Ropen skalla:

OBAMA MÖRDARE!

USA erkänner i dag att det är dess trupper som bär ansvaret för att ha dödat mer än 150 civila i östra Afghanistans Farahprovins. Väldiga protester från lokalbefolkningen har tvingat fram erkännandet. Så sent som i går försökte USA:s försvarsminister Robert Gates, som är på besök i Kabul, att bortförklara det hela med att talibaner slängt in granater i bostadshus. Bara för att därefter kunna lägga skulden på amerikanarna.

USA:s ”mission” i landet blir mer och mer förfärlig. Gång på gång dödas civila, vanliga enkla, fattiga människor i detta ett av jordens mest plågade länder. Allt i demokratins och frihetens namn. Det går inte att bomba ett folk till frihet. Inte ens med assistens från svensk trupp! Nya siffror visar också att korståget i Afghanistan nu kommer att kosta mer än Irakkriget.

De enda segrarna blir de reaktionära talibanerna. Det känns kanske ovant i munnen. Ligger inte riktigt rätt. Men det är dags att höra ropen skalla: Obama mördare – Ta hem alla svenska soldater!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, USA, Afghanistan, Barak Obama, Obama, USA-imperialism

I pressen:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SD1,

Oppositionen

har satt sig ner

i drängstugan…

Ledaren i dagens Aftonbladet är inte precis ett fältrop som manar arbetarrörelsen till strid. Stämningen i redaktionens skrivarstuga är lika uppgiven och mesig som i LO-borgen. Den politiska oppositionen har nådigt accepterat Reinfeldts begäran om ”borgfred”. Vi är på väg in i den värsta ekonomiska och sociala krisen sedan trettiotalets hundår. Men ändå har alltså oppositionens ledare med ett gemensamt suckande satt sig ner i drängstugan. Ja, till och med Vänsterpartiets Alice Åström makade in sig på en bänk i ett hörn. Margot Wallström har från glashuset i Bryssel dessutom konstaterat att moderatregeringen minsann skött sig bättre därnere än Göran Persson och hans regering.

”Koleraboden” på Grönbo gård. På övervåningen fick drängarna knöka ihop sig.

Aftonbladet behandlar som vanligt A-kassan som vilket trygghetssystem som helst. Här finns dessutom inte en enda idé om motstånd. Bara ett försynt konstaterande att Reinfeldt borde oroa sig för människors oro:

Regeringen har under våren glatt hävdat att det är våra ”starka sociala skyddsnät” som gör att Sverige inte behöver satsa lika mycket på krisbekämpning som andra länder. Är trygghetssystemen väl utbyggda kan hushållen i högre grad hålla uppe sin konsumtion, vilket dämpar konjunkturnedgången. Och det stämmer naturligtvis.

Sociala välfärdssystem fungerar i den bemärkelsen som stötdämpare i ekonomin och det är brist på sådana som gör att exempelvis USA och Storbritannien har tvingats satsa astronomiska summor i stimulanser…

… Problemet i Sverige är att trygghetssystemen inte är vad de har varit. De har försvagats av precis samma regering som nu försöker använda dem som ursäkt för att slippa bedriva politik…

Men Fredrik Reinfeldt borde oroa sig över människors oro. A-kassan i Sverige är i dag sämre än i många andra EU-länder och otryggheten leder till att människor sparar en större del av sina inkomster.

Sverige halkar efter. Det hade inte behövt vara så.

Självklart hade det inte behövt vara så! Men då hade det krävts fackligt och politiskt motstånd. Varje lokal fackklubb, varje lokal partiförening, kunde ha mobiliserats i ett fälttåg mot regeringen. Med kravet på en fullvärdig A-kassa. Små möten. Stora möten. I alla tänkbara sammanhang. På alla arbetsplatser. På alla torg. I alla köpcentra. Överallt kunde motståndet byggts upp. För att kulminera i en politisk strejk mot den borgerliga regeringen.

Men från oppositionens sida har vi bara sett uppgivenhet och undergivenhet. Motståndet har helt lagts i träda. Vi ska ha borgfred och oroa oss för att Reinfeldt inte oroar sig. Sedan ska vi vänta på valet 2010. Men för det första kanske Reinfeldt och hans borgerliga allians inte besegras. Den kanske håller stånd. För det andra predikas precis inga underverk vid en valseger för oppositionen. Lyssnade man noga på Mona Sahlins och Wanja Lundby Wedins försök till ”comeback” I maj fanns där inga konkreta vallöften. En ny regering skulle ”börja reparera” det som borgarna förstört. Med de svindlande underskott som väntar 2011 lär nog en sådan reparation ta ännu ett årtionde.

Likt den evangeliska väckelserörelsen en gång i tiden överlåter uppenbart Mona Sahlins socialdemokrati och Alice Åströms vänsterpartister tryggheten och framtiden åt högre makter. En av artonhundratalets portalfigurer för nyväckelsen var Lina Sandell som skänkt många svenskar ett hopp – ”därovan.” Inte minst minns vi sången Deruppe ingen död skall vara , kanske mer känd som sången om ”Lilla Svarta Sara”. Många av oss har som små kanske somnat till dessa innerliga rader:

Tryggare kan ingen vara,
Än Guds lilla barnaskara,
Stjärnan ej på himlafästet,
Fågeln ej i kända nästet.

Herren sina trogna vårdar,
Uti Sions helga gårdar,
Över dem Han sig förbarmar,
Bär dem uppå fadersarmar.

Barngudstjänster har alltid varit viktiga för väckelserörelsen…

Jag ska inte ta ifrån någon tryggheten i dessa ord. Men när det gäller försvaret av trygghetssystemen på jorden kan vi inte överlåta detta vare sig till Herren eller till en osäker framtid om två, tre år där Mona Sahlin eventuellt ges en möjlighet att börja reparera allt förfall. Vi får tycka vad vi vill om himlen. Men på jorden krävs en arbetarnas enhetsfront.

Inte minst gäller detta A-kassan. För fackföreningsrörelsen är den dessutom i grunden något mycket, mycket mer än ett trygghetsförsäkring eller en keynesiansk stötdämpare i lågkonjunkturen. A-kassan nivå är en styrkemätare på klasskampen mellan arbetstagare och arbetsköparväldet, för att nu använda gamla men hållbara ord för en beskrivning av arbetsmarknad och politik. På DN-debatt, när den omöjliga förhandlingen om ett nytt Huvudavtal bröt samman, skrev poeten, författaren och Dalademokratens chefredaktör Göran Greider en lika insiksfull som bärkraftig analys. Bland annat dessa visa ord som borde diskuteras i varenda politisk drängstuga, eller i varenda skrymsle där den gamla arbetarrörelsen satt sig ner för att bara vänta och vänta. Vänta och vänta:

När Svenskt Näringsliv i förra veckan bröt upp från förhandlingarna om ett så kallat huvudavtal var det inte bara de ekonomiskt sämre tiderna som fyllde dem med självförtroende nog att ta det steget; där fanns naturligtvis också en förlitan på vad den försämrade a-kassan, i kombination med recessionen, sakta men säkert åstadkommer av disciplinering av löntagarna. Att arbetsgivarorganisationen då hamnar en bra bit till höger om den sittande regeringen tycks inte bekymra den, för även om Anders Borg går ut och försvarar arbetsrätten, så vet arbetsgivarna att alliansens a-kassepolitik ändå gör jobbet åt dem: arbetare och tjänstemän disciplineras i sina lönekrav.

LÄS MER: ARBETARINITIATIVET

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Reinfeldt, Den borgerliga alliansen, Mona Sahlin, Alice Åström, vänsterpartiet, socialdemokratin

I pressen:AB1,AB2,DN1,DN2,DN3,SD,ETC,

Allt tillhör oss…

I går onsdag ockuperade omkring fem hundra arbetare däcktillverkaren Continentals fabrik i Sarreguemines i nordöstra Frankrike. Arbetarna kom från företagets anläggning i Clairoix i norr. Syftet med ockupationen var att sätta press på den franska staten och koncernledningen för att få tillstånd ett förhandlingsmöte om jobbens framtid i Clairoix.

Ockupationen föregicks av en riktig gerillamanöver. Officellt skulle de femhundra till en demonstration i Aachen för att där tillsammans med tyska arbetare från Continental protestera mot nedläggningsplanerna. I stället for de femhundra i bilar till företagets anläggning i Sarreguemines och ockuparade fabriken.

-Alla var insatta i vart vi skulle åka. Men vi sa inget till utomstående, förklarar Bruno Levert, medlem i CGT, till dagstidningen Liberation och fortsätter :

-Hade vi sagt var vi skulle hade vi mötts av kravallpolisen CRS.

Arbetarnas krav på ett möte accepterades av franska regeringen som föreslog 27 maj som mötesdatum.

-Vi stannar här tills vi får ett annat möte närmare i tiden , förklarade CGT-ledaren Xavier Mathieu inför arbetarna i den ockuperade fabriken.

Myndigheterna i Forbach(Mosel) arrangerade ett möte med koncernledningen i Hannover den 12 maj vilket accepterades av arbetarna som därför avbröt ockupationen under kvällen.

I Hannover protesterade tyska och franska arbetare tillsammans

Bakgrunden till den långa kampen för jobben på Continentals anläggning i Clairoix är företagtes planerade nedläggning av två fabriker , en i Hannover och en i Clairoix. Sammanlagt blir det 1 290 arbetare som avskedas. Redan i fjol avskedade Continental 8 000 arbetare av sina 130 000 anställda och i år har redan       6 000 fått gå.

De anställda och de fackliga ledarna i Clairoix säger sig inte ha några illusioner om att fabriken ska kunna räddas. Men deras aktioner syftar till att tvinga fram maximala avgångsvederlag och socialt skydd för de anställda. Det går rykten om eventuella uppköpare som ingen riktigt tror på.

-Continental tänker inte missta marknadsandelar genom en försäljning av anläggningen i Clairoix. Stänger ledningen Clairoix så är det för att vinna marknadsandelar i resten av Europa, säger CGT-ledare Bruno Levert.

-Vi kräver bara att Continental ger oss vad vi kräver, nämligen ett korrekt avgångsvederlag, säger han.

Aktionerna i Hannover och ockupationen i Sarreguemines visar att de anställda inte tänker sitta still och vänta på stängningsdags. Även om det finns skillda kampmetoder mellan de tyska och de franska arbetarna har de hittills hållit flera gemensamma demonstrationer. Den 23 april samlades 3 000 av koncernens anställda utanför huvudkontoret i Hannover när aktieägarnas årsstämma gick av stapeln. Sex arbetare från Clairoix fick tillträde till mötet men ingen rätt att uttala sig eftersom de inte ägde aktier. Det löstes genom att tyska anställda läste upp en protest från sina franska kamrater som bland annat sa :

-Vi accepterar inte att tusentals familjers liv, underleverantörer inräknade, offras för att tillfredställa ert omättliga vinstbegär.

Clairoixs stridbara ledare Xavier Mathieu, om än utan aktier, hann dock rycka åt sig mikrofonen för att utropa vad arbetarna på Continental tycker.

-Skitstövel,(snällt översatt) utropade Xavier och pekade på Continentals VD Karl Thomas Neumann.

De tyska arbetarna som demonstrerade tillsammans med arbetarna från Clairoix lyssnade något storögda till de franska kollegornas slagord mot aktieägarna:

-Allt tillhör oss, inget tillhör er. Allt ni har, har ni stulit. Dela på jobben, dela på rikedomarna, annars smäller det.

I media: DN1,DN2,SVD1,Arbetaren,

Bloggare. Socialistiska partiet,Arbetariniativet,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Continental, Ockupation, CGT, Frankrike, Tyskland

Tar sig Barack Obama vatten över huvudet ?

Barack Obama har kanske tagit sig ordentligt med vatten över huvudet i den verkligt första stora strid han gett sig in i. I sin valkampanj slog han ofta mot skatteparadisen som svarta hål där den internationella finansens enorma kapitalmängder göms undan för att slippa beskattning.

I måndags la han fram ett i själva verket mycket modest förslag som ska ge den amerikanska staten 210 miljarder dollar i skatteintäkter under den kommande tioårsperioden. Det blir ju bara 20 miljarder om året. Smulor om vi jämför med de summor som staten stoppat i de skakiga bankernas fickor.

Att Obama gör ett lagförslag av sitt vallöfte visar hur djupt det folkliga missnöjet är med den amerikanska bank- och bolagsvärldens överdrifter och extravagans när det handlar om de höga herrarnas inkomster och den totala likgiltigheten inför de arbetandes växande misär. Om han ska behålla sin politiska popularitet är han tvungen att ta strid. Problemet för honom är bara att motståndaren , den amerikanska finans- och industrivärlden, är långt tuffare och välroganiserad än det tandlösa Republikanska partiet.

Bakgrunden till Obamas utspel är fakta som att exempelvis de amerikanska bolagen gjorde 700 miljarder dollar i vinster utomlands år 2004(senaste statistiken i ämne) och betalade endast 16 miljarder i skatt eller 2,3 procent. Fakta är också att alla amerikanska storbolag använder sig av skatteparadisen för att slippa undan beskattning i USA. Företag som Microsoft och Procter&Gamble har dussintals filialer på Caymanöarna och andra skatteparadis. Banker som Citigroup och Morgan Stanley har 427 respektive 273 filialer i utspridda i världens skatteparadis.

Vem dyker först?

-Endera är det världens största byggnad eller världens största skattefiffel, sa Obama i skämtsam ton om byggnaden Ugland House på Caymanöarna där 18 857 företag finns registrerade.

Många av de stora bankerna, storföretag som Microsoft och General Electrics samt inte så få stenrika individer har hela staber av advokater och bokföringsexperter i sin tjänst. Mot mycket stora inkomster är deras enda prestation den att hitta kryphål i existerande skattelagstiftning och montera upp investeringsscheman som i stort sett undviker all beskattning. Inte bara på inkomsterna utan också aktieutdelningen som dessa vinster ger upphov till.

Kamprads IKEA har många stiftelser i skatteparadisen

En organiserad lobby har redan satts in för att skjuta Obamas modesta initativ i sank. Företrädare för den amerikanska finansindustrin säger redan att lagförslaget kommer att ge konkurrensfördelar till utländska bolag och att jobb kommer att fèrloras i USA.

-Om vi måste betala normala skatter på vår verksamhet flyttar vi utomlands och då försvinner jobb i USA, är vad de egentligen säger , vilket är utpressning, vare sig mer eller mindre.

Och lobbyn har tid att organisera sig , för Obamas lagförslag om det går igenom Kongressen blir effektivt endast från 2011.

Den europeiska skattelagstiftningen är annorlunda än den amerikanska. De flesta europeiska länderna inklusive Sverige beskattar inte de « egna » storföretagens utlandsinkomster alls. Och egentligen tycker jag själv att internationella företags vinster ska beskattas där de skapas och komma de som arbetat ihop vinsterna till godo i form av goda löner och sociala förmåner. Men eftersom land till land praktiserar olika skattenivåer i syfte att dra till sig multinationella bolags investeringar blir resultatet att bolagen kan spela på dessa skillnader och internt transferera vinster till det land eller skatteparadis där deras vinster beskattas minst eller inte alls.

Barack Obamas lagförslag har i själva verket en protektionistisk bas. Även vinsterna utomlands ska beskattas i USA så att det inte finns skattefördelar med att « investera i Bangalore i stället för Buffalo City », sa Obama.

Därför är det så viktigt för de arbetandes möjligheter att försvara sina intressen att skatteparadisen stängs och att beskattningen av de multinationella bolagen jämnas ut världen över. Då skulle inte längre skatteplanering vara den enormt lukrativa affär det är i dag.

I media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Skatteparadis, Obama, Gates, Microsoft, Skatteflykt

”Som en fältskär

med slö kniv…”

Pressen mot AB Volvos ledning och dess massvarsel bara växer. Budkavlen från Tuvefabriken med dess skarpa protest mot sina högsta chefer är nu åter i Umeå där 1 000 arbetare på ett fackligt medlemsmöte krävde att Leif Johansson och hans ledningsgrupp skulle dra tillbaka sina sanslösa varsel. Den framtida tryggheten var också i centrum. Med rungande bifall från det stora mötet krävde man garantier för att en komplett hyttfabrik ska vara kvar i Umeå.

Det är nog nu – dra tillbaka varslet!

Som en fältskär med slö kniv amputerar Volvoledningen bort personal och kompetens.

Vid de tre första varseltillfällena har varje förslag från IF Metalls viftats bort på ett okänsligt sätt.

Kassaflöde och kostnadsbesparingar har varit det enda ledningen haft för ögonen. I ord har man beklagat de personliga ödena men i praktiken har man utan tvekan genomfört uppsägningarna hårdhänt och utan förbarmande.
Men nu växer kritiken. Från verkstadsgolvet och det fackliga basplanet möts ledningen av en storm av protester. Den stora manifestationen på Tuve visade djupet av missnöjet.

Även bland aktieägare, ekonomiska bedömare och ekonomijournalister hörs kritiska tongångar mot Volvos styrelse. Aktieutdelningen på 4 miljarder kritiseras. Ledningens omdöme och verklighetsförankring ifrågasätts.

Det är nog nu! Vi kräver att företaget drar tillbaka det senaste varslet. Vi är beredda att förhandla kring lösningar i den kris vi befinner oss i, men vi tar inga diktat under utpressning.

Inse att vi vill företagets bästa. Det är våra jobb och vår framtid det handlar om.

Till ledningarna för AB Volvo och Volvo Lastvagnar AB säger vi:

• Dra tillbaka varslen!
• Behåll personal och kompetens för den kommande vändningen.

Om inte, förlorar ni helt förtroendet bland anställda, anhöriga och andra som är beroende av fabrikens framtid.

IF Metall Volvo Lastvagnar AB, Umeå

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, politik, AB Volvo, Volvo, Umeverken, facklig kamp, IF Metall. Leif Johansson, Tuveverken

I pressen:

Andra bloggare:

Riv maktens

MURAR!

Snart får Fredrik Reinfeldt greppa EU:s ordförandeklubba och han vill därför få till stånd en sex månaders ”borgfred” med den Rödgröna Alliansens tre partier. Oppositionen ska sluta med att opponera. Något som sägs vara bra för Sverige. I går kväll var det därför en något vissen treklöver som vi fick se. Visst, Reinfeldt skulle få sin borgfred. Men man skulle inte lägga ner vapnen helt. Lite vapengny och lite vapenskrammel skulle det bli. ”En värdig debatt” där man inte skulle söka strid för stridens egen skull.

Reinfeldts medeltida retorik vill väcka gamla andar i våra sinnen till livs. Under hot från en yttre fiende ska det råda frid inne på kungens borggård. Under hans ordförandeskap, på samma sätt som när herremannen Göran Persson höll hov under sitt mandat, är det nu ”Sveriges intressen” som ska skyddas…

Med sin retorik om borgfred vill Reinfeldt tysta den opposition som aldrig ens börjat att opponera…

I sig är det lite märkligt. Vi är många som menar att oppositionen knappt har börjat att opponera och ändå vill regeringen att den ska sluta. Samma dag som den borgerliga alliansen vädjar om vapenvila berättar Reinfeldt vidare att svenska folket kan lägga ner alla förväntningar på höstens budget. Där finns noll att hämta. Ekonomin kommer att vara i spagat under många år och arbetslösheten kommer att förvärras. Samma dag drar Maud Olofsson också i gång med en förövning till Centerrörelsens kommande riksstämma och basunerar ut att partiet nu ska kämpa för ett ”Mini-Las”. Företag med upp till 50 anställda ska få göra undantag från turordningsreglerna. I dessa ska företagen när de vill godtyckligt få skicka av tio personer. En märklig borgfred. Där både slottsherrn och slottsfrun utlovar nya svärdshugg från maktens sida. I det Europa, i det EU som Reinfeldt ska leda, förvärras också den ekonomiska och sociala krisen. De begränsade miljömål som satts upp ifrågasätts. Under mars månad nådde den genomsnittliga arbetslösheten inom EU:s 27 stater 8.3 procent. På ett år har arbetslösheten ökat med 4 miljoner människor eller med 25 procent. Det som Reinfeldt spår för Sverige lär också gälla Europa i övrigt. Trettio miljoner arbetslösa år 2011. Det är den framtid som kapitalismens Europa erbjuder oss. Den sociala förödelse som detta innebär är jungfrulig mark för Europas storföretagare och cyniska kapitalister att fortsätta med sina attacker mot fackliga rättigheter och sociala trygghetssystem. De vill också fortsätta med privatiseringen av den gemensamma välfärd som erövrats.

Reinfeldt är vår nutida Sheriffen av Nottingham

Här kan inte råda någon borgfred! För alla tjänare, daglönare, grovarbetare  och menigt fotfolk bakom borgherrens murar liksom för alla oss andra fredlösa är Fredrik Reinfeldt en nutida Sheriffen av Nottingham. En förtryckare i tjänst hos överheten.

Våra ideal finns i friheten ute i Sherwoodskogarna. Bland Robin Hood och hans män ( I vår realtid är kvinnorna med i upprorsleden. Lady Marion, Robins älskade, har lärt sig att svinga ett svärd). Talet om borgfred är falskt. Fortsätter vi med den medeltida retoriken är det snarare så att Reinfeldt för sex månader ska leda en allians av Europas furstehus. Det är maktens borgar och dess murar som ska försvaras. Mot sina egna upproriska medborgare. Som författaren och samhällsdebattören Åsa Linderborg sammanfattat det som sker: ”Sedan tjugo år tillbaka pågår det en social kontrarevolution i Europa”. Tillsammans med Röde Will, Lille John, Broder Tuck , Robin och hans Marion, ska vi då storma maktens murar…

Att ta från de rika och ge till de fattiga är ett valspråk som gäller mer än någonsin…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, borgfred, Reinfeldt, Rödgröna alliansen, Maud Olofsson, socialdemokratin, Miljöpartiet, Vänsterpartiet

I pressen:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3.SVD4,AB1,AB2,ETC,

Andra bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,Esbati,Ett hjärta rött,AlliansfrittSverige,

VÄRRE ÄN

WANJA?

”Volvofacken lurades att säga ja till en utdelning på 4 miljarder till aktieägarna”, hävdar nu Peter Thelin förvaltare på Zenithfonden. Han får stöd av riskkapitalisten Christer Gardell som vanligtvis vurmar för stora kassaflöden till ägarna.

Utspelen är en del av ett lågintensivt skyttegravskrig mellan AB Volvos olika ägare. ”Om en utdelning leder till att Volvo blir tvunget att låna för 10 procent eller mer för att finansiera den och kanske senare genomföra en nyemission är det bättre att ställa in utdelningen”, säger Thelin till Dagens Industri. Tidningen menar vidare att: ” redan inför stämman uttalade sig representanter för Folksam och Aktiespararna tveksamhet om det var rätt beslut att ge utdelning och Första AP-fondens ägarrepresentant Ossian Ekdahl ville att Volvo skulle behålla pengarna”. Storägaren i kulisserna, franska Renault, drev inte heller på. På hemmaplan hade den franska jättekoncernen , där staten har en stor aktiepost, tidigare i år avstått från egen utdelning…

Samtidigt som AB Volvo avskedar tusentals metallare får Olle Ludvigsson som EU-kandidat

och fackordförande ”tala ut” på fyra helsidor i företagets exklusiva magasin Globetrotter…

Volvofacken och då med dess mest tongivande representant, IF Metalls Olle Ludvigsson i spetsen, skulle ha blivit ”lurade” av styrelsen där investmentbolaget Industrivärden och därmed Handelsbanken sitter på alla viktiga stolar. Trots att AB Volvo för det första kvartalet i år skulle komma att redovisa ett negativt kassaflöde på 16 miljarder kronor och en nettoskuld på minus 45 miljarder kronor. Vilket ledde till att kreditvärderingsinstituten Standard & Poor’s och Moody’s sänkte Volvos långsiktiga kreditbetyg.Trots detta drev styrelsen med sina tungviktare från sfären kring Handelsbanken igenom utdelningen. Bakgrunden var skäligen enkel. Volvos styrelseordförande Finn Johnsson sitter också i styrelsen för Industrivärden. Volvos VD Leif Johansson sitter samtidigt i styrelsen för SCA. På mandat av Industrivärden. Under 2008 gick denna ägarkrets in och köpte på sig stora poster med röststarka A aktier. Med 61.5 miljoner ”röster” är det bara huvudägaren Renault som väger tyngre på stämmorna. Herrar Johnsson och Johansson ville helt enkelt blockera Gardell och andra riskkapitalister från inflytande…

Men i och med börsens kollaps, när Volvos aktier störtdök, fick Industrivärden problem. Man hade köpt på sig aktier för lånade pengar. De hade kostat nära 6 miljarder och helt plötsligt blev värdet bara 2.5 miljarder. Investmentbolagets belåningsgrad försämrades drastiskt. Det naturliga hade varit att bolaget hade fått mer pengar från Handelsbanken. Men i stället valde man med sin frikostiga aktieutdelning att tömma AB Volvos kassakista.

Det är det här beslutet som IF Metalls Olle Ludvigsson försvarar. Han blev inte alls ”lurad”. Däremot vägde hans lojalitet med firma Thorsson&Johansson och deras mäktiga uppdragsgivare i sfären kring Handelsbanken, främst då familjen Fredrik Lundbergs bolagsgrupp, tyngre än hans lojalitet med sina medlemmar i IF Metall. Låt vara att det kan vara av godo att hålla många armlängders avstånd till Gardell och andra hasardspelare på börsen. Men varför ska Metalls medlemmar stå för kortsiktiga börsras i stället för stenrika Handelsbanken? Varför ska vi metallare betala i stället för mångmiljardären Fredrik Lundberg och hans familj?

Ludvigsson hävdar i Dagens Industri att han i februari var okunnig om hur illa det var ställt

med AB:s Volvos läge. Månader innan protesterade hans medlemmar mot massvarslen…

Nej, Olle Ludvigsson blev inte lurad. Till Dagens Industri säger han att:

”Det är en fördel för Volvo att ha långsiktiga stabila ägare, och de vill ha utdelning. I början av 2009, när styrelsen fattade beslutet, såg det inte alls lika illa ut och Volvo hade ett vinstrikt år bakom sig”

I milda ordalag kan det nog lugnt sägas att han far med osanning. När beslutet om aktieutdelningen fattades hade Volvo lagt sitt tredje massvarsel. Det kom 13 januari i år. Redan i november 2008 hade varslen alltså blivit outhärdliga för metallarna på företaget. Det var då IF Metall i Södra Västerbotten genomförde sin stora protestdemonstration. Kunde läget vara värre? När beslutet om de fyra miljarderna fattades hade Olle Ludvigsson dessutom alla röda siffror från företagets kassaflöden framför sig. Så tidigt som sista veckan före julen gick Ludvigsson runt med företagets exklusiva magasin Globetrotter på en runda genom Tuvefabriken och konstaterar att ”Den här nedgången är det värsta jag varit med om”. Pratet i dag om att det inte såg lika illa ut under senvintern är en efterhandskonstruktion. Så här skrev jag själv vid samma tid:

”En bra termometer, rakt in i bakändorna på de kapitalistiska ekonomierna, det är summan av alla leveranser från min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar. I och med företagets globala närvaro kan man dessutom läsa av temperaturen marknad för marknad. Åkarnas förväntningar på kommande transporter, både på anläggningssidan, i närdistribution och i fjärrtrafiken visar tidigt vad som är att vänta också när det gäller konsumtionen. Säljs inga ”kommersiella fordon”, som det brukar heta, blir det heller ingen kommers.

För bara ett år sedan var marknaderna febriga. AB Volvos kunder stampade i kön med sina beställningar och företaget slog rekord både när det gällde leveranser och vinster. För att inte tala om alla tiders största rekord när det gällde utdelningen till aktieägarna.

Men det här årets första månad faller leveranserna brant. Det är glest med nya order. Temperaturen är så låg att man förstår att det är riktigt illa ställt med ”patienterna”. I jämförelse med i fjol halverades Volvokoncernens leveranser. Som då inte bara innefattar Volvos lastvagnar utan också franska Renaults och amerikanska Macks tunga fordon. Från 20 856 bilar i fjol till 10 232 bilar i år. För övrigt en störtdykning i samma hastighet som för hela den japanska exporten.

Den ekonomiska recessionen är nu definitivt global. Märkbart är att försäljningen på Nordamerika fortsätter sin nergång . Under januari minskade leveranserna med hela 67 procent jämfört med i fjol och vi ska ha i minnet att denna marknad redan då var inne i ett fall.

Kreditinfarkten har blivit global. Överallt har mängder med länder och dess regeringar tvingats att mata glupska banker och försäkringsbolag med ständigt nya pengar eller lättvindiga krediter. I Asien sjönk Volvos leveranser med 40 procent. I Sydamerika med 35 procent. I Europa var det totalt 54 procents minskning i januari i jämförelse med samma månad i fjol. Nuförtiden redovisar producenterna av tunga fordon bara sina faktiska leveranser. Orderingången är i dagsläget långt sämre.

De svarta siffror som ändå sticker ut mest gäller en särredovisning för Östeuropa. Här har Volvo på samma sätt som Scania, Man, och Mercedes glatt sig åt nya tillväxtmöjligheter. Nordamerika och Västeuropa har kallats för ”mätta” marknader. Där är det i stort sett bara en förnyelse av lastbilsparkerna som gäller. Medan Östeuropa efter sammanbrottet för Sovjetunionen och liberaliseringen av ekonomin har varit en ny och mycket ”hungrig” samt växande totalmarknad. Volvo har satsat stort och invigde så sent som i förra månaden en ny monteringsfabrik i ryska Kaluga. Invigningsfesten kom naturligtvis av sig i och med det ras som samtidigt kom på den nya ryska ”hemmamarknaden”. Lite snopet med alla blänkande nyoljade maskiner och all modern monteringsutrustning. Allt satt på plats bara för att nu hamna i den stora malpåsen. Inte minst för de nyanställda ryska arbetarna som anställts och klätts upp i nya, eleganta arbetskläder. När ”tsunamin från Wall Street” väl nått till Östeuropa är det höga vågor som slår in. Här får AB Volvo sin största minskning globalt sett, med hela 78 procent. Inte så konstigt om man vet att en rysk åkare i dagsläget måste ligga ute med 30 procents ränta när han tar en kredit för en ny vagn. På bara lite drygt tre år ska han utöver bränsle, löner och övriga omkostnader också köra ikapp banklånen.

För regionen i sin helhet sjönk tillväxten i fjol från 5.4 procent 2007 till 3.2 procent. I år blir det ingen tillväxt alls. Det mest troliga är i stället snabbt krympande ekonomier. Recessionen har nått fram till nyliberalismens ”Vilda Östern”. Eller “The New Europe” som Bush så passionerat kallade sina nya bundsförvanter…”

Det alla anställda visste – och tidigare anställda som jag själv – det visste också Ludvigsson. Men det är viktigt att Olle Ludvigssons roll inte görs till en enkel personlig moralfråga. Om han som person är bra eller dålig.

I EU-valet driver Ludvigsson en påkostad personvalskampnj. Bland annat med denna stora

manet till jackmärke. Här har en metallare valt att kryssa bort honom….

På samma sätt som när det gäller Wanja Lundby Wedin. För i grunden handlar deras svek mot medlemmarna om politik och om de privilegier som ledningen inom arbetarrörelsen har tillskansat sig och som de flesta i LO:s tongivande kretsar ser som något helt naturligt. Olle Ludvigsson jobbade några år som metallare. Sedan 1981 har han arbetat fackligt på heltid. I hela tjugoåtta års tid har han alltså inte delat sina arbetskamraters vanliga vedermödor och omklädningsrum. I stället har han umgåtts med andra heltidsanställda förtroendevalda eller delat armsvett med Leif Johansson och andra i näringslivets elit. I nära två decennier har han varit representerad i Volvos olika styrelser. Genom styrelseuppdragen har han ofta haft en inkomst dubbelt så stor som sina medlemmar. Självklart gör detta att man får dubbla lojaliteter. Ludvigsson är inte sämre eller bättre än någon annan i IF Metalls ledning. Alla jag känner tycker att han som privatperson är trevlig och hygglig mot andra. Men lojaliteten med AB Volvos styrelse, som bygger på decennier av ömsesidigt förtroende, samt givetvis egna arvoden, gör att man lätt trampar fel. Nu när Ludvigsson, vid 60 års ålder, lämnat Volvo för en roll som socialdemokratisk kandidat i EU-valet, får han exempelvis som tack fyra helsidors gratis valpropaganda i företagets exklusiva personaltidning Globetrotter. Sensmoralen är uppenbar: ”Om du kliar oss på ryggen, kliar vi dig tillbaka”. Enklare än så kan det inte bli.

Christer Lindsjö är i EU-valet den självskrivne motkandidaten till Ludvigsson.

Både när det gäller ”Wanja” och ”Olle” handlar det inte om att bara byta ut en förtroendevald mot en annan. Det handlar om att byta politik och om att avskaffa alla privilegier för den fackliga eliten. I Göteborg är då Christer Lindsjö, montör på Volvo Lastvagnar sedan 35 år tillbaka, i EU-valet en självklar motkandidat till Olle Ludvigsson. Lindsjö är gruppordförande på Tuvefabriken och har på samma sätt som Ludvigsson arbetat fackligt och politiskt nära nog hela sitt vuxna liv. Han har arbetat för Socialistiska Partiet och slitit år efter år för att få sin egen fackförening mer demokratisk och kämpande. Men har aldrig tjänat ens en krona på detta engagemang. I EU-valet är han kandidat för Arbetarinitiativet. Den kampanj som fått stöd bland annat av Gruvfyrans ordförande Tomas Nilsson och Gruvtolvans Harry Rantakyrö. Ordföranden för fackliga organisationer som i Norrbotten har samma tyngd som Volvo Verkstadsklubb i Göteborg. Som exempel för hela arbetarrörelsen har deras klubbar på sina medlemsmöten beslutat att styrelsearvoden från LKAB ska tillföras fackföreningen. En ståndpunkt som självklart delas av Christer Lindsjö när det gäller alla styrelsearvoden som tillfaller medlemmarna i Volvo Verkstadsklubb.

Här kan du läsa mer om: ARBETARINITIATIVET.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Olle Ludvigsson, Arbetarinitiativet, Wanja Lundby Wedin,

I pressen:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SD1,

Schack matt för politiken

Första Maj vara en trevlig tillställning i Bryssel. Sedan många år går det inget demonstrationståg genom staden men på Place Rouppe och angränsande boulevard Stalingrad organiserar alla fackliga och politiska organisationer stor fest med mycket folk.

Första Maj på bd Stalingrad

Men för mig handlade helgen mest om schack. För sjunde gången organiserade min klubb Bryssels Internationella Schackfestival. Så för er läsare som intresserar er för det ädla spelet kommer här för ovanlighetens skull en helt politikfri blogg. Jag lovar att det inte ska upprepas många gånger.

Ulf Andersson och jag själv hälsade alla välkomna till en schackhelg.

Först och främst vill jag berätta att Sveriges bästa schackspelare genom tiderna fanns på plats. Det var andra gången som min gamla vän Ulf Andersson deltog och det med äran. Ulf behöver knappast någon presentation. Även ni som aldrig rört en schackpjäs känner säkert till hans namn. Redan som sjuttonåring slog löftet från Arboga till och blev svensk mästare. Den äldre eliten hade inget att sätta emot när en världsstjärna föddes. Ulfs långa karriär, som inte är slut än, kröntes i början av 80-talet då han spelade på första bordet i de berömda matcherna –Hela världen mot Sovjetunionen.

I helgens turnering hade han sällskap av en annan svensk stormästare –Ralf Åkesson. Han är välkänd bland schackspelare men inte av den allmänna publiken. Det är synd för Ralf har en trevlig frejdig stil på brädet. Fräna angrepp är hans melodi, speciellt jämfört med Ulfs lugna och försiktiga stil.

Matchen mellan Ulf och Ralf slutade i snabb remi. I bakgrunden till höger syns segraren Ivan Sokolov i sin vinstmatch mot Pedrag Nicolic.

Vann turnering gjorde Ivan Sokolov fortfarande ett världsnamn i schackvärlden även om han inte längre hör till den absoluta toppen. Sedan var det plats för Ulf och Ralf att tillsammans med fem andra spelare dela på andraplatsen. Totalt deltog 104 spelare i den två dagar långa snabbschacksturneringen.

För de få av er som verkligen gillar schack följer ett par partier och den slutliga ställningen efter de elva ronderna.

Ralf Åkesson mot T. Ringoir

Ralfs motståndare är bara 14 år men just nu Belgiens största schacklöfte. I partiet hamnar Ralf riktigt illa till och stod på klar förlust , men med erfarenhet och tidspress slutade det ändå med vinst för blågult.

1.d4 Sf6 2.c4 c5 3.d5 e6 4.Sc3 exd5 5.cxd5 d6 6.e4 g6 7.f4 Lg7 8.Lb5+ Sfd7 9.Ld3 [9.a4] 9…Dh4+ 10.g3 De7 11.Sf3 a6 12.a4 0-0 13.0-0 Sf6 14.e5 [14.Te1 Lg4 15.Lf1 Sbd7] 14…Se8  15.Te1 Lg4 16.e6  16…fxe6 17.dxe6 Sc7 18.Lc4 Sc6 19.Sd5 [19.Le3 Lxf3 20.Dxf3 Se5 21.Df1 Sxc4 22.Dxc4 Dxe6] 19…Sxd5 20.Lxd5 Sd4 [20…Sb4  är också bra] 21.Le3 Tf5! 22.Le4? [22.Sxd4 Lxd1 23.Sxf5 gxf5 24.Taxd1÷] 22…d5 23.Sxd4 Lxd1 24.Sxf5 gxf5 25.Lxd5 Lc2 26.Tac1 Td8 27.La2 Le4?! [ Hade varit bättre att behålla kontroll över e8 :  27…Lxa4 28.Lxc5 Ld4+ 29.Lxd4 Txd4 30.Tc7 Dxc7 31.e7+ Kg7-+ och svart hade behållit kontrollen över e8 !] 28.Lxc5 Ld4+ 29.Lxd4 Txd4 30.Tc7± Dxc7 [30…De8 31.Td7! Txa4 (31…Dxd7 32.exd7+ Kg7 33.Kf2 Txd7 34.Lc4±) 32.Td8 Kf8 (32…Dxd8?? 33.e7+ Txa2 34.exd8D++-) 33.Txe8+ Kxe8 34.Lb3] 31.e7+ Kg7 32.e8S+ Kf8 33.Sxc7 Td2 34.Se6+ Ke7 35.Sc5 Tg2+ 36.Kf1 Txb2 37.Sxe4 fxe4 38.Txe4+ Kd7 39.Te2 Tb4 40.f5 Txa4 41.f6 Ta5 42.g4 Tc5 43.f7 Tc8 44.Le6+ 1-0

Ralf mot belgiska löftet Tanguy Ringoir

K. Pytel mot U. Andersson

I fjärde ronden spelade Ulf mot stormästare K Pytel som är en av de äldsta aktiva spelarna. Partiet visar hur svårt det kan vara att uppnå något med de svarta pjäserna när den vita spelaren går in för att konsolidera sin ställning för att behålla spelöppningsinitiativet. Och Ulf är en försiktig general som inte tar risker med svart.

1.d4 Sf6 2.Sf3 e6 3.e3 b6 4.Ld3 Lb7 5.0-0 c5 6.c4 Le7 7.Sc3 cxd4 8.exd4 d5 9.cxd5 Sxd5 10.Se5 0-0 11.Dh5 g6 12.Df3 Lg5 13.Lxg5 Dxg5 14.Le4 Dd8 15.Lxd5 Lxd5 16.Sxd5 Dxd5 17.Dxd5 exd5 18.Tac1 f6 19.Sd3 Sa6 20.Sf4 Tfd8 21.h4 Kf7 22.Tc3 Td7 23.Tfc1 Te8 24.f3 h6 25.Kf2 Tee7 26.a3 Sc7 1/2

Slutställning efter elva ronder– de 10 första av 104 totalt.

 Namn                        Elo       Poäng    Perf  B M   Buch  Cum 

  1  Sokolov Ivan           (2657)    9.0                 82.5  59.5

  2  Akesson Ralf           (2479)   8.0                 82.0  55.0

  3  Nikolic Predrag        (2623)    8.0                 80.0  53.5

  4  Barsov Alexei          (2505)   8.0                 79.5  52.0

  5  Andersson Ulf          (2571)    8.0                 79.0  52.0

  6  Popovic Petar          (2489)    8.0                 77.0  49.5

  7  Ringoir Tanguy         (2349)    8.0                 73.5  50.0

  8  Hetey Lazlo            (2344)    8.0                 73.0  48.5

  9  Amigues Emmanuel       (2352)    8.0                 71.0  45.5

 10  Alienkin Aleksander     (2402)   7.5                 79.0  48.0

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Första Maj, Schack, Ulf Andersson, Bryssel, Ivan Sokolov,

I pressen: SVD,

Härliga bilder från Stockholm I maj.

Håkan Blomkvist ljungar mot högern:

Förbjud alla avsked!

I centrum för franska NPA..

Stoppa privatiseringen av Posten!

För en bra offentlig service!

För en generalstrejk!

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholmsbilder I maj, Paris I maj, Stoppa privatiseringar,

Andra bloggare: Trotten,Spånbinge,

Vad händer sedan

med Trollhättans

oskyldiga, lilla

brudtärna?

Anita Ekberg i La Dolce Vita…

Veronica Lario, Silvio Bersluskonis hustru, har tröttnat på sin mans “alla krumsprång med minderåriga”. Hon begär nu skilsmässa. Han har varit och firat 18-årsdagen med en dotter till en kompanjon samtidigt som han struntat i sina egna barns myndighetsdagar. Han har inte minst raggat ”unga kvinnliga skönheter” som kandidater för det egna partiet till det kommande EU-valet. Bersluskoni är helt enkelt för betuttat i Det ljuva livet, La Dolce Vita.

Silvio Bersluskoni bönar om att få vara kvar i Veronica Larios famn…

Samtidigt förkunnar Fiatchefen Sergi Marchionne att han vill få till stånd ett ”Bröllop i himlen”. Familjen Agnellis biljätte vill ta över inte bara Chrysler utan också Opel, Vauxhall och SAAB, alltså General Motors viktigaste varumärken i Europa.

I dag är Marchionne på friarstråt i Tyskland och går ner på knä för flera tyska ministrar.

Blir det av stundar ett märkligt bröllop. Inte blir det katolskt sedesamt utan snarast en mer frisläppt ormgrop. Ingen av de bilmärken Marchionne vill para ihop har internationella erfarenheter, eller global spridning för att tala bilspråk. Chrysler, med sina gamla tunga jeepar och bensinslukare som Pontiac, har bara 8 procent av sin omsättning utanför USA. Fiat är baserat i Italien . Opel i Tyskland. Vauxhall i Storbritannien och lilla brudtärnan SAAB i Norden. För att det äktenskap som åstundas ska bli varaktigt krävs enorma kapitaltillflöden och en brutal omläggning av de olika företagens verksamheter. På en global marknad går det i dag bara att överleva med en global arbetsfördelning. Från forskning/utveckling över produktion till marknadsföring. Agnellis har inte många euros att tillföra utan Marchionnes affärsidé bygger på att dels kunna köpa konkursbon för nära nog symboliska summor, dels att få loss väldigt mycket statliga stödpengar från de olika regeringar som eventuellt blir inblandade. Ett lyckat bröllop kräver också väldiga fackliga eftergifter. Amerikanska bilarbetarförbundet, UAW, har redan accepterat grova försämringar när det gäller arbetsvillkor i stort, löner, sjuk- och pensionsförmåner mm i utbyte mot att den egna fackliga byråkratin går in som storägare i företaget. Naturligt nog skulle den nya biljätte som eventuellt skapas vara helt skild från Agnellis övriga tillgångar. Inte minst hans kanske mest älskade företag, ”La Forca Juventus”, alltså en av Italiens mest legendariska fotbollsklubbar, som definitivt inte kommer att vara en del av en generös hemgift. Skulle det ”Himmelska bröllopet” sluta med ett helvete ska familjens egna pengar vara säkrade och den kära fotbollen ska fortsätta att rulla på Agnellis planhalva.

För SAAB som är under rekonstruktion och där vare sig ägaren GM, regeringen eller fackföreningsrörelsens IF Metall, har haft eller har någon strategi för framtiden kanske utspelet kan ses som en räddning. Men som Veronica Lario nu visat så är baksidan av La Dolce Vita ofta Divorzio all’italiana. Vad händer då med den oskyldiga lilla brudtärnan från Trollhättan?

Marcello Mastroianni i en annan filmklassiker…

För SAAB som knappt längre säljer några bilar och som är mitt i bilkrisens stormcentrum finns framtiden i stället i en socialisering av den svenska fordonsindustrin, då framförallt med Volvo PV och just SAAB i blickpunkten. En socialisering, med klimatomställning av produktionen och som kan bli till en del av arbetarnas krisplan för hela Europa.

En politisk inriktning som Arbetarinitiativet driver i sin kampanj inför EU-valet 7 juni. Läs mer: ARBETARINITIATIVET.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAAB, FIAT, Volvo, Berlusconi, GM, Opel

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SVD2,SVD3 ,

SD,AB2,AB3,AB4,

Andra bloggare: Svensson,