoknektar, dessa krigshundar som i årtionden spritt död och elände i Afrika. Enligt ögonvittnen på plats handlar det om ”frivilliga” från Tchad, Niger och Darfur. Sanningen om hur de har kunnat rekryteras på så kort tid får vi nog veta senare. En eller annan lokal krigsherre i dessa grannländer har säkerligen fått saftiga tillskott i sina bankkonton.

Mycket talar fortfarande för att de sista timmarna eller dagarna är inne för Khaddafi. Men ju längre upproret drar ut i tiden desto större är risken för att det brutala, totalt blinda våldet i Tripoli kan skrämma alla oppositionella till tystnad. Vi håller tummarna för att det inte blir fallet. Alternativet är fruktansvärt skrämmande. Det påstås att nu på morgonen drar civila ”supporters” till Khaddafi runt i Tripolis bostadskvarter, beväpnade med klubbor och machetes. Har de fått i uppgift att ”gå från hus till hus” som galningen sa i sitt tevetal?

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Revolution,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,