Mitt inlägg om Åsa Linderborgs förhållningssätt till politikern Jan Myrdal har lett till många besök och många kommentarer. De senare finns här i en rad under min text. De enda av dem som ger sig in i en egentlig politisk debatt är skrivna av Anders Romelsjö. Tim Gibran svarar i kommentarerna bra på hans medvetet vinklade frågor. Men det finns en hel del annat att säga om Romelsjö. Han är ledande i FIB/Kulturfront och den regimvänliga gruppen ”Syriensolidaritet”. Dessutom bloggare. För en tid sedan köpte han bloggen och varumärket Jinge.se, med dess läsarkrets och annonsörer, från Jan-Inge Flucht. Flucht har sedan återaktiverat sig med bloggen bilderblogg.se, uppenbart upprörd över att Romelsjö använt hans gamla varumärke till att saluföra gycklaren Mohamed Omar som en trovärdig aktivist för Assadregimen. Jag ska försöka loda lite djupare i frågan. Inte i deras inbördes tvist men väl i de vatten där Myrdal fiskat under åren och som också är hemmavatten för FIB/Kultorfront och Romelsjö.
Mitt blogginlägg handlade främst om Åsa Linderborgs återkommande försök att hjälpa Jan Myrdal att hålla sig upprätt, vilket jag menar är att ge demokratins posörer gratispoäng. Självklart blir Romelsjö upprörd eftersom han och andra i FIB/Kulturfront har Myrdal som sin ikon för bland annat den stolta parollen om ”försvar för yttrande- och tryckfriheten”.
I sin födelsedagsskrift vid Myrdals åttioårsdag, ”Var tid har sin strid”, menade Linderborg förbluffande nog exempelvis att:
”Långt mer konsekvent än dem som kallar sig liberaler har Myrdal genom åren försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc, ofta i bitter polemik med liberalerna”.
Verkligen? Visst, med stor nit när det gäller Sverige och andra av Västerlandets imperialistiska stater där arbetarrörelsen hela tiden får kämpa för att behålla de viktiga fri- och rättigheter vi erövrat. Men när det gällde upproren i Berlin 1953 eller Ungern 1956 då var dessa friheter för Myrdal underordnade och han försvarade att de som stod upp för dem kördes över och massakrerade av sovjetiska stridsvagnar. 1943 gick han med i det svenska stalinistpartiets ungdomsförbund SKU och blev en ”hängiven ungkommunist” eller snarare en eldig försvarare av stalintidens partidiktatur. Positioner som han aldrig gett upp även om han på ålderns höst rantat runt lite mer om frågornas ”komplexitet” under denna tid. Under 1960-talet valde Myrdal att i stället sluta upp bakom maoismens partidiktatur och rättade sina egna ställningstaganden efter vad som beslutats i Peking. Han blev försvarsadvokat både för Kambodjas Pol Pot och massakrerna på Himmelska fridens torg. I dag kallar han sig fortfarande för maoist.
.
.
Med Jan Myrdal som ansvarig utgivare var det naturligt att sparka ut
den geniala tecknaren och ”anarkotrotskisten” Lars Hillersberg från FiB/K…
.
Ibland hyllas Myrdals stora vitterhet, hans beläsenhet beundras och han vinnlägger sig om att posera med att bokraderna i det bibliotek i Varberg som på senare tid skapats med hans boksamling mäter över tusen meter. ”Gå till läggen”, uppmanar han ständigt sina motståndare. Men de tusentals böcker, skrifter och tidningar där socialister kritiserat stalinismens och maoismens revision av marxismen de har han förmodligen inte ens sett, än mindre läst. Från min egen ungdom minns jag en av dem som charmats av Myrdal. Proletärens senare chefredaktör Roger Gross, där han målade med både bred pensel och bjärta färger. Bland annat delade tidningen ut veckans ”ishacka” till olika svenska ”trotskister”, allt i åminnelse av den ishacka som Stalins agent Ramón Mercader använde när han mördade Trotskij, den tidens främste ledare för den internationella Vänsteroppositionen mot det degenererade ryska bolsjevikpartiet. Nåväl, under en pratstund i den tidens radikala ungdomsmiljö berättade jag för Gross att jag just läst Deutschers och E. H. Carrs böcker om den ryska revolutionen och tyckte att det väckte en del frågor som kanske skulle kunna diskuteras i våra studiecirklar. Roger undvek att svara. Senare fick jag veta att han berättat för alla som ville höra att ”Göte har blivit CIA-agent”. Händelsen var i sig betydelselös men förtjänar att berättas eftersom den säger mycket om den syn på kritiska texter och diskussion som kom att prägla den ungdomsrörelse där Myrdal var ideologisk Gudfader.
.
.
.
Under dessa år var Myrdal och maoisterna i Sverige förvisso i ”bitter polemik med liberalerna”. Men han och de som charmades av hans politiska budskap förlorade stort eftersom de aldrig tilltrodde oss arbetare förmågan att själva besluta över våra liv, över våra egna fackföreningar och våra egna partier. För stunden kanske i Sverige. Men i maoisternas Kina kunde en kritisk arbetare gripas av företagets partidirektör och hållas häktad i upp till tre år – inne i fabriken. Där kunde en studentrevolt också kväsas med pansar. Varför skrev Myrdal aldrig något om detta? I stället för alla sina utläggningar om ”Folkrepublikens behov av stabilitet”. Hur var det sedan med yttrandefriheten för Kambodjas fattiga bönder? Fick de diskutera och besluta över sin egen framtid när väl den gamla diktaturen fallit och kolonialväldet hade brutits?
Myrdal mest halsbrytande dubbelmoral när det gäller det viktiga försvaret av yttrande- och tryckfriheten kom när han försvarade Khomeinis fatwa 1989 om dödsstraff för Salman Rushdie efter hans publicering av romanen ”Satansverserna”. Brottet var att han ”hädat Islam”.
Irans 1989 var nu inte så många år ifrån Orwells 1984 men ändå formulerade sig Myrdal så här absurt i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 :
”När imperialismen nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stärka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde”.
Det internationella författarupproret som vände sig mot den teokratiska diktaturens dödsdom avfärdades som ”kränkande eurocentristiskt” och som en del av ett ”korståg mot Islam”. I ett inlägg för DN två år senare preciserade han sig:
”Jag har respekt för den islamiska revolutionen i Iran. Det beror både på att jag varit en i del i Iran under shahens decennier och på att den islamiska revolutionen i vår tid, när de av Kreml undergrävda kommunistiska masspartierna gått i upplösning, för folken i stora delar av världen faktiskt representerar den enda politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv”.
.
Irans islamska väktarråd. Värnare av yttrandefriheten?
Personligen var jag också i delar av i Iran under shahens tid, såg också förtrycket och förstod både då och nu varför islam i många länder kan ses som en förhoppning om ett människovärdigt liv. Men för en socialist eller för den som fokuserar på att försvara yttrandefriheten kan denna förståelse aldrig innebära att man försvarar den högerradikala politiska islamismen. Myrdals försvar av fatwan mot Rushdie med det löjliga argumentet om att den enligt islam och Koranen var och är ”formellt korrekt” innebär att han gav och ger våra liberala posörer en läckerbit som de kunde och kan suga på länge. För den del av vänstern som värnar sin ikon från 1970-talets debatter har hans ståndpunkter varit och är katastrofala.
I dagens Iran är givetvis inte islam den politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv. Tvärtom! Mullornas långa styre har släckt alla sådana förhoppningar. Symbolen för dess styre har i stället blivit liken efter fackligt aktiva arbetare som hängs upp i mobila lyftkranar. Irans nya mycket stora ungdomsgeneration är verkligen impregnerad med vaccin mot islamistisk högerradikalism.
När det gäller dagens Syrien har Myrdal glömt den insikt han till en del fick när han besökte shahens Iran. Han och kretsen kring FIB/Kulturfront och deras ”Syriensoldaritet” avfärdar i dag alla islamtroende rebeller i Syrien över en kam som Al Quaidanhängare. Nu är det Assads diktatur som står för ”stabilitet”. Det två år långa folkliga upproret, med sina tiotusentals fredliga eller civila demonstrationer och manifestationer, förkastas med argument som är hämtade från diktaturens egen propagandaarsenal. ”Någon demokratisk opposition har aldrig identifierats”, häver Romelsjö ur sig i en av sina kommentarer.
Varför protesterar aldrig ”Syriensolidaritet” exempelvis mot fängslandet av de tiotusentals politiska fångar som säkerhetspolisen gripit och sedan kastat ner i Assads fängelsehålor för att där utsättas för en vidrig och ibland dödande tortyr? Hur stor är deras yttrandefrihet? Eller deras mötesfrihet?
Myrdals och FIB/Kulturfront har genom decennierna haft en unik dubbel bokhållning när det gäller sin syn på yttrandefriheten. Det är därför som det är trist att Åsa Linderborg, som i mycket annat står för klokskap, kan fläka ut sitt försvar för Myrdal till att omfatta det absurda påståendet att denne ”genom åren har försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc”.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Myrdal, Åsa Linderborg, ekonomi, pilitik, ”Syriensilidaritet”, FiB/Kulturfront