Slaget om England.
.
Uttala orden och alla tänker på Storbritannien. Nyliberalism – Margaret Thatcher. Tandemet som krossade de brittiska fackföreningarnas motstånd och drev landet in i massarbetslöshet och kraftigt ökade klyftor i samhället. Året var 1979, Thatcher vann parlamentsvalet och förklarade omedelbart den arbetande befolkningen krig. Den nyliberala ”revolutionen” rivstartade med att peka ut staten, den offentliga sektorn, som ansvarig för den katastrofala ekonomiska situationen i landet.
-Vi ska flytta tillbaka statens gränser, utropade järnladyn.
Thatchers program kan sammanfattas i tre huvudpunkter:
-krossa de fackliga organisationernas motstånd på arbetsplatserna, i första hand genom att minska de direktvalda fackliga delegaternas, shop stewards, inflytande.
-privatisera banker, gruvor och andra statliga industrier som låg i statens händer sedan slutet av andra världskriget
-favorisera det brittiska finanskapitalet på bekostnad av industriproduktionen och göra City, Londons finanskvarter, till Wall Streets tuffaste konkurrent.
Effekterna av Thatchers frontalangrepp på den arbetande befolkningen lät inte vänta på sig. I Diagram 1 ser vi hur samhällets sociala struktur bryts sönder genom en snabb och mycket kraftig ökning av hushållens inkomstskillnader.
.
Ojämlikheten 1968-2007 i Storbritannien mätt i Gini*.
Ginikoefficient: 0=alla hushåll har lika inkomst. 1= ett hushåll har alla inkomster
Källa; Alternatives Economiques n°291 maj 2010
.
Från valsegern och fram till hennes snöpliga fall 1990 ökade ojämlikheten i samhället drastiskt. Efterföljande regeringar, Tories som Labour, gjorde aldrig några försök att vrida utvecklingen tillbaka.
Vad den tuffa damen menade med att flytta tillbaka statens gränser stod det också snabbt klart om. Utgifterna för sjukvården sjönk snabbt och i slutet av hennes tid vid makten utgjorde de bara 5,2 procent av BNP, en siffra flera procentenheter under andra större EU-länder. Samma sak gällde för undervisningen och transportsystemet som sjönk till 4,5 procent respektive 0,8 procent av BNP. ”Flytta tillbaka gränserna” betydde helt enkelt ”rasera gränserna”, öppna fälten för den ”frihetssträvande” finansen.
Inkomstklyftorna vidgades snabbt. Kvoten mellan den bäst avlönade tiondelen och den sämst avlönade tiondelen ökade från 2,3 år 1977 till 3,2 år 2008. En procent av löntagarna tog 2008 hem 13 procent av alla löneinkomster vilket är mer än dubbelt upp mot i exempelvis Frankrike.
.
Londons finanscentra var Blairs ögonsten.
.
Vid sin påtvingade avgång 1990 lämnade Thatcher efter sig ett samhälle i ruiner. Gränserna hade flyttats tillbaka. John Majors tid vid makten fram till 1997 lämnar inte många minnen efter sig. Han blev ”gränsvakt” kanske man kan säga.
Tony Blairs tid vid makten måste betecknas som en kontinuitet i den nyliberala andan. Det fanns ingen annan kärna i Labours ”tredje väg”; mellan konservatism och klassisk sossepolitik. Visserligen flyttade Blair fram statens ”gränser” igen. Men det var en tvingande nödvändighet efter alla år av nästan nollinvesteringar i den offentliga sektorn. Landets infrastruktur var i ett så katastrofalt läge att en fortsatt ”gränskontroll” inte var möjlig. Skolor, sjukvården och transporterna var i behov av investeringar, offentliga eller privata. I Blairs optik var det privata kapitalets investeringar att föredra och ”outsourcingen” av offentliga tjänster förblev därför ledmotiv.
Därmed blev Thatchers ögonsten även Labours. Tony Blair fortsatte att lägga ut den röda mattan för Citys finansgubbar. Förmånlig beskattning av icke bofasta valutahandlare och andra spekulanter bäddade för Citys extrema expansion som internationellt finanscentrum. I samma takt som City expanderade blåstes det upp en fastighetsbubbla och exploderade den privata skuldsättningen. Den andra sidan av myntet är att under tiden blir Storbritannien nettoimportör av industrivaror och livsmedel. I inget annat land gav den nyliberala revolutionen finansen en så avgörande tyngd i ekonomin.
Resultatet av ”allt till finansen” syns i sysselsättningen. För 30 år sedan arbetade 24 procent av den totala arbetsstyrkan i tillverkningsindustrin. Nu arbetar där 8 procent. Trenden har visserligen varit densamma i alla industriländer, men inte lika stark vilket tabellen här under visar tydligt.
.
Andelen sysselsatta i % av hela arbetsstyrkan 1980-2009
Tillverkning+ byggnads1980 |
Service1980 |
Tillverkning+byggnads2009 |
Service2009 |
|
UK |
37 |
59 |
18 |
81 |
USA |
31 |
66 |
20 |
79 |
Japan |
35 |
54 |
26 |
70 |
Källa. Financial Times 22 juli 2010
.
I de tidigare artiklarna i den här serien, Det trettioåriga kriget, Slaget om Sverige och Slaget om Tyskland, kunde vi se att lönernas andel av BNP minskade i samtliga EU-länder, USA och Japan sedan början av 80-talet. Existerande statistik för Storbritannien visar att landet tillsammans med Danmark är ett undantag. Lönerna stiger i samma takt som produktiviteten under hela perioden 1980-2009 och deras andel av BNP minskar bara något under perioden. Är det fel på statistiken? Nej, den är nog rätt så tillförlitlig. Det finns inga givna förklaringar i facklitteraturen. Men jag gissar att orsakerna hänger samman med finansens roll i ekonomin. De extremt höga lönerna i City och antalet personer som arbetar där driver upp genomsnittet i hela landet och ger intryck av parallellitet mellan lönerna och produktiviteten. I USA har det gjorts beräkningar av hur stor lönernas andel av BNP blir om man bortser från de fem procenten ”löntagare” med de högsta lönerna. Då blir bilden av utvecklingen i USA lika den i Europa. I Storbritannien är det troligt att resultatet skulle bli detsamma. Dessutom är det berättigat att bortse från dessa fem procent för egentligen är det inkomster mer att se som en del av kapitalet än av ”lönekakan”. Tiotals miljoner dollar i bonusar och andra klumpsummor, liksom idrottsstjärnornas hundramiljonerskontrakt kan inte packas in i samma statistik som den vanlige arbetarens årslöner.
Ser vi däremot till vad som hänt med vinsterna och investeringarna under nyliberalismens korståg mot de arbetande då är bilden densamma som i eurozonen. Diagram 2 visar att medan vinsternas andel av BNP stiger sjunker investeringarnas andel. Skillnaden går direkt ned i fickorna på de som lever på inkomst av kapital.
.
Källa: Ameco 2010
Därför är det mest troligt att den ”konstiga” statistiken skapas av finanssektorns enorma tyngd i landet. Vid sidan av de högsta ”lönernas” effekt blir också statistiken över produktiviteten tveksam. Hur mäter man produktivitet i finanssfären? Den vanliga metoden att mäta värdeökning per arbetad timme är omöjlig att applicera.
Blairs första tid vid makten gav intryck av stora framgångar. Arbetslösheten minskade och de genomsnittliga realinkomsterna ökade. Men mycket bestod av luft. Priset på fastigheter ökade i rasande fart och hushållen kunde likt i USA låna pengar till konsumtion med värdestegringen på egnahemmen som garanti. Vad som skulle hända om huspriserna började sjunka var det ingen som bekymrade sig över. I eurzonen ökade fastighetspriserna med 66 procent under perioden 1999-2008 och i USA med 133 procent mellan 1999-2007. I Storbritannien ökade de med 158 procent under samma period. Parallellt med de ökade huspriserna skuldsatte sig hushållen allt mer. År 2008 var hushållen i genomsnitt skyldiga 153 procent av den disponibla årsinkomsten medan sparandet var negativt, eller – 4,4 procent av inkomsten. Båda siffrorna ligger i toppen respektive i botten vid jämförelse med andra EU-länder.
Tony Blairs stora visioner för den brittiska finansens plats i världen slutade i ett fiasko där staten fick rycka in för att nationalisera Northern Rock och ge syrgas åt Royal Bank of Scotland. ”Den tredje vägen” slutade i en återvändsgränd. George Brown blev aldrig något annat än grindvakt fram till det nyval alla visste var slutet på Labours 13 år vid makten och i finanskapitalets tjänst.
David Cameron försöker sig nu på en ”reinfeldtare”. Inte som det ”nya labourpartiet”. Nej, han ska göra ”revolution” att jämställa med 1848 och 1979. ”Big Society” har bluffen döpts till. Cameron säger att i den nya revolutionen ska makten flyttas så långt ner i samhället som det är möjligt. I engelsk version blir det ”yes you can”. Kärnan i Big Society är att individen och kvarteret/bostadsområdet ska ta hand om mycket av de tjänster som det offentliga står för idag. Varför kalla det bluff? Helt enkelt därför att Big Society ska skyla över det frontalangrepp på det offentligas tjänster som Camerons regering redan dragit igång.
.
Parhästarna Cameron och Osborne- slickade figurer från Eton.
.
Med frivilliga insatser ska allmänheten bidra till att upprätthålla exempelvis muséers och biblioteks öppettider medan den fasta personalen minskas. Korts sagt: -Vill ni ha en fungerande offentlig service sköt den själv, men utan betalning, är kärnan i Big Society. Så ser den uppvärmda thatchersim ut som David Cameron bjuder ut som en ”revolution”.
Det är de redan sämst ställda i samhället som kommer att få smaka på Camerons nyliberala ”surge”. Målet är en ny ”viktoriansk epok” där de sociala bidragen inte längre har till uppgift att överbrygga de värsta ojämlikheterna utan bara med nöd och näppe ska hålla de fattigastes näsa ovan vatten. Big Society är bara ett nytt uttryck för Thatchers attack på ”statens gränser”.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,DN3,SVD4,
Bloggare: Motvallsbloggen,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thatcher, Blair, Cameron, Osborne, Big Society, City, Finans, Fattiga, Rika, Nyliberalism,
Det är väl samma sak vi ser i Sverige.
Med lite välvilja kan man kanske acceptera tanken att de första nyliberalerna verkligen trodde att deras politik skulle skapa större välstånd för alla. Men det med tanke på att alla idag vet vad den här politiken resulterar i måste vi dra slutsatsen att den regerande ekonomiska eliten helt enkelt vill att folk ska ha de sämre, vill att kreti och pleti inte ska få god sjukvård, inte ska ha någonstans att bo, ska slita ihjäl sig, ska svälta etc. precis som på 1800-talet. Kort sagt att de består av en samling psykopater.
Här ett exempel på hur man löser en del av nyliberalismens samhällsproblem i somliga stater i USA idag.
http://www.counterpunch.org/brauchli07162010.html
Man kan notera en jämförelse mellan Storbritannien och USA, 1980 var per capita inkomsten i Storbritannien 79% jämfört med USA, 1985 hade den sjunkit till hälften.
Detta kan ju ses som en interndevalvering. Det kan vara värt att tänka på när det pratas om interna eller andra devalveringar i allmänhet som lösning på ekonomiska problem. Någon större hjälp är det oftast inte för exporten den största effekten när folk får sämre köpkraft är minskad import, vilket iofs kan vara till nytta för de som har problem med handelsbalansen. Plazaackordet gjorde lite för att ändra handelsmönstren. När ekonomer slänger ur sig klyschor om devalveringar, valutakurser inflation är det för det mest just klyschor som inte har annan förankring än i någon modell. Det är förvånande hur lite det vilar på empiri och om det någon gång görs försök till det handlar det om rent russinplockande.
Det den upptrappning av avvecklande av välfärdsstaten i speciellt i EUropa nu är alarmerande, en allvarlig attack på det generella allmänna välstånd som byggts upp under lång tid. Återigen är det en konstruerad ekonomisk ”nödvändighet” som används som förevändning. Det borde kunna användas av vänstersidan i det svenska valet. men då måste man förstås angripa själva kärnan i EU-bygget. Och hur ställer sig Mp som lovat att vara bromskloss mot vänstertendenser i vänsterblocket.
Denna utveckling borde oroa långt fler än intressenter ute på vänsterflanken.
Hej Lasse,
Vad är de 79%? Är det BNP/kapita du hänvisar till eller är det en jämförelse mellan genomsnittet (eller medianen) för hushållens/inkomsttagarens reallöner?
mvh
Benny
Om det skall vara något värde med en interndevalvering måste man väl ha något att sälja? England är verkar vara en rentiärstat utan större kapacitet i industri eller jordbruk för export längre, och i det fallet blir väl det viktigaste resultatet av lägre kurs på den egna valutan att levnadsomkostnaderna blir dyrare. Importvarorna blir ju dyrare. Folk får sämre marginaler, och det torde påverka deras konsumtion båda av inhemska och utländska varor och tjänster, vilket ytterligare undergräver den reala inhemska ekonomin. Ser ut som en nedåtgående spiral där, om jag förstår sammanhanget rätt.
Sedan går det inte att bortse från hur dj-a pissiga såväl labour som partier och grupper till vänster därom har varit. Thatchers gäng hade god hjälp av det.
Svammel,
När Thatcher tog över som premiärminister var UK i princip statsbankrutt, staten var skuldsatt över öronen, man hade en gammal föråldrad industri där kostnaderna var skyhöga och kvaliteten dålig. Industriprodukterna gick därför knappt att sälja. Fackföreningspamparna förstod att trycka på för högre löner mot kortare arbetstid, men förstod som vanligt inte att om ingen vill ha det man producerar har man snart inget jobb kvar.
Allt och alla skulle ha subventioner till höger och vänster, men staten var som sagt snart bankrupt, så man saknade förmåga att understödja länge till.
Thatcher myntade ett fint talesätt ”The problem with socialists is that they eventually run out of other people´s money” (eventually= så småningom och inte eventuellt för den som inte är så bevandrad i engelska). Och så är det ju, visst är det fantastiskt att alla bara ska ha en massa saker, är det inte bidrag så är det löner skyhögt högre än marknadsvärdet (alla utom entreprenörer och banktjänstemän som ju inte ska ha någon ersättning eftersom de inte jobbar). Alltid är det någon annan som ska betala, staten kanske eller arbetsgivaren, deras resurser tar ju aldrig slut…. Men till slut kommer verkligheten ikapp.
Sen gör ni några absurda jämförelser där ni dels kommer fram till att andelen anställda i tjänstesektorn ökar (=dåligt?), att inkomstskilnaderna ökar något så att det lönar sig att anstränga sig och skapa något (ja alltför höga inkomstskilnader kan vara dåliga, men det kan även allt för låga. Om alla svälter har ju ingen det bra…som t ex i Pol Pots Kambodja, eller dagens Nordkorea där var/är inkomstskilnaderna låga om man räknar bort ledarens innersta krets)
The City får sen stå som både bortförklaring för att ”lönerna stiger i samma takt som produktiviteten” och som något dåligt som Thatcher genomdrivit. The City möjliggjordes framförallt av att förändringar i det amerikanska skattesystemet fick en del finansgiganter på Wall Street att börja spana efter alternativa lokaler. The City, med den finansiella infrastruktur som följde med bidragit en hel del till Englands återupphämtning (och även genererat en hel del skatteintäkter), däremot kan rika bankirers löner i the City inte nämsevärt ha påverkat genomsnittslönen i UK. Det totala antalet anställda inom the city har under 2000-talet pendlat mellan 10.000 till 20.000 men den överväldigande majoriteten av dessa tjänar väldigt normala löner. Säg att 5000 person har dubbelt så hög lön som den genomsnittlige engelsmannen, slå ut det på det totala antalet i arbetsförålder i UK och du ser hur försumbart detta är.
Sen kommer det några riktigt roliga tokstollar och kommenterar.
Den ene tycker att det faktum att percapita inkomsten i England halkade efter USA under första halvan av 80-talet är en slags devalvering.
USA genomgick efter oljekrisens slut i slutet på 70-talet en snabb ekonomisk tillväxt som ytterligare stärktes under 80-talet av Reagans kombinerade skattesänkningar och höjda offentliga spenderande (nej den politiken var inte helt ekonomiskt hållbar i längden heller och har en hel del med USAs nuvarande problem att göra, men det är en annan diskussion). UK genomgick samtidigt ett stålbad när man var tvungen att både sanera statsfinanserna och hantera arbetslöshets/löne/fackförenings problematiken samtidigt. Alla de problem Thatcher ärvde.
Men det är ju närmast hillariskt roligt när en vänsternaivist utan att ens förstå det drar upp USAs ekonomiska system och Reagans skattesänkningar som ett föredömme, det ser man inte ofta….
Thatcher må ha gått fram som en ångvält både mot fackföreningsledare och Argentinas militärjunta. I det långa loppet lade hon dock grunden för en sund ekonomi och löneutvecklingen har ju som ni själva konstaterat inte alls halkat efter produktionen i det långa loppet (även om ni vill skylla detta på the City).
Den andre kommentatorn pratar om nyliberalismens historiska misslyckanden som alla nu levande borde känna till. Själv förespråkar han maoistisk planekonomi, för där finns det ju inga historiska lärdomar att dra….
Martin,
Din egen sammanfattning passar mig utmärkt: SVAMMEL
Det var ”per capita income”, översatte det direkt, vanligen menas BNP när man jämför nationer.
Lasse,
Det var också vad jag trodde. Vi är nog överens om att det är ett mått som inte säger mycket.
Luxemburg har exempelvis ett BNP/capita som ligger 35-40 % över alla andra. Men så finns det ju mer banker än innevånare i det skatteparadiset.
Mellan mer eller mindre likvärdiga industriländer kan det dock användas till att se trender, på det sätt du gör genom att jämföra BNP/capitas utveckling i två länder.
Klart att det har sina begränsningar med BNP men det säger lite om vilka potentiella ekonomiska möjligheter som finns för ett anständigt samhälle. Luxemburgs höga BP dras också upp betydligt av att det är många som arbetar där men som är medborgare och bor i grannländerna.
Pingback: Varför relativ fattigdom? « Storstad
Pingback: Olika värderingar. « PeoWagstrom’s Weblog
Det finns en liten poäng med kritiken mot den brittiska vänstern och fackföreningsrörelsen. Till skillnad mot i t.ex. Sverige så var man extremt konservativ och förändringsobenägen. I Sverige accepterade fackföreningsrörelsen att olönsamma brancher skeppades ut och att moderniseringar TEMPORÄRT minskade antalet anställda i vissa företag. Varje arbetsplats är faktiskt inte värd att försvara. I en orättvis världsordning så kan vi inte i längden behålla alla typer av jobb på hemmaplan.
Storbrittanien var i ett uselt skick när Tatcher tog över. Hon vann valet mer på vänsterns misslyckanden än på sina egna meriter. Sen gick det ju åt helvete som denna utomordenliga artikel beskriver.
Pingback: Nyliberalismens förlovade land.
Pingback: I Reinfeldts Sverige