-Araberna måste bort. Men vi behöver ett passande tillfälle för att det ska ske, som ett krig exempelvis, skrev den israeliska statens grundare och förste premiärminister, David Ben-Gurion, redan 1937.

Krig blev det och över en halv miljon palestinier drevs på flykt från hem och gård. Än idag lever de, deras barn och barnbarn i flyktingläger, öppna fängelser som Gaza och i bantustans på Västbanken. Myten att Israel skapades på ett land utan folk för ett folk utan land vårdas aktivt av den sionistiska rörelsens mest extrema anhängare. Att stora delar av den odlingsbara mark som den nya staten la under sig tillhörde palestinska bönder sedan generationer tillbaka förnekas eller skjuts åt sidan som ovidkommande, man kan inte göra omelett utan att krossa ägg.

Att den israeliska regimen inte erkänner några gränser bevisar att ockupationen av Västbanken inte är en militär ockupation efter ett krig. Det är ett kolonialt projekt med mål att ta så stora landområden som de lokala styrkeförhållandena och det internationella samfundet tillåter. Den medvetna bosättningspolitiken kan inte förklaras på annat sätt. Att skriva under internationella avtal och delta i fredsförhandlingar och samtidigt helt ogenerat bygga vidare på ockuperad mark är en medveten taktik som helt bygger på det tysta samförståndet från Vita Husets sida. Det var exemplevis vad Bush lät förstå i det hemliga brev han sände Ariel Sharon 2004.

De ”fredssamtal” som pågår mellan Oelmerts regering och Abbas PLO är bara ett skådespel som aldrig kommer att leda till bildandet av ett fritt Palestina, inte ens på de 22% av det Palestina som fanns 1948 och som erbjuds palestinierna i dag. Orsaken ligger djupt rotad i den sionistiska rörelsens vägran att erkänna några andra gränser än Medelhavet och Jordaniens. Däremellan finns det Stor-Israel som allför många drömmer om i dagens Israel. Genom att påtvinga palestinierna i de ockuperade områdena bedrövliga levnadsvillkor söker Tel Aviv att lösa en del av det ”transferproblem” som ingen riktigt vill tala öppet om. Allt fler palestinier som kan ger sig av till andra länder. Ja det finns till och med en ”arbetsförmedling” som informerar om vilka möjligheter som finns på annan plats. Men detta kan inte lösa problemet att det i Israeliska högerns ögon fortfaranade finns alldeles för många palestiner i Israel och i de ockuperade områdena.

Det är med det som bakgrund som det inte är nojja att varna för ett nytt krig utlöst av Israel för att med Ben-Gourions ord uppnå målet: ”araberna måste bort”.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Politik, USA, Ben-Gourion, 1948