Israels förfall

Det inre hotet.

.

Det verkar finnas ett direkt förhållande mellan den israeliska propagandans hotbild mot landet och det inre förfallet av de demokratiska strukturer och traditioner som ändå finns. Ofta görs det stort nummer av att Israel är ”den enda demokratin” i Mellanöstern. Men sett till vad som sker kan man fråga sig för hur lång tid.
Rent formellt stämmer det. Ett parlament, Knesset, väljs i allmänna val och det råder en pressfrihet som inget land i regionen ens kommer i närheten av. Hamas valdes visserligen i öppet demokratiska val men det har minst av allt lett till ett demokratiskt styre. I resten av regionen härskar militär och monarki förutom i Libanon där platserna i parlamentet är öronmärkta och därför knappast kan kallas demokrati.

.

Den formella demokratin fungerar i Israel, än så länge.

Både till form och framför allt till sitt innehåll perverteras den israeliska demokratin. Inte av utländska krafter eller under trycket av hot utifrån men av allt starkare religiösa och auktoritära inhemska krafter. Netanyahus högerregering har släppt anden ur flaskan och nu kan den inte tvingas ner under kork igen.
Den demokrati som ändå finns kvar håller på att kvävas och begravas av bosättarnas mål att fördriva alla palestinier från Västbanken, av de judiskt-ortodoxas alltmer högljudda kamp för att deras liv endas ska styras av religiösa lagar och inte av det existerande juridiska systemet, av extremisters kampanj för att blandade samhällen där judar och palestinier lever tillsammans som i exempelvis Jaffa ska rensas etniskt, och av det allt starkare religiösa greppet över den militära officersutbildningen.

.

Kolonierna på Västbanken fördriver palestinier från hem och mark..

I september upphör Netanyahus ”byggstopp”. Sex månader har gått och trots att byggstoppet aldrig riktigt respekterades hölls fasaden uppe medan den omhuldade ”fredsprocessen” stapplade vidare efter ”vägkartan”. Nu reser redan de mest extrema krafterna, bosättarnas språkrör, i Knesset, krav på att beslut ska tas om full fart på byggandet igen. Att kalla dem ”bosättare” är egentligen en eftergift för det internationella språkbruket. Det låter som nybyggare i ett jungfruligt obefolkat land. Det handlar naturligtvis om kolonialister som fördriver palestinier från jord och hem. För de mest extrema är drivkraften religionen. Gud har lovat dem landet. Andra drivs av ekonomiska motiveringar om jord och välstånd. Resultatet blir detsamma. Västbanken förvandlas till ett leopardfläckat landskap där en framtida Palestinsk stat blir en omöjlighet. Vilket är just målet för kolonialprojektet. Netanyahu har redan låtit förstå att han inte kommer att invända mot full fart på byggandet igen. Han kan inte sätta sig emot den yttersta falangen inom det egna Likudpartiet och inte heller mot extremisterna i Shaspartiet eller Liebermans parti, Israel Beytenou (Israel vårt Hem) . Gör han det spricker regeringen. För att smörja de diplomatiska kanalerna har han därför sagt att han själv inte kommer att närvara under debatten om fortsatt ”byggande” eftersom han ska åka och prata ”fredsprocess” med Barack Obama.

.

Moldaviern Avigdor Lieberman svepte sig i denn israeliska flaggan och blev utrikesminister.

Den yttre expansionen på Västbanken går hand i hand med ett medvetet program för att driva ut de palestinier som bor i etniskt blandade städer och byar i Israel, som Jaffa(stadsdel i nuvarande Tel Aviv) och Östra Jerusalem. De palestinier det handlar om och som i Israel kallas ”araber”, även i offentliga handlingar som pass och id-kort, är inga ”invandrare” utan har alltid bott i de städer och byar det handlar om. I Jaffa, numera Yafo på hebreiska, som innan 1948 var en blomstrande stad blev tusentals palestinier kvar efter utropandet av den israeliska staten. Enligt alla skildringar i media har människorna i Jaffa, judar och palestinier, levt i relativ harmoni. Tills helt nyligen. Extrema ”bosättare” från Västbanken har tagit till sin uppgift att rensa upp i dessa ”blandrasområden” och skickat ut förpatruller med uppgift att bland annat starta en ”yeshiva”, en religiös skola för talmudstudier som en förberedelse till officersutbildning, och organisera demonstrationer framför palestiniers hus för att få dem att inse att de för deras eget bästa bör flytta. Polisen vänder ryggen till och medias huvudfåra tiger. Endast modiga personer som Gideon Levy och Uri Avnery och ett fåtal andra höjer rösten.
Religiöst motiverade byggföretag köper mark som palestinier drivits bort ifrån för att bygga bostäder reserverade för judiska medborgare. Vissa tomter närmast havet i Jaffa betraktas som dyrgriper som tyvärr gått i arv inom palestinska familjer. Problemet löses av domstolarna. Just nu ligger 498 fall av expropriering i domstolarna. Endast en av de 498 gäller en judisk familj. Samma taktik har redan använts i andra blandade städer(stadsdelar) som Acre, Lod och Ramle.

.

Det gamla jaffa var ett ekonomiskt och kulturellt i Palestina med en fredlig blandning av arraber och judar.

-Israel, som är det judiska folkets stat, tappar greppet över dessa städer. Bosättare i Judéen och Samarien (Västbanken) har skickat sitt bästa folk och rabbin(religiösa lärare) till Yafo, Acre, Lod och Ramle, skriver journalisten Nadav Shragai i Haaretz och menar att ”bosättningar” i de etniskt blandade städerna är ett slagfält i det demografiska kriget mellan araber och judar. I det här sammanhanget ska Avigdor Liebermans krav på ”folktransferering” i utbyte mot fred ses. Med det menar han att den hittillsvarande idén om ”land mot fred” (land for peace) ska ersättas av fred med Palestina i utbyte mot att den palestinska minoriteten i Israel sparkas ut ur landet. Ett kristallklart program för etnisk rensning.
Det juridiska fundamentet i staten Israel undergrävs också aktivt av de judiskt ortodoxa med sitt ursprung i Europa. De ortodoxa från Europa kallas Ashkenazi och de ortodoxa med ursprung i Mellanöstern kallas Sephardi. I ”bosättningen” Immanuel har Ashkenazi vägrat sina döttrar att gå i samma skolklasser som flickor från Sephardi. Ledare för Ashkenazi säger att Sephardi inte är religiöst ”rättrogna”. Men misstanken att det ligger rasism bakom ”européernas” hållning har lett Högsta Domstolen till att säga nej till segregerad skolgång och efter att föräldrarna till 22 flickor vägrat rätta sig efter domstolens beslut dömdes de till kortare fängelsestraff. Om historien förblivit lokalt isolerad till Immanuel kunde den avfärdas som en detalj. Men Netanyahus egen hälsominister demonstrerade utanför fängelset där papporna till flickorna skulle fängslas och förde därmed upp Ashkenazernas krav på segregerad skolgång på nationell nivå. Efter påtryckningar backade Högsta Domstolen vad gäller barnens mammor som undslapp fängelsestraff för att ha vägrat följa domen.

.

Ortodoxa Aschkenazi protesterar mot Högsta Domstolen.

Fallet Immanuel avslöjar en trend i landet att ifrågasätta det juridiska systemet som i grunden är sekulärt. Högerflygeln i Likudpartiet och övriga formationer i Knesset ännu längre till höger hånar öppet domare och jurister och uppmuntrar den ortodoxas Ashkenazernas civila olydnad och krav på respekt för religiösa ”lagar”. Det är inte en obetydlig kraftlös sekt det handlar om. I Jerusalem samlades förra veckan 100 000 till stöd för de rasistiska Azhkenazerna i kolonin Immanuel.
Det som finns kvar av demokrati i Israel blir till synes allt mer instabilt. Under tryck från religiösa krafter och ett alltmer militariserat samhälle formas sakta men säker en situation i vilken sekulära idéer och social opposition i praktiken blir olagliga eller åtminstone tystas i ett inferno av religiös sekterism och nationell extremism. Det är en skrämmande utveckling i vars förlängning den palestinska minoriteten i Israel kan vänta sig det värsta om inte progressiva krafter både i Israel och i omvärlden gör deras sak till sin.

.

Media: DN1,DN2,GP1,AB1,DN3,SVD1,

Bloggare: Svensson,Jinge,Röda Malmö,Biology&Politics,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

8 reaktion på “Israels förfall

  1. Det känns lite som en propagandafint att framställa de nu religöstanstrukna bosättarna som på något antagonistiska till den demokratiska staten Israel. Bosättningspolitiken började direkt efter ockupationen av Västbanken och Gaza för 40 år sen. Att splittra och tränga undan palestinierna med denna metod är den israeliska statens metod. Det framställs ofta som om ”bosättarna” är bortom statens kontroll, det ger en felaktig bild av det övergripande skeendet.

    Sephardi judar från Mellanöstern och Nordafrika behandlades än mer som andra klassens invånare när Israel var än mer sekulärt och ”socialistiskt” under Labour dominans än de gör idag. Det var högern Likud som genom att ta sig an denna orättvisa lyckades bryta Labours maktmonopol.

    ”Bosättarna” har blivit allt mer religiöst extrema. De får också allt större inflytande, i början av 90-talet var 2% av IDF kadetterna (har jag för mig det var) religiösa i dag är det mer än 30%. I allt fler väsentliga armékårer är officerare och topp brass religiösa. Officerskadetterna kom tidigare främst från kibbutzrörelsen och storstäderna men nu alltmer från bosättarsamhällen.

  2. Lasse
    Vi är nog överens om det mesta i den här frågan. Jag vet ju att bosättningarna inte började med att de ortodoxa fick allt större inflytande. Jag ville visa på hur bosättningarna och den ”interna” bosättningen driver samhället mot ett demokratiskt sammanbrott. Jag menar inte att det är staten som diskriminerar speharderna utan de europeiska aschkenazerna som anser att speharderna är kättare. Om det bara handlade om ett käbbel mellan två religiösa sekter vore det inget att skriva om men nu spalar det en viktig roll i hela samhället. En del av Knesset stöder dem öppet och finns med i regeringskoalitionen. En del blundar för att inte stöta sig med dem och under tiden kan de flytta fram sina ställningar och vinna mark för idén att den sekulära statens lagar inte gäller dem själva eftersom ”guds lagar står över allt”.
    Vad gäller militariseringen och det allt starkare ortodoxa inflytandet inom officerskåren har jag sett samma siffror.

  3. En bra analys, Israel är på väg i en trist utveckling. På min blogg försöke jag väcka opinion mot det destruktiva oreflekterade Israelstöd som finns inom svensk frikyrka

  4. Pingback: Jinge.se » Maud Olofsson, alltmer desperat!

  5. Jag instämmer med det som skrivs i största allmänhet. Jag har viss synpunkt på ”demokrati begreppet, som benämns ofta att det gäller enbart Israel i regionen.. ”. Och Demokratin i Libanon, ”Öronmärkt” i artikeln.

    Libanon som land grundades ”i nuvarande form” efter avslutad fransk kolonisation av landet. Grundlagarna beskriver ett demokratiskt samhälle, med bevarelse av etniska rättigheter i styret. 3 större etniska grupper finns representerade i regeringsformen och skall så bevaras. Utöver de 3 styrande positionerna, president, premiärminister och riksdags överordnad, finns olika politiska partier av blandade raser, etniciteter och politiska ideologier. Landets grundlagar hindrar inga politiska partier, ideologier eller annat politiskt arbete att formas i landet, och att delta i dessa institutioner, där beslut fattas baserat på antal röster. De 3 etniska positionerna skall vara överrens till 2/3 ifall ett beslut ska fattas på nationell nivå. Antalet ska vara högre ifall ändring ska införas i grundlagen. Detta skriver jag med anledning av att jag känner ett behov av att tydliggöra den demokratiska processen som finns i Libanon, och den modellen som har existerat längst i tidsperiod i regionen. Jag känner att jag tar ett avstick från kärnämnet i diskussionen ovan, och hoppas att ni tar till er andra sidor och aspekter på demokratier/demokrati arbete som pågår i regionen utöver det som manifesteras i Israel.

    Länder som Syrien lever fortfarande under militära lager, såsom i Egypten, sedan starten av konflikten iom bildandet av staten Israel och efterförljande krig som detta medförde. Globala krafter har sitt grepp om läget och vill inte släppa regionen för att de ska kunna forma sitt eget existerande, det görs i form av miljarder stöd till militära Israel, fördrivning av palestinier, och direkt styrning i de arabiska länderna kring, där externa intressen utövar makten den har genom att tillsätta regeringar, och byta regeringar. Därmed tycker jag att det låter oftast konstlat att kommentera demokrati utifrån externa perspektiv.

    Låt oss ta Israel, t.ex. Det sättet de utövar ”demokrati” är genom att konstant bevara demografisk verklighet för att behålla ett styre som innebär renrasighet, alltså judisk sådan. Det görs i en geografisk area med flera etniskt religiösa grupper. Israel ser till att den verklighet består och utökar areal för styret genom att gradvis tillskansa sig större antal mark, sedan starten av staten, och att tillföra tillräckligt många judar från resten av världen för att det så ska bevara och utvecklas. Jag sätter inga referenser för mina påståenden, för jag känner inte ett behov av det, med tanke på samhället med informationstillgängligheten som vi lever i.

    Iran håller likaså demokratiska val, formad på det sättet som passar blandningen och idealen som finns i det landet. Detsamma gäller för Turkiet. Resten arabiska länder i gulf regionen har haft diverse historia, men kan nog sammanfattas med att det är främst stamkonfigurationer som gäller där. I form av stamhövding av något slag, eller kung, etc… Det styret väljer jag att inte gå in på eftersom jag har lite förståelse för den. Dock kan jag kommentera att dessa länder är de som benämns ”vänliga/allierade” eller vad som..

    Jag skriver i egenskap av Svensk/Libanes, som anser att staten Israel har aldrig varit en demokrati i faktisk benämning, utan endast en ockupations makt och ett sekulärt samhälle sedan grunden. De olika grupperna i det samhället strävar efter samma mål, ett judiskt Israel, inget erkännande för Palestina. Det har vi sett genom tiderna oberoende av vilka maktgrupper som styrt i landet sedan bildningen. De olika sidorna av mynten och den aktiviteten som förhåller sig på marken, beror oftast på världssituationen och den demografiska utvecklingen i landet. Den informationen är känd för människorna som lever och är uppväxta i regionen.

    Slutligtvis vill jag ange önskat tydliggörande med det jag skriver;
    – Israel är inte ett demokratiskt land, men har en demokratisk styrelse form.
    – Det finns demokratier i regionen och önskan att det blir fler sådana är stor, dessa uppkommer inte genom krig.
    – FN får gärna bli mer demokratiskt och avskaffar veto rätten.
    – Ett internationellt rättssamhälle som ingen stormakt kan sätta sig över
    – Avskaffning av terrorist stämplar för de människor som ligger under ockupation, för försvar mot externa våldsangrepp är varje lands rätt, utan förbehåll.

  6. Ahmad,
    Tack för ditt långa inlägg. Jag håller väl i stort sett med dig. Jag var lite hastig i min ”öronmärkning” av demokratin i Libanon. Det är ju ett problem att parlamentet är uppstyckat efter olika etniska grupper. Men samtidigt kanske det är nödvändigt för att undvika inbördeskrig igen. Däremot anser jag det helt fel att tala om demokrati i Iran. Det är en teokrati med ett elitstyre som upprätthålls med stark repression. De val som hålls styrs helt av det religiösa råd som bestämmer vilka som får kandidera i valen.
    Demokratin i Israel är inte bara formell. Trots militariseringen av samhället och den allt hårdare högervridningen (religiös och sekulär) finns det en stor pressfrihet och yttrandefrihet. Vänstern sitter inte i fängelse och du kan demonstrera relativt fritt. Det juridiska systemet är relativt fritt och domstolarna har mer än en gång ställt till och med högt uppsatta politiker inför rätta och upphävt regeringsbeslut.
    Jag är naturligtvis inte naiv och har inga illusioner om sionisternas intentioner. Palestinierna i Israel behandlas alltmer som femtekolonnare som ska tvingas avge lojalitetsförklaring till den judiska staten eller drivas ut ur landet om Lieberman får som han vill. Detta är naturligtvis inte bara skönhetsfläckar på en skinande demokrati. Det är en dödlig farsot som snart kan helt ta död på den demokrati som verkligen finns(inte bara formellt) om inte interna och externa krafter lyckas sätta stopp för de tre trender jag skriver om i min blogg.

  7. Bra standard på samtalet. Tack för det. Sen två korta tillägg från min sida.

    För det första: sefarder är ett en vedertagen benämningen på judar vars rötter, religiösa och andra, finns i Spanien från före 1492. Dessa spreds efter Ferdinands och Isabellas fördrivningar främst till övriga Medelhavsländer, men också i stor omfattning till Holland och England. Många av de tidiga judiska familjerna i Danmark och Sverige var sefarder.

    För det andra. Det är i mina ögon (judisk/arabiska) svårt att acceptera snacket om Israel som en demokrati. En stor del av områdets befolkning fördrevs med våld och terror under Naqban och framlever sina dagar i landsflykt, utan tillgång till demokratiska rättigheter i landet där de bott i generationer. När flyktingarna, idag flera miljoner, fått återvända och utöva sina demokratiska rättigheter kan vi möjligen ta orden israel och demokrati i munnen samtidigt. Möjligen.

  8. Torberg,
    Hej igen. Du har helt rätt vad gäller flyktingarna och att Israel fötts i en våg av förtryck och terror mot den palestinska befolkningen som bodde där före 1948. Men ända anser jag att Israel kan kallas en demokrati och inte bara formellt oavsett hur deformerad den är. Kanske kan man kalla den världens mest perverterade demokrati. Alla existerande demokratier är ju till en viss del mer eller mindre deformerade. Vad ska man säga om USAs valsystem? Eller finns det inte mycket som är odemokratriskt i Europa. Tänk bara på hur flyktingar tas emot och hur den svarta arbetskraften utnyttjas. Eller på hur staten blundar för de rikas skattefusk.
    Med det menar jag att mycket är motsägelsefullt och innehåller sin egen negation. Den borgerliga demokratin är i myucket formell men ändå innehåller den verkliga demoratiska fri- och rättigheter som vi kämpar för att bevara och utvidga.
    Ha det bra.

Kommentera