Läs och sprid Tidsignal

Tidskriften Tidsignal har redan publicerat nio nummer men är ännu relativt okänd. Det är verkligen synd för en bättre, mer intressant radikal tidskrift som spänner över så stora områden finns inte i Sverige. I nr 9 behandlas ingående den ekonomiska krisen och den hotade välfärden.

Huvudartikeln är skriven av den franska marxistiska ekonomen Michel Husson som svarar på frågan om varifrån kommer alla pengar som cirkulerer i finanssfären. Själv har jag bidragit med en analytisk kronologi av finanskrisen fram till att den omvandlas till ekonomisk kris kort och gott. Du kan också läsa en mycket intressant artikel om krisen i den internationella bilindustrin skriven av den tyske ekonomen Winfried Wolf. Dick Forslund som nyligen doktorerade i företagsekonomi skriver en mycket underhållande och ingående essä om Pensioner och moral.

I den andra delen av nr 9 hittar du ett flertal artiklar om attacken på de gemensamma välfärdsinrättningarna och hur mönstret går igen i hela Europa. Maria Sundvall gör en skojig och informativ resa mellan London och Södertälje för att jämföra nyliberalismens härjningar här och där. Den hotade välfärden behandlas också av Rolf Gustafsson och Petra Ulmanen.

Tidigare nummer av Tidsignal:

nr 1: Vänsterns väg-om Vänsterpartiet inför framtiden

nr 2: Antisionism och sionism i vänsterperspektiv

nr 3: Den avreglerade socialdemokratin

nr 4: Nya tider, nya plågor- om samhälle, hälsa och vård.

nr 5/6: Om borgarna- vilka är de, vad tänker de göra?

nr 7: Vänstern och islam

nr 8: 1968

Som du ser finns det allt i Tidsignal. Här under kan du läsa min artikel i nr 9. Vad gör man inte för att hävda sig själv?  För att läsa alla andra artiklar i Tidsignal räcker det med att prenumerera. Kolla detaljer på webadressen www.tidsignal.se.

Skuldsätt dig och bli rik.

Av Benny Åsman

Bryssel mars 2009

Snart två år har gått sedan den så kallade subprime-krisen utlöste den globala ekonomiska kris som hela den kapitalistiska världen skakas av. En epok är över. Den då sunt förnuft sattes åt sidan och arbetande människor med normalinkomster ficks att tro på jultomten. Skuldsätt er upp över öronen så blir ni rika, var budskapet som den giriga finansindustrin lockade med. I dag ser vi att sanningen var en annan. Tiotals miljoner världen över har nu bara stora hål i fickorna, skulder för all framtid och en rikedom som hägrar i fjärran. Men hur kom vi hit ? Vad hände egentligen när subprimekrisen seglade upp och drog med sig hela det globala finanssystemet ?

För familjen Pearson i Pine Valley söder om staden Atlanta började det finansiella äventyret våren 2005. Då lånade familjen 300 000 US dollar av mäklarfirman Burton&Jones och köpte ett vackert hus med fyra rum och kök.

-Vi tog chansen. Alla våra vänner hade köpt eget hus. Vi hade inga sparade pengar men mäklaren sa att det var inget problem, säger Dirk Pearson till Atlanta Daily.

Familjen Pearson fick sitt huslån trots att de saknade en garanti och trots att Dirks fru, Linda Pearson, varit arbetslös i nio månader efter att hon förlorat sitt deltidsjobb som kassörska på ortens storköp.

-Alla sa att huspriserna skulle stiga under överskådlig framtid och att vi inget riskerade, säger Dirk dystert.

För nu står familjen på bar backe. När familjens räntor och amorteringar sommaren 2007 ökade drastiskt, som lånekontraktet stipulerade, hade huspriserna i Pine Valley redan tappat 12 procent i snitt och lånefällan slog till. Så gick det som det gått för flera miljoner familjer. Pearsons klarade inte av avbetalningarna och huset konfiskerades av familjens bank.

Inget ovan om familjen Pearson är sant. Ändå så sant. Familjen finns bara i min fantasi, men hade lika väl kunnat vara en av alla dessa familjer som ruinerats i en skrupellös lånekarusell. Pine Valley söder om Atlanta finns inte heller. Men det finns många Pine Valley där hus nu står igenbommade och med skylten For Sale på den oklippta gräsmattan vid uppfarten.

Boom och krasch.

När IT-kraschen fick besvikna investerare och riskkapitalister att fly tekniksektorn befarade Alan Greenspan att recessionen 2001 skulle bli djup och allvarlig och lättade därför på den amerikanska centralbankens ränta så kraftigt att det öppnade vägen för den spekulationsbubbla som sedan blåstes upp i bostadssektorn.

Subprimelånen är bara en del av den spekulativa bubbla som berörde hela den amerikanska bostadsmarknaden och även andra länder för den delen som exempelvis Storbritannien, Spanien och vårt eget lilla Sverige. Alla borde ha sett riskerna med den skuldpyramid som byggdes upp. Ett fåtal varnade för de katastrofala följderna som skuldberget kunde förlossa.

Ninja kallades systemet skämtsamt av mäklarna och finansiärerna. No Income-No Job-No Assets. (Inga inkomster-inga jobb-inga tillgångar) Vissa websiter specialiserade sig till och med i försäljning av falska anställningsintyg som ibland var en formalitet som mäklarna krävde för att mana bankerna att bevilja huslånen.

Kraschen var oundviklig. Många låntagare var oförmögna att ens klara av de första amorteringarna på de nyköpta husen. Det verkliga problemet är att förstå hur ett sådant system kunde fungera under så lång tid. Svaret heter naturigtvis profiter. Hela kedjan från mäklarna upp till investeringsbankerna med Bear Stearns, Lehman Brothers och Citibank i spetsen gjorde stora pengar innan det gick hål i bubblan. I det finansiella pyramidbyggets uppgångsfas är det ingen som bekymrar sig över riskerna. Det är glada miner på alla fronter och giriga blickar kastas mot de hägrande vinsterna. Många såg krisen komma men ville inte se den. Vinsterna som ännu fanns att göra var för stora. Men när sedan understa stenarna i pyramiden börjar rämna då sjunker mungiporna och girigheten går över i panik. Sälj, sälj, sälj. Alla försöker samtidigt att göra sig av med riskfyllda papper och botten går ur. Finanskrisen är ett faktum.

Riskerna med subprimelånen hade totalt underskattats. Anledningen var naturligtvis girigheten men också det faktum att alla matematiska modeller som användes för riskbedömningen var baserade på kortsiktiga erfarenheter på bostadsmarknaden. Mer precist på de senaste femton åren i USA. En period utan ett enda år med sjunkande hus- och bostadspriser. Inte undra på att många lurades till att tro på ständigt stigande priser vilket naturligtvis gav en känsla av riskfri spekulation. I dag vet även de största optimisterna bättre.

Politiskt ansvar.

Politikerna gör i dag allt för att blodstänken från slakten på finansmarknaden inte ska befläcka den politiska karriären. Med indignerade miner skjuter man över ansvaret på andra. Till och med John McCain tvingades mitt under sin valkampanj skruva upp tonläget mot « spekulanterna  på Wall Street ». Nicolas Sarkozy gick upp i falsett när han närmast dagligen slog på «oansvariga bankirer » och « spekulationskapitalismen ».

De socialdemokratiska ledarna i Europa vill inte vara sämre. I Ett öppet brev publicerat i Le Monde den 22 maj 2008 gick tunga socialdemokratiska namn, som Jaques Delor, Jaques Santer, Helmut Schmidt, Massimo D’Alema, Lionel Jospin, Pavvo Lipponen, Paul Rasmussen, Michel Rocard och vår alldeles egen Göran Persson, till kraftigt angrepp mot den avreglerade kapitalistiska finansmarknaden.

-Krisen visar på illa och dåligt reglerade marknader och den visar oss än en gång att marknaderna inte är förmögna att reglera sig själva, skriver de före detta stats- och finansministrarna.

-Det är imperativt att förbättra kontrollen av och regelverket för bankerna, drar de bland annat som slutsats.

Brevet fick nästan inget eko i Europa eller Sverige för den delen. På något sätt kanske alla debattsugna insåg att de gamla tungviktarna kastade sten i det egna glashuset. I över 20 år har dessa herrar i regeringställning, som i opposition, varit överens med det nyliberala mottot : liberalisera och privatisera. De har alla varit med och röstat fram lagar som öppnat dörrarna för de ivriga spekulanternas framfart. Opposition från vänster kallades för omodern och förlegad, oförmögen att förstå den nya tidens anda och behov. Nu när krisen sopat golvet med alla nyliberala mantra vill inte de stolta « arbetarledarna » längre känna av det regelverk de själva varit med om att forma och upphöja till samhällspraktik. Det skorrar falskt när kritiken haglar över finansvärlden för att den gör vad som politikerna gjort lagligt.

Det är framför allt på två områden som avreglering och lagförändringar lagt de formella grunderna till den ohejdade kapitalismens globala framfart.

Först, ändrades reglerna för bankernas verksamhet. De täta skott som infördes efter depressionen på trettiotalet avskaffades delvis av Ronald Reagan och sedan ytterligare av Bill Clinton under sina åtta år vid makten. Normen från de striktare tiderna då en bank livnärde sig på skillnaden mellan in- och utlåningsräntorna och redovisade sina skulder och tillgångar i bokföringens balansräkning avskaffades. Det blev lagligt för bankerna att använda det egna kapitalet till köp och försäljning av värdepapper och dessutom lagligt för bankerna att låna pengar för att investera i finansmarknaderna.

Sedan ändrades de internationella normerna för bokföringens utförande. Två till synes detaljer som införts med de nya normerna spelar en viktig roll i hur finanskrisen utvecklades. Tillgångar , som aktier och andra papper värderade av en marknad, ska enligt de nya normerna tas upp enligt « value to market ». Det vill säga att aktier och andra tillgångar ska deklareras i bokföringen enligt deras aktuella marknadsvärde och inte som förr enligt det ursprungliga köpvärdet. Samma sak gäller dock inte skulderna. De ska inte märkas « value to market ». Resultatet i en boomperiod för aktier och andra tillgångar är uppenbart. Värdet på de egna tillgångarna överdrivs och bankens/företagets resultat överdrivs. Den andra « detaljen » är ännu viktigare. Det blev lagligt att bokföra skulder som off-balance, det vill säga att presentera vissa skulder utanför den officiella balansräkningen. Den praktiska betydelsen av detta var att bankerna kunde placera den framväxande derivathandeln off-balance.

Tack vare politikernas uppluckring av reglerna för kreditmarknaden och bankernas verksamhet avskaffades den traditionella « försiktighetsprincipen » som förelade bankerna att förutse det värsta och bokföra därefter. Den nya principen är en « oförsiktighetsprincip » som lät bankerna drastiskt öka sitt risktagande. Det öppnade bland annat portarna för den teknik som kallas « leveraging », eller hävstångsteknik.

Anta att ett bank med 10 miljoner i eget kapital lånar 100 miljoner , som inte tas upp i balansräkningen, och lyckas göra en vinst på 10% på de 100 lånade miljonerna som investerades i riskfyllda derivatkontrakt. Tio procent på 100 miljoner är 10 miljoner i vinst. Om banken betalar 5 procent i ränta på de 100 miljonerna blir nettovinsten 5 miljoner. Det egna kapitalet ökar då med 5 miljoner , från 10 miljoner till 15 miljoner. Hokus-pokus. Banken har en vinstmarginal på 50% i förhållande till det egna kapitalet och aktieägarna kan ropa bingo. Sådan är principen bakom « leveraging ». Men vad händer om banken gör en förlust på 10 procent på de lånade och riskfyllt placerade 100 miljonerna ? Minus 10 procent är en förlust på 10 miljoner, alltså lika med det egna kapitalet. Banken tvingas omedelbart i konkurs eftersom det egna kapitalet inte kan vara noll eller under noll.

Den här sifferleken svarar inte mot ett konkret fall. Men det beskriver vad som hänt med alla banker som slagit igen sina dörrar de senaste 18 månaderna och vad som kanske ännu väntar ett flertal banker med stora mörkersiffror i bagaget.

Molnen fanns där.

Tre större finansiella händelser borde ha lett till att hela den nyliberal mantran satts ifråga. Bara för att följderna blev kortvariga och utan större effekt på den internationella ekonomin blev det « bussines as usual » som följde på var och en av händelserna.

I september 1998 blir hedge-fonden Long Term Capital Management (LTCM) förstasidesstoff. Spekulationsfonden, som trots sitt namn Long Term…, ägnade sig åt kortsiktiga gissningar om ränteutvecklingen för olika obligationer. Strategin byggde på matematiska modeller som Myron Scholes och Robert Merton utvecklat. Båda belönades senare med Nobels ekonomipris. Den 23 september står fonden på ruinens brant. LTCM hade med kraftig upplåning och hävstångsteknik tagit spekulativa positioner för 1 200 miljarder dollar. En enorm siffra på den tiden. Obligationsräntorna hade efter Rysslands finansiella kollaps månaden innan gått i helt motsatt riktning än vad de matematiska « genierna » räknat med. LTCMs kapital raderades ut på några dagar. Alan Greenspan och den amerikanska finansinspektionen fick stora skälvan och skaffade fram 3,6 miljarder dollar till LTCM för att inte sätta hela det internationella finanssystemet i fara. Federal Reserve vred om näsan på Wall Streets investeringsbanker som snällt kom till LTCMs räddning. Bear Stearns vägrade delta i räddningsaktionen. Var det ödets ironi att Bear Stearns var den första investeringsbanken som fälldes av subprimekrisen ?

Det märkliga med « den nya ekonomins » krasch i mars 2000 var dess ringa inflytande på den verkliga ekonomin. Internet-bolagen föll som käglor och Nasdaq-börsen, där de noterades, tappade över 50% på kort tid. Många riskkapitalister brände fingarna men egentligen blev effekterna av att it-bubblan sprack relativt små och kortvariga. Den verkliga varningssignalen som it-kraschen sände ut ignorerades helt. De stora kapitalmängder som flödat in i it-företagen visade att det helt enkelt fanns alldeles för mycket fritt kapital som gick till spekulation istället för produktiva investeringar. De rika hade för mycket pengar att placera efter år av åtstramningar för den arbetande befolkningen. Men de härskande i samhället såg inget problem och affärerna kunde fortsätta som inget hänt.

Den tredje varningssignalen om vad som komma skulle var den enorma svindel som energibolaget Enron ägnat sig åt innan det föll samman som ett korthus.  Den 2 december 2001 förklarade sig Enron i konkurs och sagan om företaget som « revolutionerade » elenergimarknaden fick ett snöpligt slut. I stort allt Enron ägnat sig åt var bluff och lurendrejeri. De anställda kommer aldrig att glömma « sagan ». Bland allt fuffens ledningen ägnade sig åt hade den exempelvis investerat 60 procent av de anställdas pensionspengar i bolagets egna aktier. På ett år dividerades aktiens värde med 350. Kort sagt, de anställdas pensionspengar fanns inte längre kvar. Finanspressen hyllade Enron som en murbräcka på den federalt reglerade elmarknaden och trots att ingen egentligen kunde säga vad Enron « producerade » fanns det ingen gräns för ovationerna. Enrons VD Ken Lay var den enda i branschen som höll privata möten med Dick Cheney (minns han ?) om elmarknadens liberalisering. För att hålla skenet uppe av ett blomstrande expansivt företag började Enron att bygga skalbolag i karibiska skatteparadis till vilka förlustposter i bokföringen fördes över och sedan skyfflades runt för att ursprunget inte skulle gå att spåra. Själv gav sig Ken Lay 148 miljoner dollar i lön år 2000. Som med alla fuskbyggen faller de samman en vacker dag, vilket också blev « revolutionären » Enrons öde. USAs största industriella konkurs var ett faktum och den överväldigade och grundlurade finanspressen kunde kasta sig över kadavret och slita det i stycken. Men vid sidan av ett par rättegångar och mindre exemplariska domslut hände inget. Enrons fall borde ha följts av ett stopp för den bokföringsteknik som kan gömma förluster i « off balance » och skalbolag. Det borde ha följt ett stopp för privatiseringen av elförsörjningen som bara hade lett till högre priser, kaotisk marknad och oekologiska prioriteringar. Det borde ha följt ett frontalangrepp på skatteparadisen och företags och individers skatteflykt till dem.

Men i stället hände ingenting. « Business as usual ». Den avreglering som gjort LTCM, IT-kraschen och Enronskandalen möjlig sattes aldrig ifråga och för att bekämpa recessionen 2002-2003  beslöts i stället att kraftigt sänka räntorna och därmed las grunden till den byggboom som exploderade hösten 2007 och som nu driver hela världsekonomin in i en mycket djup recession om inte depression.

Alan Greenspans räntepolitik för att undvika en allvarlig recession efter IT-kraschen la grunden till den verkliga härdsmälta som vi ser nu. Den ekonomiska « modell » som den amerikanska ekonomin, och den nyliberala i allmänhet, byggt på kan sammanfattas i två motsatsförhållanden.

För det första kräver « modellen » att lönerna stagnerar på bekostnad av vinsterna. I Michel Hussons artikel härintill beskrivs i detalj den förskjutning i Arbetets och Kapitalets andel av de producerade rikedomarna som ägt rum sedan mitten av 70-talet.

För det andra bygger « modellen » på att löneandelens minskning kompenseras av en allt större skuldsättning bland fyra femtedelar av befolkningen, och en extrem ökning av den rikaste femtedelens « lyxkonsumtion » i stället för investeringar.

Det faktum att denna « modell » inte längre kan fungera är den verkliga orsaken till den nuvarande krisens strukturella karaktär. Med bostadsmarknadens kollaps kan inte längre de amerikanska hushållen fortsätt att skuldsätta sig . Hela systemet med handel på kredit utan verkliga garantier är inne i en återvändsgränd.

Föll som käglor

De första större offren för subprimekrisen och den samanhängande derivathandeln kom redan sommaren 2007 då den franska banken BNP Paribas tvingades stänga tre av sina riskfonder och några veckor senare följde den brittiska banken Northern Rock. Europeiska centralbanken pumpade in 95 miljarder euro i bankväsendet och amerikanska Fed 24 miljarder dollar i hopp att stoppa krisen. I efterhand kan vi se att de summorna var som droppar i ett hav. I USA hade samtidigt flera hedge-fonds i banken Bear Stearns ägo gått omkull och sex månader senare nådde rötan banken självt. Fed såg sig tvungen att stoppa bankens fall. Den var för stor för att tillåtas falla. JP Morgan kunde med finansiell hjälp från Fed gå in och köpa upp Bear Stearns i mars 2008.

Lita aldrig på vad en bankdirektör säger. Det rådet gäller speciellt när banken står på randen till kollaps. In i sista sekunden lovar de att det inte finns någon anledning att bekymra sig om banken för den står på solid grund även om det blåser lite snålt just vid tillfället. Det skulle besannas mer än någonsin när USAs finansminister Hank Paulson lät investeringsbanken Lehman Brothers falla den 15 september 2008. Det var ett medvetet risktagande. Paulson ansåg att Lehmans affärer var speciella och inte skulle sätta hela finanssystemet i fara. Dagen efter fick däremot staten hosta upp 85 miljarder dollar och rädda världens största försäkringsbolag AIG. Företaget som har miljontals kunder världen över fick inte gå under. Följderna ansågs oöverskådliga. Så trots att AIG, ett försäkringsbolag, ägnat sig åt spekulation i derivatpapper med bolån som grund tvingades staten kliva in. Vad som hade hänt om AIG fått gå omkull får vi aldrig veta. Men redan Lehman Brothers fall räckte för att skapa total panik på finansmarknaderna världen över och ett finansiellt sammanbrott var inte långt borta. Hank Paulson hade spelat poker och hans syning av Lehman Brothers var högt spel. Bankledningens försäkringar om soliditet var bara tomt prat. Lehman Brothers hade gett ut obligationer till ett värde av 155 miljarder dollar och byggt speciella derivatpapper baserade på obligationerna, Credit Default Swaps, till en summa av 455 miljarder dollar. Det visar tydligt hur bubblor växer i finansen när kontrakt skrivs på kontrakt som skrivs på kontrakt och så vidare.

I efterhand kan vi nu se att finanskrisens vändning kom i mars 2008 med Bear Stearns fall. Efter det föll samtliga investeringsbanker eller omvandlades till vanliga affärsbanker, som Merrill Lynch och JP Morgan. De som ibland kallats Universums herrar tvingades till (tillfällig ?) reträtt och fick sina guldkantade fallskärmar grundligt synade. Vid årsskiftet 2009 fanns det inte en enda amerikansk investeringsbank kvar. En revolution i sig. Oavsett hur krisen kommer att utvecklas den närmaste framtiden kan vi säga att en epok gick i graven 2008.

Under hösten och vintern 2008-09 handlar det inte längre om en finanskris utan en världsomfattande ekonomisk recession som eventuellt kan övergå i en riktig depression, den första sedan 30-talet. Universums herrar har släpat finansvärlden fram till avgrundens rand och lämnat den där, dragit sig tillbaka med feta bankkonton och laglig fristad. Nu förväntas världens arbetande befolkning ta på sig den bittra uppgiften att med skatter och svett ställa finanssytemet på fötter igen.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SVD3,DN3,ETC,GP1,GP2,

Bra bloggar: Motvalssbloggen,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Finanskris, Sub-prime, USA, EU, Banker,

Början till slutet för Irans präster

Slut på semestern och ännu ett besök i mina hemtrakter vid Indalsälvens delta. Skitväder och inte en fiskpinne i vattnen. Jag som trodde att de skulle stå i kö i väntan på mina lurigt uppklädda beten.

Inte heller omvärlden väntade på min semesters slut utan tutade på i respektlös full fart framåt. I Iran drog miljoner fram på gatorna i protest mot prästregimens manipulering av valresultatet under slagordet – Ned med diktaturen. Minnena från revolutionen mot shahen 1979 flöt upp i mitt och mångas medvetande och hopp föddes att det äntligen är slut på prästerskapets förlamande grepp om landet.

För prick trettio år sedan var jag utrikesjournalist på tidningen Internationalen och följde som första uppgift vad som skedde i Iran. Varje morgon vid åttatiden passerade jag tidningskiosken på Centralen för att köpa franska Le Monde, som var den suveränt bästa tidningen i väst vad gällde ayatolla Khomeinis återvändande till Iran och shahens fall. Då fanns inte Internet och det var ett helvete att skaffa sig färsk information. I varje nummer av Internationalen fyllde jag många spalter om den senaste veckans mobiliseringar mot shahens envåldsdiktatur. Jag insåg att det var en revolution som ägde rum men i vissa vänsterkretsar kallades jag för ayatolla Åsman, på skämt av vissa på allvar av andra. De förstod inte att det var en verklig revolution som ägde rum eftersom de bara såg till de religiösa förtecknen.

Sett utifrån kan skeendet i dagens Iran synas enkelt-det är demokrati som står mot prästerskapets förtryck. Men skenet, speciellt som det presenteras i vissa media, bedrar säkert. Revolutionen i Iran 1979 och utvecklingen de gångna trettio åren fram till dagens massmobilisering och revolt mot systemet är en mycket komplicerad process, som jag långt ifrån gör anspråk på att förstå i sin helhet. Vissa ideer och slutledningar ger jag mig ändå på.

Miljoner och åter miljoner marscherade 1979 mot shahen

– Av de kandidater som Väktarrådet tillät ställa upp i valet var ingen emot den islamska republikens grundbult, att makten ligger i prästerskapets händer och den absoluta makten i « guds ställföreträdare » ayatolla Ali Khameneis händer. Ändå ligger uppenbarligen högt uppsatta religiösa ledare i luven på varandra. Det verkar som att den stenrike Rafsanjini och de besegrade presidentkandidaterna anser att den nuvarande presidenten Ahmadinejad och « revolutionsguiden » Khamenei leder republiken in i en ekonomisk och politisk återvändsgränd som sätter republikens framtid på spel. Därför har oppositionskandidaten Moussavi med Rafsanjanis stöd ställt sig själv i spetsen för de massiva protesterna och till och med manat till fortsatt mobilisering efter att ayatolla Khamenei brännmärkt demonstranterna som imperialismens verktyg och förbjudit alla demonstrationer. Det är naturligtvis ett högt spel som kan spräcka regimen uppifrån och ner.

-Slagordet « Ned med diktataturen» fanns överallt i de enorma demonstrationer som följde på valet. Det kan bara tolkas som att miljontals medborgare i landet inte längre accepterar det islamska ledarskapets legitimitet. De har helt enkelt fått nog av åsiktsförtryck, bigotteri, godtycklig rättvisa, ideologisk likriktning, utbredd korruption och ekonomiskt förfall. Men efter 30 år av religiöst styre, utan sekulära politiska alternativ, ser den majoritet av befolkningen som är född efter 1979 års revolution, inga klara alternativ till den islamska republiken. Därför kunde Moussavi, trots sin roll i den religiösa hierarkin, bli en symbol för krav på demokratiska fri- och rättigheter, en symbol för den ungdom som lider under det religiösa bigotteriet och en symbol för kvinnors krav på jämlikhet i samhället.Den kanske viktigaste konsekvensen av valet och de efterföljande protesterna är att ayatolla Khamenei spelat bort sin roll som en över alla stående, allsmäktig domare i religiösa, militära och politiska spörsmål. Genom att totalt sluta upp bakom Ahmadinejad kan ingen längre se honom som en opartisk ledare med bara den islamska republikens bästa för ögonen. I stället fyller han nu till fullo rollen som förtryckets främsta representant och ropen om « död åt diktatorn » riktas inte längre bara mot Ahmadinejad utan lika mycket mot honom själv. Enligt rykten försöker redan Rafsanjani som är ordförande i Expertrådet (som tillsatt ayatolla Khamenei) att mobilisera de två tredjedelar av rådets medlemmar som behövs för att tillsätta en ny « revolutionsguide ». I Rafsanjanis ögon riskeras hela regimens existens om Khamenei tillåts sitta kvar och härska som vilken ordinär diktator som helst. När mystiken kring revolutionsguidens gudomliga roll skingras kan hela prästerskapets politiska roll i samhället sättas ifråga. Det finns inte med på Rafsanjanis och Moussavis önskelista.

Ahmadinejad beskyddas av regimens milis.

-Ahmadinejads och ayatolla Khameneis fanatiska falang inom prästerskapet har sitt främsta stöd bland djupt religiösa människor i städernas fattigkvarter och på landsbygden. Ahmadinejad kom till makten med löftet att slå ned korruptionen och att lägga oljepengarna på de fattigas köksbord. I västliga media framställs det ofta som mutor och röstköp. Men det går inte att förneka de sociala program som han infört har förbättrat de materiella villkoren för de fattigaste. Protesterna mot valfusket och kraven på frihet bärs i första hand upp av universitetsstudenter, välutbildad och relativt välbärgad stadsbefolkning samt arbetare i större industrier som bilfabriken Khodro med 60 000 anställda.Men att det är de fattigaste i samhället som stöder Ahmadinejad är absolut inget argument för att tveka i stödet till oppositionens krav på rättvisa och frihet. Tvärtom, endast en seger för de demokratiska krafterna kan befria det iranska samhället från prästerskapets politiska diktatur.

-I väst ställs krav på att USA, EU och FN ska agera med hårda tag mot ledarna i Teheran. Men vi ska ha klart för oss att allt som kan uppfattas som en sanktion eller bestraffning av Iran bara blir en snara om halsen på den demokratiska oppositionen. Varken USA eller EU har den historiska relation med Iran som krävs för att ge effektiv hjälp till de demokratiska krafterna. Alla i Iran vet vilken roll CIA spelade när Mossadeq störtades 1953. Alla vet också att USA stödde Sadam Husseins blodiga angrepp på Iran 1980. Bara du och jag kan med vår solidaritet stödja alla progressiva krafter i Iran. Barack Obama, Javier Solana eller vår egen Carl Bildt kan bara bidra till att isolera dessa krafter.

I Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,ETC,SVD3,SVD4,SSD2,DN3,

Bra bloggar: Svensson,Röda Malmö,Esbati,Motvallsbloggen,Dagens Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Iran, USA, EU, FN, Bildt, Solana, Obama,

Ut i

Sommarhagarna…

Vi får se hur vädret rår. Om vi i morgon dansar barfota eller klafsar med gummistövlar ut i sommarhagarna. Men glädjefullt hoppas jag att det blir.

Här är en bild av vår sommarhage. Den sträcker ut sig på en kulle utanför min vindskammare. Under lång tid var det betesmark för det gamla båtmanstorp där vi bor. Vi har tidigare haft det som fårhage och fortfarande är den berghäll där lammen åkte rutschkana kal och glatt. I dag är hagen grannens kalvbete – eftersom den turligt nog är ett impediment. Alltså olämplig för rationellt, modernt jordbruk. Det innebär att den aldrig blir vare sig plöjd eller konstgödslad. Växter och blommor av alla de slag skapar trivsel för insekter och fåglar. Med Evert Taube kan vi sjunga att här finns både:

ekorren och finken
och vårens första gök
och blommorna,
de blommorna som redan slagit ut på ängen
gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol…

Det här är annars en bättre bild av hur en riktigt svensk sommarhage ser ut i dag. Den här åkern skapades på trettiotalet när ”Skarp-Lars” bröt upp väldiga stenblock och kraftiga rötter med bara händer, spett och häst. För det fick han medalj av kungen. Nu är hans störar och hässjor borta. Väldiga balar med ensilage välts ut i landskapen likt moderna likformiga flyttblock. På två dygn med uppehållsväder kan man nu skörda en slåtter som förr kunde ta veckor. En av de största revolutionerna i vår tid, där man också kan slå vallarna två eller tre gånger under sommaren. Dessvärre går framsteget ut över lärkor och tofsvipor. Den tidiga förstaslåttern krossar ofta deras bon och vi ser inte så många lärkor som drillar i skyn. Vår granne som brukar den här tegen driver i dag ett ekologiskt jordbruk – vilket hjälper fauna och djurliv. Men priset är högt. Utan konstgödning eller giftbesprutning minskar produktionen med 30- till 40 procent. I EU-valet var det många som pratade stort om att jordbrukssubventionerna ska bort. Det är nog bra om man menar subventioner för att upprätthålla stora produktionsresultat. Men menar man att stöd för ett mindre intensivt jordbruk, ett ekologiskt jordbruk, ska försvinna, är pratet hållningslöst om man inte samtidigt talar om att matpriserna i butik, då måste öka med 30- till 40 procent…

Det går också att fira midsommar helt utan sommarhagar. Här en bild från Marstrand i Bohuslän en tidig midsommardag . När ”Sista paret ut” precis hade hunnit krypa ner i sin båtkoj. På den steniga och klippiga ön finns knappt en blomrabatt…

Vårt gamla båtmanstorp kallades en tid Skarpes efter namnet på de båtsmän som byn skulle hålla. Men ett annat äldre, mer blomstrande namn och det som finns i vår postadress är Rosenlund. Här finns överallt flockar med rosor som nu Mitt i sommaren fullständigt hämningslöst låter sin vita prakt drösa ut över gräsmattorna.

Här är tre av våra barnbarn med sina midsommarkransar i fjol. Judith, Erik och Alva. Matilde var bara drygt en månad och kunde inte sitta med. Men det kan hon i år när vi firar Midsommar på lördag. Alltså den riktiga Midsommarafton. Mest ljus över landet har vi om söndag, som alltså är den riktiga Midsommardagen. 5 35 söndag morgon står solen i zenith. Kanske något för Piratpartiet det här med Midsommar. Varför ska staten bestämma att vi alltid ska fira årets mest ljusa dag en fredag. Bara för att vi ska få så lite klämdagar och ledighet som möjligt…

Vill du läsa mer om Midsommar: Ny nationaldag?

Annars önskar jag alla läsare en trevlig helg och en så skön sommar som möjligt. Vi stänger inte helt vår blogg. Benny är tillbaka en längre tid i Bryssel i början på juli och lägger nog ut en del spännande material. Själv prioriterar jag underhållsarbete på vårt torp och njuter av sommaren. Samt försöker få tid för mer läsning. Men håller öppet för en del bloggar. Politiken i världen är ett glödande lavafält. Även i Sverige kommer det säkert att fortsätta att brännas. Längst upp till höger på vår blogg har du ett fält där du kan ta en RSS-prenumeration. Då missar du ingenting.

Avslutar med denna info till alla som bor i Stockholmsområdet:

Demonstration: Stoppa uppsägningarna på Lagena – Fast jobb ska vara en rättighet

18 June 2009

Av Anders_S

Måndag 22 juni, 14.00 Parkeringen utanför Lagena i Jordbro, Armaturvägen 4

– Dra tillbaka varslet mot arbetarna på Lagena
– För rätten till fast jobb
– Inga poliser mot strejkande arbetare

Arbetarna på Lagena i Jordbro riskerar allt i kamp för grundläggande rättigheter. Utvecklingen med allt fler inhyrda på arbetsplatserna leder till otrygghet och undergräver de fackliga rättigheterna. Det är dags att sätta stopp för den utvecklingen.

Lagena-Arbetarnas vännermed stöd av och i samarbete med Handelsmedlemmarna på Lagena i Jordbro

Frågor och synpunkter
Martin Lööf
073-704045
lagenasolidaritet©gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Midsommar, Midsommarafton, Marstrand, Ekologiskt jordbruk, Lagena, vild strejk,

I pressen:

Skogsstjärna

till Midsommar?

För tredje dagen är nu Lagenas arbetare ute i en vild strejk mot sin arbetsgivare, Systembolaget. I dag har de flyttat sin aktion till Systembolagets huvudkontor i centrala Stockholm, vid Kungsträdgården. Detta eftersom arbetsplatsen i Haninges Jordbro av polisen spärrats med av med kravallstaket för att på så sätt förhindra varje försök att blockera in- och utförsel av varutransporterna.

Bakgrunden är ledningens idiotvarsel – där man vill bli av med 33 anställda – samtidigt som man hyr in folk från bemanningsföretag. Egentligen skulle svaret vara en köpbojkott av Systembolaget nu inför Midsommarhelgen. Med Skogsstjärna eller källvatten till sillen och färskpotatisen. Vilket skulle ge samma effekt som arbetarnas försök till blockad. Men idén är nog svår att förverkliga…

Men försök sprida solidariteten. Kampen vid Lagenas lager är av oerhört värde för det arbetande Sverige. De har gått i konflikt för alla arbetare. Här bilägger jag Septemberalliansens uttalande från ett möte i Stockholm:

Skogsstjärna eller Källvatten till Midsommar?

Stöduttalande från Septemberalliansen och gruvarbetarfackens ordföranden

16 juni, 2009

Hela fackföreningsrörelsen måste stödja lagerarbetarnas kamp på Lagena, Systembolagets lager i Jordbro, i deras kamp mot orimliga uppsägningar. Att avskeda fast anställda för att ersätta dem med bemanningspersonal är en uppseendeväckande och arbetarfientlig provokation mot lagerarbetarna och deras fackklubb.

Det här visar hur svagt anställningsskyddet är. LO-förbunden måste ta strid för jobben och stoppa möjligheten att kringgå LAS och ersätta fast anställda genom att hyra in annan personal genom bemanningsföretag.

Septemberalliansen uppmanar hela fackföreningsrörelsen att omedelbart ge effektivt stöd till Lagena-arbetarnas kamp. Här handlar det som Handelsklubben på Lagena säger inte om arbetsbrist, utan om ett sätt att försvaga facket genom att splittra de anställda i syfte att påtvinga dem sämre villkor.

Septemberalliansen är beredd att efter förmåga ge allt stöd vi kan till Lagenas lagerarbetare.

• Stoppa arbetsgivarnas utpressning – fullt stöd till lagerarbetarna på Lagena i Jordbro!

• Facklig kamp för stärkt anställningsskydd!

• Mer än någonsin behövs demokratiska och kämpande fack!

Septemberalliansens möte i ABF-huset Stockholm den 15 juni
Harry Rantakyrö, ordf. i Gruvtolvan Kiruna den 15 juni

Senaste nytt om konflikten går att hitta på Lagenasolidaritets hemsida:

http://lagenasolidaritet.wordpress.com/

eller på Lagerarbetarnas blogg:

http://lagerarbetare.wordpress.com/

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lagena, Systembolaget, facklig kamp.Handels

I pressen:SVD,

Sol , sommar och bad

Kära läsare

Nu tar jag ledigt ett par veckor och passar på att önska

er en riktigt trevlig Midsommar med god mat, fin samvaro

och mycken glädje.

Benny

Kalle hälsar också till alla.

I media: AB,SVD,DN,

Det röda skynket

De främlingsfientliga partierna gick starkt framåt i valet till Europaparlamentet den 7 juni. Rena fascister som British National Party vann två mandat. Islamofoben Geert Wilders är med sina 16.4 procent det näst största partiet i Nederländerna. I flera andra länder bekräftas också extremhögerns frammarsch. Gemensamt för detta politiska avskum är det främlingshat som de sprider för att vinna röster. Deras framgång speglar den allt djupare demokratiska krisen i de 27 medlemsländerna, den rädsla som det allt hårdare sociala klimatet sprider och osäkerheten inför framtiden. Det är en rik mylla för de som känner sig bättre när de har någon under sig att sparka på. Utlänningen, invandraren, den som ser annorlunda ut och som lever annorlunda blir den extrema högerns röda skynke.

Geert Wilder en äkta rasist för folket och fosterlandet

Vilka utvandrar och varför ?

In – och utvandringens karaktär på vår planet är långt ifrån extremhögerns karikatyr av snyltare som siktar in sig på sociala bidrag i de rika länderna. Vad är det som får människor att bryta upp från sina hem, lämna allt bakom sig för en osäker framtid i ett främmande land ?

Frågan är inte ny och i den ekonomisk-historiska litteraturen brukar problemet bahandlas i termer av en « drag or push », det vill säga drogs invandrare till ett land av bättre framtidsmöjligheter eller stöttes de bort från sitt land av misär och en svart framtid. Den stora majoriteten av forskare i ämnet stöder « drag »-teorin. Det är behovet av arbetskraft på en marknad i ett land eller region som drar till sig invandrare. För även om det finns ett tryck (en « push ») att lämna sitt hem gör de flesta inte det om utsikterna att hitta något bättre saknas.

En femtedel av Sveriges befolkning utvandrade

När en femtedel av vår befolkning lämnade Sverige fanns naturligtvis trycket och misären men det vara bara för att det fanns stora utsikter att finna ett arbete i USA som man lämnade hemmet. Den amerikanska arbetsmarknaden drog till sig miljontals människor från hela världen och formades till det land vi känner i dag.

I dag ser orsakerna till in-och utvandring likadana ut. De industriellt utvecklade länderna i Nordamerika, i Europa och oljeemiraten drar till sig miljoner invandrare, många med kvalificerad utbildning och naturligtvis de flesta okvalificerade för att sysselsättas i arbeten som marknaden har svårt att finna arbetskraft till.

I runda tal finns det 200 miljoner invandrare i världen, den övervägande delen är installerade i Nordamerika och Europa. Där bidrar de till att upprätthålla den ekonomiska tillväxten och väger upp den stigande medelåldern bland den inhemska befolkningen. Den stora majoriteten av dem kommer inte, som man kan tro, från de fattigaste länderna i världen utan från « utvecklingsländer » som Kina och Mexico. Och de flesta av dem har ett visst startkapital både i pengar och utbildning. Väl på plats bidrar de dessutom till ursprungslandets ekonomi genom att skicka tillbaka stora summor till familjen som blivit kvar. Det handlar om cirka 200 miljarder dollar per år , mer än dubbelt upp jämfört med de rika ländernas utvecklingsbidrag till fattiga länder.

Invandrad befolkning per region i tusental och i procent 1998-2005

Källa : FNs befolkningsstatistik

Under perioden i tabellen ovan var den genomsnittliga invandringen per år 1,370 miljoner till Nordamerika och 1,083 miljoner till Europa. För Asien var siffran negativ, det vill säga en nettoutvandring på 1,297 miljoner per år. Från Latinamerika nettoutvandrade 804 000 per år och från Afrika bara 455 000 per år.

OECDs statistik ger svaret på vilka motiv som ligger bakom invandringen. För år 2006 ser siffrorna ut på det här sättet :

Invandring efter land och orsak år 2006

Källa : OECD

I tabellen ovan variera motivet « arbete » kraftigt mellan olika länder. Men i de flesta fall ska « familjeanslutning » också ses som « arbete » eftersom anslutande familj också söker arbete.

Tyskland står ut som ett undantag. Det verkar troligt att tillgången till en stor arbetskraftsreserv i östra delen av landet förklarar varför invandringen från utom-EU är så liten.

Att Europa skulle vara en fristad för asylsökande flyktingar stämmer inte alls med verkligheten. Ovan kan du se att de asylsökande inte utgör mer än 3-4 procent av invandringen i Europa. De som flyr undan krig och förtryck förflyttar sig, eller tvångsförflyttas, oftast inom det egna landet som exempelvis i Irak, Sudan och Tchad. Sedan 2003 har antalet (tvångs)förflyttade inom det egna landet kraftigt ökat och överstiger nu antalet asylsökande i utlandet.

Hur ser det ut i olika länder ?

Totala antalet utlandsfödda* och i procent av lokalbefolkning

Källa : OECD

* I gruppen « utlandsfödda » finns också de som fått medborgarskap i det nya landet.

För många länders ekonomiska utvecklingen spelar invandringen en stor roll. I Sverige bidrog till exempel invandrarna under perioden 1996 –2006 med hela 62% till ökningen av antalet syselsatta på den svenska arbetsmarknaden. Och även om sysselsättningsgraden är lägre bland utlandsfödda än infödda är den i Sverige högre hos de utlandsfödda ,både bland kvinnor och män, än sysselsättningsgraden bland infödda i exempelvis Italien och Belgien. När år 2006 77 svenska män av 100 har ett arbete är samma siffra för utlandsfödda män 67, och 73.1 på 100 för svenska kvinnor och 58.0 på 100 för utlandsfödda kvinnor. Alltså är det framför allt de utlandsfödda kvinnorna i Sverige som saknar arbete , men deras sysselsättningsgrad är ändå högre än bland exempelvis infödda kvinnor i Belgien.

Skillnaderna i sysselsättningsgrad, som naturligtvis speglar de invandrades handikapp på arbetsmarknaden, går igen i de inkomstskillnader som finns mellan infödda och utlandsfödda arbetare. Tabellen nedan ska läsas så här : 1) Medianlönen i landet är lönen i mitten , dvs hälften av alla löntagare tjänar mer och hälften tjänar mindre. 2) Män födda i ett OECD-land har i Sverige en medianlön som utgör 98% av svenska arbetares medianlön. Att medianlönen för födda i OECD är så låg i USA beror på att alla mexikanska arbetare i USA är inräknade eftersom Mexiko tillhör OECD.

Lön för invandrade från OECD och utom OECD i förhållande till inföddas medianlön 2008

Källa OECD

Tabellen visar tydligt att den invandrade arbetskraften har det svårare på arbetsmarknaden än de infödda även om skillnaderna i vissa fall är mindre än väntat och i Frankrikes fall till och med ligger över medianen för män födda i OECD och i Sverige för kvinnor födda i OECD. Skillnaden mellan födda i OECD och utom OECD speglar den dubbla invandringspolitik som många OECD-länder följer- selektiv invandring av välutbildade och mer eller mindre fri invandring av okvalificerad arbetskraft till låglöneyrken.

Den här genomgången visar hur den rasistiska kampanjen från högerextremister om invandringen som i första hand ett problem om snyltande på sociala bidrag är helt felaktig och bara tjänar politiska syften att ställa svenska arbetare i konflikt med utländska arbetare. Det hjälper också de nyliberala krafternas försök att undergräva den svenska arbetsrätten och kollektivavtalen.

I media:DN1,SVD1,ETC,Dagens Arena,SSD1,SVD2,Dagens Arena2,DN2,SVD3,

Bra bloggar:Svensson,Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Invandring, OECD, Rasism, FN,

”Vi är långt ifrån dränkta”

En högervåg sköljde i går över Europa.

Vi som kämpar mot kapitalismen och för socialistiska idéer blev rejält genomblöta. Men inte sura och långt ifrån dränkta.

I valen till EU-parlamentet brukar de sittande regeringarna ”straffas av sina väljare”. Med i de flesta länder gav väljarna de sittande konservativa regeringarna fortsatt förtroende. Valet är en stor framgång för högerregeringarna i stora medlemsstater som Italien, Frankrike och Tyskland. Med Lettland och Grekland som undantag. Där uttrycktes de breda sociala protester som varit också i en framgång för oppositionspartierna.

Sittande socialdemokratiska regeringar i Spanien och England straffas däremot hårt. Tony Blairs och George Browns New Labour gör ett katastrofval och får bara stöd från lite drygt 15 procent av väljarkåren. Framgångarna för den brittiska högern är symboliska för många länder i Europa där även mer eller mindre rasistiska partier nu rusar framåt. I England är det i röstetal framförallt det djupt nationella och konservativa UIKP (United Kingdom Independent Party) som får stora framgångar. Med sina 13 mandat blir man landets andra parti efter Tories som får 24. New Labour lyckas bara skrapa ihop 10 mandat. För första gången i modern tid tappade man sin ledande position också i Wales. British National Party fick sitt stora nationella genombrott med 2 stolar i Europaparlamentet. I en av dem kommer Andrew Brons att sitta. Han har bakom sig fyrtio års arbete i olika nynazistiska organisationer och var med och grundade det gamla nazianstrukna National Party. I den andra stolen kommer partiets ordförande Nick Griffin att trona ( kanske bara armsvetts avstånd från Le Pen i Frankrike som också kom in ). Griffin drog naturligtvis i gång så fort valresultatet blev klart:

” Labour får betala priset för att man förvandlat landet till en slum härjad av kriminalitet där industrin nu är borta. Vi ska bygga vidare på denna framgång och växa snabbt. På många ställen kommer vi i de kommande nationella valen, att bli stora utmanare.”

Medlemmar i BNP demonstrerar utanför Caen i Frankrike

Den europeiska antikapitalistiska rörelse där det svenska ArbetarInitiativet varit en del har kanske inte lyckats att sätta sitt namn tillräckligt tydligt på alla kartor där man verkat. Men rörelsen har nått en del första framgångar. I Portugal är det en riktig ”valseger” och där ökar ”Vänsterblocket” till 11.3 procent och får tre mandat. I Grekland vinner koalitionen SYRIZA ett mandat. På Irland får Socialist Party (Rättvisepartiets systerorganisation) 2.76 procent och en av dess ledare Joe Higgins tar ett mandat. Franska NPA, som trots att man bara har fyra månader som parti bakom sig, har varit huvudkraften i denna gemensamma europeiska process, nådde inte ett jublande, men väl ett mycket bra valresultat, med nära 5 procent. Att resultatet inte nådde riktigt fram till de något bättre röstsiffror som vi hade hoppats på gör att det kanske än en gång är värt att påpeka att det inte direkt går att ta för givet att de mer spektakulära franska kampformerna alltid också i sig skulle innebära politisk klarhet. Men att nära en miljon franska väljare lagt sin röst för ett parti som tveklöst förklarat att det vill bryta med kapitalism, imperialism och EU:s alla institutioner är ändå givetvis ett rejält kliv framåt. I Danmark gick det smygrasistiska Dansk Folkeparti kraftigt framåt. Men trevligt nog gick det också bra för Folkebevegelsen mod EU som haft stöd från danska antikapitalister. Själv blev jag hemskt glad över att dess första namn, Sören Söndergaard, som är en gammal vän och senior i Fjärde Internationalen, nu bärgade ett klart mandat!

Sören Söndergaard

I Sverige ser vi med att hastigt bokslut att:

►Piratpartiet efterträder Junilistan. Skillnaden dem emellan är en komplex historia, men att piratledaren själv, Rick Falkvinge, hissat ultraliberalismens flagg och nu låter den fladdra bredvid Jolly Roger, visar i vart fall att röstprotesten inte kommer att tolkas i vänstertermer.

►Vänsterpartiet tappar stort och att Miljöpartiet samtidigt gör stora framsteg. Låt vara att det inte handlar om en enkel överströmning av väljare. En del av Vänsterpartiets framgångar förra gången det begav sig var säkert också ett resultat av att Jonas Sjöstedt då var en mycket skarp och skicklig toppkandidat. Att han inte är med i år förklarar en del av nedgången. Men summan av det hela när det gäller väljarnas sympatier är naturligtvis ett markant skifte åt höger. Miljöpartiet är, som på så många andra ställen i Europa, i färd med att etablera sig som den borgerliga liberalismens nya politiska profil. Enligt SVT:s valundersökning är man största parti bland unga väljare. Vilket bara understryker att dessa saknar alla referenser till arbetarrörelsens gamla ideologier. Resultatet för den kampanj som jag själv varit med i, ArbetarInitiativet, är inte klart, men kommer ändå att bli marginellt och bara räknas i några tusen röster. Det är ingen stor besvikelse. Kampanjen var ett sätt att också lyssna på hur många som är intresserade av socialistiska idéer och vi hamnade inte ens på medias mer skuggiga sidor utan i ett fullständigt medialt nattmörker med en kompakt bojkott från alla håll. Begreppet ”Public Service” gäller i Sverige definitivt inte allmänna val. Ett förhållande som naturligtvis inte vare sig förklarar eller bortförklarar valresultatet av en, efter våra förutsättningar mycket lyckad kampanj, utan bara bekräftar att det ännu bara är individer och små grupper av människor som ser ett verkligt uppbrott från kapitalismen som en politisk möjlighet.

►Socialdemokraterna gör ännu ett katastrofval. Trots den största ekonomiska krisen på 70 år, samtidigt som vi har en borgerlig regering ledd av moderater, upprepar (s) i stort sett sitt katastrofval från 2004. Att bara bli fjärde parti i Stockholms kommun, med endast 15.1 procent av rösterna, samtidigt som Miljöpartiet ökar med hela 9 procent och lyckas med att håva hem 16.7 procent är i sak förnedrande och ett svart järtecken för nästa års riksdagsval. Det enda (s) hurrar för är att moderaterna också gjort en lika dålig kampanj som 2004. Men de glömmer då att de ”nya” moderaterna nu är äldre och har flagnat lite, samtidigt som de haft nackdelen av att sitta med regeringsansvaret mitt under den djupa ekonomiska krisen. I Göteborg, där fordonsindustrins kris är en allt överskuggande fråga, har (s) till och med gått något tillbaka och är nu jämnstarka med moderaterna. Valresultatet på blott lite mer än 20 procent är bedrövligt och det ”fackliga dragplåstret” från Volvo Verkstadsklubb, Olle Ludvigsson, tycks snarast ha varit ett sänke.

► Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Till skillnad från sina broderpartier i Europa har man inte lyckats surfa på någon våg av rädsla för islam eller att Turkiets 70 miljoner innevånare skulle storma in på svensk arbetsmarknad. Partiet saknar dessutom personligheter. Piratpartiet har haft det goda med sig att SD i detta val trängts bort från den mediala scenen. Men ändå mer än fördubblar man sitt röstetal och kan säkert gå in i mål vid det kommande riksdagsvalet.

Både när det gäller Europa i stort och när det gäller valet i Sverige finns det en del vänstermänniskor som försöker trösta sig med att säga att alla de som valde sofflocket gjorde det av politiska skäl. Det skulle inte handla om valskolk utan om en bojkott. Det gamla stalinistiska partiet Kommunistiska Partiet tycks exempelvis nästan vilja räkna alla valskolkare som röster för det egna partiet. En tro som jag tycker är närmast bisarr. Visst. Det låga antalet röster speglar ett djupt ointresse och ofta en djup misstro mot EU och dess institutioner. Inte minst i Frankrike där både högern och socialdemokraterna svek den stora majoritet som röstade nej i folkomröstningen om en ny EU-konstitution. EU-regimen har en mycket liten legitimitet. Men oviljan att rösta speglar inte en medveten handling. En bojkottlinje. Snarast en uppgivenhet där man inte funderar över gemensamma politiska lösningar utan i stället rycker på axeln och försöker klara sig själv och sina närmaste så gott det går. Man accepterar ”marknaden” som den är och försöker sälja sig själv så dyrt som möjligt. Här kan jag göra ett inpass från tidningen Internationalens senaste ledare:

För en del vänsterkrafter är denna reaktion inte bara begriplig utan också eftersträvansvärd. Paroller om att ”bojkotta EU-valet” kan tyckas väldigt framgångsrika eftersom de ligger i linje med det redan existerande ointresset eller passiviteten. Om EU-projektet därmed skulle förlora sin legitimitet och skrumpna ihop likt en uttorkad frukt vore allt gott och väl. Men verkligheten är ju att den lilla europeiska eliten kör på som om inget har hänt, struntar i folkomröstningar, genomdriver lagar och tolkningar som försvagar sociala och fackliga rättigheter, ökar kapitalets frihet, förstärker militär och polisiär uppbyggnad, övervakning och centralstyre, elitiserar utbildning, kommersialiserar kulturlivet…

Att de som drabbas av krisen, arbetslösheten och maktlösheten lämnar fältet fritt för de ekonomiska och politiska makthavarna i institutioner som EU kommer inte att göra dessa eliter mer hänsynsfulla eller försiktiga. Tvärtom utvecklas ett högst normalt förhållande i klassamhällets historia. Samhällets välbeställda grupper monopoliserar de politiska institutionerna – medan ”massorna” hålls på betryggande avstånd.

Den som i sin fantasi likställer det dåliga intresset för EU-valet med någon form av ökad klassmedvetenhet tvingas exempelvis att nu för Sveriges del säga att den politiska medvetenheten tagit flera steg tillbaka, eftersom vi här såg betydligt fler röstande. Men misstro är naturligtvis aldrig samma sak som insikt.

Eller varför inte se till valet i Göteborg. Där steg andelen röstande med rekordsiffran 10 procent. På onsdag lär det stanna på 48 procent. Samtidigt är det i Göteborg som Kommunistiska Partiet drivit sin bojkott av EU-valet mest energiskt. Är då det faktiska deltagandet i valet ett fiasko för bojkottlinjen eller inte? Innebär det en genomklappning av analysen eller är det så att klassmedvetenheten tagit ett stort språng tillbaka och att EU:s institutioner därmed blivit mer salongsfähiga? En utveckling som KP inte kunde bromsa helt ensamma på barrikaden?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU-valet, Arbetarinitiativet, Socialdemokraterna, NPA, Socialist Party, Syriza

I pressen: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SD1,SD2,AB4,DN3,

Andra bloggare:Proletärbella,Svensson,Berget,Spånbinge,AlliansfrittSverige,RödaMalmö,Trotten,

Loke,Jinge,

Papegojan

är död…

“ Mr. Praline: ’E’s not pinin’! ’E’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! ’E’s expired and gone to meet ’is maker! ’E’s a stiff! Bereft of life, ’e rests in peace! If you hadn’t nailed ’im to the perch ’e’d be pushing up the daisies! ’Is metabolic processes are now ’istory! ’E’s off the twig! ’E’s kicked the bucket, ’e’s shuffled off ’is mortal coil, run down the curtain and joined the bleedin’ choir invisibile!! This is an ex-parrot!”

Ja. New Labour finns inte mer. Likt papegojan i Monty Pythons berömda sketch har Tony Blairs skapelse upphört att existera. Partiets så omhuldade nyliberala ideologi är stendöd. Skälet är inte den korruption som likt syra har frätt sönder all anständighet och trovärdighet hos det brittiska parlamentet i Westminster. Läs mer i min tidigare blogg ”brittiska nazister fiskar i grumligt vatten”. Skälet är inte heller för lite glöd eller bristande karismatiskt ledarskap från Blairs gamle kompanjon ( och rival ) George Brown, som tog över för bara arton månader sedan. Allra minst handlar sönderfallet om de sju ”ministeravhopp” som berättats om denna vecka.

Nej, skälet till att New Labour ”has passed away” är att Blairs triumfartade segrar i valen 1997 och 2001 med sitt program ”A new life for Britain”, som 95 procent av partimedlemmarna ställde sig bakom, i praktiken innebar en politik där man fortsatte att svinga järnladyn Thatchers tunga svärd med svåra hugg mot den egna fackföreningsrörelsen. Thatchers drakoniska antifackliga lagar fick vara kvar och landet avindustrialiserades med samma argument som Maud Olofsson i dag använder för den svenska fordonsindustrin ( går det inte att sälja med vinst kan produkterna tillverkas i Kina…). New Labours modeord blev avregleringar och privatiseringar. London City skulle bli ett världsnav för det finanskapital som snurrade allt fortare och skatteintäkterna från detta skulle sedan räcka till för en del traditionella socialdemokratiska inslag i politiken.

Men allt floppade ur. Flera finanskriser i rad med det senaste globala sammanbrottet som kulmen innebar att ritningarna inte höll.

Bara 14 procent av Storbritanniens förvärvsarbetande jobbar i dag inom industrin. 2 procent finns i jordbruket.

Samtidigt sysselsätter bank., finans- och försäkringsvärlden så mycket som 15 procent av befolkningen. Vilket är det guldägg som enligt New Labour via konsumtion och skatteintäkter ska dra med sig den övriga ekonomin:

Först byggnadssektorn där 9 procent jobbar. Sedan de 21 procent som finns inom distribution, hotell- och restaurangnäringarna. Men framförallt ska den försörja offentliga sektorn, och dess privatiserade delar inom sjukvården, där i dag 27 procent av alla arbetande finns.

Efter alla korruptionsskandaler svämmar kloakvattnet över Westminster och Big Ben…

När nu guldägget knäckts i bitar och visat sig vara genomruttet finns det givetvis inga skattemedel från ”The City” som kan försörja resten av befolkningen. I stället har Browns regering ”räddat City” genom att med smått astronomiska belopp belåna den brittiska staten. Skulder som det kommer att ta decennier att betala av. New Labours idé om att ”släppa fram privata initiativ och entreprenörskap inom den offentliga sektorn” har dessutom inneburit att svärmar av mellanhänder, konsulter av alla de slag, likt flugor på sockerbitar, själva sugit åt sig så mycket sötma som möjligt.

Storbritanniens avindustrialisering ( samma sker just nu i Sverige ) har inneburit en social katastrof i många samhällen och för hela regioner. Levnadsstandarden har sjunkit drastiskt för de arbetslösa och ”medelklassfamiljerna” har bara kunnat klara sig och sina drömmar om hus och ett bra liv med hårt dubbelarbete och en extrem privat belåning. Nu ökar arbetslösheten explosionsartat och allt större grupper från ”medelklassen” proletariseras.

Det är i det här politiska landskapet som det inte längre finns någon plats för New Labours ”A new life for Britain”. Livet har flytt. Men som för Wanja Lundby-Wedin finns det ingen klar dynamisk efterträdare till George Brown och de sju avhopp som varit är endera ledamöter som avslöjats som korrupta eller lämnat in för att föregå avsked. Någon eller några positionerar sig för framtiden. Så George Brown kan nog sitta kvar om det egna psyket håller. Även efter resultaten från EU-valet som lär bli ännu sämre än de 23 procent partiet bärgade i det partiella lokalvalet. George Brown sitter kvar. Men New Labour has passed away och den politiska brunrötan i form av de nazianstrukna British National Party har stora framgångar.

Undrar jag vad Göran Persson eller Mona Sahlin tänker i dag. ”Tony” och New Labour har varit deras förebilder. Vem minns inte Göran Persson i TV-rutan där han allt som oftast brukade markera att han ”just hade pratat med Tony”…

För övrigt. Sist och framförallt. I morgon röstar vi på ArbetarinItiativet! En röst för en ny, kämpande och demokratisk arbetarrörelse i Europa!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, George Brown, England, nazister, BNP, Sverigedemokraterna, Mona Sahlin, Göran Persson, socialdemokraterna

I pressen: AB1,SVD1,SD1,SD2,DN1,DN2,

Bloggare:

Ryck upp

byråkratin

med rötterna!

Billigt fett, ibland härsket valfläsk, känner vi alla till. Men Socialdemokratins andra namn i EU-valet, IF Metalls Olle Ludvigsson, överraskade ändå när han i sin valmeny bjöd på sina egna njurar! Bakgrunden var Daniel Westlings omskrivna operation där kronprinsessan Victorias kommande gemål fick överta en av sin pappas njurar. I den rojalistiska yran efter detta lät Ludvigsson i ett pressmeddelande världen få veta att han nu minsann själv precis fyllt i ett donationskort…

Egentligen borde inte Ludvigsson behöva nedlåta sig till ett så parodiskt röstfiske. Statliga partibidrag från (s) och dryga medlemsavgifter till IF Metall har redan betalat en svindyr valkampanj med allt som tänkas kan i rekvisitan. Videofilmer, Twitter, (s)-bloggar, påkostade utskick till oss medlemmar, affischer och annonser om att vi ska ”Kryssa Olle” finns överallt. I statliga SVT:s Västnytt visas en ren propagandafilm där han får vandra runt i solig skärgårdsmiljö och berätta om sin ”kamp för jobben”. Senaste numret av AB Volvos exklusiva månadsmagasin Globetrotter dominerades också av valpropaganda för Olle Ludvigsson. Den gamle ordföranden för dess verkstadsklubb i Göteborg som nu upp i åren försöker avsluta sin karriär med en plats i Europaparlamentet. Trots företagets skoningslösa massvarsel stänkte han där vigvatten över VD:n Leif Johansson och sig själv: ”Volvo och facket har hittat ett förhållningssätt som fungerar bra”, underströk han.

Men här talar han nog bara för sin egen plånbok När han nu packar för Bryssel kommer inte namnet Olle Ludvigsson precis att lysa upp den fackliga arenans Fame of Hall. Bakom sig lämnar han ett Volvo PV, plundrat av det amerikanska Ford vars ”stora resurser” han en gång menade skulle lyfta verksamheten. AB Volvos Lastvagnar å sin sida har snart lyckats avskeda 75 procent av sina metallare i Sverige och där sitter de lokala klubbarna just nu bakbundna och snärjda ner till fötterna av det nationella lönesänkningsavtal som han och Metalls övriga inre kärna kuppade igenom i vintras. Samtidigt som han på valmöten pratar lyriskt om att han som EU-parlamentariker ska värna jobben…

Allt detta vill han nu lämna bakom sig. Men i resväskan till Bryssel kan han trycka ner de 4-5 miljoner kronor som han tjänat på sina ”fackliga år”. För så mycket mer pengar har han håvat in än de arbetskamrater som han representerat. Han lämnar AB Volvos styrelse som ”senior” med sina 26 år och alla arvoden under denna tid har gått rakt ner i egen ficka i stället för att finnas med i verkstadsklubbens kontoutdrag. Ett nära nog perverst förhållande som dessutom inte skakande nog är ett individuellt undantag utan en regel för lejonparten av svensk fackföreningsrörelse.

I Volvos styrelse håller ”senioren” Ludvigsson på etiketten.

Både när han klär sig och röstar om aktieutdelningar…

I styrelsen har hans ord inte heller precis varit ”salt i såren” på ägarna och deras lystna jakt på vinster. Samtidigt som massvarslen rullade fram som våldsamma skred inne i AB Volvos verkstäder röstade han under senvintern lojalt med Handelsbankens och mångmiljardären Fredrik Lundbergs maktsfär i styrelsen och gav ägarna extra fyra miljarder kronor i utdelning.

Liksom de andra kandidaterna från (s) har Olle Ludvigsson också mage att påstå att han i Bryssels korridorer ska ”Värna jobben”  och  ”Svenska kollektivavtal”. Men redan 1995 i folkomröstningen om EU lovade Olle Ludvigsson på välbesökta debattmöten i regi av IF Metall på Volvo Lastvagnar att just svenska avtal skulle gälla! Nu när det visat sig att ja-sidan ljög i denna fråga och när (s) gett upp möjligheten att villkora Lissabonfördraget skäms vare sig han eller Marita Ulvskog för att återkomma med samma lockrop. I socialdemokratins egen press kallas Olle Ludvigsson för ”ett fackligt dragplåster”. Men för den människa som tänker efter och begrundar hans fackliga gärning är han ett tungt byråkratiskt blysänke…

När arbetarna vid AB Volvos anläggningar i Tuve, i våras samlades för ett massmöte utanför fabriksgrindarna där de skulle demonstrera mot varslen, gick Olle Ludvigsson runt inne i verkstäderna och försökta övertala metallarna att stanna kvar vid sina arbetsplatser. Detta samtidigt som Leif Johansson samlat ”sina” anställda för att försöka få tyst på de öppna protesterna. ”Skrubbar du min rygg, så skrubbar jag din” brukar det heta och bättre illustration för detta ordstäv kan man knappast få…

Som person är Olle Ludvigsson inte särskilt intressant. Till vardags uppfattas han av alla som en trevlig människa med väloljat munläder. Men i den fackliga och politiska världen representerar han den fackliga byråkrati som måste ryckas upp med rötterna. Den är betald av oss – genom skatter och medlemsavgifter – men arbetar ofta åt våra motståndare. Gräsrotsrevolten är bara möjlig om man rycker upp det frodiga ogräset med rötterna! Arbetarinitiativet uppmanar i valet alla fackföreningsrörelsens medlemmar till opposition mot och närkamp med de företrädare som inte längre företräder oss! Det kommer aldrig manna från vare sig himlen eller Bryssel. Det går inte att gå framåt utan att själv lyfta på fötterna!

Kämpa och

Rösta med

ArbetarInitiativet

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU.EU.val, socialdemokraterna, Olle Ludvigsson, Bryssel, arbetsrätt, varsel, IF Metall.LO

I pressen: DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SD1,

Andra bloggare:

Barack Obamas tal, vacker retorik-samma politik.

-Amerikas band med Israel är obrytbara.

Behöver det sägas tydligare än så. Orden var den centrala punkten i Obamas tal till « den muslimska världen », vad nu det är. Med sitt eleganta språk och slagkraftiga retorik övertygade Barack Obama många att nya politiska perspektiv öppnar sig i Mellanöstern och att « civilisationernas krig » bara finns i Hollywood. Den arabiska mediavärlden lät sig charmas av Obamas citerande ur Koranen och ser hopp i hans muntliga stöd till en tvåstatslösning.

Ett egyptiskt kafé visar Obamas tal

De israeliska ledarna missade däremot inte Obamas « obrytbara band » som garanti för att Israels vitala intressen inte kommer att ignoreras av Vita Huset. Mer resonabla tidningar som The Jerusalem Post och Haaretz använde Obamas tal till att peka på den egna regeringens ovilja att erkänna palestinernas rättigheter och i Haaretz skriver Gideon Levy att « aldrig har våra ledare sett så patetiska ut ». Men den fredssträvande pressen i Israel lever i den politiska utkanten och den sionistiska eliten misstar sig inte när den räknar på fortsatt poltiskt, militärt och ekonomiskt stöd från USA. Obama kommer inte att lyckas förena de « obrytbara banden » med sitt uttalade stöd för en hållbar tvåstatslösning.

Summan av Obamas tal kanske kan beskrivas som att en epok med smidigare och mer bugande diplomati från Vita Huset inleds, samtidigt som den knutna stålnäven kläds i en len handske. Men Israel är och förblir USAs strategiska allierade i en region som USA-imperialismen mer än någonsin ser som strategiskt viktig.

Obamas trognaste allierade

Det finns en annan aspekt av Obamas tal som världspressen inte berör med ett ord och som jag personligen finner mycket störande. Genom hela talet går en röd tråd. Alla problem som han berör ges en religiös framtoning. När han talar om « det palestinska folket-muslimer och kristna-som lidit i sitt strävande efter ett hemland » sopas historien under mattan. I årtionden var det palestinska motståndet sekulärt. Vare sig Al Fatah, PFLP eller andra motsåndsgrupper definierade sig religiöst.

Det sekulära motståndet mot ockupationen dominerade under lång tid

Ännu värre blir det när Obama säger att « kärleken till familjen, till våra samhällen och till vår Gud är saker vi har gemensamt. De är hela mänsklighetens hopp », för då hamnar plötsligt hälften av samma mänsklighet på sidan om. Vart tog alla buddister vägen och vad sker med hinduer och alla andra religioner. Och inte minst av allt. Vart tar den sekulära arbetarrörelsen vägen ? Alla dessa hundratals miljoner arbetande män och kvinnor som i kamp mot kyrkan och överheten formade det samhälle som vi i dag lever i lämnas utanför mänskligheten.

-Vi har kraften att skapa den värld vi strävar efter, men bara om vi har modet att börja om och håller skrifterna i minnet, säger Obama i talets avslutning och citerar Koranen, Bibeln och Talmud för att avsluta med :

-Världens folk kan leva i fred. Vi vet att det är Guds vilja.

Tack så mycket. Men vi som strävar efter ett samhälle fritt från förtryck och utsugning behöver varken Bibeln, Koranen eller Talmud som program. Det socialistiska program som arbetarrörelsen burit fram i över ett sekel räcker. Vilken Guds vilja är kan andra fundera över.

I media: DN1,DN2,SVD1,AB1,SSD1,

Bra bloggare: Svensson,Jinge,Motvallsbloggen,Motbilder,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Kairo, Israel, Palestina, Gud, Koranen, Bibeln, Talmud