Har kapitalismen fått fnatt ?
(Del 3 av 3.)
Likt en kolloss på lerfötter som redan fallit och som inte utan hjälp kan resa sig. Är det den sanna bilden av finanskapitalets hissnande äventyr den senaste tiden?
I den här texten som publiceras som en följetong i tre avsnitt ska jag försöka ge svar på några grundläggande frågor.
-Har finansmarknaden skapat en kris den inte kan hämta sig ifrån ? Är spelet över för guldgossarna på Wall Street och i Londons city ?
-Erbjuder nyliberalismen ett trovärdigt alternativ för framtiden ?
-Är lösningen en återgång till den « gamla goda industrikapitalismen » ?
Som om det regnar…
Vilka blir konsekvenserna av den pågående finanskrisen ? Blir det som många gånger förr några hektiska veckor under vilka småsparare förlorar skjortan och sedan återgång till ‘business as usaul’ ? Eller upplever vi ett nytt 1929 ?
Den som det visste kunde kallt räkna med att bli mycket rik, under förutsättning att redan äga tillräckligt för att spela i « finanskasinot ». Men inte ens Warren Buffet eller George Soros äger en kristallkula med de kvaliteterna. Osäkerheten är det enda säkra i situationen.
Vissa perspektiv verkar dock uteslutna. Till att börja med kan inte de enorma underskotten i den amerikanska ekonomin bara fortsätta att växa som om inget hänt. De amerikanska hushållens och företagens skuldsättning är så enorm att den förmodligen redan nått sin maxigräns. Redan nu rapporteras om fallande konsumtion på kredit och det lär nog förbli så under relativt lång tid. Husbyggandet är nere på sin lägsta nivå på decennnier och bilförsäljningen en ren katastrof för framför allt de tre amerikanska bilbolagen, GM, Ford och Chrysler. Dessutom innebär dagens kris att inflödet av pengar från utlandet, som hittills finansierat de amerikanska underskotten, kan minska. Den stora osäkerheten kring landets banker och riskfonder kyler effektivt ner utländska investerares entusiasm för den amerikanska marknaden och dollarn. Speciellt så länge som George Bushs akuthjälp på ett tusen miljarder dollar inte ännu visat om den önskade stabiliteten kan uppnås.Att en ekonomisk recession följer i krisens spår råder det knappast någon tvekan om.
Recession i USA betyder helt säkert recession i Europa. Ekonomierna på Atlantens två sidor är så intimt sammanflätade, speciellt finanssektorn, att det knappast går att undvika. Det är redan den Europeiska Centralbankens politik en garant för. ECB har bara en uppgift, som dess ledning alltid stirrat sig blind på , och det är att hålla inflationen under två procent. Den har ingen industripolitik och inte ens en gång en politik för eurons växelkurs i förhållande till dollarn och andra valutor. EU-kommissionen har ingen ekonomisk politik för de 27. Varje lands regering försöker att dra det värmande täcket så långt upp över öronen som möjligt utan att bry sig om de sociala och ekonomiska konsekvenserna för helheten.
Finanskrisen kommer att dra med sig den reella ekonomin i en kraftig recession, både i USA och Europa. Om eftervärlden kommer att jämföra den med följderna av kraschen 1929 går inte att besvara i dag. Men de ekonomiska och sociala konsekvenserna för den arbetande befolkningen blir svidande. Akutplanen i USA visar att de härskande inte tänker låta de som spekulerat ekonomin i botten betala för vad de ställt till med. Räkningen hamnar på skattekontot och till det kontot bidrar de rika inte med många ören.
Omfördela alla rikedomar
Vad blir nu kontentan av dessa rader ? Svaret på de inledande frågorna är inte entydiga. Jag tror uppriktigt att den pågående finanskrisen för en bra tid framöver ruinerat guldgossarnas perspektiv på fortsatt roulettspel. Men om krisen inte får en politisk lösning så kommer allt att återgå till det normala, det vill säga nya finansbubblor som avlöser varandra. Jag tror också att den rent nyliberala idén om den självreglerande marknaden fått sig ett slag under bältet den inte kommer att kunna resa sig från. Statens roll för att stötta upp kapitalismens behov att skapa vinster och realisera dem på marknaden kommer att öka. Däremot är det ett definitivt nej till den sista frågan. En återgång till « gammal god industrikapitalism » à la sextiotalet är uteslutet.
Det finns däremot ett socialt och politiskt svar på de ekonomiska kriser som tätare än titt drabbar omvärlden. Det räcker med att göra en enorm omfördelning av de rikedomar som skapas. En drastisk höjning av de arbetandes andel av produktionsresultatet parallellt med en stor omfördelning av rikedomar till de fattiga i fattiga länder. Men det är inte en lösning som vår riksdag, EU-parlamentet, Vita Huset eller FNs generalförsamling kommer att förespråka. Det är en lösning som bara kan uppnås i kamp på gator och torg, i fackföreningar och på alla nivåer där det är möjligt att ropa ut – En annan värld är möjlig och absolut nödvändig.
I andra media:DN1,DN2,ABE24,AB2,Sydsvenskan,GP,ST,ETC,Arbetaren,
Dagens Arena,DN3,SVD1,SVD2,Politiken,DN4,DN5,SVD3,Sydsvenskan2,AB3,
SVD4,Politiken2,Dagens Arena2,DN6,DN7,SVD5,AB4,DN8,DN9,DN10,SVD6,
SVD7,SVD8,Sydsvenskan3,Sydsvenskan4,DN11,DN12,SVD9,AB5,AB6,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Finanskris, Nyliberalism, Investeringar, Kasinokapitalism, Spekulation
Bloggar:Svensson,Ekonomikommentarer,