En värld i kris

Vad har kapitalismen att erbjuda?

.

De senaste fyra åren har dominerats av den ena finanskrisen efter den andra, från bolånekrisens början i USA hösten 2007 till vinterns turer kring den grekiska statsskulden. I bakgrunden har den industriella produktionen gått på kryckor och närmare trettio miljoner arbetande förlorat sina arbeten.
En fas i den globaliserade kapitalismen har nått sitt slut. De på varandra snabbt avlösande kriserna är ett yttre tecken på hur den grundläggande modellen för de senaste två decenniernas ekonomiska utveckling inte längre fungerar och inte längre kan fungera.

-AmeriKina, kallar vissa den modell som begravts i ruinerna av bostads- och bankkrascherna. I två decennier, och framför allt under perioden 1995 till 2007, konsumerade de amerikanska hushållen långt utöver sina inkomster medan Kina utvecklades till världens verkstad för billiga konsumtionsvaror. Ordet ”amerikina” syftar till beroendeförhållandet mellan de två stormakterna, en modell som kunde fungera så länge de amerikanska hushållen hade möjlighet att sätta sig i allt större skuld. Det är nu inte längre möjligt för en överskådlig framtid. Modellen har tappat sin dynamik och kommer knappast att återta sin roll i världsekonomin.

Bingo för kapitalet.

I USA har det skett en enorm omfördelning av inkomster och förmögenheter under de senaste decennierna. De arbetandes andel av de producerade rikedomarna, andelen av BNP kan man säga, har minskat kraftigt till förmån för kapitalägarnas andel. Det har lett till två fenomen. Å ena sidan har de rikas lyxkonsumtion stigit kraftigt medan en allt mindre del av kapitalägarnas vinster går till nyinvesteringar. I andra änden av samhället har den enorma majoriteten, kanske 75 procent av befolkningen, sett sina realinkomster och sparade medel stagnera eller krympa via kursfall på aktier och sjunkande fastighetspriser. Det har kompenserats av en allt större skuldsättning som i över ett decennium eldat på de amerikanska hushållens konsumtion.

.

Inte alla som behöver dra åt livremmen.

I Kina, den motsatta polen i modellen, har också de arbetandes andel av BNP minskat och ligger nu på en historiskt låg nivå, under 50 procent enligt de flesta källor. Men till skillnad från USA investeras enorma belopp i produktionsapparaten och infrastrukturen medan de arbetandes konsumtion ligger kvar på en låg nivå. Investeringarna har i huvudsak haft en enda inriktning- export. Den stora majoriteten av hushållen kan inte öka sin konsumtion eftersom de saknar sociala försäkringar. Pengar måste sparas till skolgång, eventuell sjukvård och för livets höst.
Så såg den modell ut som under två decennier varit världsekonomins lokomotiv. Stora vinster i USA som i huvudsak använts till att fylla kapitalägarnas fickor och i liten utsträckning investerats i ny produktionskapacitet. Stora vinster i Kina som nästan uteslutande investeras i ny exportkapacitet och infrastruktur.
Nu har den modellen nått vägs ände. Inte för att Kina vill minska sin export och stimulera den inhemska konsumtionen utan för att de amerikanska hushållen inte längre kan konsumera på kredit. Ett konkret bevis för detta är att Kinas export sjönk med 25 procent mellan juni 2008 till juni 2009 sedan efterfrågan i USA kraschat.

.

Kreditfällan har slagit igen för miljontals hushåll.

.

Finns det alternativ?

De båda ekonomiska supermakterna håller likt två sumobrottare varandra i bältet utan att kunna tvinga den andre till reträtt. USA är beroende av att Kina använder valutainkomsterna från exporten till köp av amerikanska statsobligationer. Kina i sin tur är beroende av den amerikanska importen och att dollarn inte rasar allt för mycket i förhållande till den egna yuanen, eftersom det drastiskt skulle minska värdet på landets valutareserv.
Grundbulten i de senaste decenniernas globalisering är alltså bruten. Frågan blir därför om det finns en ny eller flera nya modeller som kan ersätta AmeriKina som lokomotiv för världsekonomin?
Vissa sätter sitt hopp till en ”grön kapitalism”. Ska vi se till vad som skett hittills och vilka investeringar världens regeringar planerar kan man lika gärna sätta sitt hopp till Jultomten. Visserligen finns det pilotprojekt som skulle kunna lösa delar av framtidens energiproblem. Men så länge det grundläggande kriteriet för alla investeringar är vinstmaximering stöter det på oöverstigliga hinder. Kol- och kärnkraft prioriteras i dag som framtida ersättning för oljan och därför blir alla ”gröna” satsningar inte en ersättning för utan ett tillägg till den existerande energiproduktionen.

.

Andra sätter sitt hopp till den kinesiska kapitalismens förmåga att vända ut och in på sig själv. Det grundar sig på en mekanisk syn på den kinesiska ekonomins kapacitet att omvandlas till den gigantiska marknad som antalet medborgare låter ana att den skulle kunna bli. Bort från exportberoendet och över till intern konsumtion. Visionen är kanske inte orimlig, men det är inget som kommer att ske inom kort framtid. Kina kan inte bli det lokomotiv som drar världsekonomin ut ur den aktuella krisen. Hur det kommer att se ut om några decennier är en annan fråga.

Kina ett strategiskt hot.

Ändå kan vi se konturerna av en ny modell i vilken Kina spelar en roll som ledarna i Beijing kanske inte väntar eller önskar sig. Det är en modell som är mer geostrategisk än ekonomisk. Den djupa industriella och finansiella krisen har inga omedelbara lösningar. Alltför många nyckelbranscher som exempelvis bilindustrin lider av en enorm överkapacitet och antalet investeringsobjekt med goda vinstperspektiv är minimala. Andra sidan av den medaljen är att storbolagen trots krisen fortsätter att dela ut stora summor till sina aktieägare. Vilka i sin tur placerar sin manna i den finansiella karusellen eftersom det är där de kortsiktiga vinsterna finns.
Så hur ser då den nya modellens konturer ut? För det handlar ännu bara om konturer utan verkligt fasta former. Mycket kan ännu ändras de kommande åren.

.

Kan Kinas ekonomi segla förbi USA och EU?

USA och dess bångstyriga bundsförvanter i Europa tänker inte stillasittande se på hur Kina sakta men säkert växer ut till den största ekonomiska makten på världsmarknaden. Det är ännu långt till att det stadiet nåtts även om media ofta på impressionistiskt manér presenterar det som redan ett faktum. Trots allt är USA fortfarande världens största producent av industrivaror och Kinas bruttonationalprodukt är inte större än en fjärdedel av USAs, för att inte tala om BNP per kapita.
Ändå ser Vita Huset och Bryssel Kina som ett strategiskt hot mot den ”västerländska imperialismens” globala hegemoni och tänker stämma i bäcken. Det finns många tecken på hur framtiden kommer att forma sig. Vita Huset lät tidigare förstå att Kina var en strategisk partner och inte en strategisk konkurrent. Nu är det det senare som gäller- Kina ses som ett hot mot den västerländska imperialismens hegemoni. Förhållandet till Ryssland är annorlunda. Den ryska kapitalismen är inget hot mot USA och EU eftersom landet är en ekonomisk monokultur med enbart råvaror att exportera. Har någon sett ryska varor i snabbköpens hyllor? Häromdagen såg jag faktiskt rysk djupfryst abborrfilé på ICA. Men det är ju inte mycket att starta ett handelskrig kring.

.

Bättre en abborre i handen än…?

Det är en form av nykolonialism som växer fram, i en strävan efter att inte bara indirekt kontrollera råvarukällor, fossila bränslen och odlingsbar jord, utan också efter att direkt äga och utöva fysisk kontroll över resurserna. I den kampen är Kina också i högsta grad delaktig, vilket syns speciellt tydligt i uppköpen av jord i Afrika. I Washington och Bryssel planeras hur Kina ska hållas kort i jakten på Jordens reserver.

Viker inte för krig.

Den moderna nykolonialismen har också ett militärt uttryck. USAs krigsmakt och Nato ges en alltmer global roll för att säkra baser som utövar strategisk kontroll över farleder och hamnar viktiga för den internationella handeln. Det är inte uttryck för paranoia när ledarna i Beijing irriterat klagar över ”västmakternas” militära utbredning i framför allt Asien. Det pågår en geostrategisk inringning av den framväxande supermakten Kina. Ingen imperialistisk makt har någonsin frivilligt övergett sina positioner. Det tänker inte USA och Europa heller göra. Det hårda ordkriget kring dollarns växelkurs i förhållande till den kinesiska yuanen och Obamas deklaration att USA måste kraftigt öka sin export till omvärlden är en tredje pusselbit i den nya modellen. I den nya situation som uppstått med den internationella finanskrisen och modellen ”amerikinas” sammanbrott kommer den internationella konkurrensen mellan olika kapitalintressen att intensifieras och handelskrig på utvalda fronter bli vanligare. Samtidigt som direkt krig också blir ett allt vanligare alternativ  för USA och Nato.

.

USA behärskar haven och luftrummet.

Det räder inget tvivel om att USA och Europa är de starka dominerande imperialistmakterna men det innebär inte automatiskt att den nya geopolitiska strategin för att inringa Kina kommer att lyckas. Det beror också mycket på hur den interna utvecklingen i Kina kommer att gestalta sig det närmaste decenniet.
Kinas fortsatta ekonomiska utveckling och den politiska stabiliteten i landet är intimt sammanknutna. Den relativt välmående ”medelklassen” i kustregionerna ifrågasätter inte kommunistpartiets partidiktatur så länge Hu Jintao och hans partikamrater kan ståta med tvåsiffriga tillväxtsiffror. Men den fråga som reser sig är om Kinas ekonomi kan fortsätta i sin linjära tillväxt under överskådlig framtid eller om djupa kriser väntar runt hörnet.
Inom samma problemställning reser sig frågan om Asien, som vissa siare anser, inom kort kommer att ersätta ”väst” som motor i världsekonomin och därefter aktersegla både USA och Europa. Sett till Asiens tyngd i världshandeln och dess andel av världens industriproduktion är vi långt, långt borta från det scenariot.
Den närmste framtiden kommer därför att domineras av allt intensivare konkurrens mellan olika kapital, med en allt mer aggressiv duo USA-Europa som med alla medel kommer att försöka behålla sin globala dominans. En period av finansiella och ekonomiska kriser, allt intensivare attacker på de arbetandes livsvillkor, med Grekland som senaste exempel, och en aggressiv form av nykolonialism är vad den kapitalistiska världen har att erbjuda mänskligheten.

.

Media,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,AB1,Dagens Arena,AB2,DN4,AB3,EXP1,

Bloggare: Svensson,Jinge,Röda Malmö,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

2 reaktion på “En värld i kris

  1. Intressant artkel som sammanfattar brett, den ”intressanta” tid vi har förmånen att leva i. 😉

    Frågan är om inte Kina närmast överinvesterar, rapporterna de senaste åren verkar tyda på det, överdimensionerad infrastruktur och byggande där en hel del står tomt, inte minst den gigantiska OS satsningen där man tog i som bara den och står med anläggningar som man har liten nytta av nu.

    USA är inte beroende av att Kina eller någon annan köper deras statsobligationer, så länge Kina och världen accepterar dollarn som betalningsmedel kommer det amerikanska handelsunderskottet att i slutändan placeras i USA och amerikanska statsobligationer är i princip det enda sättet att få ränta på USA tillverkade dollar. Skulle nu Kina välja att växla sina dollar mot något annat för placering av sitt handelsöverskott kräver det att någon annan övertar dessa dollar. Ingen har tvingat Kina att acceptera amerikanska handelsunderskotts dollars som utbyte mot reala världen producerade i Kina. Det enda vettiga skälet för detta är att Kina anser det vara ett pris värt att betala för att tillgodogöra sig industriell kompetens.

    Systemet är förstås absurt där ett utvecklingsland som Kina med enorma inhemska behov producerar mer än man själv konsumerar i utbyte mot icke konvertibla fiat-pengar, medan världens rikaste land agerat som ”consumer of last resort” åt Kina och en värld som är benhårt inriktade på att ha exportledd tillväxt, om de så skall sätta hela sin inhemska ekonomi på undantag – med typ Sverige och Tyskland bland de värsta – och ha stort utanförskap och arbetslöshet och låta den inhemska offentliga och privata infrastrukturen och sociala dito förfalla. Man kan ifrågasätta hur Kina använder sin nyvunna ställning och hur man investerar men man kan inte utesluta att man till mycket agerar i nationens egenintresse och att det skall vara för att utveckla hela landet i allas intresse.

    Brösttonerna från olika håll, speciellt då länder med handelsöverskott om USA och andras dito underskott klingar ihåligt, men de menar det nog. Det verkar som om de överhuvudtaget inte begriper att dessa länder med underskott, typ Grekland, Spanien etc är orsaken till att vi har överskott. Dessa oansvariga greker som försett länder som Sverige och Tyskland med stora handelsöverskott som man där är så stolta över.

Kommentera