I Australien 2005, på en av sina sista utlandsresor som statsminister och långt borta från den svenska verkligheten, överraskade Göran Persson stort genom att i ett infall helt plötsligt avslöja för TT att hans socialdemokrater och de borgerliga partierna vid beslutet 1994 faktiskt hade svindlat oss löntagare med en historisk försämring av det svenska pensionssystemet.
Expressen för åtta år sedan…
”Det kommer att leda till upprörda känslor när folk inser hur förändringarna slår. Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”, sa han i sitt förtroliga samtal med TT. Där på andra sidan jordklotet, på besök i vår antipod med märkliga pungdjur och myrpiggsvin i sikte, var det som att han för en stund trodde att ingen därhemma skulle få reda på vad han egentligen tyckte om det pensionssystem han själv sjösatt. Folkpartiets Bo Könberg, som tillsammans med socialdemokraternas Ingela Thalén hade varit plogbill i projektet, blev mycket upprörd över att statsministern för en stund hade ”tänkt högt”. ”Perssons uttalande är ett mysterium”, var ett av hans omdömen.
I dag när det snart gått tjugo år sedan det gamla pensionssystemet gick i graven börjar många inse att det var den ekonomiska tryggheten på gamla dar som man sa farväl till. Perssons spådom infrias. Våra pensioner bestäms inte av hur mycket vi tjänat under de år som vi arbetat utan korrigeras fortlöpande i förhållande till aktiebörsernas välbefinnande. Pensionärerna är som flarn i vinden, helt utlämnade till en spekulativ marknad.
Enligt uppgifter från Pensionsmyndigheten till Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga var en inkomstpension 2008 före skatt i snitt cirka 10 300 kronor. Efter nästa års sänkning av pensionerna kommer nivån att stigit med 180 kronor eller 1,7 procent till 10480 kronor, vilket betyder att inkomstpensionären, efter inflation, har tappat i köpkraft. År 2018 kommer inkomstpensionen enligt Pensionsmyndighetens prognoser att ha stigit till 11840 kronor. Det motsvarar en ökning på 1,4 procent per år, vilket är långt under den förväntade utvecklingen för inkomsterna.
På tio år (med en inflation på sammanlagt kanske 20-25 procent) förväntas alltså snittpensionen bara öka med futtiga 1 360 kronor i månaden. Före skatt. Mellan åren 2010–2018 tror man att socialdemokraternas och alliansens hårda inbromsningar innebär att inkomstpensionerna sänks med totalt cirka 85 miljarder kronor före skatt. För en genomsnittlig pensionär rör det sig under samma period om cirka 47000 kronor i minskad pension.
I två historiska val på 1950-talet lyckades socialdemokraterna både att genomföra och försvara ett bättre pensionssystem för oss löntagare, det så kallade ATP-systemet. Sedan rev man själva upp det tillsammans med borgarna…
Enligt de opinionsundersökningar som gjorts känner sig 70 procent av Sveriges pensionärer ekonomiskt otrygga inför framtiden. Men ännu har vi inte sett den ”folkstorm” som Göran Persson befarar. Pensionärsorganisationerna med PRO i spetsen har välbetalda politiker från de partier som sålt ut oss i sina ledningar och de är självklart lojala med sina gamla partikamrater. Gnäller lite om att konstruera en ny broms men ifrågasätter inte pensionssystemets koppling till börsen. Men landets 1,6 miljoner pensionärer eller 17 procent av befolkningen, utgör ändå hela 28 procent av valmanskåren, vilket gör att frågan är lättantändlig under ett valår.
Vänsterpartiet, som inte medverkade till pensionsöverenskommelsen 1994, har här en möjlighet att profilera sig med riktigt skarpa konturer. Det finns ingen anledning att fika efter en plats i en socialdemokratiskt ledd nyliberal regering genom att ligga lågt i denna och andra frågor. Det är dags att lätta på bromsarna, att gasa på och kräva att hela det katastrofala pensionssystemet rivs upp.
Bennys och min gamla debattartikel i Aftonbladet i frågan står sig fortfarande bra: Den stora pensionsbluffen
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, pensionssystemet, pensionsbromsen, ATP, PRO,