Kina reser sig.

Det våras i Kina.

.

Den heta fuktiga sommaren har redan södra Kina i sitt grepp. Ändå hänger det en frisk doft av vår i luften. I världens största industrizon i  Pärlflodens delta, blandas en doft av maj 68 och Tien an Men.
Arbetare och studenter utkämpade maj 68 tillsammans men ändå skilda. Demokratidemonstrationerna på Himmelska fridens torg stötte pannan blodig mot den statliga förtryckarapparaten utan att arbetarna mobiliserade till försvar av de som massakrerades.
Den nya doften av social, ekonomisk och facklig kamp är en blandning där arbetaren och studenten är en och samma person. Strejken vid Hondas växellådefabrik i Foshan vanns av unga entusiastiska arbetare som samtidigt är studenter. Fyra femtedelar av de 1 900 anställda vid fabriken är elever från tekniska gymnasier och högskolor.

.

De unga arbetarna vid Honda firar segern.

Det är ett speciellt system som liknar pryoperioder där landets miljontals elever i teknisk utbildning anställs i industriföretag med löner långt under de med fast anställning. Deras speciella status innebär bland annat att de inte skyddas av existerande lagar på arbetsmarknaden.  Honda är en bland många multinationella företag som profiterar på systemet.
Strejken vid Honda reste flera mycket viktiga aspekter av den nya kinesiska arbetarklassens situation och strävanden. En ny generation av arbetare tar över arbetsmarknaden. ”Vi tänker inte gå i våra föräldrars fotspår”, säger den. Den första vågen av arbetare som lockades till de nya industrizonerna kring Shanghai och Guangdong i söder kom nästan uteslutande från byar på landsbygden och industrijobbet sågs som ett sätt att snabbt tjäna lite pengar för att sedan flytta hem till byn. Sedan en kort tid tillbaka saknas det faktiskt arbetskraft i de vibrerande industrizonerna. Fattiga från avlägsna byar och distrikt hittar arbeten närmare hemmet.

.

Det statliga facket ACFTU satte in gulingar mot arbetarna.

De unga arbetarna i Shanghai och Guangdong siktar inte på att åka hem till byn. De drömmer om ett liv utanför landsbygden men de löner de får ger inget hopp om att kunna hyra eller köpa eget i staden. Systemet med ”internarbetare”, som de tekniska studenterna kallas, är ett resultat av arbetskraftsbristen i de heta zonerna.
Strejken på Honda visade att beslutsam enad handling leder till resultat. Den 17 maj började en endagsstrejk med 100 arbetare i en avdelning. Fyra dagar senare hölls två strejker i fabriken varpå två strejkledare avskedades. Dagen efter gick alla i strejk och under två veckor avfärdade de strejkande alla försök från Honda att splittra strejken.
Den statliga fackföreningen ACFTU har till främsta uppgift att tjäna företagsägarnas intressen. Fackets budget betalas bland annat av företagen och byråkraterna i facket biter inte helst den hand som föder dem. På Honda gjorde ACFTU allt för att strejken skulle upphöra. De gick så långt att de skickade gulklädda huliganer med uppgift att fysiskt slå ned de unga strejkande arbetarna.
Men den 4 juni hade Honda fått nog. Företagets fyra bilfabriker i Kina stod stilla eftersom de saknade växellådor. Företaget gick med på att förhandla direkt med de strejkande som hade kallat in en professor i arbetsrätt till sin hjälp i förhandlingarna. Men det absolut viktigaste i hur arbetarna förde strejken var den demokratiska organiseringen. Ett demokratiskt stormöte med alla strejkande valde en strejkledning på 16 arbetare som förde förhandlingarna med Hondas ledning. Resultatet av förhandlingarna gick sedan ut på omröstning i ett nytt stormöte. Att strejken kunde segra på det viset visar att nya styrkeförhållanden till arbetarnas fördel nu växer fram i åtminstone vissa delar av Kina. Trots Hondas styrka och den officiella fackföreningens organiserade sabotage vann arbetarna en stor seger.

.

I Foshan skymmer luftföroreningarna horisonten

Avtalet var inte heller fy skam. De fast anställda fick 24-35 procents löneökning och ”internarbetarna” inte mindre än 70 procents påslag. Strejken vid Honda är inte heller en isolerad lycklig händelse. Enligt China Labour Bulletin, som specialiserar sig på Kinas arbetsmarknad, är mörkertalet högt för strejker som aldrig omtalas i media. Men de tragiska självmorden vid elektronikjätten Foxconn tvingade företagsledningen att höja lönerna med 33 procent och att se över de vidriga arbetsvillkoren i fabriken. Tusen anställda som strejkat vilt vid en av Hyundais fabriker fick också igenom höga löneökningar.
Prövningarna verkar inte vara över för Hondas ägare. I tisdags gick arbetarna vid en annan fabrik i staden Foshan i strejk. Det finns ännu inga mer konkreta uppgifter om strejkens förlopp.
Inte alla strejker lyckas heller. De femtusen anställda vid den gamla statliga Henan Cotton Mill angreps av 3 000 kravallpoliser den första juni sedan arbetarna varit i strejk sedan den 14 maj med krav på att de ska ha del i vinsterna vid privatiseringen av bolaget och att löner och bonus ska vara konforma med existerande lagstiftning. Tjugo kvinnliga arbetare fängslades av polisen med motiveringen att de ”störde produktionen”.
Åndå känns det att en ny tid är på gång. Det enorma överflödet på billig foglig arbetskraft närmar sig sitt slut i Kina. Den unga generationen arbetare kräver mer än att bara arbeta och sova i korridorer med åtta personer i varje sovrum. De kräver ett bättre liv och de visar att de inte är rädda för den politiska makten.

.

Flera hundra miljoner har lämnat landsbygden de senaste decennierna

-Den kamp vi fört för våra rättigheter är inte bara en kamp för oss själva, vi 1 800 arbetare på Honda, utan en kamp för arbetarnas rättigheter i hela landet. Vi tänker på alla arbetares rättigheter över hela landet. Vi vill visa ett bra exempel på arbetares kamp för sina rättigheter, står det att läsa i ett uttalande som de strejkande antagit.
Kinas statsledning står inför en enorm utmaning. Tiotals miljoner unga arbetare går inte längre att behandla som hjon. De kräver mer än att vara stolta över den ”socialistiska harmoni” som besjungs vid magistralt iscensatta partikongresser. De kräver ett värdigt liv och rätten att välja sina egna representanter. I dag kräver arbetarna på Honda rätten att välja de fackliga ledarna i fabriken. I morgon kommer de att resa rätten att välja sina egna politiska representanter.

.

Media; DN1,SVD1,AB1,DN2,Dagens Arena,DN3,

Bloggare: Svensson,Jinge,Ekonomikommentarer,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

12 reaktion på “Kina reser sig.

  1. Partiets speciella organ för att Upprätthålla Social Stabilitet har nog mycket att göra dessa dagar med att skriva rapporter till regeringen. Frågan är om KKP anser att rötterna i folkdjupet är viktigare än miljardärerna, eller tvärtom. I längden har man nog inte tillräckligt bred bak för att kunna sitta på två stolar samtidigt.

    Mycket intressant utveckling. Skulle ”medelklassens” fastighetsbubbla spricka lär det bli ännu mer klagomål ur folkdjupen. Vanliga hunsade fabriksarbetare må klaga, men om det välmående bostadsrättsfolket får problem, då dj-r är världens undergång nära (obs. lite ironi här!).

  2. Det är väl helt naturligt att fabriksarbetarna bildar riktiga fackföreningar i Kina, det troliga är väl också att dessa utvecklas till att ställa krav inom ett system med olika ägare till olika tillgångar. Frågan är väl hur kommunistpartiet och arméns relation till civilsamhället ser ut; är Kina ett parti som äger ett land, eller ett land som har bara ett parti just nu?

    Ett diversifierat näringsliv och sofistikerat samhälle brukar innebära att det bildas flera partier om företräder olika intressen, bl.a geografiskt. Om inte annat som fraktioner inom det enda partiet.

  3. Är inte det en naturlig utveckling ? Kina är nog 20-25 år efter oss.

  4. Petter,
    Ja , det kanske är en ”naturlig” utveckling. Men lika fullt oerhört uppmuntrande och spännande. Makten i Beijing kommer troligen att göra allt för att hindra den självorganisering som arbetarna på Honda gett prov på.

  5. Pingback: Jinge.se » Klar framgång för de Rödgröna!

  6. Definitivt uppmuntrande. Poängen är väl att med fungerande marknadsekonomi kommer ägarna ibland till den punkten där det lönar sig att ge de anställda högre lön, de måste ge högre lön, annars stannar produktionen, och de kan ge högre lön, för det finns vinster att ta av. Då blir det högre lön. Vissa ägare kommer att godkänna de anställdas egna företrädare.

    De gamla kommunisterna dör till slut ut, då består partiet av administratörer, är vi inte redan där? När det inte finns en ideologisk klick som med våld tvingar alla andra att acceptera statligt ägande av allt, finns ingen anledning att terrorisera minsta viljeyttring, eftersom det inte hotar hela bygget. Kina är stort, det måste finnas vägar för regionala önskemål att lyftas upp, det måste komma krav på representativitet underifrån. I långa loppet borde det vara omöjligt för kommunistpartiet att hålla locket på en så stor befolkning som fått smaka på individuell frihet, rätt att säga vad man tycker och rätt att göra vad man själv vill. Det borde kunna bli en positiv utveckling i Kina.

    Det är ju nödvändigt för oss också. Om diktaturen som byggde planekonomin bibehålls så blir hela nyttan med Kinas industrialisering bara att vi får extremt billiga moppar och tv-apparater, de får ingen nytta själva alls. Lönerna måste stiga med produktiviteten, annars knyter sig ekonomin. All produktion skulle hamna i Kina, och vi konsumera allt billigare. I långa loppet inget troligt scenario. Marknadskrafterna, dvs summan av alla individuella beslut, tar antagligen över. Politiker härskar inte över marknadskrafterna i Kina (heller), utan anpassar sig.

  7. Enligt en del kinakritiker är den ekonomidka statistiken inte helt tillförlitlig. Inflationen lär vara klart högre än vad som uppges officiellt, detta kan vara en av anledningarna till att det blir uppror bland arbetarna, man försöker försvara den position man har. Enligt kritkerna är BNP tillväxten uppblåst, man sätter officiella mål för tillväxten och de lokala/provins potentaterna polerar gärna siffrorna för att klara de uppsatta målen. Kritikerna säger att ökningen av i användningen av basrexurser inte står i paritet med de angivna tillväxtsiffrorna. Investeringsnivån är extremt hög, 40-50% av BNP, många investeringar är drivna för att uppnå årliga tillväxtmål och inte så mycket om de behövs. Vakanserna på kontor och även bostäder i Peking och andra ställen lär vara hög.

  8. Lasse,
    Det stämmer nog att alla siffror från Kina måste tas med en nypa salt. Jag tror dock att statistiken förbättrats det senaste decenniet eftersom lokala partiledares inkomster är mindre knutna till regionens tillväxt.
    En av grunderna till strejkerna är inflationen tillsammans med de ökade hyrorna. De unga arbetare som jobbar i mindre företag (<3000) bor oftast inte i "internat" utan för sig själva och drabbas naturligtvis av de stigande hyrorna. Sovbaracker är mer utvecklat i de riktigt stora företagen som ex Foxconn. I Foxconn Shenzhen arbetar 300000 i en "industristad" med allt på plats. Ett riktigt arbetsläger.

  9. Här är ett reportage från en misslyckad shopping mall satsning, inte för att man behöver ta det som signifikativt kan man ändå inte helt utesluta att det är mer än ett undantag i investeringar som kunde ha använts till något nyttigare.
    Commercial real estate bubble in China

    Att se på tillväxt bara som en siffra ger inte mycket om man inte ser på vad det är som växt. Förvisso sprider även pyramidbyggen på den ekonomiska aktiviteten men det är bättre om investeringarna generar något nyttigt.

    Det gick fort att ställa om i det nya kapitalistparadiset:
    Tough Times in China
    China Slowdown – China

    Henry C.K. Liu som skriver för Asia Times och New Deal 2.0 har länge varit kritisk till den ensidigt exportorienterade politiken och menar att det är en förlust att vara så beroende av dollarhegemonin. Problemet med Liu är att han är så långrandig och dryg även om han har en heldel förnuftiga observationer.

  10. Lasse,
    Tack för intressanta länkar. Den demokratiska organiseringen av strejkerna som vi bevittnat den senaste tiden är ett enormt uppmuntrnade tecken på vad som kan hända om miljontals unga kinesiska arbetare inser sin styrka. För styrka har de just nu, i korsningen mellan en påbörjad arbetskraftsbrist och stora vinster i företagen som är beredda att släppa till.
    Mycket spännande. Är det ett kinesiskt 1905 i sin linda?
    PS håller med att Liu är torr som fnöske.

  11. Den gode Liu har faktiskt en ny artikel på ”new deal 2.0” som är föredömligt kort och koncis, han rekar förstås att man läser den långa varianten på hans hemsida. 🙂

    Man kan mistänka att ”new deal 2.0” har nån sorts redaktör som håller ordning på skribenterna när de vill delge världen sina insikter.

    Memo to Deficit Hawks: Let’s Get the Facts Right
    The alarmist voices of these fiscal deficit hawks clamor for fiscal austerity programs that are essentially punitive for eurozone workers while continuing to tolerate abusive financial market manipulation that will benefit only the financial elite as the economic pain is passed on to the general public.

    When the gullible weak is convinced by the devious strong in society that government is the problem, not the solution, the weak are inadvertently trapped into a political climate that permits the destruction of their only institutional protector,

    This means the eurozone governments need to slash their individual budget deficits to add up to a total of €400 billion. This huge sum will be taken primarily from the pockets of public service employees, pensioners, the unemployed and the indigent in the EU for decades to come.

  12. Pingback: Jinge.se » Var är sommaren?

Kommentera