Kaotisk reträtt i Libyen

Ska revolutionen utplånas i Benghazi ?

.

Bakslag på bakslag. Nyheterna från Libyen är deprimerande. Stad efter stad faller i tyranniets händer efter intensiva attacker från luft-, mark- och sjöstyrkor.
Sedan det folkliga upproret i Tripoli krossades av Khaddafis milisstyrkor gick den libyska revolutionen över i ett  stadium av inbördeskrig. Därför råder nu krigets lagar där den militära eldkraften blir avgörande oavsett hur starkt engagemang som motiverar de ungdomar som står i spetsen för upproret mot Khaddafis tyranni. Man bekämpar inte attackflyg och artilleri med handeldvapen och entusiasm.

.

Khaddafi lovar att dränka revolutionen i blod.

.

Med de aktuella militära styrkeförhållandena är Benghazi dömd till bombardemang och en blodig upprensning i nederlagets följe. Vi kan bara spekulera i följderna för befolkningen. Men att tusentals kommer att mördas eller bara ”försvinna” ska det inte råda något tvivel om. Regimen i Tripoli har redan visat vad den är kapabel till.
Det är mot den bakgrunden som vi måste se det diplomatiska spelet om att inrätta en flygförbudszon över Libyen för att hindra Khaddafis styrkor från att krossa allt motstånd med bomber och granater. Utan en hjälp i form av en flygförbudszon och vapenleveranser till Benghazi är nu nederlaget till synes oundvikligt. Speciellt om Khaddafis styrkor kan ta sig runt Benghazi, ta över Tobruk och stänga gränsen till Egypten.
Utgångsläget för varje beslut om en flygförbudszon är att oppositionen i Benghazi ber om det på sina bara knän. De inser att ett blodigt slut närmar sig om de inte kan skyddas från luftattacker. Samtidigt säger den provisoriska regeringen i Benghazi att de under inga villkor accepterar en invasion av utländska trupper från väst.
Det provisoriska rådet i Benghazi begär naturligtvis skydd från de som har den fysiska kapaciteten att hindra Khaddafis flygbombningar, det vill säga USAs eller Natos styrkor. Men måndagens G8-möte visade att det finns ingen hjälp att vänta. Vanligtvis mycket skjutglada ledare släpar fötterna. Angela Merkel säger sig vara emot på grund av risken att dras in i ett krig i Nordafrika. Hon kan ju börja med att omedelbart ta hem trupperna från Afghanistan i så fall.

.

Medan Khaddafi raljerade om ”råttor” i Benghazi visade

befolkningen i staden sin avsky för ”Revolutionsguiden”.

.

I en intervju med tevestationen luxemburgska RTL tackade Khaddafi Tyskland, Kina, Ryssland och Indien för att de blockerar ett beslut om en flygförbudszon. Som belöning lovade han att de kommer att få nya fördelaktiga oljekontrakt. Ett mycket genant utspel för Merkels del som säkerligen kommer spinna en story för att täcka sina bara bak.
Redan i dag finns det en praktisk solidaritet med den libyska revolutionen. Tusentals egyptier som befinner sig i Libyen står på upprorets sida, många med vapen i hand. Det framgår av den engelskspråkiga press som finns i Egypten, exempelvis Ahram Online. De arabiska folkmassorna har rest sig mot diktatur och tyranni i en gemensam revolt alltifrån Tunisien i väst till Bahrain i öst och den revolutionära ungdomen ser sin kamp som gemensam. En solidaritet över gränserna är en normal reaktion.
Samtidigt visar den militära ledningen i Kairo att dess ”revolutionära” retorik är just bara retorik. Hade vi haft att göra med en verklig revolutionär regering hade vapen, utrustning och frivilliga redan skickats i stor skala till Benghazi.
Medan Khaddafis militär nu krossar motståndet i sin väg går debatten hög i Washington, Bryssel och Berlin om ett ja eller nej till en flygförbudszon. Pågår den ännu i veckor kommer debatten att avslutas med ett konstaterande att det är för sent. Då kommer i stället ”demokratins riddare” att besluta om bojkotter och blockader mot Libyen som vi vet, av erfarenhet från Irak under blockaden mot Saddam Husseins regim, kommer att drabba civilbefolkningen, inte de rika parasiterna kring Khaddafis köttgryta.
Även i radikala kretsar både i USA och Europa debatteras hållningen till en flygförbudszon. Tyvärr höjs flera röster inom vänstern i imperialismens högborgar för ett nej till ett beslut om flygförbudszon med argument som i sista hand bara kan förklaras med att nejsägarna tvivlar på upprorets folkliga karaktär.
Anser man att upproret i Libyen är en del av den fantastiska resningen i den arabiska världen då kan man inte vara emot att de som nu hotas att krossas av Khaddafis överlägsna militära utrustning erhåller all det skydd mot flygbombningar de begär. Oavsett från var hjälpen kommer. För det är där som skon verkar klämma. Om flygförbudszonen upprätthålls av flyg från ett Natoland ser nejsägarna det som en imperialistisk inblandning i inbördeskriget som bara kan ha mindre vällovliga syften i bakhuvudet som att ta över kontrollen av landets olja.
Idén att imperialismen, med USA i första ledet, söker en ursäkt för att ockupera Libyen haltar betänkligt. Tvärtom visar debatten om flygförbudszonens vara eller icke vara att både Washington och Bryssel får kalla fötter vid tanken på att ockupera ännu ett arabiskt land med marktrupper.
Erfarenheterna från Irak och Afghanistan talar sitt eget språk för imperialismens hövdingar. Det kan kosta mer än det smakar. I Libyens fall handlar det dessutom om ett land utan strategisk betydelse för USA och EU. Landets oljeproduktion svarar bara mot två procent av världens totala produktion. Något som USAs allierade kungadöme i Saudiarabien mer än villigt kompenserar om oljan från Libyen stoppas.

.

Utan effektivt skydd mot flygattacker är ungdomens entusiasm dömd att krossas.

.

Den libyska revolutionen behöver hjälp för att inte dränkas i blod. Den behöver ett materiellt stöd som ges utan krav på politiska eftergifter från en framtida självständig regim befriad från Khaddafis tyranni. Men det är upp till ledarna i Benghazi att inte göra sådana kompromisser. Det är inte vår uppgift att i renlärighetens namn säga nej till en flygförbudszon eller vapenleveranser för att skydda oss mot att besudlas av en eventuell kohandel mellan ledningen i Benghazi och USA/Nato. Vi står villkorslöst på den libyska revolutionens sida. Vi står villkorslöst på den arabiska revolutionens sida.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN3,SVD4,DN4,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

14 reaktion på “Kaotisk reträtt i Libyen

  1. Pingback: Revolutionen i arabvärlden rullas tillbaka | Svensson

  2. Väldigt klokt skriver herrar Kilden & Åsman, jag har drivit idén om ett flygförbud hårt på min egen blogg alltsedan det nationella rådet i Benghazi efterlyste ett sådant. Allt annat är att se mellan fingrarna med en garanterad massaker. Såg att vänsterpartiet också tagit ställning för en flygförbudszon, glädjande! Det vore ett sorgligt slut på demokrativågen i arabvärlden om regionens diktatorer tilläts dränka den i blod med omvärldens tysta medgivanden.

  3. Pingback: VIDEOBLOGG :En middag med Ghadaffi : Hannes Hervieu

  4. Erfarenheterna från Irak och Afganistan ger ju inte direkt någon mersmak för ett militärt ingripande utifrån. Frågan som dyker upp i Sverige titt som tätt är för det mesta: ”Vad har omvärlden där att göra?”. Politikerna frågar sig även, medvetet eller omedvetet, vad just deras land kommer att tjäna på att att lägga sig i. Opinionen kring ett militärt ingripande är nämligen beroende på hur det ingripande länderna drabbas militärt och/eller ekonomiskt. Mitt tips är således att omvärlden kommer att heja på de mer eller mindre idealistiska (men ack så dåligt beväpnade) rebellerna men kommer inte att lägga två strån i kors för att hjälpa dem rent militärt. Muammar Gaddafi har ju t.o.m. lovat billig olja för de länder som aktivt blockerar flygförbudsförslaget som potentiellt kan hjälpa rebellerna, men Gadaffis olja-mot-blod program förefaller för mig vara en aning moraliskt tveksam. Man kan även funderara på om ett beslut att inte ingripa även det är ett aktivt ställningstagande (om än enklare att dölja och motivera rent byråkratiskt). Möjligtvis kommer omvärlden att leverera vapen och militär utbilning, men idelisterna får nog själva stå för kanonmaten. Idealism och motivation är bra men utan ordentliga vapen, utbildning och stor folklig uppslutning blir det svårt att nå resultat mot en brutal motståndare.
    Är detta måhända något att tänka på även när vi diskuteterar försvarsfrågor i Sverige?

  5. Det finns inget tyst medgivande till blodbad, det finns helt enkelt ingen som vill göra det gamla USA-tricket att offra sina egna söner för någon annans frihet, där klämmer skon. Trots Libyens olja, den som går in och störtar Khaddafi kan ju låta libyerna själva betala. Råvaruandelen i oljepriset är kanske så låg att det inte kan räknas hem? Frankrike, Spanien och Italien är väl de närmast sörjande, inget av de länderna kanske ens har någon operativ förmåga på andra sida Medelhavet. Åtminstone Frankrike har väl Mistral-skepp, samma modell som de sålt till Ryssland, de är ju avsedda att slå ner en lokal buse och ockupera hans territorium. Frankrike har också gott om nordafrikanska invandrare, ett litet inbördeskrig i Paris förorter är en tänkbar utveckling om gamla kolonier ska återbehandlas.

  6. Men är det inte så att Gadaffi gör skititjobbet åt imperialismen?
    Jag tror inte västmakternas elit och Saudiarabiens diktator är så intresserade av att revolutionen i Libyen har framgång. Tvärt om så är man förmodligen (utan att någonsin komma att erkänna det) lättade över att den Arabiska/Afrikanska revolutionsvågen kan stoppas i och med detta! Man försöker nu balansera så man står skadeslös oavsett vem som segrar. Man stöder revolutionen i ord men i handling är det tvärt om. Inte för att man litar/tycker om Gaddafi men för att han gör en insats som passar. Om repressionen (personifierad av Gaddafi) skulle segra i Libyen vilket precis som bloggen beskriver förmodligen skulle leda till tragedier för stora grupper av människor så kommer man givetvis att ta avstånd och eventuellt göra en humanitär väpnad insats men vänta tills nederlaget är ett faktum.
    Men jag tror inte att man skall ge upp hoppet om att det kan vända igen i Libyen, mycket/allt beror nog just på vad som händer i medvetandet hos de Arabiska/Afrikanska massorna och vilka ledningar man väljer att lita på!
    Det vidriga är att det är massa ”vanliga” människor som får lida innan diktatorerna är vräkta!
    ////Palma

  7. Pingback: Folket i Libyen behöver vårt stöd - ja till flygförbudszon | Svensson

  8. Nej, Khaddafi gör jobbet åt sig själv, och ”imperialismen” har ingen glädje av att bo granne med krutdurkar. Av vilken anledning ska inte nordafrikas befolkning kunna säga till varann vad de tycker, och rösta bort korrupta ledare, utan att riskera livet ? VW, BP, Hewlett-Packard eller någon annan liknande firma mår bra av fria konsumenter, galna diktatorer är en fara för alla, därav Saddams öde. Just nu finns ingen som orkar betala, därför får Libyens befolkning betala.

    Khaddafi använder sig hela tiden av ett retoriskt knep; ”imperialismen”. Den görs till förevändning för att legitimera hans maktinnehav. Han hånar de gamla nerlagda imperierna inför sin egen befolkning, säljer oljan till samma länder, tar pengarna själv och köper vapnen han plågar den egna befolkningen med. Han hotar med att sälja till Kina istället. Väst borde hjälpa sig självt genom att hjälpa libyerna. Det går fort att förstöra hans flyg, det går fort att sätta tanks ur stridbart skick med eget flyg. Det finns inget sovjetiskt hot längre, genom att låta honom vinna binder väst ris åt egen rygg. Den ende imperialisten som finns på plats är Khaddafi. Bort med honom, han är en farlig dåre!

  9. Hej!

    Hur mycket får Khadaffis flygburna stridskrafter egentligen uträttat? jämfört med mark- och sjöstridskrafter? Innan det POLITISKA dilemmat med flygförbudszon alls kan definieras och tacklas, är det väl nödvändigt med att vikta de olika vapengrenarnas tyngd och kringverkan i inbördeskriget. Vad säger Oppositionsrådet, mer specifikt, om de andra vapenslagens (särskilt markstridskrafternas) effektivitet och överlägsenhet? Frågor av det slaget pekar vidare mot vilkorslöst vapenbistånd, till rebellerna, och inte en NATO-kontrollerad ”triangulering” av ALLA stridszoner.

  10. Pingback: Det är inte vår uppgift att säga nej till en flygförbudszon

  11. Ska vi hålla på och fylla varje outvecklat land med våra vapen, som substitut för de gamla AK47 och RPG7 sovjet inte längre levererar? Vi beväpnar lokala eliter, sen ställer de till elände. Ju mindre vapen de har desto bättre.

    Ska man hindra Khaddafi är det bråttom. Hans krigsteknik är redan klar; först terrorbombning, sen in med pansar. Alltså, förstör hans plan på marken, det finns kryssningsmissiler och militära spanings-satelliter. En ytterst begränsad men koncentrerad flyginsats mot hans pansar kommer att sakta ner offensiven direkt. En person som Khaddafi ska inte ha något flygvapen, och inte heller några pansarstyrkor, av samma skäl som Hitler inte skulle ha det. Frågan är vad Frankrike ska med flyg, flotta och stridsvagnar till, om de inte ska sättas in mot en sån som Khaddafi. Är de bara till för militärparader?

  12. Hej Bo,
    Det är ju inte möjligt att utifrån med den begränsade rapportering som just nu sipprar ut ur Libyen att bedöma de militära resurserna inbegripna. Jag har hela tiden haft som utgångspunkt att det handlar om ett folkligt uppror och att därför deras begäran om hjälp ska besvaras med leverand av allt de behöver, oavsett vem som levererar. Det är de politiska villkor som kan vara kopplade till hjälp som kan vara problematiskt. Själv tror jag att de som argumenterar mot ett flygförbud tvivlar på den folkliga karaktären av upproret och i stället ser det som en konflikt mellan klaner i strid om kontroll över oljan och med imperialismen i bakgrunden med en önskan att ta över Libyen.
    Vi får se vad som händer. FNs säkerhetsråd beslutar i kväll.
    Jag är just nu hos Göte.
    Hälsning
    Benny

  13. Det är väl både ett folkligt uppror och ett klanuppror mot Khaddafis diktatur? Saker och ting kan vara flera saker samtidigt. ”Imperialismen” (lustig eufemism för EUS´s valda regeringar) kan tänkas vilja bli av med Khaddafi oavsett vilket, och på goda grunder.

  14. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera