Italien röstar om

privatisering av vattnet.

.

Italien går till val igen den 12-13 juni. Den här gången gäller det för de italienska väljarna att ta ställning till ett nyliberalt lagförslag som vill privatisera vattenverken i landet. Efter Berlusconis svidande nederlag i kommunalvalen nyligen blir nästa helgs folkomröstning mycket viktig.

I Italien kan en folkomröstning bara organiseras mot men inte för ett lagförslag och för det krävs en halv miljon namnunderskrifter. Organisationen Attac har samlat in nästan en och en halv miljon namnunderskrifter vilket möjliggjort helgens folkomröstning. För att segra krävs att minst 50 procent av de röstberättigade stöder ett nej till privatiseringen vilket är lika med 26 miljoner röster.

Folkomröstningen ska samtidigt ta ställning till kärnkraften och en lag som ger Berlusconi immunitet som premiärminister. Det kommer att bli svårt att vinna omröstningen men vår bloggs politiska fränder i Sinistra Critica tror att Berlusconis nederlag i kommunalvalen kan mobilisera nej-anhängarna i större utsträckning än väntat.

Inför valet intervjuades miljökämpen Daniel Tanuro, redan känd för våra läsare, av sajten Lettera43.it. Här följer intervjun med Daniel som förklarar varför privatisering av offentlig service som vattenförsörjningen bara tjänar kapitalets intressen och försvårar kampen mot miljöförstöringen. Intervjun gjordes av Fernando Cotugno 27 maj. Översättningen är min.

.

********

Vad skulle hända om dricksvattnet privatiserades? Vad bör medborgarna oroa sig för?

Daniel Tanuro : Vid en privatisering bör medborgarna i första hand oroa sig för höjda priser, men också en sämre vattenkvalitet, en sämre förvaltning av vattentäkterna, färre arbeten i branschen och en risk för avbrott i distributionen.

Sådana konsekvenser av en privatisering av vattnet har setts i varierande omfattning i många länder. I Ghana har vattenpriset redan ökat med 95 procent och väntas öka med upp till 300 procent. I Bolivia har vattnet stigit i pris så att det nu tar 20 procent av hushållens inkomster.

.

.

I England har prisökningen uppgått till 50 procent på fyra år som lett till en tredubbling av antalet avstängningar på grund av obetalda räkningar. I allmänhet åtföljs privatiseringarna av minskade anställningar som i sin tur försämrar underhållet av vattenverken med negativa följder för kvaliteten på vattnet och risken för distributionsavbrott speciellt vid torka.

Tio år efter privatiseringen i England drar en studie oroande slutsatser vad gäller närvaron av nitrater, järn, bly och växtgifter i dricksvattnet. En annan studie visade att vattenavbrotten i Yorkshire under torkan 1995 berodde på att de privata ägarna satte utdelningen till aktieägarna före investeringar i underhåll av distributionsnätet. Vattenförsörjningen kunde sättas i ännu större fara vid exempelvis en konkurrs för ett privat vattenverk.

.

.

Vilka exempel visar att det finns en vilja att vattnet förblir offentlig egendom? Var har privatiseringen inte fungerat?

D.T. : Allt beror på den samhälleliga syn man utgår från. Ur aktieägarnas synpunkt har privatiseringarna av vattnet fungerat bra överallt. Det är mycket svårare att peka ut var de har fungerat ur befolkningens synpunkt, speciellt för de sämst lottade. Överallt där vattnet privatiserats har det åtföljts av ökad social ojämlikhet bland annat beroende på att direktörerna och de höga cheferna i de privata vattenbolagen gett sig själva astronomiska löner.

I en studie av FNs specielle rapportör, Miloon Kothari, rörande rätten till ett korrekt boende visas att privatiseringen av vattendistributionen inte lett till en bättre service för marginaliserade grupper i samhället. När han nämner England och Bolivia oroar han sig över att Världsbanken och regionala utvecklingsbanker ständigt stöder privatiseringarna trots resultatet av dessa studier.

Det pågår många mobiliseringar i världen mot privatiseringarna. Striden i Cochabamba i Bolivia är den mest kända. På begäran av Världsbanken, som kräver privatiseringar i utbyte mot lån, lämnade Bolivia 1999-2000 över förvaltningen av vattendistributionen och reningsverken i Cochabamba till ett enda konsortium bestående av flera multinationella bolag. Priset på vattnet ökades kraftigt omedelbart. En folklig mobilisering ägde rum som armén slog ned med sex dödsoffer som följd. Men manifestationerna fortsatte och konsortiet drevs ut ur landet.

.

I Cochabamba vann folket kampen mot de internationella vattenmonopolen.

Varför blir servicen inte effektivare med en privat förvaltning av en gemensam tillgång?

D.T. : Därför att de privata grupper som tar över vattendistributionen motiveras enbart av en hägrande vinst som medger utdelning till aktieägarna. Medborgarnas behov kommer i andra hand. Det sägs att det privata skapar konkurrens men i verkligheten blir det ingen konkurrens. De grupper som förskaffar sig kontrollen över tillgångarna är multinationella bolag som Lyonnaise des eaux, Vivendi Environnement och Saur International, som de facto åtnjuter monopol. I samtliga fall har det privata varit värre än den offentliga förvaltningen, även i de fall då denna varit rutten in till märgen av korruption och byråkrati. När den offentliga förvaltningen är dålig kan den förbättras genom att tvinga på den en demokratisk kontroll och andra åtgärder som tillåter transparens.

Du har sagt att tillägnandet av naturens resurser är kapitalismens sista gräns. Kan du förklara dig mer?

D.T. Tillägnandet av naturens resurser var egentligen kapitalismens första gräns, dess födelseakt. Om ” the communs” (gemensam ägd mark i England före kapitalismens genombrott, m.anm) inte hade tagits över med våld av noblessen och om bönderna inte hade drivits bort från den jord de brukade hade en arbetarklass aldrig formats och kapitalismen inte kunnat utvecklas. Denna tillägnelse av brukbar jord och skogen skedde i skilda länder under skilda perioder men ägde ändå rum överallt.

I dag ser vi en ny våg av tillägnelse av resurser: arvsmassan, vattnet, ekosystemets kapacitet att lagra koldioxid, ja även atmosfären eftertraktas av kapitalismen. Denna strävan svarar mot systemets behov att finna nya områden där kapitalöverskottet kan skapa nytt värde. När allt detta privatiserats och omvandlats till varor kommer var och en tvingas konstatera att kapitalismen löser inga problem, den förstör allt –samhället och miljön. I den meningen kan man tala om en yttersta gräns. Men låt oss hoppas att vi kan avskaffa detta absurda system innan det går så långt.

.

Varför anser du att privatiseringarna i allmänhet inte kan bidra i den ekologiska kampen?

D.T. : Einstein sa att man kan inte lösa ett problem om stannar kvar i den logik som skapat problemet. Den ekologiska krisens grundläggande orsak, jakten efter profiter, tvingar varje kapitalägare att under konkurrensens piska ständigt sträva efter att ersätta arbetare med maskiner eftersom de är mer produktiva. Det är därför uppenbart att skapandet av ännu fler konkurrerande företag som strävar efter att skapa ännu mer vinster genom ökad varuproduktion inte räddar den ekologiska jämvikten.

Vilken ekologisk politik bör en modern europeisk vänster föra?

D.T. : En modern europeisk vänster värd namnet bör utgå från konstaterandet att en ”grön kapitalism” och en ”social kapitalism” är motsägelser i sig och därav dra den strategiska slutsatsen att det brådskande krävs en antikapitalistisk politik för att rädda vår miljö och den mänskliga civilisationen. Eftersom kapitalismen är fienden kan miljökampen inte segra utan att kapitalismens direkta offer, de exploaterade och förtryckta, deltar aktivt i kampen En ekologisk vänsterpolitik är därför en politik som utgår både från miljöns behov och mänsklighetens verkliga sociala behov.

Hur kan man förena den ekologiska kampen med kampen för jobben?

D.T. : För att rädda vår omgivning handlar det i första hand om att fördela rikedomarna. För att nå dessa dubbla målsättningar är bästa vägen en radikal sänkning av arbetstiden med bibehållen lön och kompenserande jobbskapande parat med en sänkt arbetsrytm. I andra hand gäller det att snabbt sätta in gröna teknologier som medger sparande av energi och användande av förnyelsebara energikällor.

Eftersom dessa teknologier är dyrare än de smutsiga teknologierna måste exploateringen av dem ges till offentliga bolag som ensamma kan agera efter andra motiv än vinst.

Om offentliga företag för isolering av bostäder skapas kan utsläppen av växthusgaser från bostadssektorn stoppas och nya jobb skapas samtidigt som de boendes livskvalitet och inkomster förbättras.

En övergång till en fossilfri och kärnenergifri ekonomi kräver till sist att olje-, kol-, gas- och atomkraftslobbyns makt bryts. De måste nationaliseras. Bildande av ett nationellt energibolag medger samtidigt skapande av många nya jobb eftersom det krävs en övergång från ett centraliserat jobbfattigt system till ett decentraliserat system med mycket större behov av mänsklig arbetskraft.

.

Media: DN1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Vatten, Reningsverk, Folkomröstning