Ännu en myt i graven

I flera årtionden har den ekonomiska « expertisen » framställt som ett axiom att den amerikanska ekonomin är mer dynamisk än Europas, att produktivitetens tillväxt i USA slår Europas och att allt detta är tack vare den sprittande arbetsmarknaden i USA. I kapitalismens förlovade land sägs det att arbetslösheten är låg och tillväxten hög därför att arbetsmarknaden inte hämmas av stelbenta och påstått förlegade regler för anställningstrygghet och ett bra skydd när den enskilde förlorar sitt arbete.

Högtidligt ska det vara när sanningarna predikas

Kring detta tema byggde de nyliberala ekonomiprofessorerna ett teoretiskt komplex med matematiken som verktyg och självsäkerheten som ryggrad. Nu visar krisen att ryggraden knäckts och kvar finns inget annat än teoretisk förvirring och krav på nya statliga regleringar för att rädda den « goda » kapitalismen och begrava « kasinokapitalismen ».

Men hela grunden för « axiomet » var murken in i minsta formel. Det har aldrig funnits strukturella skillnader mellan USA och Europa som bekräftar den myt som dominerat debatten. Vissa konjunturella olikheter de 25 senaste åren är det enda som legat bakom skillnader i tillväxt och arbetslöshet. Speciellt under perioden 1996 – 2001 steg produktiviteten i USA betydligt snabbare än i EU-15, BNP ökade mer och arbetslösheten var lägre. Men ett tiotal år är ingen grund för stabilt teoribygge. Vilket den ekonomiska djupdykning som nu USA ägnar sig åt bevisar. Trots svaga sociala skydsnät och nästan total avsaknad av facklig organisering råder i det närmaste depression i landet.

Fritt fall utan skyddsnät

Under efterkrigstiden fram till slutet av 70-talet var situationen den omvända. Det var i Europa som produktiviteten ökade snabbare och likaså BNP. Arbetslösheten var det ingen som ens talade om eftersom det i praktiken rådde full sysselsättning. Ingen professor à la Assar Lindbäck föreslog då att det var tack vare den sociala « välfärdsstaten » som ekonomin fungerade så bra och att den långsammare tillväxten i USA berodde på de svaga sociala skyddsnäten och de osäkra anställninhsvillkoren.

Sedan följde den period då Thatchers/Reagans sociala « kontrarevolution » avskaffade eller försämrade många landvinningar som arbetarklassen lyckats kämpa till sig. I USA och Storbritannien lyckades  « kontrarevolutionen » bättre än i EU-15. Den snabba ekonomiska tillväxt som följde togs som bevis för att det nyliberala receptet verkade mirakulöst väl. Nu vet vi att gunden till det luftslott  som byggdes bestod av skuldsättning upp över öronen, konsumtion på kredit. Alltså en kortvarig och konjunkturell företeelse, inte en fundamental skillnad mellan det ”dynamiska” USA och det ”tröga” Europa.

I diagramet här nedan ser vi hur arbetslösheten i USA låg under EU-15 för perioden 1993 till 2007. Men med bolånekrisens start hösten 2007 rusar den officiella arbetslösheten i USA i höjden och är nu på väg att passera genomsnittet i EU-15. Tabellen därunder visar hur arbetslösheten utvecklats i de flesta industrinationerna sedan mars 2006 fram till i dag. Officiell arbetslöshet innebär automatisk underskattning av det verkliga läget. Undersysselsättning bland annat i form av påtvingad deltid finns inte med statistiken, inte heller de som i hopplöshet slutat söka jobb. De siffrorna är speciellt höga för USAs del.(Se:Arbetslösheten är ett gissel ) Inte mindre än fyra miljoner anställda har tvingats till en arbetsvecka med färre än 35 timmars arbetstid och sänkt lön.  Den verkliga arbetslösheten i USA för arbetare i aktiv ålder ligger d rför nu närmare 15 procent än 10 procent.

Så visar det sig då äntligen att det nyliberala mantrat om liberaliseringar, avregleringar, anpassbarhet, individualismen och det privata kapitalets frihet att göra vad det behagar bara var en tunn förnissa av respektabilitet och att det under fernissan ligger ett tjockt lager av ren grov girighet, det privata kapitalets jakt på största möjliga vinst oavsett konsekvenserna för de gemensamma samhällsbehoven.

Fem miljoner amerikanska hushåll har förlorat sina hus

Ännu viktigare! Det visar sig att gamla bespottade metoder för att bevara jobben och ett värdigt liv spirar på nytt. I gruvorna, i bilindustrin och i andra branscher börjar arbetare fråga sig vilka kampmetoder som kan leda framåt. Alla följer inte resignerat budskapet från de valda ledarna.  LOs och det socialdemokratiska partiets recept att sitta still i båten i hopp om att det värsta ovädret ska dra över håller inte vad det lovar. Avskeden haglar och Wanja och Mona vare sig vill eller kan ta strid med de privata ägarna av vår industri, handel och service. Inte ens till de företagare som nu öppet erkänner att de använder krisen som ursäkt för att göra sig av med ”improduktiva” arbetare är de beredda att säga stopp till alla avsked.

Rösta 100% till vänster 7 juni

-Arbetarinitiativet-

Det är dags att drömma(rêve) om en ny tid

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,ETC1,ETC2,DA,

Sympatiska Bloggare: Arbetarinitiativet,Svensson,Röda Malmö,Spånbingen,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nyliberalism, USA, LO, SAP, Strejker, Arbetslöshet, Arbetarinitiativet,

Modern kolonialism tar                            jordbruksmark från de fattiga.

Sedan ett par år har fattiga länder i Afrika sålt eller hyrt ut jordbruksmark motsvarande hela Frankrikes jorbruksareal, vilket är närmare 20 miljoner hektar. En modern kolonialism är på frammarsch och än en gång är det fattiga jordbrukare i Afrika som får sitta emellan.

Hur långt ska markjakten leda?

Vi trodde allmänt att kolonialismen sett sina sista dagar och numera bara finns kvar i form av vad som kallas nykolonialism, med vilket det menas att fattiga formellt självständiga länder är underkastade de kapitalistiska stormakternas och världsmarknadens politiska och ekonomiska diktat.

Men nu ser vi plötsligt en enormt snabb framväxt av en ny ekonomisk kolonialism med kontroll över jordbrukmark som sitt kännemärke. Förr kallades de bananrepubliker, eftersom storbolag som United Fruit la under sig hela republiker för att odla bananer, ananas och andra exotiska frukter. Den moderna varianten siktar in sig på produktion av matsäd och grödor för biobränsle som exempelvis palmolja, så kanske vi snart kan tala om sojarepubliker.

De som visar framfötterna i jakten på odlingsbar mark är framför allt Kina, Sydkorea, Saudiarabien och andra ökenemirat, och Japan. Det framgår av en rapport som FN-organ knutna till FAO(Food and Agricultural Organisation) publicerat i dagarna.

« Land grab or development opportunity »(Jordstöld eller utvecklingsmöjlighet) heter rapporten som finns att konsultera på FAOs hemsida.

Men varför sker detta nu ? Är det inte riskabla investeringar ? Varför inte köpa de eftersökta produkterna på världsmarknaden ?

Småbönder sitter alltid fast mellan världsmarknaden och lokala herrar.

En del av svaret är vad som hände med priset på råvaror inklusive jordbruksprodukter innan den pågående världskrisen bröt ut. Relativt rika länder, men med begränsade jordbruksarealer, drabbades ganska hårt av de skyhöga priserna på exempelvis vete och andra sädesslag. Deras reaktion är en sorts protektionism som vill garantera den nationella försörjningen utan att behöva förlita sig till världsmarknaden. Därför är det länder som de ovan nämnda som står först i köpkön och inte USA eller EU, som ju är de största producenterna för världsmarknaden.

Med köp eller leasing av jord följer också en annan fördel som inte nog framhävs av FNs rapport. Och det är den kontroll över vattentillgångar som kan följa med markkontrollen.

-Markköpen handlar inte om jord utan om vatten. För med mark följer rätten att utnyttja det vatten som hör till. I de flesta länder är det gratis och det kan visa sig bli den mest värdefulla delen av ett kontrakt, säger exempelvis Nestles VD till The Economist.

FN-rapportens svar på frågan –jordstöld eller utvecklingsmöjlighet ?- är snarare möjlighet än stöld. Som vanligt ser FAO med blida ögon på det privata kapitalet och den fria företagsamheten och den reser bara ett varningens finger för att de som beslutar om investeringarna måste tänka på den lokala befolkningens behov och rättigheter. Att detta bara är smink går det att visa med många exempel.

-I Etiopien hyr Saudiarabien stora markarealer för produktion av vete, ris och korn. Saudierna ska investera 100 miljoner dollar och har fått skattebefrielse för de första åren och får föra ut hela produktionen till Saudiarabien. Samtidigt spenderar FN 116 miljoner dollar på 230 000 ton mat som ska förhindra svält bland 4,6 miljoner etiopier.

-I Sudan kan investerare från Förenade Arabemiraten exportera hem 70 procent av produktionen trots att Sudan är världens största mottagare av mat från internationella hjälporganisationer.

I tabellen här under kan du se en del av alla de köp- och hyrkontrakt som ingåtts de senaste åren.

Rapporterade mellanstatliga och privata kontrakt 2006-2009

Och så vidare. För tabellen ovan visar bara en bråkdel av alla de kontrakt om köp och uthyrning av jordbruksmark som slutits sedan 2006 mellan « jordhungrande » stater/bolag och korrupta regimer vars ledare stoppar fickorna fulla vid varje avtal och helt skiter ihur det går för den lokala befolkningen som av hävd brukat den jord som slumpas bort. Av hävd, därför oftast äger de afrikanska staterna all jord och bönderna har bara generationernas brukningsrätt bakom sig. Det är en rätt som inte räcker långt när de lokala eliterna gör upp med Kina och arabiska miljardärer.

Ibland går de koloniala aspirationerna i stöpet. Sydkoreas multinationella jätte Daewoo som i november 2008 säkrade ett kontrakt med Madagaskars regering om 1,3 miljoner ha för majsodling fick snopet finna sig i att den nya regeringen som tillträdde i våras, efter i det närmaste ett inbördeskrig, bröt kontraktet med Daewoo. Men trots risker för politiska oroligheter och protester mot avtalen är de potentiella vinsterna så pass stora att den hetsiga jakten på jord fortsätter i allt snabbare takt.

De negativa effekterna av den moderna kolonialismen är uppenbara och flerfaldiga.

-De lokala oftast fattiga jordbrukarna förlorar mark som de haft tillgång till i generationer. För det mesta äger de inte jorden de brukar för grödor eller betesmark, och kan därför fördrivas av den lokala makten utan någon som helst form av ersättning. Inte heller ger de nya storjordbruken många arbetstillfällen eftersom köparlandet kan använda egen arbetskraft. I år räknar FN med att en miljon kinesiska lantarbetare kommer att arbeta i Afrika.

-Markköpen stärker den lokala eliten som likt bananrepublikernas « compradorer » sålde ut sitt folks intressen för en judaspenning. De miljarder som går deras väg hamnar snabbt på hemliga konton i ett skatteparadis. Vilka det som bekant inte råder brist på.

-De storskaliga agroindustrimetoderna som följer med jordkontrakten kan göra mycket stor skada på jordar som i Afrika ofta är känsliga för hård utsugning. Hård exploatering av vattenkällorna blir också nödvändig eftersom de industriella metoderna kräver enorma vattenmängder.

Efter kolonialismens och nykolonialismens epoker är det inte en modern kolonialism som fattiga bönder i fattiga länder är i behov av. De behöver ekonomisk och teknisk hjälp för att utveckla ett jordbruk med uppgift att i första hand tillfredställa den egna befolkningens behov av mat. De lider redan hårt under USAs och EU’s dumping på världsmarknaden för att också behöva stå ut med den nya moderna kolonialismen.

I media: FAOs rapport,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kolonialism, Jordbruk, Kina, Sudan, Kongo, Sydkorea, Japan, Saudiarabien, Kuwait, Tanzania, Madagaskar

”Punish

the pigs”

Det brittiska parlamentets anrika residens i Londons Westminster är inte samma historiska turistmål som tidigare. Med sina grundstenar från 1100-talet. En tjock, blöt dimma har lägrat sig över torn och tinnar. Inte de skira slöjor i blåton som målaren Claude Monet en gång fångade på sin duk. Utan en riktigt rå och skitig, frän politisk smog som hänger tungt över parlamentets bägge kamrar och dess partigrupper som visat sig vara vanliga kriminella gäng. Turisterna som drar förbi mumsar i sig kvällstidningarnas löpsedlar om ledamöternas bedrägerier och spanar efter politiker på flykt.

Senast det begav sig med en så präktig skandal var på 1960-talet när det sensationellt nog visade sig att den egna försvarsministern delade älskarinna med en marinattaché från Sovjet. Men detta var en enskild förlöpning. Deras gemensamma älskarinna, Christine Keeler var dessutom toplessdansös. ”Fnask”, ”sängsnask” och ”spionage” hade naturligtvis ett enormt skvallervärde. Inte minst i Storbritannien. Dubbelmoralens förlovade land för samhällets medel- och överklass. Alltsedan drottning Victorias dagar när ”stjärten” skulle benämnas ”slutet på ryggen” och dukarna i anständighetens namn skulle dölja bordsbenen ända ner till golvet. Alltmedan salig drottning Victoria själv tog amorösa ridturer i de kungliga gemaken med sin trädgårdsmästare…

De senaste veckornas avslöjanden är mycket mer allvarliga. Här handlar det inte om enskilda människors sexliv utan om bedrägerier och missbruk i stor skala – över alla partigränser. En historiskt unik institution ifrågasätts för kriminalitet. I mångas ögon är det ett åldrigt vårdträd som bryts upp, splittras och faller. Under seklens och decenniernas gång har det ruttnat inifrån kärnan och ut till barken. För första gången sedan 1695 har talmannen tvingats att avgå. Michael Martin, metallarbetare i ungdomen, omtyckt och välkänd socialdemokrat, fick lämna in eftersom han försökt kväsa all offentlig information om de systematiska bedrägerierna.

I Storbritannien finns ingen offentlighetsprincip. Ingen kontrollerar de utlägg och ersättningar som riksdagsmännen kan begära för sitt arbete. Vid sidan av lönen. Bedrägerierna har avslöjats av tidningen Telegraph ( med mellanhänder från den brittiska säkerhetstjänsten! ) och belyser allt från pittoresk snålhet till grova förfalskningar. Carl Bildts högerkompis, socialdemokraternas utrikesminister David Miliband, tog ut tusentals kronor, i ersättning för blomkrukor, medan exempelvis kollegorna i regeringskabinettet, paret Ed Balls och Yvette Cooper, tog ut full ersättning var, 270 000 kronor, för tre skilda egendomar. Samtidigt som deras gemensamma lön är 3 miljoner. Som komplement och en liten bonus har de dessutom 7 000 kronor var i månaden som kostnadsersättning för mat. Två sjaskigheter på högerkanten i kammaren närmar sig skrönornas värld. En blåblodig dam från de konservativa fick ut 20 000 kronor i ersättning för ett flytande ankhus i sin trädgård. Medan hennes partikamrat Douglas Hodd, fd jordbruksminister, fick ut 25 000 kronor för en upprensning av vallgraven runt sitt gods. Enligt uppgift ska han avgå vid nästa val. Med tornbryggan uppfälld för gott hoppas man.

Här handlar det inte om en liten sahlinsk toblerone utan om ett systematiskt bedrägeri. Att stölderna från det allmänna läcker ut i de väldiga samhälleliga avtrycken från den ekonomiska krisen innebär att förtroendet för det traditionella partiväsendet skakas än mer. Bara årets första kvartal sjönk Storbritanniens BNP med nära 5 procent och hundratusentals nya människor tvingas ut i arbetslöshet. Framförallt är det den brittiska socialdemokratin, Labour, som drabbas av förtroendekrisen. Dels sitter man sedan länge i regeringsställning och här har man redan haft svårt att förklara hur Tony Blairs och Gordon Browns vision om bank- och finansväsendet som landets nya stora ”industri” med ”City” som landets mätta, goda mage , kunde sluta i ett sådant fiasko. I Storbritannien är dessutom hushållen mer belånade än i USA. Dels blottläggs här partiets egen ideologi om rättvisa och solidaritet obarmhärtigt som falsk retorik. New Labour, Mona Sahlins ideologiska förebild, visas upp för alla som ett sjaskigt parti med en lysten, girig och kriminell ledarkrets. I Labours nya programmatiska garnityr finns dessutom en hård syn på Brott och Straff. Människor måste följa de regler som gäller. Bryter man mot lagarna ska man kort och gott fängslas. Vanliga människor som inte klarat av sina TV-licenser dras inför rätta. Människor som inte orkat med kommunalskatten hamnar i fängelse. Men nu bekräftas dag efter dag det gamla talesättet om att det finns en lag för makten och de rika – och en annan för alla oss andra. Visst polisutredningar har inletts. Men ingen tror på fullt allvar att några ministrar eller parlamentsledamöter kommer att fängslas för sina brott.

BNP har sina rötter i äldre brittisk nazism

Detta grumliga vatten passar British National Party (BNP) bra. En smutsbrun nationell rörelse som nu på allvar kan gå ut på storfiske. Det brittiska partiet rör sig till och med en bra bit högerut i förhållande till Sverigedemokraterna ( som vi inte på slarv ska kalla för vare sig fascister eller nazister )och har vänskapliga förbindelser med de svenska Nationaldemokraterna. Partiet är politiskt revolutionärt och föraktar makten i Westminster. Det är inte heller så, som Helle Klein skrev i gårdagens Aftonbladet, att BNP bara vinner på ett politikerförakt i största allmänhet. Partiet arbetar i nationalsocialistisk tradition mycket medvetet med att erövra Labours arbetarväljare. Bland annat har man organiserat en egen fackföreningsrörelse. Det är ”sveket mot våra företrädare” som ständigt är i fokus. BNP får massor med napp i de vatten som grumlats upp av New Labour och dess arbetarfientliga politik. I valrörelsen har BNP dessutom fått god hjälp av Turkiets ambassad. Bakgrunden är ett flygblad som genom den brittiska posten delats ut till 29 miljoner hushåll. I bladet blåser man för fullt under motståndet mot ett turkiskt medlemskap i EU. ”Miljoner muslimska jobbtjuvar” kommer till oss. Turkiet har dumt nog svarat med en protest från sin ambassad och kräver ett förbud. Ett utspel som bara har gett BNP:s ordförande Nick Griffin ett utsökt tillfälle att raljera över den turkiska regeringens syn på demokrati och yttrandefrihet. ”Hur kan ett land där det är förbjudet att tala om folkmordet på armenierna ha synpunkter på vår yttrandefrihet?”…

BNP har nu dessutom fått sin nationella rival i EU-valet, United Kingdom Independece Party (UKIP) ,i blickfånget när det gäller hur man utnyttjat alla ersättningar för sin representation i EU-parlamentet. I förra valet fick detta parti ( lite av Junilistan ) 16 procent av rösterna och kunde skicka tolv ledamöter till Bryssel. De senaste dagarna har BNP lyckats lyfta fram EU:s sanslösa ersättningssystem i förgrunden genom att visa på hur UKIP:s ledamöter smort sig med härligheten.

Den brittiska tragiken försvåras av att det inte finns en tydlig antikapitalistisk lista i valet om två veckor. De socialistiska partigrupperingar som finns har inte enats. Det enda alternativet när det gäller själva valhandlingen blir därför att rösta på The Green Party, De Gröna. Ett parti som i jämförelse med det svenska Miljöpartiet inte ligger lika nära ett regeringssamarbete utan därför fortfarande kan prata i småfolkliga termer om att ”finansvärlden måste få en ny arkitektur” eller att man kan tvingas till ”partiella nationaliseringar av bankerna”. Det är fortfarande ”Alla vi barn i Bullerbyn” över de Grönas partiprogram. Att lägga en röst på detta parti blir ändå ett sätt att försöka hålla BNP så långt borta som möjligt.

Många brittiska parlamentariker har avslöjats som ”riktiga svin”. Ett förhållande som skickligt utnyttjas av de brittiska nazisterna. Men när det gäller EU-parlamentet är det nog inte så lätt att kritisera kollegorna från Westminsters etablissemang. Det blir så att säga att kasta sten i glashus…

Den belysning av EU:s ersättningssystem som BNP nu fått upp på dagordningen i Storbritannien. Den känner vi redan väl från Sverige. Här lever vi dessutom med en värdefull offentlighetsprincip. När Jens Holm från Vänsterpartiet för Aftonbladet berättar att man på bara två år kan lägga två miljoner i egen ficka när det gäller EU:s ersättningar är detta naturligtvis ändå så man storknar ( Han själv till heder skänker bort en del ) . Med nya lönen, alla bidrag och överskottet i reseersättningarna kan parlamentarikerna få över 200 000 i månaden. Av det försvinner cirka 40 000 i skatt och kanske några tiotals tusen kronor till hotell, mobiltelefon och kontorshjälp. Margot Wallström tjänar med tillägg och bidrag cirka 280 000 kronor i månaden och när hon slutar får hon avgångsvederlag och pension på sammanlagt 21 miljoner kronor, enligt den brittiska organisationen Open Europe.

– Det är sanslösa summor. Höga ersättningar föder någon form av lojalitet och jag tror precis det är det som är tanken, säger Jens Holm.

Självklart är det så. Margot Wallström har som kommissionär haft ansvaret för kommissionens information. Hon har arbetat för att hålla nere folkliga opinioner som krävt folkomröstningar om Lissabonfördraget. Det är hos EU-kommissionen hon har haft sin lojalitet och det är därför hon har fått så bra betalt. Tacka tusan för att hon sa nej till Göra Perssons förfrågan för några år sedan om ”att komma hem” och ta på sig någon liten sketen svensk ministerpost. Varför ska man göra det, när det hela egentligen handlar om makt och om att tjäna såg mycket egna pengar som möjligt. Nu kan hon snart ”komma hem” och bygga betydligt större herrgårdsflyglar än patron själv.

Hederligt nog har Mona Sahlin öppet deklarerat att hon ”inte är populist” utan att hon och socialdemokratin har accepterat EU:s sanslösa ersättningssystem. När bonusskandalerna grasserade som värst sa hon samtidigt att hon ”i dessa dåliga tider” ville att de svenska riksdagsledamöterna skulle avstå från sina löneökningar. Av detta blev intet. Det rann ut i sanden. Om ett tag ska dessa löner säkert höjas med motiveringen att EU:s löner är så höga.

I förhållande till Wallström miljoner är de bedrägerier som avslöjats i det brittiska parlamentet småpotatis. Där kan man högst ta ut 270 000 kronor om året. Skillnaden är att EU:s ersättningar är både lagliga och synliga.

Ett bra sätt att demonstrera mot detta skandalösa förhållande är att välja Arbetarinitiativets lista i årets EU-val. I dess valplattform krävs ”arbetarlön” för alla politiskt valda representanter. Med Arbetarinitiativets valsedel gör du det dessutom svårare för Sverigedemokraterna att erövra platser och offentlighet i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, nazism, fascism, Britisk National Party, Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, EU, EUkommissionen, Margot Wallström

I pressen:DN1,AB1,AB2,ETC,

Andra bloggare:Jinge,RödaMalmö,Svensson,

Innan Leijonborg fick gå för sin medverkan i internetspionaget mot Sapnet var han en

del av den lyckligt skrattande borgerliga kvartetten.

Globaliseringsrådet

– en borgerlig tankesmedja

För två år sedan fick Lars Leijonborg sparken som ledare för Folkpartiet. Han fick med rätta ta ansvaret för det egna partiets ”FRA-spionage” på socialdemokraternas hemsida ”Sapnet”.

Men av regeringen Reinfeldt fick han som en liten klapp på ryggen bli ordförande för och basa över det nybildade ”Globaliseringsrådet”. På pappret en storstilad konstruktion med ett storslaget namn, som låter oss ana vitterhet och visdom. Dess ambitioner sägs vara:

I rådet ingår företrädare för regeringen, arbetsmarknadens parter, företagsamheten, statsförvaltningen, medierna och forskarsamhället. Rådet bör präglas av ett engagemang för Sverige som ligger bortom partipolitikens och partsintressenas ibland konfliktorienterade och kortsiktiga hållning.

Varudeklarationen är bara blarr. Av dess 23 ledamöter är 20 representanter för borgerliga klassintressen. Endast tre röster representerar ”folket”. LO, TCO och SACO. Wanja Lundby Wedin och Sture Nordh häckar här bland figurer som Marcus Wallenberg, Urban Bäckström, Carl Bildt och Lena Treschow.

I förra veckan släppte rådets ”kansli”, efter klartecken från Lars Leijonborg en egen rapport där det grova artilleriet var riktat mot LAS, Lagen om anställningsskydd.

I dag kommer rådets egen rapport men en förväntad önskelista från näringslivet. Globaliseringsrådet är i praktiken ingenting annat än en odemokratisk, korporativ tankesmedja där det är borgerliga ideologer som håller  både i släggor, tänger och blåsbälgar. Wanja Lundby-Wedin tvingas också skriva en egen lång reservation i Dagens Nyheter.

Det talas med rätta mycket om alla poster som ”Wanja” ska lämna. Här är en att börja med. Självklart borde både ”Wanjas”, ”Stures” eller ”Annas” (SACO) stolar vara tomma vid nästa ”rådsmöte”. Varför gulla med näringslivet genom att sitta med i deras ideologiska tankesmedja? Ut på gatorna i stället och kämpa tillsammans med oss fackliga medlemmar för en A-kassa värd namnet!

Globaliseringsrådets alla medlemmar:Rådets ordförande är utbildningsminister Lars Leijonborg.

• Kristina Alsér VD Mercatus Engineering AB
• Hans Bergström, kolumnist, docent statsvetenskap
• Carl Bildt, utrikesminister
• Urban Bäckström, VD Svenskt Näringsliv
• Lars Calmfors, professor internationell ekonomi
• Per Carstedt, projektledare Bio Fuel Region
• Dilsa Demirbag-Sten, journalist, författare
• Anna Ekström, ordförande SACO
• Lars Leijonborg, utbildningsminister
• Sven Otto Littorin, arbetsmarknadsminister
• Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
• Karin Markides, rektor Chalmers tekniska högskola
• Elisabeth Nilsson, VD Jernkontoret
• Aina Nilsson Ström, designchef AB Volvo
• Sture Nordh, ordförande TCO
• Mats Odell, kommun- och finansmarknadsminister
• Maud Olofsson, näringsminister, vice statsminister
• Carl-Henric Svanberg, VD Ericsson
• Lena Treschow Torell, VD IVA
• Harriet Wallberg-Henriksson, rektor Karolinska Institutet
• Marcus Wallenberg, ordförande Internationella Handelskammaren (ICC)
• Olle Wästberg, GD Svenska Institutet

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, A-kassa, Globaliseringsrådet, Wanja Lundby-Wedin, Wanja, Sture Nordh, regeringen, Wallenber, Carl Bildt, LO, facklig kamp

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,

Klädernas värsting.

KIK. Har du hört talas om den tyska klädkedjan « Kunde is König »(Kunden är Kung)? Det är klädernas värsting i Europa.

-Vi klär dig från tå till topp för 300 kronor, skryter KIK i sin reklam. Köp ett par barnjeans för 35 kronor. Eller en bomullsklänning för under femtilappen.

KIK som inte ännu etablerat sig i västeuropa eller för den delen i Sverige har inte mindre än 2 700 butiker spridda över Tyskland, Österrike och flera östeuropeiska länder. Företaget som ägs av familjen Haub, en av Tysklands rikaste familjer, har specialiserat sig på att sälja extremt billiga kläder till den allt större gruppen av människor som lever mer än knapert, inte bara i öst utan också i det forna Västtyskland.

Men jeans för några tior har två baksidor. De som arbetar i KIKs butiker får svältlöner utan sociala avgifter för pensioner och sjukförsäkring. Så långt har det gått på den numera « avreglerade och anpassningsbara » tyska arbetsmarknaden. Fackföreningar som Ver.di får allt svårare att ta strid mot KIKs metoder. Av KIKs 18 000 anställda i Tyskland är hälften deltidsanställda med en timlön som varierar mellan 4,25 euro och 5,25 euro. Den aktuella ekonomiska krisen gör det inte lättare för fackföreningen att försvara de anställda.

På andra sidan Jorden finns den andra baksidan på barnjeansen. I Bangladesh, där KIKs leverantörer finns, arbetar unga kvinnor minst tolv timmar om dagen under mer än vidriga förhållanden. Utan arbetskontrakt och sociala skyddsregler är de helt utelämnade till företagens « goda vilja ». KIK hävdar naturligtvis att de har avtalade normer med underleverantörerna och att KIK är offer för en förtalskampanj. Men ONGn Clean Clothes Campaign visar i en rapport att de anställda saknar alla rättigheter.

Är det bara en tidsfråga innan KIK stormar in på svensk marknad ?

I media: DN1,SVD1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kunde is König, Kläder, Bangladesh, Tyskland, Ver.di,

Då var det

dags att vädra ut…

I går hade jag på radion med riksdagens stora EU-debatt som bakgrund till lite andra bestyr. Samtidigt drog några svarta åskmoln med tunga regndroppar förbi utanför fönstret till den vindskammare där jag brukar sitta med min dator. Både debatten och luften var tryckande. Det var kvavt, kvalmigt, mörkt och dystert.

Men när skurarna sinat kom solen tillbaka. Jag slog upp fönstret på vid gavel och satte stopp för den unkna valdebatten genom att stänga av radion. Därute dansade solgröna, skira små blad från gårdens lindar och lönnar i lystret efter regndropparna. En vindil som fått snurr efter åskregnet bar upp syrenernas dofter ända in i mitt rum och koltrastarna tävlade snart med lövsångarna i skönsång. Raskt av med datorn och i väg ut mot sommarhagarna.

Hundar har också

”spring i benen”…

Väl nere från vindstrappan mötte jag vår labrador Freja, snart ett år. Hon ville också ut och dofta på syrener. Men tycker sedan att det är roligare att jaga koltrastar än att lyssna på dem. Hundar har samma ”spring i bena” som Astrid Lindgrens telningar. Tillsammans satte vi fart ut mot skogen. Bakom oss lämnade vi för gott EU-debatten.

Något som väldigt många andra svenskar och européer i övrigt gör. Till Kvällsmaten och SVT Aktuellt angav kommentatorn Mats Knutsson det viktigaste skälet till detta:

”Det är ingen hemlighet, att i EU-parlamentet, där röstar socialdemokrater och moderater på ungefär samma sätt”

De etablerade parternas debatt inför EU-valet är till en stor del ”bara på låssas”. Där målas upp motsättningarna som inte finns – och lösningar som bara är möjliga om man spränger EU:s ramar. Hur ska exempelvis Miljöpartiet få fram 800 000 gröna jobb i Europa? En ”New green deal” som Peter Eriksson så flott säger. 800 000 nya jobb? Detta samtidigt som partiet håller hårt på lika giriga som snikna marknadslösningar parade med offentlig budgetdisplin och finansiell tagelskjorta. Varifrån ska då resurserna tas till dessa gröna jobb. Polen ska exempelvis samtidigt stänga sina kolgruvor, alltså ta bort både jobb, exportinkomster och sina egna energitillgångar; hålla EU:s budgetdisciplin, alltså kraftigt skära ner på de offentliga utgifterna och lika förbaskat få ekonomiska medel över till jättelika gröna investeringar.Miljöpartisterna är inte längre några otyglade maskrosbarn i asfalten utan ljusblå hyacinter i innerstädernas välansade stadsparker. Den väljarundersökning som visade att 66 procent av Miljöpartiets tilltänkta väljare menar att Regeringen Reinfeldts ekonomiska politik är bra är en mycket talande bekräftelse på detta. Att en knapp majoritet av (s)-väljarna och även var tredje (v)-sympatisör delade denna värdering är skrämmande…

EU-debatt med Maud Olofsson och Jan Björklund? Eller skogspromenad med mig? Svårt val?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Labrador, EU, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Peter Eriksson, Bryssel, SVT

I pressen:AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SD1,SD2,ETC,AB2,AB3,AB4,SVD3,

Andra bloggare:RodaMalmo,Svensson,Jinge,Spånbinge,LaMontagne,Trotten,Etthjärtarött,

AlliansfrittSverige,Esbati,

Vi kan aldrig älska

en endaste atombomb…

Världen ska våndas över en atombomb som inte finns.

Men de kärnladdningar som redan ruvar i sina missiler ska vi tydligen älska.

Detta tycktes vara andemeningen i Washington när Israels Benjamin Netanyahu i går ville ha en tidplan för ett anfallskrig mot Iran. Trots att detta land, oavsett regim, inte i modern tid har hotat en endaste granne och inte innehar en endaste kärnladdning.

Uppenbart borde det vara hög tid för en repris på de stora dukarna och i våra filmkanaler av sextiotalsklassikern: ”Dr. Strangelove eller Hur jag slutade att oroa mig – För att i stället älska bomben”. En underbar politisk satir där Peter Sellers satte kapprustningen med kärnvapen i fokus.

Inte minst för att risken för kärnvapenkrig i dag är större än då, 1964, när filmen producerades. Pakistans kärnvapenarsenal har hamnat i blickfånget. Landets politiska regim svajar och dess militär har tappat kontrollen över hela regioner. Våldsamma strider har ägt rum bara 10-20 mil från ”nukleära säkerhetszoner”. Två miljoner människor är på flykt i kontinentens största flyktingkatastrof sedan kriget med Indien efter Andra världskrigets slut. Dessutom har militären inte kontroll över sina egna led, både där och inom säkerhetstjänsten pulserar en hel del ådror där det uppenbart ”tappas blod” till olika konservativa, mycket reaktionära islamistiska strömningar. Ingen kan i dag vara säker på vem som i morgon kontroller missilerna i det karga Khushab bara ett tjugotal mil sydväst om Islamabad. Klyvbart material kan hamna på drift nära nog vart som helst.

I en intervju, bara dagarna innan Netanyahus besök, satte Bruce Riedel,  en av arkitekterna bakom Obamas nya AfPak-strategi, strålkastarna på det som sker:

”Pakistan har mer terrorister på varje kvadratkilometer än något annat land på jorden och det har ett kärnvapenprogram som växer snabbare än på någon annan plats på jorden”

Hans uttalande bekräftades senare av Admiral Mike Mullen från USA:s generalstab, när denne i ett senatsförhör, sida vid sida med försvarsministern Rober M Gates, svarade med ett tydligt ”Yes” på frågan om det fanns belägg för att Pakistan forcerar sin utbyggnad av kärnvapenarsenalen.

Mike Mullen och Robert M Gates i senatsförhöret om Pakistans kärnvapen

Det som alla visste blev sant. Pakistan är med högt tempo i färd med att skaffa sig en ny generation kärnvapen. Utvecklingsprogrammet sysselsätter tiotusentals människor och minst 2 000 av dessa sägs besitta de nödvändiga kunskaperna om hur dessa massförstörelsevapen produceras.

Samtidigt vräker Obamas administration miljarder över den pakistanska militären. Självklart heter det att alla dessa dollars är ”öronmärkta” för kampen mot terrorismen. Men ingen kontrollerar naturligtvis militärens bokföring. Pakistans ekonomiska och sociala misär har förvärrats av den globala recessionen. Ett läge som kunde försvårat den nukleära rustningen. Men det väldiga inflödet av friska amerikanska pengar innebär i stället att militären nu kan andas ut.

Kärnexplosion i Pakistan

Barak Obama – liksom Benjamin Netanyahu – håller sig också med dubbel bokföring. De vill zooma in människors oro och rädsla när det gäller kärnvapen, mot ett land som inte håller sig med en enda bomb, samtidigt som vi ska bortse från deras egna fullblodiga kärnvapenarsenaler och den ur säkerhetssynpunkt oerhört lättsinniga miljardrullning som sker till Pakistans atomvapenprogram.

Den viktigaste åtgärden för mänsklighetens överlevnad är nu som tidigare en omedelbar avrustning när det gäller alla kärnvapen. Vi ska aldrig fås att älska en endaste liten atombomb. För att detta ska bli verklighet krävs naturligtvis att de som har mest och bäst börjar. Svårare än så är det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel.USA, Netanyahu, Obama, Pakistan, talibaner, terrorister, kärnvapen, Iran

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SD,

NPA avgiftar börsen i Paris

-Direktörerna avskedar ! Avskeda direktörerna !

Det skanderade ett sextiotal medlemmar i NPA när de med Olivier Besancenot i spetsen tog sig in i Palais Brongnart som är Parisbörsens gamla säte. Utrustade i skyddsdräkter gjorde de en symbolisk avgiftning av Börsen för att stryka under NPAs krav på ett förbud mot avsked av arbetare.

-Vår aktion är symbolisk, en avgiftningsaktion och vi har  hittat källan till de giftiga finansprodukterna här på Börsen, sa Olivier Besancenot i en förklaring av aktionen.

Han ville också att aktionen skulle stimulera partiets unga sympatisörer att rösta den 7 juni.

-Våra anhängare är ungdomar och människor som har det svårt. Upp till oss att övertyga dem att rösta, sa Besancenot till den samlade pressen.

Kanske vi skulle ta och avlusa Börsen i Stockholm. Det finns säkert mycket småkryp där också.

100% vänster 7 juni :

Arbetarinitiativet

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, NPA, Arbetarinitiativet, Börsen, Nej till avsked,

Bluffpoker med lagda kort

Det var som ett parti bluffpoker där de två spelarna visste exakt vad motparten hade på hand. Det handlar naturligtvis om det upphaussade mötet i Washington mellan Barack Obama och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Men om korten redan var synade hur går det att bluffa ? Finessen är att det finns en tredje part i partiet och det är den som blir bluffad. Palestinierna är tredje part vid bordet. Men de spelar utan kort. De har inte vad som behövs för att köpa kort. Barack Obamas bluff finns i budet « två stater för två folk ».

Efter mötet har media i väst gjort stort väsen av Obamas uppmaning till och påstådda påtryckning på « Bibi » att ta fasta på den « historiska chans » som han har att skapa fred med Palestinierna genom att erbjuda dem en statsbildning. Av olika skäl, både interna och internationella, är USA tvunget att hålla fast vid konceptet « tvåstatslösning ». Bland annat för att ha någon som helst chans att bibehålla sitt strategiska inflytande i Mellanöstern. Men det är bara « idén » som erbjuds, för ute i terrängen sker något helt annat.

För det första har inte Obama tagit tillbaka bushadministrationens deklaration om staden Jerusalems « odelbarhet ». Vilket de facto erkänner Israels pågående etniska rensning av östra Jerusalem. För det andra säger Obama att « bosättningarna måste stoppas ». Vad inebär det ? Jo, att inga fler mer eller mindre lagliga, i israeliska lagens ögon, utposter får sättas upp. Men det handlar bara om några skjul eller husvagnar som bebos av fanatiska zionister med ett Stor-Israel som mål utan arabiska medborgare.

Däremot säger Vita Huset inget om de verkliga bosättningarna med flera hundra tusen innevånare sammanbundna mellan varandra och med Israel via motorvägar med apartheidregler, – körförbud för palestinska fordon råder. Västbanken som enligt Obamas plan ska bli det Fria Palestina är i själva verket styckat i tre delar utan möjlighet till kommunikation dem emellan. Kartan här nedan är genialisk i sin enkelhet. Den visar alla israeliska bosättningar i vitt och av Israel kontrollerat territorium i blått. Kvar blir en skärgård för palestinierna. Men med skillnaden att det inte går att åka båt mellan öarna. Inte med något annat fordon heller.

För att Västbanken ska kunna bli en fungerande statsbildning måste helt enkelt 1967 års gränser respekteras. Chansen att den israeliska militären och den politiska eliten ska acceptera detta är lika med noll. Trots det spelar den tredje parten, den Palestinska myndigheten, med i bluffen. Myndighetens chefsförhandlare Saeb Erakat sa efter mötet att Obamas hållning betydde « ett aktivt nyengagemang av USA ». Ja, aktivt kommer det säkert att bli men inte till förmån för det palestinska folket. De ska fås att acceptera en lösning som definitivt bekräftar att de förlorat den jord med byar och åkrar som togs ifrån dem i succesiva krig från 1948 till i dag. Zionisternas myt om « ett land utan folk för ett folk utan land », håller på att bli en omvänd verklighet med ett palestinskt folk utan land, kort och gott.

Med korten lagda och fullt synliga för Presidenten i Vita Huset lyckades Bibi trots allt dra en bluff.

-Jag vill göra det klart att vi vill inte regera över palestinierna, vi vill leva i fred med dem, sa Netanyahu med en glimt i ögat. Tror ni inte på den så drar jag en annan historia, tänkte han säkert medan han sa att « först måste palestinierna erkänna Israel som en judisk stat ».

Att det är ett nytt krav, förr krävde man att staten Israel ska erkännas, avslöjades inte under partiet och bluffen gick hem. Men vad innebär den ? Att de en och en halv miljoner palestinier som nu bor i Israel inte får behålla sitt medborgarskap eller att de, som rasisten Avigdor Lieberman kräver, måste avge en slags trohetsdeklaration inför staten och erkänna att den bara tillhör judarna i landet ? Eller kanske begreppet kommer att utvidgas , som Lieberman föreslagit, till « att erkänna Israel som alla judars stat ». Den lilla skillnaden i formeln är enorm i verkligheten. För den innebär att varje judes hemland, oavsett var i världen han/hon bor, är Israel. Det vore som om Spanien skulle påstå att alla ättlingar till de spanska erövrarna i Sydamerika har Spanien som fosterland.

Den fjärde juni ska Barack Obama hålla ett tal i Kairo till den « muslimska världen ». USA vill behålla och stärka banden med alla reaktionära arabregimer i regionen för att kunna stärka trycket på regimen i Teheran. Oavsett hur retoriken formas står det redan nu klart att härskarna i Israel inte behöver vara rädda för att sättas på de anklagades bänk. Netanyahu och hans reaktionära allierade kanske kan få sig en och annan pekpinne men Vita Huset kommer aldrig att säga ifrån och kräva : -dra er tillbaka till 1967 års gränser och ni får ett fredsavtal med era arabiska grannar. Nya omgångar bluffpoker väntar.

I media: DN1,DN2,DN3,SSD,ETC,SVD1,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Obama, Netanyahu, USA, Palestina, 1967

Polska antikapitalister i EU-valet

Lördagen den 16 maj höll det polska arbetarpartiet, PPP, möte i Katowice för att lansera partiets kampanj inför valet till Europaparlamentet den 7 juni.

Partiet som grundats av den fackliga organisationenen « Augusti 80 » lyckades samla in de 130 000 namnunderskrifter som krävs för att ställa upp i valet och presenterar nu kandidater i landets samtliga valkretsar. Partiet är ungt och folkligt. Nästan hälften av PPPs kandidater är unga personer jämfört med de andra partiernas företrädare och det finns ett stort antal fackliga ledare i PPPs led.

Inför 220 partidelegater förklarade PPPs ordförande Boguslaw Zietek att perioden inför valet öppnar möjligheter att diskutera landets sociala problem och behov. För att dra uppmärksamhet till PPPs kandidatur hade PPP genomfört en kort ockupation av regeringspartiets valbyrå. För att knyta an till den antikapitalistiska kampanjen i Europa var Olivier Besancenot inbjuden till mötet.

Boguslaw Zietek

-Er kampanj liknar vår. Det är en kampanj för kampen. Vi har samma mål, att kapitalisterna, inte folket, ska betala krisen. Vi vill skapa ett samhälle av en tredje typ i vilket det är majoriteten som tar besluten inte ett fåtal kapitalister eller en byråkratisk elit, sa bland annat Besancenot och manade till att bygga ett europeiskt antikapitalistiskt parti.

Det blir spännande att följa PPPs agerande i valet och medlemmarnas ansträngningar att skapa ett nytt demokratiskt socialistiskt alternativ i ett samhälle som ännu bär ärren efter det stalinistiska vanstyret.

100% vänster       7 juni :

Arbetarinitiativet

Bloggare:Röda Malmö,

I media;DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, PPP, Polen, Europavale, Besancenot, NPA