I går skrev Göteborgs-Postens Britt-Marie Mattsson om Carl Bildt och hans vägran att skriva under ett ställningstagande i FN mot kärnvapen. Förr hade man kunnat skriva att hon vässat pennan ordentligt och kört upp den rakt i hans veka liv:
”Carl Bildt är generationssamtida med mig. Han borde veta och förstå. Och minnas rädslan som vi som barn delade med hundratals miljoner människor som fruktade kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet vid missil-krisen 1962. Ändå raljerar han om ”fred på jorden” och twitterslirar sedan det uppdagats att Sverige tillhör det fåtal länder som nyligen inte undertecknat manifestet mot kärnvapen. Han tycks gilla att han av medierna får personifiera beslutet. Statsministern håller tyst, koalitionspartierna invänder lite lamt, oppositionen mumlar tamt. Medierna hänger på när han ironiserar över att det av honom ratade Ekot i Sveriges radio tydligen känner sig finare än Ring P1 som han överraskande ringt upp. Kärnvapnen ersätts av en medie-debatt om hur svårintervjuad Bildt är.
Men för Bildt fungerar twitterknepet. Huvudfrågan försvinner bort. Ett självklart svenskt ställningstagande mot kärnvapen är inte så enkelt som det ser ut. Nato är en försvarsallians, dominerad av USA, med kärnvapen. Där vill Folkpartiet gå med och Carl Bildt trycker på för moderaterna. Nej till atomvapen gör ett svenskt medlemskap omöjligt. Bildt twittrar vidare och slipper debatten. Och snart hörs de överlevande japanska offrens röster inte mer.”
Han twittrar, fnittrar och fjantar med rundgång till Ring P1 i stället för att låta sig intervjuas i Dagens Eko och slipper på så sätt att seriöst diskutera varför han alltid anpassar Sveriges utrikespolitik efter Vita husets dagordning. Nämligen hans egen heta önskan om att få in Sverige i NATO.
Det är detta som också ligger bakom dagens utspel om att svensk trupp ska vara kvar i Afghanistan även efter 2014. Bakgrunden är givetvis att USA vill ha hjälp med att behålla ett strategiskt fotfäste i landet. Men elva års fiasko blir inte bättre av att förlängas några år till.
En uppgörelse om ett fortsatt svenskt deltagande i kriget är inte möjligt om socialdemokraterna tvärt avvisar Bildts trevare. Det som vi väntar på är alltså ett snabbt nej från Stefan Löfvén. Inget slir av vilket slag det än må vara!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, Afghanistan,