Är Volvo PV och SAAB på väg till skroten?

Ska Volvo till

SKROTEN?

I går gick Volvo PV:s och SAAB:s åtta främsta fackliga ledare gemensamt ut med en kravlista riktad till regeringen. Främsta önskemålet och det man valde att slå på trumman för var en rejäl skrotningspremie för gamla bilar på 15 000 kronor. Dessutom krävde de ett extra avdrag för tjänstebilar, skattelättnader för personalrabatterna vid bilköp samt längre skattebefrielse för miljöbilar.

Visst står många bilvrak och rostar i skogen. Här står resterna av det som en gång

var en en flådig Volvo. På en avtagsväg där jag brukar promenera med min hund Freja.

Det kunde ha varit en dålig fars. I sig är det naturligtvis en bra sak med skrotpremier och detta krav kunde haft en plats i någon sidoficka på bagaget vid uppvaktningen av Näringsdepartementets Jöran Hägglund. I dag står många bilvrak och rostar i skogen. Andra rullar fortfarande, är en fara för både förare och passagerare, spottar dessutom ut helt onödiga avgaser och borde bytas ut med en gång. Men att sätta detta krav i centrum, för en viktig gemensam facklig uppmarsch från IF Metall, Unionen, Ledarna och Akademikerna, när det gäller den svenska fordonsindustrins framtid, det vittnar bara om en facklig tragedi.

Detta därför att så många människor berörs. Precis som de åtta fackliga ledarna understryker handlar det direkt om 140 000 jobb. Försvinner de från arbetsmarknaden är logiken obönhörlig. Den oerhörda förlust av konsumtionskraft och skatteintäkter som detta innebär raderar ut minst lika många arbeten i service, handel och offentlig sektor. Redan i dag är 25 000 jobb inom fordonssektorn borta eller på väg bort. En nergång som snabbt sprider sig som ringar på vattnet till alla andra näringar.

Att fordonsindustrin kört in i väggen handlar egentligen inte främst om en kollaps för den globala kapitalismens finansiella system. I grunden har länge ruvat en klassisk överproduktionskris. Bara i Europa finns det en kapacitet för att bygga uppåt tjugo miljoner personbilar om året – samtidigt som behovet– i ett stabiliserat marknadsläge – ligger kring 13 miljoner fordon. Åren med bensinen som ett enkelt och billigt drivmedel är dessutom förbi. Dels sinar den för att till sist ta slut. Vid minsta uppgång i ekonomin kommer nya våldsamma prishöjningar. Dels är alla fossila bränslen en klimatfara. Alltsedan sjuttiotalets början har vi också sett en större nedåtgående våg i framförallt de mättade marknadernas ekonomier. Det blir helt enkelt svårare för kapitalisterna att ta hem vinster i traditionell industriproduktion. Ett bekymmer de tillfälligt lyckades skjuta framför sig genom att flytta pengar till IT-revolutionen eller till den spekulativa bostadsmarknaden. Uppskov som nu är havererade.

Här ler Leif Johansson glatt när han med hjälp från verkstadsklubbens Olle Ludvigsson

lyckades sälja av Volvo PV till Ford för en bra peng. Säkert hade han med sig denna

agenda från Wallenbergsfären där han uppfostrats mycket nära familjens innersta kärna.

Fordonsindustrins chocktillstånd går inte att lösa med tillfälliga skrotningspremier eller rabatter. På sin höjd kan dessa ge de svårt skadade personvagnstillverkarna lite svalka och en stunds andhämtning, inte mer. Det är därför Näringsdepartementets Jöran Hägglund är helt kallsinnig till fackens förslag. Hans chef och vår vice statsminister Maud Olofsson regerar sitt fögderi framförallt på uppdrag av de stora kapitalgrupper – främst Wallenbergs Investor – som flyttat sina tillgångar bort från fordonsindustrin. De vill inte att deras regering ska ”kasta goda pengar i sjön”. Men tar gärna emot skattemiljarder exempelvis till produktionen av krigsflygplanet JAS. Att stora delar av Sverige lever under hotet av en hänsynslös avindustrialisering bekymrar dem inte ett skvatt. Massarbetslöshet ser de som något av godo – eftersom denna effektivt håller nere både löner och sjukfrånvaro samt slår undan benen för alla anställda som försöker resa skyddsfrågor eller fackliga krav…

Att bilindustrin är inne i en bråddjup kris bekräftas nu också av allt starkare rykten om att SAAB:s ägare General Motors (GM) verkar bottna först med en konkurs. I Financial Times höjs gälla varningsrop om faran med detta. På samma sätt som konkursen för Lehman Brothers var en ödeshändelse för finansindustrin kan ett sönderfall av GM bli till en katastrof för tillverkningsindustrin, menar exempelvis Malcom McKenzie från rekonstruktionsfirman Alvarez&Marsal. Deutsche Banks chefsekonom Joseph LaVorgna säger att politikerna inte får underskatta ett GM i putten på samma sätt som de gjorde med Lehmans. I Financial Times sägs vidare att GM tycks vara berett att skänka bort europeiska Opel/Vauxhall – liksom SAAB. De mindre summor man begär vid en överlåtelse skulle direkt bollas tillbaka i form av ett aktieinnehav.

https://i0.wp.com/fc01.deviantart.com/fs16/f/2007/209/0/0/Violent_wind__setting_sun__war_by_azazel1944.jpg?resize=557%2C268

Både Changan, Geely och Dong lär ha siktats vid Vinga…

Förr i tiden skrämdes vi upp med hotet om den ”Gula faran”. Horder av mongoler eller kineser skulle välla in över gränserna, plundra och våldta vårt land. Nu hoppas många i stället på att kapitalstarka indiska eller kinesiska företag ska ta över både SAAB och Volvo PV. En del fackliga ledare kramar händerna förtjust och tittar längtansfullt österut. Både kinesiska Changan, Geely och Dong lär ha siktats vid Vinga utanför Volvo PV:s Hisingen. Men varje sådant övertag eller uppköp, oavsett var ägarna har för färg eller var de hör hemma i geografin, kommer säkert mest att handla om att köpa varumärken och kunskaper, mindre om att utveckla produktionen i Sverige.

Regeringen Reinfeldt har vunnit opinionen när det gäller den svenska fordonsindustrin. Detta därför att fackföreningsrörelsen och socialdemokratin helt och hållet accepterat nyliberalismen och med den tanken att Volvo PV och SAAB måste drivas som affärsrörelser. Allt eventuellt statligt engagemang ska vara kortsiktigt. I det långa loppet måste däremot företagen vara framgångsrika och vinstrika tillverkare på en global marknad. Med den globala arbetsdelning som kapitalismen upprättat är detta mest fantasier. De flesta svenskar vet att SAAB aldrig var en särskilt ”bra affär”. Det var därför Wallenberg drog sig ur redan i början på nittiotalet. Volvo PV har en annan historia. Med stundtals ”mycket goda rekordår” bakom sig. Men Ford vill nu bara borsta av sig företaget och som en liten skuta på ett stormande hav är det svårt att se hur Volvo åter ska kunna få sikte på fast land och där börja räkna hem nya rekordvinster.

Det är mot denna dramatiska bakgrund vi måste se det som en tragedi med den gemensamma fackliga uppmarsch, med skrotpremien som främsta krav, som nu kom till stånd inför arbetarrörelsens I maj. Dels för att den bara sker på Dagens Nyheters debattsida. I stället för att komma som en stormande politisk strejk över hela landet. Dels för att kraven bara är futtiga bagateller i förhållande till krisens orsaker.

Stefan Löven, Metalls ordförande, och Paul Åkerlund, ordförande för SAAB:s verkstadsklubb

förvandlade demonstrationen i det vintriga Trollhättan till en partimanifestation för social-

demokratin och den nyliberala regering man vill bilda nästa val tillsammans med borgarna

i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Den fråga vi måste ställa är i stället följande: Måste vi rätta oss efter marknadens logik? Måste produktionen av personbilar gå med vinst. Varför kan inte denna näring fungera som skolan eller våra stora sjukhus? Kan vi inte bryta med kapitalismens grymma, omänskliga ekonomiska ”lagar”? Javisst kan vi det. En socialisering av fordonsindustrin borde vara en självklarhet som ett framgångsrecept när det gäller hur kapitalismens kris kan brytas. Både Volvo PV och SAAB måste socialiseras. Konfiskeras eller köpas till en billig penning. Samhällsnyttan är här viktigare än aktieägarnas intressen. Samma sak måste gälla för alla större transportsystem. För att klara en verklig socialisering krävs också att alla krediter hamnar under samhälleligt ägande och att makten över våra svindlande banker därmed kan bli demokratisk. Med arbetar- och tjänstemannakontroll i företag och banker får vi en dynamisk maktfördelning och balans mellan anställda och folkvalda där vi kan utveckla fordonsindustrin i stället för att som nu få se hur arbete och kunskaper från generationer av arbetare och tjänstemän ödeläggs vecka, för vecka.

Men kan vi verkligen fortsätta med att hålla i gång vår fordonsindustri frågar kanske en del människor som ser även en begränsad bilism som ett hot mot miljön. Borde vi inte för gott skrota all biltillverkning. Men även här är svaret lika självklart. Inte ens en aldrig så väl utbyggd kollektivtrafik kan ersätta dagens bilism. Vårt land har många stora vidder och där ryms många glesbygder. Mer än fyra miljoner människor bor utanför de större tätorterna. Det kommer att krävas personliga transportmöjligheter även med de mest kompletta och förstklassiga gemensamma transportsystem. Det finns också miljoner äldre och sjuka som kräver stöd i form av personliga transporter. Mängder med servicefunktioner kräver små eller mellanstora fordon.

Det krävs också en fortsatt fordonsproduktion för att hålla hela Sverige levande i väntan på de alternativ som vi kan börja bygga. Kalla det för en övergångslösning. Där vi – efter demokratiska beslut – samtidigt använder alla våra befintliga och tillkommande resurser för att skyndsamt utveckla framtidens koldioxidfria transportsystem – vilka även måste innefatta en hel del personbilar. En produktion där alla komponenter ska vara uthålliga och kunna återanvändas. En produktion med värdiga arbetsförhållanden och korta arbetstider. Stannar vi monteringsbanden klipper vi sönder hela kedjan av producenter. Företag försvinner över en natt. Människor skingras och kunskaper går om intet. Alternativen i dag och i morgon vore då att bara acceptera kapitalismens globala arbetsdelning. Säger man i dag nej till fortsatt produktion av personbilar i Sverige – säger man samtidigt ja till ett väldigt slöseri med världens resurser. Varför ska bilar byggas i Asien bara för att skeppas till oss? När vi själva har energin, malmen, tillverkningsindustrin och de kunskaper som krävs för en fortsatt produktion. Om än med en helt ny färdriktning?

Detta systemskifte. Denna totala förändring av vårt ekonomiska system och vårt sätt att arbeta är i sak en förhållandevis enkel historia. Det svåraste är den väldiga omvälvning som krävs när det gäller vårt sätt att tänka. En omvälvning som kräver en återfödsel av en kämpande arbetarrörelse med ett eller flera politiska partier som kan kan erövra människors förtroende för ett antikapitalistiskt övergångsprogram. För en regering som kastar loss från kapitalismen med kurs mot demokratiska socialistiska lösningar.

Systemskiftet kräver en omvälvning av vårt sätt att tänka. När saven frusit till

is i den gamla arbetarrörelsen måste något nytt börja att spira.  Det är därför

Arbetarinitiativet har bildats.

Det är därför Arbetarinitiativet bildats inför EU-valet den 7:e juni. Det har bildats av människor som vill bjuda motstånd mot borgerlighetens och den gamla arbetarrörelsens krislösningar när det gäller den kapitalism som nu ruttnar ihop som gammalt köksavfall. På dess valsedel finns kandidater både från fordonsindustrin och från de senaste årens arbetarprotester. Både från gruvstrejken i norr 2007 och från vinterns sopstrejk i Stockholm.Vi kan ta socialdemokratins andra namn i det kommande EU-valet, Olle Ludvigsson som under åratal varit ordförande för Volvos anrika Verkstadsklubb i Göteborg. Vad ska han driva i valet? Han säger sig vilja tillvarata de fackliga medlemmarnas och industrins (?) intressen nere i Bryssel. Hur då? Med mera skrotpremier? Genom ett fortsatt försvar för Lissabonfördraget och EU:s konstitution vars grundstomme är det liberala marknadsystem som nu bryter ihop? Eller ta LO:s Wanja Lundby-Wedin som uppenbart i sin roll som ordförande för EU-facket valt att demobilisera och skingra all systemkritik och allt verkligt motstånd.

Arbetarinitiativet är inte EU-kritiskt. Arbetarinitiativet vill inte heller reformera EU. Arbetarinitiativet vill kort och gott bekämpa EU och ersätta denna kapitalets egen inglasade högborg med ett gemensamt folkvalt styre för de gemensamma antikapitalistiska lösningar som krävs när det gäller produktion, transporter, energi och miljö. Ett folkens Europa fritt från klassförtryck. Fordonsindustrin är ett av de viktiga områden där det krävs ett sådant europeiskt samarbete. Gemensamt kan vi revolutionera transportsystemen i Europa. Redan i dag är SAAB djupt integrerat med det Opel/Vauxhall som GM vill göra sig av med. Vad är då naturligare än att kämpa för en socialisering tillsammans med tyska IG Metall och den brittiska fackföreningsrörelsen. En tanke som aldrig ens skulle kunna dyka upp i Ludvigssons eller Lundby-Wedins skallar. De tänker mest på sina egna pensioner och ser varje verklig proteströrelse mot systemet som något som katten släpat in i finrummen.

Vill du läsa mer om Arbetarinitiativet. Kanske aktivera dig? Då klickar du här:

ARBETARINITIATIVET

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

I pressen: DN1, DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,SVD1.SVD2,SD1,SD2,

2 svar på ”Är Volvo PV och SAAB på väg till skroten?

  1. Pingback:   ArbetarInitiativet stöder hamnstrejken — Mullvaden

  2. Pingback: Ett socialistiskt svar behövs! « rapport från en spånbinge

Lämna ett svar