Solidaritet enda lösningen

Attac till attack mot nationalismen.

.

Den ekonomiska och sociala krisen i Europa blir bara värre i takt med att kontinentens regeringar i samförstånd agerar för att de arbetande ska betala krisen samtidigt som de hugger varandra i ryggen för att rädda de egna kapitalägarnas intressen.
Den sociala misären, den ständigt ökande stressen i jobbet, den permanenta massarbetslösheten och välfärdens sönderfall under sparplaner och krispaket möter kraftigt motstånd i främst Grekland och Spanien men lockar samtidigt fram mörka krafter och rop på farliga politiska lösningar.

.

Attac i Frankrike driver bland annat en kampanj mot IMFs strupgrepp på svaga länder.

.

När EU, världsfinansen, globaliseringen och invandring uppfattas som de stora hoten mot var och ens värdiga liv och välfärd då blir grogrunden för extrema reaktioner bördig. Det är grunden till de högerextrema partiernas framgångar de senaste åren. Det är lätt att med demagogi om ”vi och de” vinna inflytande bland de som drabbas hårdast av den nyliberala marknadskapitalismens härjningar.
Tyvärr kan vi se en motsvarande reaktion i radikala kretsar. En hel tankeströmning i vänstern samlas bakom en idé vi kan kalla ”avglobalisering”. Den centrala idén är att euron utgör en huvudorsak till krisen speciellt i de mest krisdrabbade länderna i EU. Slutsatsen blir därför att de bör hoppa av euron och återinföra de nationella valutorna. Det var bland annat den idé som Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt framförde i en debattartikel i GP för kort tid sedan. Märkligt nog möttes artikeln med total tystnad förutom i en artikel här på bloggen. Om det beror på att vänstern i Sverige tycker frågan är helt ointressant eller helt håller med författarna och därför inte har något att tillföra återstår att se.
I det manifest som publiceras här under går Attac i Frankrike i hård polemik med de som tror att det går att bekämpa krisen genom att krypa tillbaka inom de nationella gränserna och ”se om det egna huset”. Författarna är samtliga medlemmar i Attacs vetenskapliga råd.

******

Avglobalisering och alternativ globalisering

är två antagonistiska projekt.

.

Av: Geneviève Azam, Jacques Cossart, Thomas Coutrot, Jean-Marie Harribey, Michel Husson, Pierre Khalfa, Dominique Plihon, Catherine Samary et Aurélie Trouvé,
Översättning: Benny Åsman

.

Den globala krisens brutalitet och den nyliberala politikens totala misslyckande lockar fram bedrägliga förslag från många håll. Den nyliberala globaliseringen som vilar på kapitalets fria cirkulation och finansens dominans av världen har lett till katastrofer som i sin tur sedan slutet av 90-talet gett upphov till rörelser som media till att börja med betecknade som ”antiglobalister” och som rörelsen självt sedan döpte om till ”alternativ globalisering”
Den nyliga framväxten av temat « avglobalisering » riskerar däremot att kasta oss mer än ett årtionde bakåt i tiden. ”Avglobalisering” är både ett artificiellt och naivt begrepp.

.

Rörelsen för en global rättvisa mobilerade miljoner mot kriget i Irak.

.

Artificiellt därför att i botten på den globaliserade finansen ligger sociala krafters och nationella regeringars beslut att överallt ifrågasätta de sociala rättigheterna. Härskarna är inte utlänningar, fienden är inte de kinesiska arbetarna.
Naiv därför att svaret på krisen kräver mer ”globalisering” på vissa områden och mindre ”globalisering” på andra samtidigt som det krävs en radikal mutation av själva logiken i globaliseringen, över till en alternativ globalisering.
Å ena sidan måste naturligtvis kapital- och varuflödet minskas och de produktiva systemen omlokaliseras.
Av sociala skäl krävs det att konkurrensen mellan olika länders arbetare och bönder stoppas, att sätta värde på skilda kunskaper och sociala vanor, att föda världens befolkning och garantera självförsörjningen av föda.
Av ekologiska skäl krävs det att minska utsläppen av koldioxid, minska utplundringen av naturens resurser.
Av politiska motiv krävs det att hitta former för medborgerlig närdemokrati.
Men å andra sidan krävs det mer europeiskt och globalt samarbete på många gemensamma områden som skydd av ekosystemen, förvaltning och fördelning av sällsynta resurser som tillhör oss alla som vatten, mark, energi, föda, kunskap, teknik, läkemedel …, globalisering av sociala rättigheter genom att applicera Internationella Arbetsorganisationens konventioner…
Den arabiska revolutionen, dess ekon i Europa och på andra ställen visar på nytt behovet av en internationalisering av de sociala striderna som överallt strävar efter rättvisa och demokrati. Det är inte ”globaliseringen” vi förkastar utan den nyliberala kapitalistiska globaliseringen såsom den struktureras av de multinationella bolagens intressen, av ”marknaden” och av stormakterna.
Vi hävdar att det är tid att göra upp med den absurda idén enligt vilken extremhögern ställer de rätta frågorna om ”globaliseringen” men inte ger de rätta svaren. Extremhögern ger inte de rätta svaren för den ställer inte de rätta frågorna. En återgång till en huvudsakligen nationell reglering löser inget av de problem som ställs i dag
Den sociala krisen?
Den bestående massarbetslösheten, den generaliserade otryggheten, den ständiga försämringen av arbetsrätten, de sociala försäkringarna och den offentliga servicen i de utvecklade länderna kan inte utvecklingsländerna lastas för. Ansvaret för det ligger på den systematiska nedrustningspolitik som påbörjades i slutet av 70-talet då de härskande klasserna satte sig för att förbättra kapitalets avkastning.

.

Lönernas andel av BNP i USA, EU och Japan 1960-2008 (i %).

.

Lönernas andel av bruttonationalprodukten rasade under 1980-talet, långt innan Kina blev världens verkstad. Man kan inte smula sönder dogmen om ”värdeskapande för aktieägarna” genom att börja med tulltariffer riktade mot Kina utan genom en omfördelning av rikedomarna inom och mellan länder. Ökad jämlikhet skapas på det internationella planet med ett upphävande av de fattiga ländernas skuldbörda och ett erkännande av de rika ländernas ekologiska skuld. På en europeisk nivå måste det ske genom en omfattande budgettransferering till de mindre utvecklade länderna på kontinenten och på nationell nivå via en skattereform som inrättar en maxiinkomst och en starkt progressiv skatteskala. En ”avglobalisering” löser inget av dessa problem.
Krisen i Europa ?
En del vänsterekonomer anser att lösningen ligger i ett avhopp från euron och devalveringar av den återinförda nationella valutan. En extremhöger som Nationalfronten gör villigt dessa förslag till sina inklusive det föreslagna scenariot och tidsschemat. Vi anser att dessa förslag enbart kan förvärra problemen, inte lösa dem.

.

Le Pen. Folket. Frankrike.

.

En nationell valuta skyddar inte mot nyliberalismen, inte mot spekulationen och inte heller mot produktivismen. Har någon sett en brittisk regering sätta sig upp mot nyliberalismen för att den använder pundet?
Var franska francen, pundet eller liran ett skydd mot spekulativa attacker? Och kapitalismen som stödde sig på nationalstaten, skapade den inte en destruktiv konsumtionsmodell, plundrade den inte fattiga länder och skapade den inte Nords ekologiska skuld? Har franska riksbanken, som inte ger förskott till finansdepartementet sedan 1973, en mer socialt motiverad politik än den Europeiska Centralbanken?  Speciellt i en tid av så djup kris som vår vänder ensidiga nationella lösningar definitivt ryggen till ett samarbete över gränserna.

.

Är euron orsaken till krisen i Europa?

.

En ensidig devalvering triggar bara fram mothugg och ett värre ekonomiskt krig mellan Europas länder. Det i ett ögonblick då motståndet samlas och folkliga initiativ visar på behovet av nödvändiga och kraftiga europeiska beslut om finansiering av forskningen, utbildningen, hälsovården, omfattande infrastruktur för offentliga transporter och förvandling av energisektorn…
”Avglobaliseringens” anhängare presenterar en devalvering som en förutsättning för en återindustrialisering. Men ett verkligt projekt för befrielse kan inte nöja sig med att återindustrialisera utan att se till innehållet i de industriella satsningarna, att de passar in i en helhetsmodell för en alternativ utveckling.

.

Det finns ingen väg tillbaka till det ”lyckliga femtiotalet”.

.

Det är omöjligt att återgå till efterkrigstidens kapitalism. Den byggde på en mycket hög, i dag ouppnåelig, produktivitetsutveckling och en utplundring av naturens icke förnyelsebara resurser speciellt i den tredje världen.
Vi tror inte att en reträtt inom nationsgränserna löser demokratins kris eftersom den är grundligt rotad i den mekanism som avskiljer medborgarna från de beslut som berör dem, inklusive på nationell nivå. Demokratin måste byggas överallt där makten finns att fatta beslut över vår existens, det vill säga från det lokala till det globala, även om den nationella nivån naturligtvis behåller sin betydelse.
Om det är brådskande att ”revolutionera” Europa ska vi börja med grunden: attackera kapitalets makt och begränsa dess rörelsefrihet, och omskapa skattesystemet, den offentliga servicen, det sociala skyddsnätet, och skapa värdiga arbeten genom att angripa produktivismen i alla dess former.
De sociala rörelser mot åtstramningen som växer fram i Europa kan bli viktiga instrument i en verklig samhällsomvandling. För en regering som vill bryta med nyliberalismen och bryta med de europeiska avtalen och eventuellt hota med att hoppa av euron blir det då nödvändigt att göra det i samförstånd med andra befolkningar och sociala rörelser. Det skulle på inget vis ha samma innebörd som den nationella reträtt som gömmer sig bakom begreppet ”avglobalisering”.
Vi vill slå larm därför att åtstramningspolitiken förvärrar krisen och leder våra samhällen allt närmare en explosion –i dag Grekland, Portugal, Spanien, Irland och i morgon Belgien, Italien och Frankrike. Det är i tider av extrem spänning i samhället som den bruna politiken banar sig väg bakom olika förklädnader.

.

Protesterna mot den borgerliga krispolitiken i Grekland blir starkare för var dag.

.

Ett valuta- och handelskrig skulle förvärra konkurrensen mellan alla stater och förstöra det solidaritetsideal som alla progressiva måste hålla uppe. Vem vågar föreslå en ”avglobalisering” och en nationell prioritet för deltagarna i ett internationellt socialt forum eller till ungdomarna som kämpar på Tahrirtorget eller Puerta del Sol? Tvärtom kan det nödvändiga nationella demokratiska självstyret endast uppnås via bygget av en social rörelse i Europa och internationellt. Det är enda vägen framåt för att undvika att de sociala konflikterna kidnappas av nationella rivaliteter och en logik av ”vi och de”.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,DN4,DN5,DN6,AB1,GP3,SVT1,

DN7,SVD7,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Alliansfritt Sverige,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

23 reaktion på “Solidaritet enda lösningen

  1. ”Å ena sidan måste naturligtvis kapital- och varuflödet minskas”

    VEM är det som ska minska kapital- och varuflödet? Ska ett politiskt parti strypa folk, eller ska folk strypa sig själva?

    Är du medveten om att atmosfören består av ca 78% kväve och ca 22% syre, tillsammans blir det ca 100%. Koldioxiden utgör 0,38 promille av atmosfären, har ökat från 0,25 promille på 200 år. Ökningen om 50% gäller alltså del av promillen.

    Vänsterns nuvarande helt hemsnickrade problem är att den rekommenderar sänkt levnadsstandard åt alla, den moraliserar över andras konsumtion. Den historiska period då vänstern angav tonen var den utvecklingsoptimistisk. 50-talet är här, fast numera för alla. Alla kan ha bil, diskmaskin, frys, telefon, utbildning och fredagsmys. Vänsterns helt hopplösa hållning är att detta är fel, och skall skuldbeläggas.

    Kollektivistisk avhållsamhet fungerar som glädjeämne endast inom sekter. Oftast avstår sektens ledare från avhållsamheten alla andra hänvisas till, så fort han lyckats ta makten. Så kallad Wetterstrandspraktik, man flyger fram och tillbaka till Finland varje vecka, och vägrar anpassa sig till sin egen politik, dvs att ro över med en häst i fören som man kan grensla så fort man fått fast mark under fötterna. Det hade varit något att se !

  2. Hej sl,
    Inser du inte djupet i den mening du citerar? Du undrar vem ska sänka sin standard. Det är inte problemet. När Attac skriver att varuflödet måste minskas innebär det att dagens ekonomiska modell hos oss inte kan ”globaliseras”. Redan samma biltäthet i Kina och Indien som i väst är en fysisk omöjlighet. Inte ekonomisk utan fysisk eftersom Jordens resurser inte räcker till för att sprida vårt speciella konsumtionsmönster över hela världen. Det har inte ens en gång att göra med Vänster eller Höger. Det är ren materialism.
    Lösningen på det problemet om du inte vill ”dela med dig” och organisera produktion och konsumtion på ett mer solidariskt och rättvist sätt är militärdiktatur över alla fattiga länder för att hindra dem från att nå en god levnadsstandard. Utan en planerad omfördelning av världens rikedomar och inkomster och därmed varuflödet och konsumtionen går världen mot en katstrof som ingen av oss kan föreställa sig. Men om man är en glad jycke som tror att allt ordnar sig om man låter alla göra som de vill då finns det inga problem. Det är bara uppvaknandet till verkligheten som blir dystert.
    Dina åsikter om klimat och miljökris bryr jag mig inte om att bemöta. De är helt enkelt vettlösa.
    mvh
    Benny

  3. Pingback: För solidaritet: Låt andra betala!

  4. hej Benny,

    Nej, jag undrar vem som ska fatta beslutet. I förlängningen ligger att jag tror att den som fattar beslutet inte fogar sig i det själv, det är ett typiskt ”för-andras-räkning-beslut”. Ett beslut för eliten. Ett alternativt elitbeslut ”man” kan ta är att ytterst drastiskt minska asien befolkning rent numerärt. Jag bara påpekar det, inte förslår det.

    De kommer inte att få vår biltäthet i Asien om det inte är fysiskt möjligt. Eftersom jag inte bestämmer över Asien, är det allt jag kan säga. Militärdiktatur råder redan i fattiga länder, jag har inte infört den.

    Skulle du inte kunna svara något vettigt om atmosfärens koldioxid-halt istället ? Intrycket man får är nämligen att alla stirrar sig blinda på siffran 50% ökning, och ingen har fattat att relativa koldioxidhalten ligger på delar av promillen. Uppgiften står överallt, från regeringskansliet till wikipedia, den är alltså inte från mig. Kommentera gärna fakta, säg gärna att 50% ökning över 200 år från 0,25 promille till 0,38 promille är en katastrof, det är tillåtet i vårt land. Vänligen håll bara i minnet att jag inte orsakat utsläppet, det är inte mitt fel. Nu är detta bara en fråga, alltså inget att hetsa upp sig över; kan det vara så att politikerna har tillgång till dessa uppgifter, och inte skriver på några koldioxidavtal därför att de faktiskt känner till omständigheterna i sin helhet ?

    Jag har en bil från 92 som jag använder till familjetransporter, till jobb som ligger så till att det tar en kvart att åka dit med bil och en timma kollektivt. Jag t.o.m. cyklar till mataffären, och ser mig inte själv som en gigantisk miljöbelastning. Jag tänker inte rösta på någon typ som inte lever som den lär ens i farstun, särskilt inte som hon blir arg över att anmodas att personligen göra det hon bara tänkt tvinga på andra. Just Wetterstrandskans sammanträden och familjeliv besudlar nämligen omvärlden mycket mindre än andras onödiga resande, och ska därför förlåtas, eller t.o.m. uppmuntras. I hennes egna ögon.

    Jag har en personlig fråga. Tillhör du en elit?
    Bara undrar.

  5. Hej sl,
    Nej, jag tillhör verkligen ingen elit. Jag har varken makt eller en förmögenhet. Vi lever nog ganska lika. Jag går till fots nästan överallt när jag förflyttar mig i Bryssel. Som pensionär har jag tid över till allt jag vill göra. Det är ett privilegium som många kan avundas. Men jag njuter av det utan att andra trampas på tårna av min frihet. Ändå kanske jag tillhör en elit, nämligen den elit som haft lyckan att vara en aktiv deltagare i historien, allt ifrån de första Vietnamdemonstrationerna 1966 via massprotesterna i Berlin februari 1968 till dagens massdemonstrationer i Bryssel och mycket däremellan. Det kan väl också kallas en elits privilegium att ha tid och kunskap att följa vad som händer i världen tack vare att jag läser fyra språk utan problem. Så upp till dig att besluta dig om jag tillhör en elit eller inte. Själv ser jag mig som en frihetsälskande pensionär som önskar att alla förtryckta på Jorden ska kunna befria sig själva. Som följd av det anser jag att vår materiella konsumtion i väst måste minska vilket inte behöver betyda lägra levnadsstandard. En omfördelning av rikedomar och en mer rationell produktion kan minska trycket på våra naturresurser utan att folks välfärd försämras.
    Vad gäller CO2 så är det ju inte ett matematiskt utan ett kemiskt problem. Om 0,25 promille är en ”normal” nivå och 0,38 promille är en farlig nivå för klimatet då är det så. Tätheten mäts ju i ppm(parts per million) i en bestämd volym. Om den stora majoriteten av verkliga klimatforskare anser att ökningen från cirka 200 ppm 1800 till 400 ppm 2010 är farlig då tror jag på deras varningar. Jag gillar nämligen inte att spela på roulett med mänskligheten som insats, speciellt eftersom de fossila bränslena kommer att ta slut oavsett om 400ppm eller 600ppm är farligt. Vi måste ändå finna förnyelsebara former av energi.
    Nu drar jag till Timrå så aktiviteten på bloggen minskar nog, förutsett att det inte regnar för mycket. Annars kommer jag att ägna mer tid åt att agna för gäddor än att fiska anhängare med mina ”ideolgiska” agn.
    Ha det bra till Midsommar
    Mvh
    Benny

  6. hej Benny,

    tackar, ett utmärkt svar. Jag ville bara få dig att kommentera att det gäller delar av promille. Jag finner det hoppingivande, eftersom det ju inte finns några politiska möjligheter att minska fossilförbränningen drastiskt, politikerna har bara hittat en ny konsumtionsskatt befolkningen inte kan undvika. Eftersom det hela hamnat en smula off-topic ur din synvinkel låter jag bli att fortsätta debatten om co2halten och dess ställning i forskarvärlden här, du vill antagligen inte ha den här.

    Elit-tanken slog mig när jag kopplade ihop ert i grunden leninistiska arv med ambitionen att styra allas konsumtion utifrån ett antaget ”vi”, också ett sidosprång ur din synvinkel. Kombinerat med den utomordentligt lilla sannolikheten för att en majoritet av arbetare och andra kommer att rösta för sänkt konsumtion blir ju allt väldigt hypotetiskt.

    Själv ska jag bidra till co2-halten genom att flyga till Barcelona, en av Europas finaste städer. Eftersom vi är fem som reser dividerar jag klimatpåverkan med fem, så känns det lite bättre 🙂 Kanske loggar jag in därifrån, om det går, och ser vad ni har för er, bloggen är rolig att följa. Trevlig sommar själv!

    Alltså, åter till globaliseringen och nationalismen. Globaliseringen är ett faktum, nationalismens bäst före århundrade var 1800-talet. Hoppas de här sakerna inte får så mycket med varandra att göra, för de har de inte naturligt. De utspelar sig bl.a. i olika tidsrymd.

    sl

  7. sl,
    trevlig semester själv.

    Kan arbetare tänkas rösta för lägre konsumtion? Ja problemet faller väl ihop till frågan om vad folk menar med välfärd. Jag vill argumentera för lägre konsumtion av meteriella produkter och mer konsumtion av kollektiv service i alla dess former. Men det är en omöjlighet så länge det är ett litet fåtal kapitalägare som bestämmer i vad kapitalet ska investeras.
    mvh$
    Benny

  8. Det är också en omöjlighet så länge man låter människor individuellt bestämma vad de vill konsumera. Kapitalisten är tvungen att investera i produktion av något människor vill köpa. Planerad produktion innebär planerad konsumtion. Elitismen kommer in på frågan vem som ska bestämma vad människor ska konsumera, en självutnämnd elit bestämmer det i historiskt existerande planekonomier. Den eliten ser sig som bättre vetande, och förbjuder enklaste opinionsbildning när dess monopol på investeringar och konsumtionsstyrning ifrågasätts, den behöver en inrikes armé för att hålla sin regim på plats. Kapitalägare upphör att vara kapitalägare när de investerar fel ur konsumenternas synvinkel, de saknar ultimativ makt, de har inte en armé som kan tvinga befolkningen att köpa produkterna. De är tvungna att göra nytta åt andra, mot ersätting.

    Våra konsumtionsvaror är mycket billiga, de är fabrikstillverkade. Kollektiv service innebär ofta tjänster utförda av personal, de är mycket dyra så länge personalen ska ha löner som räcker till något. Men det är klart, om man tänker sig slavpersonal vars löner inte räcker till något annat än tjänster från annan slavpersonal, men inte till konsumtionsvaror, då funkar din vision. Den blir också genast lik gamla självavsomnade sovjetunionen, modell-landet ingen vill ha men alla får på köpet med planekonomi.

    När jag går på storkonsum stannar jag ibland till och låter mig bländas av utbudet. Dessa lador av artiklar, dessa två senaste generationer som aldrig ens reflekterar över risken att det inte finns något att äta. Då tänker jag att det är fantastiskt, och jag skulle aldrig gå med på ett politiskt/ekonomiskt experiment som skulle riskera detta bara för att många blir upprörda över löneskillnader och vissa vill bestämma över andra. Det tror jag nästan alla mina hantverkargrannar, dagisfröknar, diakoner och bodbiträden är överens med mig om, de tänker inte rösta bort sig.

    Nu sprang vi iväg från tråden ämne igen 🙂

  9. Hej sl!
    Jag kan inte låta bli att kommentera efter att ha läst dina ”duster” med Göte och Benny på detta forum. Du ställer ofta dessa inför ganska svåra frågeställningar som inte är lätt att svara på i ett så här pass begränsande format. Jag menar de måste ju också läsa in sig på de löpande händelserna i världspolitiken, vilket ju ändå tar en hel del tid, med all information som numera finns på internet.

    Din skepsis mot vilka som ska betala och vem som ska bestämma är i grunden sund, i alla fall när det gäller ”politikerna”. Jag tänker inte vara långrandig här utan tipsa dig om en av grundpelarna i den socialistiska rörelse som Göte och Benny varit med i under så många år. Det är en broschyr av Ernest Germaine (Mandel) som heter ”Om byråkratin – En analys av arbetarrörelsens ständigt hotande fara”. Den finns att ladda ner från http://www.marxistarkiv.se/klassiker/visa_mandel_alfabet.php

    Här har du något mycket intressant att läsa under sommaren. Vid sidan av bloggen här förstås….

    Sommarhälsningar från en som jobbar för SL!

  10. Pingback: Kildén & Åsman « skvitts

  11. hej Janne,

    tack för länken, jag hittade något jag kanske läste 1977; ”Senkapitalismen”. Jag passar på att gratulera Benny och Göte till att avstå från Mandels förskräckliga språkbruk, det krävs en lingvistikprofessor för att finna nöje i att plöja sån skrift. Den otroliga överbetoningen av en begränsad logik, parad med övertygelsen att ens eget totalkoncept gör alternativa tolkningar irrelevanta är utmattande. Att bemöta en 31sidig skrift som denna kräver 100 sidor; ingen står ut, jag gör några småklipp:

    1) ”Inom det kapitalistiska samhället, med allt vad det innebär av ”moraliska värden” och omgivande miljö, är det omöjligt att bygga upp ett idealt kommunistiskt samhälle”

    Min spontana tanke är att utan detta i grunden kristna regelverk hade vi aldrig kommit dit vi kommit i rättsuppfattning, humanism, produktion och konsumtion. Vi hade kanske hållit oss med livegna.

    2) Kautsky om den i mitt tycke maximalt relevanta parallellen mellan katolska kyrkan och den socialistiska rörelsen; ”(kyrkan)… kom till
    makten under förhållanden som innebar en nedgång i produktivkrafternas utveckling; under sådana förhållanden skulle en byråkratisering av arbetarrörelsen vara oundviklig. Men socialismen innebär, tvärtom, ett enormt uppsving av produktivkrafterna vilket i sin tur medför arbetsdelningens progressiva försvinnande och en revolution på det kulturella planet.”

    Här förutsätts det som skulle bevisas, min uppfattning är att socialismens seger kommer att innebära ett katastrofalt fall i produktivkrafternas utveckling, med Kautskys övriga logik är byråkratins seger säkerställd. Bennys vision är också minskad varuproduktion, eftersom han bedömer den som ”onödig” och ”unsustainable”. Framförallt ser jag den kristna värdegrunden som moder till socialismen. Det var först helt nyligen jag insåg att PFLP har en arabiskt kristen bas, den nuvarande muslimska majoriteten fnyser åt både kristendom och socialism, de betraktar det som samma sak.

    3) Trotskij om byråkratisering och objektiva orsaker;
    ”deformationen kunde, och borde, medvetet ha bekämpats av bolsjevikpartiet. Tragedin i Sovjetunionens historia är den brist på förståelse som majoriteten av partiets ledare i avgörande ögonblick uppvisade inför problemet med byråkratin”

    Det är lustigt att en sån förkämpe för egenlanserade objektiva förutsättningar och uppgifter vill hävda subjektivitet och missförstånd som grund för historisk utveckling.

    4) ”det är uppenbart för varje seriös marxist att socialismen i dag inte har förverkligats i Sovjetunionen, eller i någon annan arbetarstat”.

    Det står ganska klart för väldigt många andra att den verkliga socialismen ser ut som sovjetunionen, dessutom har man goda skäl att misstänka att den fantasisocialism IV Internationalen kämpar för inte finns i sinnesvärlden.

    5) ”det socialistiska produktionssättet kräver för sin fulla mognad en sådan utvecklingsnivå av produktivkrafterna att dessa tillåter de marknadsnormerade distributionsformernas avskaffande genom den fullständiga tillgången på varor – vilket skulle göra dessa distributionsnormer absurda”

    Här är jag med, detta var väl en gång i tiden idén? Lustigt nog väljer Benny mijömupperiet när rörelsens paradnummer, det klasslösa samhället med fri tillgång till allt för alla kommer upp. Men jag kan se att extremt billiga varor i massmassupplaga borde kunna hamna på var mans bord till en allt lägre andel av individens inkomst, att konsumtionen socialiseras genom marknadskrafternas försorg. Vissa råvaror, som kol och bambu, är det gott om, de är därmed billiga. Elbilar med kolfiberkaross och hus i bambu. Marknadsekonomin levererar, om relativpriserna leder åt detta håll. Vi är redan här i viss mån, min budget består mest av lån på hus som är dyra för att staten begränsar husproduktion med skatt och lagstiftning, uppvärmning av hus för att staten avsiktligt gör el dyr genom beskattning och produktionsbegränsning. En runda i ett shoppingcenter med tillhörande ICA-Maxi kostar en bråkdel, man betackar sig för politiska ”reformer” av distributionen av mat och kläder efter fiaskot med hus och energi.

    6) ”däremot har Lenin sagt att man inte får tillåta en proletariatets diktatur utan ett bolsjevikiskt parti”

    ”man inte får tillåta”, stor humor, givetvis oavsiktlig, därmed så mycket roligare om det inte vore för resultatet. Krumbukterna för att fria den store ledaren och teoretikern från ansvar för Kronstadt och resten talar för sig själva. Bolsjevik-kuppen var ett militärt maktövertagande av ett beväpnat parti som kallade sig själva proletariates förtrupp, proletariatet fick delta så länge det uppförde sig som partiet önskade, alternativet bestraffades enligt tesen om klassförräderi. Riv hans otäcka grav, elda upp liket och sprid askan i Volga.

    Jag var som 17åring med om debatten på Årsta Gymnasium, mellan några 30-åringar som kallade sig marxist-leninister, jag minns fortfarande lukten av klasshat. Det finns en slags teoretiskt klasshat, i pamfletter om ägande, sen finns ett fysiskt klasshat mellan kortaväxta tjockisar i rutig skjorta och lite mer långsmala typer i glasögon med kutig rygg under en kavaj. De här typerna använder samma ord, men menar olika saker. De så kallade ”stalinisterna” hatade de så kallade ”trotskisterna” den där kvällen (eller tvärtom), därför att de aldrig blir lika långa och vältaliga, inte kan läsa statistik ordentligt; de ligger i socialt underläge. Något liknande tror jag hände i mammutskala de där fasansfulla åren 1917-1941, och sen blev det ännu värre. De här belästa herrarna i SUKP:s ledning; Kamenev, Bucharin, Trotskij; de fick smaka sin egen medicin. Jag tror de var judiska intellektuella som lekte med elden utan att fatta hur den egentligen brinner. Stalin däremot, han var listig på riktigt, och drevs av många eldar, revanschlust, kontrollbehov och judehat, för att nämna tre betydelsefulla. Stalin, georgiern, var faktiskt en äkta representant för den bonniga ryska arbetarklassen under riktigt dåliga omständigheter. Mätt på detta sätt var SUKP en arbetarstat. Mätt efter en teori som hävdar produktionsmedlens förstatligande och investeringar oberoende av vinstkalkyl var det en planekonomi, detta är logiskt skilt från arbetarklassen, två olika entiteter. Endast våld förenar arbetarklass och planekonomi. Det idoga försvaret av ”degererade arbetarstater” är fäktande i luften, nu är frågan inaktuell om inte någon tar nordkorea på entreprenad.

    Sen har jag bara en liten tanke till; hur hela vänstern gått från visionen om överflöd till konsumtionsmoralism. I samma mån som marknadsekonomin levererar det alla gubbarna i skärmmössa drömde om 1899, i samma mån kröker vänstern på läppen och muttrar ”inte bra”. Dessutom består vänstern inte i så hög grad av arbetare, utan mer av folk från medelklassen som betraktar sig själva som intellektuella. Detta är inte otillåtet eller fult, det finns alltid undantag, men vänstern utgör inget avantgarde åt arbetarklassen, den står överhuvudtaget inte med fötterna på jorden. I desperation grips varje liten teori, från atmosfärens sammansättning till plast i världshaven, som argument för att konfiskera andras egendom och vara emot både konsumtion och produktion. Det är inget litet avsteg ni gjort från den ursprungliga ”planen”, nu är ni i grunden emot det ni förr var för, och väljarna ingår inte i kalkylen. För hundra år sen var vänstern framtiden, nu är ni några hundra. Det ser ut som om ”gör om, gör rätt” är rätta medicinen. Utifrån, alltså.

    vänliga hälsningar, åker gärna med SL, helst tvärbanan. Utan SL och bilen kapsejsar stan.

    sl

  12. @sl

    Den marknadsekonomi som du beskriver existerar endast i fantasin! I verkligheten så består en stor del av företagen av just en elit – jag pratar då om de företag som är allt för stora (enligt Adam Smith) för att kunna agera i en sund marknad, dvs de multinationella giganter som sätter de politiker som önskas på plats, styr konsumtionsmönster samt styr medieagendan!

    Det finna andra företag, de mindre och mer lokalt förankrade, som dock fungerar väl och som också är mkt närmre den marknad Adam Smith beskriver. Tyvärr ser vi att dessa i allt större utsträckning äts upp av giganterna.

    Det som då återstår är det elitstyre (eller fascism för den delen) som vi kalla företagsoligarki (corporatocracy på engelska) som vi alla vill i från, marknadsliberaler såväl som moderna socialister! För kapitalisterna är det dock den våta dröm som länge drömts om…

  13. Hej Eric,
    Varför okunnig och naiv? Det tror jag inte. Stå på bara. Kunskaperna kommer med tiden och hårt arbete. Vi har tränat i många år.
    Tack för uppmuntran och beröm.
    mvh
    Benny

  14. Hej! En kort fråga till er Kildén & Åsman: Stödjer ni fortfarande NATO:s angreppskrig mot Libyen? Och i så fall anser ni att detta är ett rättfärdigt angrepp på ”nationalismen” i Libyen? Kan detta NATO:s angreppskrig på Libyen på något sätt motiveras med att det på något sätt stödjer Libyens ”revolutionära befrielse”? Dessa korta frågor ska kunna få lika korta, raka och ärliga svar!

  15. Hej JB. Vi stödjer fortfarande den libyska revolutionen. Dvs befolkningens uppror mot Khaddafis diktatur. Vi anser att det är en skam för den svenska regeringen att den inte erkänt Det Nationella Övergångsrådet som som den enda legitima representanten för Libyen. Vi anser att rebellerna först och främst ska få egna vapen. Samt givetvis ekoomisk hjälp. Då behövs inga apachehelikoptrar eller utdragna bombningar av diktaturens sista militära skansar. Vi bejakar dessutom rebellrörelsens rätt att begära och få militär hjälp från FN/NATO. Men då ska ska det handla om att skydda civilbefolkningen genom att bryta blockader och slå ut tunga vapen. Ingenting annat. Det behövs inga marktrupper. Bara vapen till landets modiga revolutionärer.

    Stödjer du, JB, diktatorn Khaddafi och hans angreppskrig mot sin egen befolkning?

  16. Och tänk om det inte handlar om att skydda civila utan om att vinna andra fördelar? Stödjer ni också tanken om collateral damage, de bombade bostadsområden och döda som visades upp i västmedierna i dag?” Stuff happens” som Donald Rumsfeldt sa när irakkrisen var som värst? I så fall är ni enorma cyniker och inte ett dugg bättre än våra svenska riksdagsmän.

  17. Västmakternas regimer, FN/NATO, är inte vare sig i första, eller andra hand, ute efter ”att skydda civila”. De är ute efter att skydda sina egna kapitalisters klassintressen. De är rädda för att den arabiska/libyska revolutionen ska överflygla sina egna bropålar i regionen. Det är därför NATO medvetet drar ut på diktaturens fall. Bombar regimens ställningar i Tripoli i stället för att ge rebellarmén egna vapen. På så sätt hoppas man att vaska fram nya vasaller, fler avhoppare, från den gamla regimen. En egen självständig seger för befolkningens (av regimen påtvingade väpnade resning) vill man inte ha. Utan en övergångsregering i stil med den som man har i Egypten.

  18. Hej Göte Kildén! Tack för ett svar som säger mig ganska bra var ni står. Själv står jag för en inställning som innebär att jag är definitiv motståndare till ALL utländsk militär inblandning i inte bara Libyens utan beträffande ALLA nationer. Dvs. USA/NATO/EU/Sverige skall OMEDELBART upphöra med sin aggression mot det libyska folket, och dra tillbaka alla sina militära trupper och upphöra med sin inblandning i Libyens egna inre angelägenheter. Denna NATO-inblandning är INTE vägen till befrielse & demokrati för Libyens folk! Ni ber mig klargöra om jag stöder diktatorn Khadaffi?? Då vill jag klargöra ännu en sak som blivit alldeles uppenbar efterhand. Libyenkriget är ett inbördeskrig, där nu NATO mfl. tagit ställning för vad ni kallar rebellerna,, och vem tror nu längre att Libyen kommer att nå någon fungerande verklig demokrati med NATO som ledande part i inbördeskriget? Jag förstår inte hur du kan framhärda i den naiva tron att detta NATO-krig kan leda till något positivt för Libyens folk?? Med eller utan Ghadaffi? Allra minst kommer det att kunna leda till någon sorts revolutionär situation. När & var har utländsk inblandning av dessa imperialistmakter fått något sådant resultat? Hänvisning tack! I det inbördeskrig som nu råder i Libyen, med NATO-inblandning, så råder ju nu ett TOTALT propagandakrig, från ALLA sidor. INGEN information är längre fullständig eller trovärdig, OAVSETT varifrån den kommer! Så är det ju alltid i i den här formen av krigssituationer! Hävdar du något annat är du otroligt naiv! Du kan komma med vilka källhänvisningar du vill, min skepticism är bra nära 100 % Det finns hur många källor på internet som helt underkännere uppgiftere om det påstådda folkmordet från Ghadaffiss sida. Det lär saknas verkliga belägg för detta, utan påstås vara frukten av det propagandakrig som pågår. Vänd på kuttingen och se på rebellsidan. Även där finns det uppgifter om svåra krigsförbrytelser mot civilbefolkning som inte stöder deras sak. Som iakttagare här uppe i Sverige kan jag inte stå för annat än att principiellt stödja ALLA folks kamp för frihet och demokrati. MEN det innebär också då att jag INTE tar ställning för någondera sidan i detta pågående inbördeskrig. Ty jag anser alltså att den s.k.”rebellsidan” du hänvisar till, INTE längre är trovärdiga i kampen för demokrati & frihet i Libyen genom sitt samarbete med dessa imperialistmakter i form av NATO. Det är intellektuellt omöjligt för mig att nu med tanke på det pågående totala propagandakriget kunna ta någon annan ställning än den jag ovan redogjort för. Den enda rimliga utgångspunkten för att nu få ett slut på detta krig är en politisk förhandlingslösning.

  19. Med all respekt för dina åsikter anser jag att du har fel i både analys och när det gäller politiska slutsatser. Jag återkommer i morgon/övermorgon med en längre blogg om Libyen och hoppas att du där ska hitta en del svar på dina påståenden.

    Hälsar Göte

Kommentera