Om Vänsterpartiets historia. Kan man skilja sig från en make/maka som redan dött?

Ungefär samtidigt med CH Hermanssons bortgång mitt i vår vackra högsommar hittade jag ett lika skrynkligt som gult tidningsklipp i en låda med gamla tidningar som jag tänkte ha till att tända med i vår vedpanna. Det var en debattartikel i Göteborgsposten som jag skrev i januari 1990.

Min omläsning där ute i pannrumet kom ungefär samtidigt som jag under några dagar hade sett hur Vänsterpartiet av i dag i samband med minnesord över sin legendariska ledare rekonstruerade sin – och hans – historia på ett sätt som inte stämde med partiets verkliga historia.

Först tänkte jag att med en gång skriva en kommentar. Men ville samtidigt inte fokusera en sådan kritik vid C H Hermanssons person. Dessutom kunde det anstå till en tid efter jordfästning och minnesstunder.

Men i dag, den 4:e november, på dagen sextio år efter Warszawapaktens invasion av Ungern då det folkliga upproret mot stalinismen krossades, tränger dessa tankar på igen. I gryningen då för sextio år sedan inleddes Operation Virvelvind med att sovjetiskt flyg och artilleri bombade Budapest. Ledaren för den nya ungerska regering som bildats 26 oktober, Imre Nagy, kunde höras i radion redan 4.20  om morgonen. Men hans tal bröts. Därefter sändes bara SOS-signaler ut för att avbrytas 8.15 då radiostationen togs över av Röda Armén.

Den ofullbordade politiska revolutionen i Ungern beräknas ha tagit 3 000 civila liv. 200 000 ungrare fick fly sitt hemland. 22 000 andra dömdes för ”förräderi”. 13 000 fängslades och flera hundra andra avrättades. Upprorsledaren Imre Nagy, en av de viktigaste ledarna i det Ungerska Kommunistpartiet, först premiärminister 1953-55, sedan under några veckor också premiärminister för den självständiga nationella regeringen, avrättades genom hängning.

Civila som ser på en av de stridsvagnar som förstördes

Det skulle ta många decennier innan denna världsrörelse var söndrad i bitar. Ja, till bara grus. Men redan här rämnade den stalinistiska världsrörelsen i sina grundvalar, sprickor slogs upp och stora block föll bort. Det brittiska Kommunistpartiet förlorade exempelvis en tredjedel av sina medlemmar. Där som på många andra håll demoraliserades och passiviserades också många hängivna anhängare. I Italiens Kommunistiska Parti, med nära en och en halv miljon medlemmar, förkastade en betydande minoritet partiledningens uppfattning om att det i Ungern bara handlade om att ett band med kontrarevolutionärer som slagits ner.  Med Giuseppe Di Vittorio, ledaren för den stora kommunistiska fackföreningscentralen CGIL, som sin kanske främsta företrädare.  I dag existerar inte längre detta det stoltaste och största av den tidens kommunistpartier. Konvulsionerna sargade alla världsrörelsens delar. I en del länder bara med tapp av medlemmar, i andra som i Norge och Danmark, med utbrytningar och bildandet av nya socialistiska folkpartier.  I andra rubbades inte mycket utåt, som för SKP/Vpk:s del, men den ideologiska upplösningen satte fart. Inte minst kopplades Chrusjtjovs tal på den tjugonde partikongressen den 24 februari 1956, där han hade tagit avstånd från personkulten efter Stalin och dennes terror mot de sovjetiska folken, nu samman med den terror som skett mot Ungerns folk.

Men stämmer då den historieskrivning som finns i Jonas Sjösteds minnesord över C H Hermansson.  Var det så här Vpk omvandlades från ett stalinistiskt parti till ”ett modernt vänstersocialistiskt parti”?  Hade den långlivade puppan med det hårda skalet av stalinism verkligen blivit till en vacker fjäril redan 1975 när C H Hermansson lämnade över till Lars Werner?

Bröt Vpk verkligen med Sovjetunionens och övriga östeuropeiska länders kommunistpartier redan under 1960- och 70-talen?

Knappast. Sanningen är att Vpk aldrig bröt med dessa partier. Man kan inte skilja sig från sin maka/make om hen redan har dött. På samma sätt kan man inte bryta med partier som upplösts i intet.

Det var om detta jag skrev i Göteborgsposten då i januari 1990 när Vpk till sist fann sig vara ensamt i världen. Vilket givetvis öppnade nya möjligheter. Tidningsklippet är gulnat, men om än med en del vändningar som hörde dåtiden till, menar jag nog att det är värdefull läsning även i dag.

Varför är detta viktigt? Jo, enligt min uppfattning var det aldrig en kritisk marxism som då upprättades i det parti som nu tvingades att ta sig fram på egen hand. Oviljan att verkligen skärskåda SKP/Vpk:s historia i syfte att bli mer än ännu ett vänstersocialdemokratiskt parti har givetvis svåra konsekvenser även i dag. Inte bara i den svenska politiken och för partiets arbetssätt och fokus utan också när det gäller solidariteten med världens förtryckta klasser och människor. Frantz Fanon skrev 1961 i sin mest berömda bok om ”Jordens fördömda”.  I dag finns Jordens kanske mest fördömda i Syrien och inte minst då i det belägrade Östra Aleppo. Rakt av skulle jag vilja påstå att exempelvis Vänsterpartiets ointresse och bleka roll när det gäller solidariteten med de sekulära, demokratiska rörelser och lokala demokratiska initiativ som funnits under de syriska krigens fyra år av blodigt vansinne har sin grund i den lika  grunda som vårdslösa  uppgörelse som partiet har gjort med sin långa tidigare historia av stalinism.

Nåväl. Läs gärna min gamla debattartikel. Det vore kul med lite synpunkter!

 Berlinmurens fall

” Enat socialistparti kan skapas nu!

Berlinmurens fall fick Ny Dags chefredaktör, Peter Pettersson att ge upp:

”Drömmen om det klasslösa samhället lever, men kommunismen är inte bara en dröm utan också en politisk praktik, som överallt där den tillämpats medfört ofrihet, sociala brister och orättvisor”.

Ny Dag väljer att ta ett liknande grepp som den borgerliga pressen – där redaktörerna outtröttligt producerar salivdrypande och segerrusiga hyllningar till kapitalismen – genom att sätta ett likhetstecken mellan kommunism och stalinism! I den borgerliga pressen blir också marknadsekonomin en synonym till demokratin. Här ett smakprov från Dagens Industri:

”1989 var året då marknadsekonomin och kapitalismen vann över socialismen och kommunismen…En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv 1917 års röda revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän. Allt medan Adam Smiths efterkommande fått det bättre och bättre och insikten om att en verklig demokrati förutsätter marknadsekonomi sprider sig som en nygammal ideologi världen över”.

På sin kant slår till sist vår ”socialistiske” finansminister Kjell Olof Feldt fast att ”marknadskrafterna segrat i en historisk triumf över planhushållningen”.

Men varför alla dessa sparkar på ett lik? Är det månne så att marxismen bara är skendöd?

BRUTAL MARKNAD

Ja, kanske beror all denna frenesi på att det varje dag dör 40 000 barn i länder som domineras av marknadsekonomin! Barn som dukar under på imperialismens smutsiga bakgårdar i Asien, Afrika och Latinamerika. Barn som sannerligen inte ” fått det bättre och bättre” utan helt enkelt är offer för Adam Smiths efterkommande…

De allt värre kriserna i den tredje världen kommer att bli nationella katastrofer när imperialismens moderländer kastas in i nästa lågkonjunktur … /här har en mening gått förlorad från tidningsklippet/.

Likt vinden frågar aldrig marknadskrafterna om lov eller efter demokrati!

Marknaden gör att vi inte kan bygga dubbelbottnade tankers, säger redarna när deras skepp går i kvav och förstör hav och stränder.

Marknaden gör att skogsbolagen skövlar både regnskogarna och våra egna fjällnära skogar. Ska världen dö med regnskogarna, frågades i GP:s söndagsbilaga.

Ett slut på USA:S oerhörda militära rustningar skulle schizofrent nog innebära en kollaps för marknadsekonomierna. Marknaden tvingar oss att få ner sjukskrivningar och föräldraledighet, säger mina chefer på Volvo. Annars flyttar vi jobben till Belgien.

Hitlers skrän om ”Lebensraum” och Andra världskrigets utbrott var ett politiskt och militärt svar på vad marknaden krävde. Det var Mercedes Benz, Krupp och Siemens som behövde nytt ”Lebensraum” eller nya marknader.

STALIN FÖRSTÖRDE

Vår typ av samhällen utmärks av en allmän varuproduktion. Ett förhållande som inte gällt I Sovjet eller Östeuropa. Där har de viktigaste produktionsmedlen inte fungerat som varor på en marknad utan deras framställning och fördelning har bestämts av en central planeringsmyndighet.

I dessa samhällen har det funnits helt andra förutsättningar för en produktion som styrs av medvetna och demokratiska beslut i stället för av okontrollerade konjunkturcykler.

Men dessa förutsättningar förstördes av den stalinistiska kontrarevolutionen. Alla är i dag överens om att vi upplevt en politisk revoluition i Rumänien, med Ceauşescus avrättning som dramatisk kulmen. Men då ska vi också minnas att i 1930-talets Sovjetunionen likviderades hela bolsjevikpartiets ledning! Hundratusentals oppositionella avrättades eller dukade under i Gulag. Miljoner människor dog när en parasitär byråkratiserade all makt i sina egna händer!

Avrättningen av paret Ceausescu

”En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv som 1917 års revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän”, jublade Dagens Industri. Trots att tidningen mycket väl vet att 1917 års revolutionärer likviderades av Stalin. Deras arv försvann i massgravarna.

Världen fick stalinism i stället för socialism.

Detta kan aldrig sägas nog många gånger. Det finns överhuvudtaget ingen socialism med ett omänskligt ansikte! Socialismens ansikte kan vara fyllt av glädje, av trötthet. Kanske kan det vara argsint eller sorgset. Men aldrig svettdrypande av rädsla och ångest. Marx` samverkan mellan fria producenter har ingenting med stalinismen att göra.

GORBATJOVS MOTDRAG

I vårt samhälle är marknaden grunden för de härskandes sociala kontroll av arbetarna. Dels därför att marknaden (arbetslösheten) är ett ständigt hot. Dels därför att den i sig utgör en materiell grund för borgerlighetens ideologi, var och en kan bli ”sin egen” o s v.

Men i Sovjetunionen fanns ingen arbetslöshet – det sista arvet från oktoberrevolutionen – och därmed inte samma sociala kontroll. Den politiska makten blev därför nära och lätt åtkomlig utan marknaden som ett kugghjul mellan sig och folket.

En socialisering av de viktigaste produktionsmedlen skapar därför snabbt en social instabilitet. Makten kan bara upprätthållas genom ett hänsynslöst förtryck: arbetsböcker; politisk polis; deportationer; fångläger och ytterst avrättningar.

Bild från ett Gulagläger

Den politiska diktaturen innebar en grotesk förvridningen av planeringen, med korruption och slöseri som mest utmärkande drag. Ändå var en primitiv ekonomisk utveckling möjlig, vilken möjliggjorde segern över Hitlers arméer- Men efter Andra världskriget stagnerar produktiviteten för att mot slutet av Bresjneveran t o m börja sjunka. Till sist tvingades den begåvade politiske strategen Gorbatjov att som byråkratins Roosevelt försöka iscensätta radikala reformer.

Här är vi framme vid dagens korsväg. Stalinismens förintande eld lågar ut och kvar finns bara aska. Folkliga uppror och politiska revolutioner gör att vi nu kommer att möta en hel kontinent där den stalinistiska tjälen släpper och de sociala och politiska rörelserna kommer att kämpa på ett okänt, lerigt gungfly.

Det är därför så många ledarsidor i dag förvandlas till dödsannonser över kommunismen. Det är därför redaktörerna sparkar och sparkar på ett lik. På den stalinism som redan dött. De är helt enkelt rädda för att den ”historiska triumfen” är en pyrrhusseger och att de med stalinismens fall har berövats sina bästa argument.

WERNER FAMLAR

Det är mot denna bakgrund som Peter Petterssons ledare blir så tragisk. Ny Dag föddes 1930 och var ett barn av stalinismens seger. I sextio år har tidningen haft stalinismen i sina politiska gener. Där applåderades Moskvaprocesserna och mordet på Leon Trotskij. Där förnekades alla de miljoner som gick under i Gulag. Där hyllades Ribbentroppakten och Tysklands inmarsch i Norge. Under vårt 1980-tal omfamnades såväl Husak som Ceausescu.

Så drivs Husak bort. Honecker åtalas och Ceausescu avrättas.

Alla herrarna omkramade och pussade av Lars Werner.

Lars Werner med Ceausescu

När de jagades bort och jagades ihjäl av sina egna folk famlade Werner t o m efter deras skuggor:

”Från det hållet (i väst) förutsätter man att Gorbatjov och Krenz nu gör vad de tvingats till … Men tänk om vi i stället antar att de gör just vad de vill”.

Några dagar efter detta uttalande från Werner, vid ett slutet partistyrelsemöte, sprang också skuggan ifrån honom. Krenz störtades! Denne stalinist som hyllat massakern på Himmelska fridens torg…

Werner är kanske den svenske politiker som rest mest i Östeuropa och Sovjet. Men ändå säger han nu att han ingenting sett och ingenting hört. Uppenbart har han heller ingenting läst.

Werner skäms inte, säger han i radion. Han visste ingenting. I decennier har han varit både blind, döv och analfabet. Då är det befriande att höra från Peter Pettersson att han skäms. Då blir det också meningsfullt med den oerhört viktiga frågan:

”Varför kasta ut barnet med stalinismens skitna och blodiga badvatten?”

Är det inte nödvändigt att hela vpk gör en grundläggande och kompromisslös uppgörelse med sin egen historia? C H Hermanssons fatala misstag vid partikongresserna 1964 och -67, när en försiktig omprövning inleddes, var att han härledde alla ”brister” i Sovjetunionen till utvecklingen efter det Andra världskriget! En blåkopia på den ytliga analys som producerats av Chrusjtjov.

NYTT ARBETARPARTI?

Omprövningen måste också ta tag i den inre partidemokratin. Det stalinistiska arvet är en viktig orsak till allt fraktionsmakeri och allt persongnabb inom vpk. I stället för att i stadgar reglera minoriteters rättigheter och skyldigheter har dessa förtryckts och uteslutits. I den ideologiska upplösning som nu är för handen går det definitivt inte att undvika olika åsikter. Dessa tränger fram lika förbaskat, men blir då lätt personfixerade och opolitiska. Se bara när Jörn Svensson då och då rusar fram med sin sabel och försöker göra Werner ett huvud kortare.

Erkänns och regleras minoritetsrättigheter kan detta undvikas. Debatten, polemiken, konfrontationen mellan olika idéer är marxismens livsluft. Utan detta blir ideologin död liturgi.

Lyckas vpk med denna genomgripande omprövning, sätter man verkligen yxan till roten – ja. Då kan det nya arbetarparti som nu spirar ur Dalaupprorets mylla bli ett enda nytt svenskt socialistiskt arbetarparti. Ett kraftfullt alternativ till den socialdemokrati som blivit både fångar och fångvaktare hos den borgerliga makten.

Göte Kildén är partiordförande i Socialistiska Partiet och aktiv i Facklig Opposition på Volvo.”

Läs gärna Werner Schmidts väl genomarbetade biografi över C H Hermansson:

http://www.marxistarkiv.se/profiler/ch_hermansson/ch_hermansson-en_biografi.pdf

Eller Sture Källbergs klassiker Uppror – Budapest 1956 som nu kommit i nyutgåva med förord av Per Leander och nytt efterord av Sture Källberg.

Ny bok: Uppror – Budapest 1956

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Läs även andra bloggares åsikter om

Storbritannien i botten när det gäller reallöneutveckling

De flesta hushåll I Storbritannien har inte fått någon inkomstökning sedan 2005. De sista tio åren har reallönerna i stället backat med tio procent vilket innebär att landet tävlar med Grekland om en bottenplacering när det gäller reallöneutvecklingen i Europa.

Under åtta av dessa år var David Cameron och hans högerparti regeringsbildare. Under alla dessa år var landet också medlem i EU. Under folkomröstningskampanjen om medlemskapet i EU var samme Cameron symbolen för att landet skulle vara kvar i unionen.

Det hjälpte inte heller att Storbritannien höll sig borta från euron genom att behålla sin egen valuta, pundet. Omvänt har det visat sig att vare sig Grekland eller Portugal fick någon ekonomisk draghjälp av sin anslutning till euron…

Svårare än så är det inte att förstå varför en majoritet av britterna röstade för Brexit.

Många av dem har invaggats i tron om att det i och för sig blir en mindre skärseld när ekonomin nu ska renas och befrias från gamla synder, men att portarna sedan ska slås upp till hägrande paradisiska höjder. Högerpartiets nye regeringsbildare, Theresa May, talar salvelsefullt om att hon och hennes nya ministrar ska ”tjäna vanliga, arbetande människor”. Hon ska ”kapa direktörernas löner och i stället se till att arbetarna får plats i styrelserummen”.

Men så kommer det givetvis inte att bli. Folkomröstningens bägge sidor dominerades helt av olika fraktioner och skikt av den brittiska borgarklassen. En kommentator i boxningsvärlden skulle kallat uppgörelsen för ”en brutal infighting”. Ett gammalt grabbgäng från Eton och Oxford kring David Cameron och John Osborne fick gå och Theresa May har fått ihop en uppsättning med reaktionära ministrar som givetvis kommer att använda utträdet till att försöka minska bolagsskatter och plåga arbetande människor med en än mer försämrad arbetsrätt.

Vare sig Storbritannien är med i EU eller inte så återstår för landets ”vanliga arbetande människor” det långa och mödosamma arbetet med att reorganisera arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser, inte minst de fackliga organisationer, som tappat så mycket styrka alltsedan åren 1984- 85 när Margret Thatcher krossade kolgruvearbetarnas strejk. Ägarna till det brittiska näringslivet och de lystna furstar som härskar över City`s finansindustri vill ständigt ha mer. Deras makt är helt oinskränkt hur det än går med förhandlingarna om ett utträde ur EU.

Som jag förstår det, är det i dag viktigt för brittiska socialister, att ständigt, i alla frågor ställa den nya regeringen till svars för alla sina löften om att ”tjäna vanliga arbetande människor”. Inte att fastna i ett bråk om vilken sida i folkomröstningen som var ”det minst onda”. Eller att likt Labours nyliberaler ifrågasätta valresultatet och gnälla om en ny folkomröstning. På varje arbetsplats, i varje nedslitet bostadskvarter gäller det att rikta vreden mot regeringen och den borgarklass som den i verkligheten kommer att tjäna. Det gäller att ständigt plåga regeringen med den nya verklighet som gäller: Ingen brittisk regering kan inte längre skylla svårigheter och svek på EU…

https://www.theguardian.com/money/2016/jul/27/uk-joins-greece-at-bottom-of-wage-growth-league-tuc-oecd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bägaren rinner över.

I dag sa de belgiska fackföreningarna Nej till den nyliberala högerregeringens åtstramningspolitik. Tillsammans marscherade de socialistiska, kristna och liberala fackföreningarna i en massiv protest. Rött, grönt och blått fyllde Bryssels huvudled mellan norra och södra stationen. Främst vänder sig facken mot försöken att höja pensionsåldern och ändring i arbetslagstiftningen som ger företagen rätt att kalla in eller kasta ut korttidsanställda med 24 timmars varsel.
Enligt polisen deltog 60 000 i demonstrationen. Alltså var det närmare 100 000.
Här följer ett rykande färskt bildreportage.

Rationalisera politiken till att börja med

Här passerar demon Centralstationen

Kvalitetsarbeten, livskvalitet. JA

Papperslösa, arbetslösa. Enade mot utomståendet

 

Sjukhuspersonal var där.

En arbetslös = en potentiell arbetare. En arbetare = en potentiell arbetslös. Solidaritet.

Bägaren rinner över

Kvinnorna i kikarsiktet

Ingen demonstration i Belgien utan en svalkande läsk eller öl

Personalen på sjukhuset Brugmann har fått nog

Här var det trångt

Inga ”små gröna män”. Nej fackligt organiserade kvinnor som tror på seger.

 

 

När Östanvinden härskade över svensk vänsterradikalism

I ett i dag berömt cirkulär från 16 maj 1966 inom Kinas kommunistiska parti, nedtecknad i namn av Centralkommittén men uppenbart efter diktamen från Den store rorsmannen själv, ordförande Mao Zedong, uppmanades medlemmarna att ”bekämpa och krossa de personer i ledande ställning som har valt den kapitalistiska vägen”. Programmet kallades för ”De sexton punkterna. Riktlinjer för Den stora proletära kulturrevolutionen”.

”Rensa ut alla monster och demoner. Det är rätt att göra uppror, att vägra är hundra procents revisionism. Bombardera högkvarteret!”, hette det något senare när Mao själv undertecknade en ledare i Folkets Dagblad. I partipressen beskrevs de våldsamma sociala och politiska konfrontationer som utlöstes som en episk strid för social rättvisa: ”På samma sätt som den röda solen stiger upp i öst lyser den aldrig tidigare skådade Stora proletära kulturrevolutionen upp landet med sina skinande strålar”.

Två år senare hade två tredjedelar av kommunistpartiets medlemmar förklarats som förrädare och kontrarevolutionärer. Även Liu Shaoqi, landets president, av Mao själv sedd som den som skulle greppa rodret efter honom. En annan legendarisk ledare, Deng Xiaoping, hade placerats på undantag. Motsättningarna mellan Kina och Sovjets ledare hade också trappats upp och rödgardister iscensatte våldsamma demonstrationer mot den ryska ambassaden i Peking. I mars 1969 kulminerade dessa i en mindre militär sammanstötning vid gränsfloden Ussuri.

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Sovjets ledare var revisionister och hade blivit socialimperialister och deras ”fredliga samexistens” med imperialismen sågs som ett svek mot Kinas egen existens. Trots att Mao själv alltid varit kritisk till Josef Stalin agerande när det handlat om KKP:s politik angreps av taktiska skäl också Nikita Chrusjtjovs försiktiga uppgörelse med Stalintiden.

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Även i Sverige föll en bit bort av det gamla Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Starkt influerade av maoismen och i samband med SKP:s  försiktiga orientering bort från Moskva och namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna bröt sig en mindre grupp av gamla medlemmar ut från sitt gamla hägn och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Det nybildade förbundet samlades kring sina stencilerade alster Marxistiskt Forum och Gnistan. Medlemmarna var inte många och upplagorna på deras tidningar var inte stora. Ett liknande uppbrott tio år tidigare (även då var motsättningarna mycket skarpa mellan Moskva och Peking) hade säkert passerat ganska obemärkt.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

En del rörde sig också åt rätt håll. Inte minst i Sverige ökade kritiken mot USA:s allt brutalare krig i Indokina. Många ville göra något själva, engagera sig i solidariten med framförallt Vietnams folk och dess militära kamp mot en avskyvärd imperialism.  KFML skapade samtidigt en solidaritetsorganisation i tiden. Det blev de Förenade FNL-grupperna (DFFG), som gav denna möjlighet.

I strid med SKP:s  pacifistiska budskap om ”Fred i Vietnam” betonades ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. DFFG vann snabbt terräng, tog in hela Indokina i sin plattform, och med sin tidning Vietnambulletinen, FNL-märken och insamlingsbössor utvecklades den till den största svenska folkrörelsen i modern tid med 200 aktiva lokalavdelningar i hela landet. En framgång som tveklöst påverkade hela den svenska arbetarrörelsen till en omsvängning när det gällde synen på USA:s roll i världen.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

Men KFML (som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP) höll från kuskbocken hela tiden hårt i tömmarna för det framgångsrika ekipaget. Inte i den ideologiska plattformen, men väl i DFFG:s ideologiska studiematerial, fick man på ett elegant sätt med sig sin och maoismens syn på Sovjetunionen som ”en socialimperialistisk stat”. En stor del av KFML:s många nya unga medlemmar rekryterades sedan i denna miljö.

Maoismens taktiska vänstersväng i internationell politik föll under dessa år av rörelse väl ut för KFML också när det gällde så avgörande händelser för svensk politik som Pragvåren och Maj 68 i Frankrike. Med sitt halvdana uppbrott från Moskva hade Vpk svårt att hantera Praginvasionen. Det egna stora och här hemma mycket ansedda broderpartiet i Frankrike hamnade på kollionskurs med den franska revolten Maj 68. Den tyske socialisten Karl Liebknecht hade talat om ”ungdomen som revolutionens stormsvala” och för Vpk:s del innebar det att Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) lämnade det egna boet 1970 för att sedan delas i Förbundet Kommunist (FK) med tidningen Röda Arbetet och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) med tidningen Stormklockan. Majoriteten i MLK var likt KFML maoistiskt präglat, men också på samma sätt inskolad i gammal stalinism. Minoriteten i FK var antistalinistisk men i synnerhet under sin första tid bar gruppen med sig en hel del maoistiskt tankegods.

Den svenska vågen av vilda strejker som inleddes med den oerhört omvälvande Stora gruvstrejken 1969-70 visade också för alla oss som engagerats i internationell solidaritet att klasskampen levde också i Sverige.  Genom träget solidaritetsarbete fick KFML nya kontaktytor och en del medlemmar också i traditionell arbetarklass.

Den svenska maoismen hade sin skördetid under åren kring detta decennieskifte. KFML byggde med organisatorisk talang upp bokförlag och bokhandelskedjan Oktober med som mest ett fyrtiotal boklådor runt om i landet. Veckotidningen Gnistan gick ut i en upplaga på som mest 14 000 ex. I början kunde inte ens de på egen hand framgångrika utbrytarna i KFMLr hejda expansionen. Bägge förbunden hade fortsatt tillväxt. ”Östans vindar härskar över Västan” hette det fortfarande i Kina och det gällde även för svensk vänsterradikalism. Ledarna bakom KFMLr (numer Kommunistiska Partiet) med sin veckotidning Proletären hade samma grundskolning i stalinism, de var stansade ur samma formar som sina kamrater i KFML. Frank Baude från ”errarna” och Nils Holmberg från KFML hade exempelvis varit politiska färdkamrater i många år. Här är inte plats för att reda ut alla skiljelinjer dem emellan, men bortsett från den inympade maoismen tog de olika strömningarna fasta på två olika stalinistiska epoker. Errarna tog fasta på den Tredje ståndpunktens vänstergir under tidigt 1930-tal. KFML betonade i stället de senare folkfronternas högerpolitik.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Själv väntade jag på att fylla tjugo år när kulturrevolutionen började storma fram. Min väg till radikal vänsterpolitik hade gått via en hel del kontakter, diskussioner och studier i Göteborgs anarkosyndikalistiska miljö och jag hade hunnit gå i en egen närkamp med stalinismens decennier av regelrätt politisk kontrarevolution i Sovjetunionen (studier) och kunde inget annat än häpna och faktiskt chockas över maoismens svenska företrädare. Visst. Det var helt rätt att både göra uppror och bombardera högkvarteret. Men för den som ville gick det också lätt att se att kulturrevolutionen inte alls handlade om social rättvisa. Blygsamma försök som gjordes, bland annat av arbetare i Shanghai att få till stånd rådsdemokrati i ”Pariskommunens anda” som det förkunnats under Kulturrevolutionens allra första skede slogs ner med skoningslöst våld. Personkulten kring Mao var avskyvärd och stick i stäv mot alla tankegångar i marxismen. Det var uppenbart att det hela var en kamp mellan olika byråkratiska partifraktioner med de breda kinesiska folklagren som de stora förlorarna. Ekonomin slirade baklänges. Över en miljon människor ska ha dödats. Miljoner andra förnedrat och förflyttas. Flera tusen av Kinas mest värdefulla artefakter från sin långa historia förstördes.

 

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Hur kunde så många unga människor, ofta ganska förnuftiga sådana, med tillgång till böcker och möjlighet till kritisk eftertanke, hamna i en sådan politisk idioti?  Det var svårt att förstå – och det är fortfarande svårt att förstå.  Minns I maj ett år i Göteborg. Tydligen ska det ha blivit något misstag när ”errarna” beställde sin I majknapp. Visst, det skulle ha varit ett porträtt av Mao, men måtten blev tydligen helt fel. Stolt fick ett tusental anhängare gå runt med en bild av Mao stor som en blaffig rödmanet på sina jackor. ”Vad gör det”, sa man till mig. ”Han är så stor”.

Mitt eget val blev att bli medlem i den lilla och organisatoriskt sköra men ideologiskt starka och modiga Fjärde Internationalen. Den enda internationella rörelsen med sitt ursprung i den gamla arbetarrörelsen som vid den här tiden kunde ge en något så när förståelse av det som skett och det som skedde runt om i världen och i Sverige. Tillsammans med några andra kamrater bildade vi 1969 gruppen Revolutionära Marxister (RM) som senare i förening med delar av Bolsjevikgruppen satte Revolutionära Marxisters Förbund på fötter. Föregångare till dagens Socialistiska Partiet.

Tillbakagången för den svenska maoismen började nog egentligen redan 1972 när USA:s president Richard Nixon helt överraskande besökte Kina och Peking. I det engelska språket har denna så oväntade diplomatiska manöver haft så stort intryck att begreppet ”Nixon in China” blivit en metafor som betyder att en politiker gör ett helt oväntat lappkast. Gustav Fridolin gjorde exempelvis en ”Nixon in China” när han var med och godkände regeringens nya flyktingpolitik. Även för Kinas del var besöket omskakande och runt om i världen fick olika maoistiska avläggare nu efterhand klart för sig att det var Sovjetimperialismen som var huvudfienden i kampen. I konsekvens med detta fick även svenska maoister nu försvara de mest absurda kinesiska ställningstaganden när det gällde utrikespolitik. Alltifrån ett stöd till Shahens Iran till Kinas och USA:s gemensamma försvar för Pol Pots Kambodja. Kina försökte till och med straffa Hanoi militärt när vietnameserna störtade Pol Pot genom att invadera en del av Vietnams nordliga provinser. Ett försök som dessutom blev ett fiasko. Andra såg Kinas avståndstagande från MPLA i Angola som ett fullständigt svek. I Kina pågick en lågintensiv terror ända fram till Maos död 1976.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

Det brukar sägas att segrarna skriver historien. För Kinas del innebär det i dag att segrarna valt att inte skriva alls. Åren efter den långa terrorn innebar att Mao på sätt och vis fick rätt. Deng Xiaoping som satts på undantag kom tillbaka och blev symbolen för den väldiga politiska rekyl och totala scenförändring som kom för att få i gång den nerkörda ekonomin. En utveckling som förmodligen påskyndades av just Kulturrevolutionens fiasko med många alltför radikala kollektiviseringsprojekt. Hans ord om att ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor” blev temat för den våldsamma privatisering som skett. Marknaden härskar om än under en hård partidiktatur.  Partiledningen kring Xi Jinping vill uppenbart inte uppmärksamma minnet av Kulturrevolutionens tragiska tio år. Detta trots att många av dem som i dag har makten själva drabbades på olika sätt. I första hand handlar tystnaden givetvis om att detta smutsar ner det egna partiet och dess historia. Partinamnet och partiets historiska verk ska förknippas med stabilitet och framsteg. Mao Zedong med den Långa marschen och den nationella självständigheten 1949. Inte med det katastrofala Stora språnget eller med den lika katastrofala Kulturrevolutionen. I andra hand var Kulturrevolutionen ett nationellt trauma som många miljoner människor helt enkelt inte vill hantera igen. Allt för många var inblandade.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

I Sverige är det inte så många människor som fortfarande letar runt bland de fallna resterna efter maoismens en gång så grandiosa parnass. Jan Myrdal finns kvar och tycks till en del ha gått ner sig i reaktionär nationalism. Hans positiva skrivningar om Marine Le Pens Nationella Fronten i Frankrike skrämmer. Men många som var med och ändå finns kvar har ett gemensamt grundackord som går igen oavsett om det gäller en Stefan Lindgren (en gång chefredaktör för Gnistan, numer Putins språkrör i Sverige) eller de forna maoisterna i dagens Kommunistiska Partiet. Det är ett grundackord där man i internationell politik underordnar eller helt nonchalerar klassmotsättningar och klasstrider i en stat för olika regeringars allianser mot det som betraktas som ”huvudfienden”. I sin egen uppgörelse med maoismen (två år efter Maos död och tolv år efter Kulturrevolutionens inledning!) skriver exempelvis Kommunistiska Partiet helt riktigt att:

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Men partiet kan ändå själv i dag försvara regimen i Iran eller Assadregimens blodiga diktatur med argumentet om att detta stärker kampen mot USA-imperialismen. Ränderna tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte är det bättre att vara Assads ideologiska fotsoldater i Sverige än att försvara 1980-talets militärjunta i Turkiet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den stora lögnen om Greklands skuld

.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tyska rasister bollar med fakta

Den tyska slasktidningen Bild slår upp stort att antalet kriminella handlingar begångna i Tyskland av invandrare uppgick till 200 000 under 2015. Slaskpress i England som Daily Express har trumpetat ut siffran på sin etta och franska högertidningen ”Valeurs actuelles” missade inte ”godbiten”.

Uppgifterna finns att hämta i en rapport från den tyska kriminalpolisen BKA. Enligt rapporten ökade antalet kriminella handlingar 2015 med 92 000 fall jämfört med 2014, alltså en ökning med 79,3%. Men de siffror som extremhögern bollar med visar i själva verket att de invandrade inte alls begår flera kriminella handlingar än genomsnittstysken, vilket också BKA stryker under i rapporten.

I de flesta fallen handlar det om småbrott som stöld eller innehav av falska identitetspapper. Antalet allvarliga brott anges i rapporten uppgå till 1 688, varav 458 våldtäkter. I en stor del av brottsfallen är offret också flykting. I 28 mordfall var 27 av offren flyktingar och en person infödd tysk.

Det är välkänt att man kan bevisa vad som helst med statistik. Det är också vad extremhögern gör. Det är inte bara Sverigedemokraterna som bollar med uppgifter om flyktingarnas ”kriminalitet”.

En ökning av antalet brott med 79,3 % på ett år låter skrämmande och bestickande. Men det ska ses mot bakgrunden att antalet flyktingar under 2015 ökade med 440 % jämfört med 2014, upp från 200 000 asylsökande till 1,1 miljon. I BKA:s rapport framgår att brott begångna av asylsökande svarar mot 1,7 % av samtliga brott i Tyskland. År 2014 begicks 6,8 miljoner kriminella handlingar i landet av vilka 116 000 begicks av invandrare.

Flera hundra flyktinganläggningar har angripits.

I sin rapport skriver BKA att de som flyr undan krig, syrier, irakier, och afghaner, begår färre brott än genomsnittligt i landet medan asylsökande från Kosovo och Albanien ligger över genomsnittet.

BKA drar därför slutsatsen att invandringen inte kan förklara den ökade brottsligheten i Tyskland och pekar samtidigt på att rasistiska brott mot flyktingar ökade med 24 % år 2014 och att 500 aggressioner mot flyktingar registrerades 2015.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Proletären delar både rubrik och redaktionell glädje med högerextrema Fria Tider…

Människor flyr i tiotusental i Syrien och ökar på de miljonhövdade skaror som redan tvingats i väg. Ryskt stridsflyg jagar och dödar människor helt urskiljningslöst. Först bombmattor därefter raketanfall. På samma sätt som en gång i Tjetjeniens Grosnyj handlar det om att Vladimir Putin väljer att använda massterror mot civila. Energin i den militära delen av offensiven är dessutom inte riktad mot Daesh (IS) och dess extrema så kallade kalifat utan mot mer sekulära och demokratiska rebellgrupper.

När bombflyget har gjort sitt skickar den desperata diktaturen Assad in extrema religiösa elitsoldater och miliser från Iran, Irak och Libanon för att döda det sista folkliga motståndet i ruinerna. Hans egna frontlinjer är vid det här laget sönderbrutna, uppluckrade och demoraliserade.

Högerextrema, ofta öppet nazistiska och antisemitiska grupper och partier över hela Europa hyllar unisont den hårda nationalistiska ledaren Bashar Assad och hans bödlar. De är också hängivna beundrare av Putin. Flera av dem har till och med skickat egna miliser till Syrien. Om än ytterligt små och med militära mått ytterligt enfaldiga har de ändå givetvis en mycket stor symbolisk betydelse.

Därför blev jag inte särskilt förvånad över att nättidningen Fria Tider i dag hyllar den syriska arméns stora framgångar. Jag kallar inte allt som rör sig högerut i den politiska terrängen för fascistiskt. Men tveklöst är denna tidning riktigt smutsbrun och grovt antisemitisk när det gäller ordval, värderingar och prioriteringar av nyheter.

Däremot borde jag givetvis ha blivit förvånad över att dess rubriksättning och den redaktionella yran över Assads bomboffensiv återfinns på ett nästan identiskt sätt i Proletären, Kommunistiska Partiets tidning. Nu blir jag ändå inte det eftersom det inte handlar om en tillfällig sinnesförvirring hos utrikesredaktören Patrik Paulov utan om en konsekvent linje där han – och det egna partiet – drivit samma uppfattningar under de fyra år som kriget/krigen i Syrien rasat.

Här hyllas stabiliteten och den starka staten. Det stolta namnet ”Proletären” till trots är det geopolitiska strategier som sätts i första rummet, stater och ledare som analyseras.  Hur det ser ut i Syrien med motsättningarna mellan kapitalister och proletärer har tidningens läsare aldrig fått veta. Bara en massa uppkok på gammal soppa hämtad från Putins propagandakanal Russia Today. Visst, Kommunistiska Partiet är inte smutsbrunt, inte heller antisemitiskt. Men att gruppen gör samma analyser och av dessa drar samma slutsatser som Fria Tider och dess gelikar när det gäller kanske vår tids mest avgörande politiska fråga. Det är illa. Riktigt illa.

Däremot är jag nu på samma sätt som under krigets alla fyra långa år uppriktigt förvånad över att Vänsterpartiet bara vänt ryggen åt hela frågan. Jonas Sjöstedt kan prata bra och länge om att Sverige ska erkänna Väst-Sahara. Men varför ett så starkt engagemang för det som i en relativ mening är en perifer internationell fråga samtidigt som han bara moltiger om Syrien?

Här en länk till en aktuell kommentar av den syriske revolutionären Joseph Daher:

http://peacenews.org/2016/02/12/all-the-international-powers-want-to-crush-the-syrian-uprising-joseph-daher/

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi!

Alexis Tsipras och hans parti Syriza har definitivt gjort en skarp U-sväng också när det gäller utrikespolitiken. Israels Benjamin Netanyahu och Egyptens Abdul Fatah al-Sisi är Tsipras nya vänner.

Det är sällan som vår intelligens där uppe i skallen låter den ena handen motarbeta den andra. Både reflexer och mer medvetna beslut ser till att våra händer samarbetar.

Detta upplevde jag inte minst i går när jag inte för ett ögonblick kunde släppa blicken från den ryske ekvilibristen Daniil Trofonov och hans tio fingrar när dessa under Nobelkonserten i Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert for fram över flygelns tangenter – ibland som vingslag från fjärilar, ibland som rasande trumpinnar…

Sak samma är det med våra politiska partier och deras inrikes- respektive utrikespolitik. Förr eller senare samarbetar både reflexmässiga ställningstaganden och medvetna beslut så att politiken blir sammanhängande och konsekvent.

På hemmaplan iscensätter Syriza den av kapitalet begärda massakern på välfärden, landets mindre jordbrukare drivs i konkurs och stora nationella tillgångar som flygfält och hamnar väntar på nya utländska ägare.

I utrikespolitiken har Syrizas försvarare tidigare försökt att skylla på sin lilla koalitionspartner, nationalisterna i De Oberoende grekerna. Utrikesministern Nikos Kotzias som i somras sa att grekerna måste ”lära sig att älska Israel” kom från denna reaktionära lilla juniorpartner liksom försvarsministern Panos Kammenos som bekräftat sin kärlek till Israel genom att fortsätta de militära samövningarna med denna nykoloniala apartheidstat.

Men nu kan gycklarna som försöker försvara Syriza kasta sina teatermasker. Vänster- och högerhand i den grekiska regeringen är helt samspelta. När Tsipras i slutet av november kom till Jerusalem, för att hjärtligt och mycket jovialiskt diskutera gemensamma ekonomiska projekt (”Greker och israeler har en naturlig samhörighet” hette det på presskonferensen), passade den forne vänsterledaren på att i ett storslaget politiskt finalissimo göra det som inte ens Washington vågat, alltså att i praktiken erkänna det annekterade Jerusalem, vilket ligger på ockuperad mark, som Israels legitima huvudstad: ”Det är en stor ära att få vara i er historiska huvudstad”, utbrast han underdånigt samtidigt som han signerade Netanyahus ”Gyllene gästbok”. Väl hemma i Aten tackade Tsipras för besöket genom att låta sin regering meddela att Grekland struntar i EU:s krav på att produkter från det ockuperade Västbanken inte får märkas med ”Made in Israel”.

Lägligt nog kom också Israels nära samarbetspartner, Egyptens al-Sisi, till Aten i tisdags. ”Ert besök inleder en ny period av nära samarbete mellan våra två länder”, underströk Tsipras. ”Nära band mellan Grekland och Egypten kan bli en katalysator för regional stabilitet”, menade han vidare och syftade då främst på gemensamma militära projekt ”i kampen mot terrorismen”. Al-Sisi för sin del betonade förnöjt att Grekland på “ett uppriktigt sätt fört Egyptens röst (åsikter) vidare till våra europeiska vänner”.

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi! Inrikes- och utrikespolitik i en samspelad reaktionär symfoni.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Belgiens arbetare säger nej till krispolitiken.

Det regnade till och från och ändå var demonstrationen kilometerlång. Den fackliga mobiliseringen mot högerregeringen i Belgien blev en enorm succé. I flera timmar defilerade fackligt anslutna på Bryssels gator.

Demonstrationen avslutades vid Södra stationen där en jätteskärm angav att ”Ungdomen står upp mot åstramningspolitiken”.

Hur många deltog? Det är svårt att avgöra eftersom demonstrationen tog en ovanlig marschväg. Men det var minst 100 000. Polisen angav 81 000 demonstranter. Vanligtvis ska man dubblera polisens siffror för att komma nära sanningen. Men i dag verkar det som att fackföreningarna och polisen är mer eller mindre överens eftersom facken annonserar 100 000. Själv har jag svårt att värdera antalet deltagare eftersom demonstrationen tog en väg som aldrig använts förut. Så jag litar på fackens uppgift om 100 000 deltagare.

”Alla tappar fjädrarna. Gör motstånd nu!”

Antalet deltagare var en stor överraskning och gick emot alla prognoser om passivitet och ovilja att på nytt förlora en dagslön. Bedömningen att det skulle bli en facklig demonstration med bara de närmast sörjande i leden visade sig helt felaktig. Den baserade sig på utgången av den enorma mobiliseringen under oktober till mitten av december 2014. Då mobiliserade den fackliga fronten till ett antal regionala strejker och demonstrationer som kulminerade med en 24 timmars generalstrejk och en massdemonstration i Bryssel med också över 100 000 deltagare.

”Bort med tassarna från strejkrätten”, ”Frysta löner? De anställda förlorar”, ”Tillsammans stoppar vi den sociala nedrustningen” manar flamländska medlemmar i den socialistiska fackföreningen. Som alltid fanns den stridbara fackklubben på Caterpillar med i leden.

Då fanns det en kampvilja för att gå vidare och utlysa en obegränsad generalstrejk för att tvinga regeringen till reträtt. I stället proklamerade de fackliga ledningarna att strejkerna hade skapat utrymme för förhandlingar med regeringen om de antisociala motreformer som redan hade antagits av parlamentet och som regeringen klargjort att det inte gick att förhandla om. Många lokala fackliga ledare och aktivister visade sitt missnöje med facktopparnas reträtt.

Gott humör och musik saknades inte.

Det facket då ville förhandla om var beslut som regeringen lotsat igenom parlamentet och som regeringen förklarade icke förhandlingsbara. Det gällde i första hand höjningen av pensionsåldern till 67 år och ett engångsstopp för indexeringen av lönerna. I Belgien är lönerna automatiskt indexerade till inflationen. Om inflationen överstiger 2 procents lyfts lönerna upp med samma procentsats. Regeringen hade beslutat att en indexanpassning skulle hoppas över vilket motsvarar en lönesänkning på 2 procent. Även andra regeringsbeslut rörande vården, undervisningen och arbetslösheten fanns med på de fackliga organisationernas lista över vad som måste omförhandlas.

”Det här är inte (ännu) en barrikad” varnar artisternas fack.

I dag ett år senare kan de fackliga organisationerna konstatera att ingenting uppnåtts av de fackliga topparna. Det är bakgrunden till den nya våg av mobiliseringar som nu väntar. Demonstrationen i Bryssel var upptakten till en rad planerade regionala strejker och demonstrationer. Det stora problemet är att ledarna för det kristdemokratiska CSC och det socialistiska FGTB sagt att målet med mobiliseringarna är att tvinga regeringen till nya förhandlingar. Det vill säga samma taktik som i fjol som visade sig leda till noll och intet vad gäller konkreta resultat. Regeringen vägrade helt enkelt att förhandla med hänvisning till att åtgärderna redan antagits av parlamentet.

”Låt inte de rika komma undan”, kräver föreningen för en rättvis beskattning.

För många lokala fackliga ledningar och fackliga aktivister är de nationella fackliga ledarnas hållning obegriplig. Det speglades i demonstrationen där krav på regeringens avgång, rop på en generalstrejk till ”finish” och stopp för de nyliberala motreformerna som hotar det omfattande sociala välfärdsnätet som fortfarande finns kvar, mycket tack vare den stridbara belgiska arbetarklassen.

Under pariserhjulet avslutades demonstrationen. Hjulet är samma hjul som tidigare stod i Paris och som i fjol köptes av Bryssel.

I fjol kunde de fackliga ledningarna avsluta mobiliseringen när Jul och Nyår närmade sig med hänvisning till att låta ”social fred” råda under festligheterna. En majoritet av de arbetande var nog överens med den taktiken. Men många hade siktet inställt på att fortsätta kampen efter helgerna. Det blev inget av med det eftersom hoppet om förhandlingar som CSC och FGTB höll fram satte stopp för den stora strejkvåg som förgått helgerna.

En och annan grekisk flagga syntes i leden, som här trängs i utförbacken på Rue des Alexiens, bara ett stenkast från min bostad.

Det finns en stor risk för att ett liknande scenario spelas upp de kommande månaderna. Många regionala strejker är redan utlysta, bland annat stannar tågtrafiken inom ett par veckor. Andra sektorer följer. Men den stora frågan som CSC och FGTB inte svarar på är vad ska man göra om regeringen inte ger med sig?

En varmkorv säger man inte nej till i Bryssel

En veteran i de fackliga demonstrationerna. Labben bryr sig inte ett dugg om alla smällare som slängs lite överallt. Cool.

De blås fackförening (libarala fackförbundet) var också med och krävde en ekonomi som sätter människan i centrum och inte kapitalet.

Metalls flamländska förbund vill inte vara ”mjölkossor” och häcklar de flamländska nationalisternas ledare Bart De Wever

Vårdsektorns fackliga medlemmar slöt upp massivt

Rött, gröt och blått i en skön enhet.

De offentligt anställda är alltid med.

Med blåsinstrument lyfts stämningen.

Den kvinnan känner vi igen.

Belgiens mjölkbönder visade sin solidaritet med demonstranterna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Syriza segrade – men ingen dansande Zorba syntes på Atens gator…

I det grekiska valet segrade vänsterpartiet Syriza och dess karismatiska ledare Alex Tsipras i kampen om regeringsmakten över gamla högerpartiet Ny Demokrati.

Med närsynta parlamentariska glasögon kan detta givetvis läsas som att det nu väntar en skördetid för vänsterpolitik i Grekland. Med hela sju procents försprång över det så korrupta och misskrediterade politiska etablissemanget och med det lilla nationella högerpartiet Oberoende greker som en politisk dvärg i en kommande regeringsbildning borde nattens firande på det berömda Syntagmatorget ha varit en klang och jubelföreställning utan dess like.

Men så var det inte. Visst. Segern räckte för tillräckligt med jubel för att media skulle få sina bilder. Men det var mycket glest framför alla kameror, bara några hundra människor i jämförelse med de tusentals människor som dansade på torget efter folkomröstningen 5 juli eller efter det tidigare segervalet i januari.

Många av de som en andra gång röstade fram Syriza till ett segerval ville inte ha tillbaka den korrupta högern i regeringsställning. Tsipras och hans gruppering i Syrizas ledning hade ”trots allt försökt sig på ett motstånd mot trojkan”. De hoppas säkert också att partiet ska leva upp till sina vallöften om att göra slut på det mygel och den korruption som i så många år har frätt sönder den grekiska statsapparaten. De grekiska väljarna är också rädda för att bli ett land där dörrarna stängs till det övriga Europa. De vill inte bli ”ett andra Albanien”.

Men samtidigt vet alla att det inte blir någon skördefest på bra många år. Med Syriza och Tsipras vid makten har EU fått en garanti för att Greklands tredje brutala åtstramningsavtal ska fullföljas. I Bibeln fick vi läsa om att ”Josef i Egyptens land berättade för Farao att hans drömmar innebar att det först skulle komma sju goda, feta år och därefter sju svåra, magra år”, en profetia följd av det visa rådet att under de goda åren samla på sig så mycket mat att landet skulle överleva de nödår som väntade.

För Greklands del, om det nya avtalet kommer på plats, kommer det i stället att i dess framtida politiska mytologi berättas om hur de första sju svåra åren under trojkan kom att följas av sju år med än värre umbäranden! Löner, pensioner och sociala förmåner kommer att kapas. Den relativa anställningstryggheten anpassas till anglosaxisk arbetsmarknadsliberalism. Gemensam egendom realiseras till privata ägare under EU:s förmyndarskap. Småskaligt jordbruk och fiske utraderas…

Det var därför det var mycket smolk i de fåtaliga bägarna vid Zyrizas segerfest och inga efterföljare till den dionysiska Zorba som dansade fram i grekiska glädjedanser på Syntagmatorget.

Om Syriza var valet segrare så var den parlamentariska demokratin dess stora förlorare. Inför valet har en stor uppgivenhet brett ut sig, en besviken resignation. Av 9 817 173 röstberättigade väljare var det bara 5 551 584 eller så lite som 55 procent som gick till valurnorna. Trots att Syriza nära nog behöll sin procentandel av väljarna från januarivalet förlorade partiet ändå 324 641 röster! Ny Demokrati som trots sin andraplats slog klackarna i taket tappade på ett liknande sätt 196 885 röster. Nynazisterna i Gyllene Gryning ökade aningen, från 6.28 till 6.99 procent, men förlorade ändå 9 532 röster. Det gamla stalinistpartiet KKE ökade på samma sätt marginellt från 5.47 till 5.55 procent samtidigt som rösttappet blev 37 609 avgivna valsedlar.

I det främsta syftet att parlamentariskt eliminera den egna vänsteroppositionen valde Tsipras och kretsen kring honom medvetet att utlysa nyvalet utan utlovad beslutande partikongress och med en rekordsnabb valrörelse mitt under den grekiska semestern. Viktigt var också att valet skulle ske så snabbt att väljarna ännu inte hann känna de rapp som väntar in på nakna huden.

Valresultatet i Grekland. Uppifrån och ner. Syriza, Ny Demokrati, Gyllene Gryning, PASOK, KKE, To Potami (Floden), Oberoende greker, Centerunionen, Folklig Enhet, Antarsya,

Med denna målsättning lyckades de väl. Syrizas vänster tvingades till en förtida utbrytning för att inte förlora sin politiska identitet, och den nya rörelsen/partiet Folklig Enhet hann inte ens under de få veckor som stod till buds att organisera egen konstituerande kongress. Inte heller hann man ända fram i diskussionerna med vänsterkoalitionen Antarsya om en gemensam lista i valet. Partiet fick gå fram i valrörelsen utan pengar och egentlig organisation, agitationen fick byggas upp av tillfälliga kommittéer och kunde inte heller räkna med ”nyttiga röster” i det val mellan Syriza och Ny Demokrati vid regeringsmakten som i enlighet med Syrizas (och medias) strategi blev valrörelsens fokus. Till säkert stor besvikelse för de nya rebellerna (och för mig) snubblade de också med sina 2.86 procent på tröskeln till den riksdagsspärr som finns. Antarsya var för sin del en bra bit ifrån trots att man ökade från 0.68 till 0.85 procent och faktiskt också i antal röster med 4 097.

Detta innebär att det nu bara är det extremt sekteristiska KKE som representerar ett nej till trojkan i parlamentet. Ett parti från vars ledarskap det osar sekterism om snart sagt varje beslut. Framgångar för arbetande människor och andra utsatta mäts bara i förhållande till framgångar för det egna partiet.

Det är naturligtvis meningslöst att spekulera allt för närgånget i framtiden. Men klasskampen har en logik som med förfärande fart kan passera både parlamentariska beslut och förväntade resultat från EU: s för tillfället mycket nöjda institutioner. Grekland har en tradition av att snabbt förkasta de regeringar som tar ansvar för reaktionär borgerlig nedskärningspolitik. Alex Tsipras ska nu ta ansvar för att rappa det egna folket över ryggen, han ska genomföra det skräckscenario för Greklands ekonomi som Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble har regisserat och även om vi inte vet någonting om formerna för detta är det ingenting som  talar för att detta kommer att ske utan socialt och politiskt motstånd.

I fredags, vid Syrizas avslutande valmöte, hade en rad av Europas föregivna vänsterpolitiker valt att stå arm i arm med Tsipras på scenen. Där var Pablo Iglesias från Podemos, Franska Kommunistpartiets Pierre Laurent, Gregor Gysi från Die Linke samt Ska Deller från De gröna i Tyskland. Samtidigt valde de sida i de grekiska klasstrider som väntar – och på så sätt också i sina egna länder liksom för Europa i sin helhet. De vände medvetet ryggen åt Folklig Enhet och varslade därmed socialister världen över var de själva har för rörelse i politiken. I partier som Podemos eller Die Linke finns det bland dess aktivister många som vägrar att följa med i dessa ställningstaganden. Jag är dessutom övertygad om att både många av Syrizas medlemmar och väljare kommer att ruskas om ordentligt och tvingas till snabba förflyttningar av sina positioner. I Sverige blir det spännande att se hur Vänsterpartiet kommer att förhålla sig till den scenväxling som skett och den som kommer att ske i Grekland. Vilken politik vill man själv identifiera sig med? Med Shäubles och Tsipras åtstramningspolitik eller med det grekiska folkets motstånd?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,