I SVT:s kulturnyheterna försökte K-G Bergström än en gång att uppträda som politisk siare eller som någon sorts orakel – inte från Delfi – utan från TV-soffan. Denna gång var han satt att recensera Kjell Östbergs första bok i den biografiska duon om Olof Palme, ”I takt med tiden”.

Samtidigt var de stora tidningsdrakarnas vassare kommentatorer ute i spalterna med sina bedömningar. Aftonbladet publicerar en i alla avseenden mycket generös recension av Ann Charlott Altstadt. Kanske inte så konstigt. Tidningen kultursida är domäner där Östberg både uppmärksammats och uppskattats i andra sammanhang. Men även seniorerna i klassen är berömmande. Först Dagens Nyheters Barbro Hedvall:

I takt med tiden förmedlar inga omvälvande nyheter, men Östberg har gjort en imponerande forskningsinsats som kompletterar och komplicerar bilden av en man som fortfarande, tjugotvå år efter sin våldsamma död, väcker starka känslor.

I takt med tiden följer det spåret, metodiskt och noggrant. Ibland bryter författarens eget vänsterperspektiv igenom; tonen är lätt förebrående i avsnitten om den unge Palmes proamerikanska attityder. Men tack vare Kjell Östberg träder Olof Palme äntligen fram i biografisk och politisk helfigur, befriad från fördomar och myter. Det är stort.

Per T Ohlsson från Sydsvenska Dagbladet är också full med lovord:

Var Olof Palmes hemlighet hans unika förmåga att läsa sin tid? Ja, lyder professor Kjell Östbergs slutsats i den första imponerande delen av hans biografi: ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969″(Leopard).Här kan man verkligen tala om arkivdykning: i det stora Palmearkivet (bara breven är cirka 100 000!) och i andra in- och utländska arkiv. Så är också skildringen utförlig – släktbakgrund, studier, studentpolitiken, tjänsten på försvarsstaben, anställningen hos statsminister Tage Erlander, partiengagemangen, avancemanget i kanslihuset, statsrådsposterna – allt finns med.

K-G Bergström far efter helt andra ord i SVT:s Kulturnyheterna. Visserligen menar han att Östberg grävt på ordentligt i amerikanska arkiv – men i övrigt så är inte boken ”bland de bättre biografier” han läst. Varför? Jo, menar Bergström: ”När det känns som om perspektivet inte är självklart utan att man ska behöva fundera över var författarna står politiskt” då blir det galet. Han säger också att han ”läst jättemånga bra amerikanska biografier där man aldrig har behövt göra detta”. Sedan harklar han fram en radda om att författaren ”finns långt ut på den yttersta vänsterkanten”, alltså väldigt långt ifrån Bergströms egna borgerliga föreställningar om livet – och historien. I sak menar han att Östberg glorifierar 68-rörelsen och övervärderar dess betydelse för opinionsbildningen och för Palme själv. Den åsikten kan man naturligtvis ha även om den inte delas av seniorerna i branschen. Men egentligen menar Bergström att forskare bara ska ha ett borgerligt perspektiv – alltså att de ska leva i hans egna vanföreställningar om livet. För han kan väl inte mena att författarna till de amerikanska biografiska bestsellers som han har på nattduksbordet saknar perspektiv? Att dessa biografier bara är produkter där man kört samman historiska data i en computer och sedan tryckt ut alstren? Eller att jag – långt ut på den socialistiska vänsterkanten – inte skulle kunna ha någon behållning av en biografi över låt säg Trotskij bara för en författare själv i det stora hela håller sig med borgerliga värderingar? Eller ska jag döma ut Bergström när han själv kommenterar den borgerliga alliansens politik – bara för att han själv är fången i en borgerlig ideologi? Dessutom – är det inte för tidigt att säga att Kjell Östberg – i den första delen av sin biografi övervärderar 68-rörelsens betydelse? Boken slutar 1969 och då hade effekterna av denna rörelse, vars starkaste drivkrafter var den stora gruvstrejken 69-70 samt det ständigt pågående Vietnamkriget knappt börjat påverka idéerna i samhället.

Kulturnyheternas inslag snubblar också i ingången. Där presenteras Bergström stort som ”SVT:s kommentator och en som också har träffat Olof Palme flera gånger”. I själva pratet avfärdar Bergström sedan Palmes betydelse: ”Han var inte så jättefantastisk som man ibland tror i debatten”. Varför var det då så märkvärdigt att ha träffat karln att man behövde understryka det för att ge lite glamour åt Bergström? När han ändå är i farten passar han dessutom på att avfärda den tidigare politiska journalistiken på TV: ”Den hade ingen storhetstid under hans (Palmes) tid”. Ja, det är nog så att vad Bergström säger är: ” Egentligen är det bara jag som är stor”…

Oraklet i Delfi satt på en trekantig pall och andades in de svavelhaltiga ångor som hela tiden spyddes upp ur en underjordisk källa. Snurrig i huvudet svamlade han sedan ut en radda med osammanhängande meningar som det krävdes en hel flock med heliga präster för att uttolka.

Riktigt så illa är det inte med Oraklet i SVT. Men nästan.

Intressant?

Bloggat: Jinge, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Palme, Kjell Östberg, K-G Bergström, 1968,

Hon sågs som en omutlig hjälte av miljöaktivister världen över. I går hoppade Marina Silva av från Lulas regering i protest mot att hennes planer för att bevara Amazons skogar trampas under fötterna av Lula och hans business-vänliga ministrar, de flesta går i agroindustrins ledband.
Lula talar vitt och brett om att bevara Amazonas men för en politik som går åt rakt motsatta hållet. Hundratals kvadratkilometer skog skövlas varje dag för sojaodling och boskapsuppfödning.
Den definitiva brottet med Lula kom när presidenten nyligen antog en omfattande plan för ”ekonomisk utveckling” av Amazonas. I praktiken ger planen storindustrin fria händer att skövla skogen. Samtidigt fråntogs Marina Silva ansvaret för en ”hållbar utveckling” i regionen. Uppgiften gick till en affärsvänlig kollega i Lulas regering. Därmed blev Marinas enda funktion att vara fikonlöv för Lula och den vansinniga attacken på en av världens sista regnskogar.
Hennes avhopp gör henne heder. Hon hade redan tvingats till alltför många komromisser i enighetens namn. Kapitalistisk utplundringspolitik blir inte bättre av att den leds av en före detta fackföreningshjälte.Too much is too much.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, miljö;Amazonas, Lula, Brasilien, regnskog, agrobusiness, Marina Silva

Det är verkligen upp-och-nedvända världen. Shejkerna i de Förenade Arabemiraten och Oman som badar i olja ska bygga fyra nya kolkraftverk. Nej du läste inte fel; fyra nya kolkraftverk. Trots att det inte finns ett gram kol att hämta upp ur den arabiska halvöns underjord. Men varför? I grunden handlar det än en gång om kapitalismens oerhörhörda slöseri med naturresurser därför att dess drivkraft är profit, profit och åter profit. Åt helvete med naturen. ”Efter oss kommer flugorna” som man säger i Bryssel.
Så här fungerar det. Emiratens elproduktion sker i dag i gasdrivna elkraftverk. Dagens produktion räcker inte längre till att möta elbehovet i den tunga industri (aluminium och petrokemi) och framför allt i de internationella lyxköpcentra med lyxhotell som de bygger för att ta emot världens jetset i en miljö värd gästernas renomé. Gasen som emiraten producerar används också i allt större omfattning till att pumpas in i oljefält för att öka produktionen av olja. Gasen räcker helt enkelt inte till för att möta det internationella jetsetets krav på lyx och luftkonditionering och oljeproduktionens krav. Och varifrån kommer kolet? Med långa transporter från Kanada och Kina, transporter som spyr ut CO2. Emiraten lovar dock att kolkraftverken blir nollutsläppare av CO2. Den ska skickas vidare till andra länder för lagring. Tro det den som vill.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Olja, Emirat, Lyx, Jetset, Kolkraftverk, Miljö

I dag bär olivträden i Palestina sorgflor. Sionismen firar att det är sextio år sedan Katastrofen, Nakba, var fullbordad och staten Israel kunde utropas efter sin seger i Erövringskriget våren 1948. Under sin tid som utrikesminister på 1980-talet berättade den socialdemokratiske veteranen Sten Andersson att det inte var förrän på 60-talet som han insåg att det tidigare hade funnits araber i det Palestina där judarna hade grundat sitt Israel. Så var det även för många av oss som är något yngre. Under min barndom och mina tonår levde jag i föreställningen att det var de nyinvandrade judarna som hade fått öknen att blomma och att de stora och saftiga apelsiner som vi fick av mamma till jul kom från dessa fantastiska nyodlare i sina lika fantastiska kibbutzer.

Under decennier har sedan den palestinska motståndsrörelsen tvingat fram helt nya fakta. De myter jag fick höra som barn och tonåring var medvetna ideologiska konstruktioner för att radera ut det historiska minnet av ett helt folk. Men man möblerade inte bara om historiska ”fakta” och ideologier utan skapade samtidigt nya landskap. Där sionisterna valde att inte odla planterade man ofta parker eller skogar. I sin iver att vara så europeiska som möjligt planterade man framförallt barrträd i stället för att göra inhemska val. Det är därför skogar runt om i Israel i dag bara innehåller elva procent ursprungliga arter! Inte bara araberna utan också deras ekosystem skulle bort. I sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, berättar den israeliske historikern Ilan Pappe om detta. Om hur parker och gröna skogar, ofta turistmål, i själva verket är begravningsplatser för de byar som skövlades och eliminerades.

Ilan Pappe, belägger i sin källkritiska och ytterst väldokumenterade bok, den medvetna plan om etnisk rensning som judiska terrorgrupper genomförde 1948. Boken har getts ut på svenska av förlaget Karneval. Han är själv av judisk börd och hans forskning vid universitet i Tel Aviv blev till sist så ifrågasatt att han fick hyra ut familjens hus i Israel och söka sig till universitetet i Cambridge för sitt fortsatta arbete. I en intervju publicerad i Z-net 22 mars sa han:

Det sista jag skulle vilja göra är att vara en person som håller upp en spegel mot det egna samhällets ansikte och sedan säger: ”Titta hur fula ni är!”. En del människor tycker om att utmana och reta upp sina grannar. Jag är inte på det sättet. Jag skriver inte för att irritera människor och jag tycker definitivt inte illa om mig själv. Jag älskar också många människor i Israel och det var inget förräderi (det jag skrev). Men jag är historiker och detta är sanningen, på de enda sätt som jag kan se det. Den historieskrivningen handlar om förövare och brottsoffer och det är palestinierna som är offren. Detta sagt utan att idealisera palestinierna. Offren är inte alltid trevliga människor, men dom är fortfarande offer.

I samma intervju är Pappe helt entydig när det gäller lösningen på den nuvarande situationen. Våldet kan bara upphöra genom att ockupationen upphör och att bortdrivna palestiner ges rätten att återvända. Han menar att de flesta av hans vänner inte röstade på Hamas därför att de inte ville leva tillsammans med judar utan att därför att de såg Hamas som det bästa verktyget för att bekämpa ockupationen. Men hur är det med deras terror?

De anser inte att det handlar om terror. Fatah och Hamas använder den svages vapen därför att de inte har flyg och stridsvagnar. De är lika våldsamma som israelerna, varken mer eller mindre. De finns bara en enda skillnad och det är skillnaden mellan våldet från en ockupationsmakt och våldet från dem som bekämpar ockupationen.”

I stora delar av västvärlden anses Pappes slutsatser som extrema. I amerikansk media ses han nog snarast som terrorist. Den förre presidenten Jimmy Carter blev rejält smutskastad och sattes i medialt kylskåp när han i sin bok kallade Israel för en stat med apartheidpolitik. Opinionsförskjutningen i Sverige går däremot åt rätt håll och på Göteborgspostens kultursida i dag skriver biträdande kulturredaktören Gunilla Grahn-Hinnfors en bra krönika där hon ifrågasätter myterna kring den israeliska statsbildningen och manar till en diskussion om de byggstenar som för sextio år sedan la grunden till en judisk stat. Hennes enkla slutsats blir:

Efter 60 år är det dags att göra upp med de delar av den israeliska lagstiftningen och politiken som bygger på åtskillnad mellan judar och andra och låta Israel bli en öppen och demokratisk stat för alla sina medborgare.

Gör man det. Ja, då har också sionismen upphört att existera och det vore att komma en bra bit på vägen mot fred i Mellanöstern.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson,
I media: SVD1, SVD2, DN1, Guardian1, Guardian2
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Israel 60 år, Palestina, 1948, Nakba, Sten Andersson

Det är inte var dag man kan läsa i borgerliga finanstidningar och allraminst i The Financial Times att löneökningar inte är ett problem.

-Stigande löner är Europas minsta bekymmer, ståtade ändå som rubrik över en artikel i den brittiska finansdrakens tisdagsnummer. Nu var det inte ledarredaktionen som stod för artikeln utan Andrew Watt, som är huvudforskare vid det Europeiska Fackföreningsinstitutet. Institutets årsrapport slår hårt mot kraven på återhållsamhet i löneförhandlingarna och menar att det är inte löneökningarna som driver på inflationen och håller tillbaka den ekonomiska tillväxten.

-Högkonjunkturen 1999-2000 och den nyss avslutade högkonjunturen bröts inte på grund av en alltför rigid arbetsmarknad utan därför att spekulationsbubblor brast på finansmarknaden. Huvudkällor till bubblorna var: närsynt prioritering av aktieägarna, inkomstpolitik som favoriserat de redan rika och avreglering av finansmarknaden, står det att läsa i rapporten.

-Av deras redan minskade andel av nationalinkomsten ombeds nu de arbetande att med olika skattemedel bidra till att minska bördan för de som varit giriga och ekonomiskt lättsinniga, fortsätter rapporten. Det finns mer guldkorn att hämta.

-Politikerna oroas över löneökningarnas inverkan på konkurrenskraften. Men medan lönerna oftast bara går upp med 2.5 till 3.5 procent har euron stigit(i förhållande till andra valutor, min.anm.) med 20 procent på fyra månader.

-Centralbankerna kan inte bekämpa den importerade inflationen genom att minska den inhemska konsumtionen och priserna. Det vore som att kapa av höger arm när vänster skadats, bara för balansens skull. I den grad de inhemska priserna stigit beror det på profitjakten och inte löneökningarna. Lönekostnaderna per producerad enhet har konstant legat under inflationen i Europa, lönernas andel av nationalinkomsten har fallit.

Nog med citat. För den som vill kolla hela rapporten finns den att ladda ned på: http://www.elnep.org

Varje fackligt aktiv arbetare borde tipsa om rapporten till LO-toppen. En favorit att ha på nattduksbordet för Wanja Lundby-Wedin inför nästa förhandling.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, LO, Wanja Lundby-Wedin, löneökningar, inflation, euro,

Så här fyrtio år efter Maj 68 och den stora gruvstrejk, som lamslog Sverige under 47 långa dagar något år senare, samlades socialdemokraterna i går till ett toppmöte om arbetarklassen. Vad har arbetarrörelsen kunnat skörda under dessa år? Hur ser arbetarklassen ut i dag? Är den fackliga organisationsgraden i växande? Är kampberedskapen i trim? Hur ska vi äntligen få makt över våra liv? Ekosocialismen hur ska den få en plats i programmet? Vi vet att motståndaren är välorganiserad som man sa, då uppe i malmfälten för snart fyrtio år sedan. Brännande frågor som skulle kunna besvaras och kan besvaras. Men som dessvärre inte fick några svar eftersom denna ingress naturligtvis är fejk.

För vad var det som George Orwell skrev i Djurfarmen? Grisarna reste sig på bakbenen och snart kunde ingen se vem som var människa och vem som var gris? Ja, något i den vägen var det. En allegori som jag kom att tänka på i går när jag hörde att socialdemokraterna hade arrangerat ett grandiost toppmöte om jobben, där företagaren hyllades som arbetarpartiets förebild. Vi vet sedan förut vad Sahlin tycker. Mona är ”modäärn” och tycker att företagarna är hennes hjältar. Det sa hon i Göteborg samtidigt som hon lät bli att besöka blockadvakterna vid salladsbaren Wild´n & Fresh. Mona är politisk modist och syr upp det som passar och just nu är det Maud Olofssons ivriga bävrar, småföretagarna, som blivit ”modärna”. På toppmötet hyllades förtagandet och ”entreprenörsskapet som en livsstil” om och om igen.

Kanske har Sahlin kännt sig pressad av att organisationen Företagarna utsett Vänsterpartiets riksdagskvinna på Värmlandsbänken, Marie Engström, till sin favoritpolitker. Även hon tycker att det är helt okej att leva på andras arbete ( plundring av mervärdet ) bara det sker i småskaliga former. Förmodligen har Mona och Marie vilseletts av moderaternas retorik om ”det nya arbetarpartiet” och helt enkelt trott att alla företagare nu helt plötsligt är lediga. Ja, bara står där och väntar på att bli uppbjudna. Vi får se vad Mona och Marie kan ”leverera” när det blir allvar av och ministersocialismen en gång kanske stundar med en gemensam regeringsbildning. Men för dagen får de nog nobben. Så länge de ”envisas” med att köra med turordningsregler lär inte de små utsugarna tacka ja ens till de ivrigaste inviter. För övrigt var den största nyheten från gårdagens toppmöte med socialdemokraterna att man redan nu sviker vad som lovades under demonstrationerna mot regeringens försämringar av A-kassan. ”Det där med 80 procents ersättning blir bara ett tag, vi måste sätta en tidsgräns”, hette det i ett mummel från Östros i en radiointervju på P1. Alltså: Det blir en återställare. Men bara en. Den blir dessutom jäkligt liten.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: DN1, SVD1, SVD2, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, LO, småföretagare, gruvstrejken, abetare, Maude

 Den hand som är ute efter motståndsrörelsen, den handen kommer att huggas av, underströk Nasser Nasrallah i torsdags, när han kort och gott förklarade att besluten från Libanons regering att avsätta säkerhetschefen för Beirut Airport samt att förbjuda Hezbollahs telesystem var en krigsförklaring.

Dagen efter ”högg man av handen”. På bara några få timmar tog man fullständig kontroll över Västra Beirut och satte i praktiken två av 14:e marskoalitiones främsta ledare, Saad Hariri och Walid Jumblatt i husarrest. ”Nationen chockades” och ”i praktiken kollapsade regeringen”, skrev Times i går och kunde lakoniskt bara konstatera att ”amerikanska representanter gjorde uttalanden om stöd till en regering som egentligen inte fanns”…

Forsatta strider under de senaste dagarna har mer varit efterskalv till fredagens showdown i Beirut. Våldsamma uppgörelser, men ändå så lokala att de inte kan skaka om den radikala maktförskjutningen i Beirut. Bland annat har drusledaren Walid Jumblatts milis fullständigt slagits ut i regionen Aley uppe i bergsområdet öster om Beirut. I stället har den rivaliserande klanledaren Talal Arslan, allierad med Hezbollah, erövrat en större roll. I norra Libanon, främst i Tripoli, fortsätter konfrontationerna mellan alawiter ( en av Libanons 18 officiella religiösa samfund ) från oppositionen och milis från Hariris Future Movement.

I gårdagens Times fortsätter man att hårddra sina slutsatser:

Jumblatt sitter i sin trädgårdsterass med endast några familjemedlemmar och lojala pensionärer och har snabbt förstått innebörden i det nya politiska landskapet. ”USA har misslyckats i Libanon och det måste man medge”, säger han. Nu får vi vänta och se vilka nya regler som Hezbollah, Syrien och Iran kommer att sätta upp. De kan göra vad de vill”.

Visst, ett misslyckande. Men Times far nog för fort fram. De komplexa nationella och internationella styrkeförhållandena tvingar Hezbollah till stor försiktighet. Taktiskt balanserar rörelsen på ett rakblad. Premiärminister Fouad Siniora har inte gett hoppet om stöd från vännerna i Washington, Paris, Riyad och Cairo – och den amerikanska jagaren USS Cole har i dag som markering lagt sig i nära nog libanesiska farvatten. För övrigt kanske ett skäl för den svenska korvetten HMS Gävle att återvända till Libanon. I fjol seglade besättningen henne runt i dessa vackra vatten under hela sex månader, allt i syfte att för FN:s räkning stoppa vapensmuggling ( till Hezbollah ). Nu kanske korvetten djärvt kan dreja bi och gå upp reling vid reling med USS Cole för att stoppa en eventuell inblandning i Libanons inre angelägenheter…

Från svensk horisont kan det synas lite märkligt att så våldsamma konfrontationer kan utlösas av bråk kring beslutet att frånta Hezbollah organisationens eget telefonnät samt avskedet av säkerhetschefen vid Beirut Airport. Men i Israel är sprängkraften i dessa frågor uppenbara och logiska. Den kommission som man tillsatte för att analysera de egna bakslagen i julikriget för två år sedan, Winograd, var entydig i sina slutsatser. Hezbollahs militära framgångar handlade till en stort del om att Israel misslyckades med att slå ut motståndets interna kommunikation, dess säkerhetstjänst och ledningsstrukturer. Israeliska terrorbombningar förstörde över hundratusen bostäder och drev sjuhundratusen människor på flykt, men de lyckades inte slå ut Hezbollahs försvar. Israelisk media, som Haaretz, har de senaste dagarna bekräftat att Sinioras beslut att försöka komma åt Hezbollahs kommunikationsnät skett mot denna bakgrund och var noga övervägt. Den regering som Israel/USA/Egypten/Saudiarabien/EU och därmed Sverige gör sitt yttersta för att hålla under armarna hade helt enkelt som uppdrag att försöka desarmera Hezbollah genom att bokstavligen slita sönder motståndsrörelsens interna kommunikationsnät. När det gäller beslutet om att sparka Wafiq Shgeir vid Beirut Airport handlade det givetvis om att eliminera Hezbollahs kontroll över luftrummet, alltså att sätta stopp för organisationens möjligheter att kunna blockera Israel/USA från att använda flygfältet vid en invasion. Militäranalytiker (vad det nu är för lustigt släkte) säger i media att Hezbollah dessutom vill bibehålla kontrollen för att genom flygtransporter kunna ta emot nödvändigt försvarsmaterial från Iran. Efter Israels mord på en av Hezbollahs främsta ledare Inad Mughiyah, inne i Damaskus, sägs relationerna mellan den egna organisationen och Syrien vara spända och eftersom flyget då är den enda bra förbindelsen för länken till Teheran, blir det logiskt för Siniora och hans folk att försöka kapa den förbindelsen.

Hezbollah vann den första kraftmätningen efter denna svåra utmaning från regeringen. Om organisationen ska vinna på fall i nästa återstår att se. Ingenting tyder på att man skulle rygga tillbaka ens en centimeter. Bush är på väg till Mellanöstern och utlovade i dag ett utökat stöd till Siniora och den libanesiska militären. En panarabisk kommitté ska anlända till Beirut på onsdag – utan Egypten/Saudiarabien och Syrien – i ett försök att medla. Men allt detta blir skenhändelser och tåfjuttar om inte regeringen kan återta makten över Beiruts gator!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hezbollah, Nasrallah, Libanon, Israel, USA, Svenska flottan, Beirut

I onsdags förra veckan avsatte Libanons proamerikanska regering säkerhetschefen vid Beirut Airport, brigadgeneral Wafiq Shgeir, dessutom förklarade man att Hezbollahs tele- och kommunikationsnät skulle avvecklas.

Dagen efter förklarade Nasser Nasrallah att Sinioras krav var lika med en krigsförklaring.

Under fredag förmiddag tog Hezbollah och dess allierade total militär kontroll över västra delen av Beirut, Fouad Sinioras och Saad Hariris ”egna stadsdelar”. Samtidigt drev man bort partikadern och milisen från PSP:s partihögkvarter, alltså Walid Jumblatts organisation ( en drusledare i Bush`s innerficka ).

Under lördag middag höll Siniora ett lika sammanbitet som ursinnigt och kompromisslöst ”tal till nationen” där han i benhårda ordsalag förklarade att regeringens krav stod fast och att hans order nu var att armén skulle avväpna Hezbollah.

Under lördag eftermiddag svarade armén med öppen ordervägran. I stället återinsatte man Wafiq Shgeir som säkerhetschef samt förklarade att ”när det gäller telekommunikationen, ska armén se på frågan på ett sätt så att det inte skadar det allmänna intresset och motståndet/motståndsrörelsen (syftar på Hezbollah)”.

Under lördag kväll släppte oppositionen sin kontroll över västra Beirut.

Rula Amin, Aljazeeras analytiker framhöll att utgången av kraftmätningen var ”genant för regeringen”. BBC kommenterade det hela med att arméns ledning nonchalerade Siniora och la hans order ”på någon hylla”…

I TT:s referat och kommentarer till vad som hänt, blev det mesta fel. Hezbollah sas vara på reträtt och i telegrambyråns redogörelse för arméns ståndpunkt klippte man citatet, så att dess betoning av att ”motståndets intressen inte skulle skadas” när det gällde den famösa telekommunikationsutrustningen, var helt borta. Olyckligt eftersom journalisterna på en stor del av media vilar helg och därför rakt av, som exempelvis DN, bara reproducerar TT:s material.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Rawia,
I media: SvD1 SvD2 SvD3 DN Sydsvenskan HD
Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Nasrallah, Hizbollah, Fouad Siniora, Politik, Samhälle

De av er kära läsare som minns hur visan gick på sjuttiotalet undrar nog vad som fått alla så kallade ekonomiska experter att glömma det mantra som då tuggades om och om igen : lönerna driver på inflationen, det är arbetarnas oresonliga lönekrav som tvingar företagen att höja priserna. Arbetsgivarna, den socialdemokratiska regeringen och LO-toppen var alla eniga om att lönekraven skulle hållas nere för att inte mer bränsle skulle läggas på inflationsbrasan.
Nu går inflationsspöket igen. Men är det någon som med hedern i behåll kan påstå att det är lönekraven som driver priserna i höjden ? Det är inte och har aldrig varit arbetarnas lönekrav som orsakar inflation, like lite på 70-talet, eller 20-talet för den delen, som i dag.
Orsak och verkan var svårare att bevisa på 70-talet och de fackliga organisationerna gjorde aldrig ett seriöst försök att tillbakavisa arbetsgivarnas lögner om lönerna som driver på priserna. Då var det främst monopolprissättning som bolagen använde för att hålla sina vinster uppe.
I dag är det lättare att se de verkliga sambanden. Till och med IMF säger i dag att lönernas andel av industriländernas bruttonationalprodukt har minskat de senaste 20 åren. Alla kan nu se att det är spekulation i råvaror och grödor, ständig jakt på tvåsiffriga vinstmarginaler för att tillfredsställa aktieägarna och vansinnet med biobränslen som driver priserna i höjden.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, LO, Arbetsgivare, löner, inflation, prishöjningar, ekonomi

Enligt samstämmiga uppgifter har Hezballah och Amal, samt general Aouns kristna Free Patriotic Movement, nu klockan 12 00 svensk tid, tagit militär kontroll över västra Beirut. Bara enstaka krypskyttar gör motstånd. Stadsdelar som räknas till regering Sinioras starkaste fästen. Media i Israel talar om att Nasrallah ”spottar den internationella opinionen i ansiktet”…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Hezballah, Beirut, Amal, Aoun