Walls Streets klasskrig

på hemmafronten.

.

Om ett par dagar kan USAs federala myndigheter tvingas att ställa in betalningar, vägra betala räkningar och tillfälligt ge personal ledigt utan lön.

Scenariot verkar groteskt och overkligt men med den existerande lagstiftningen för hur stor den federala statsskulden får vara kan det bli brutal verklighet.

-Det pågår ett klasskrig. Det är vår klass, den rika klassen, som för kriget och vi vinner det.

Så drastiskt uttryckte sig USAs legendariske finansguru Warren Buffet i en intervju på CNN i maj 2005. Mycket har hänt sedan dess, men inget som motbevisar Warren Buffets syn på utvecklingen i USA.

Medias dramatisering av vad som kan ske efter den 2 augusti om Kongressen inte höjer det legala taket för den amerikanska statsskuldens omfattning är kanske överdriven men inte alls verklighetsfrämmande. Bilden av bakgrunden till skuldkrisen är däremot starkt färgad i det att problemet framstår som ett käbbel mellan Vita Huset och republikanerna i Kongressen om hur stora nedskärningar som ska göras i den kommande federala budgeten.

.

-Din del av skulden är 104 211 dollar. Med skräckvisioner om framtiden ska det arbetande amerikanska folket fås att betala landets statsskuld medan kapitalägarna inkasserar räntorna på samma skuld.

.

Bakom striden kring ett antal miljarder hit eller dit finns emellertid Warren Buffets ”klasskrig”? Kort uttryckt handlar det om att den rikaste tjugondelen av de amerikanska hushållen, den verkliga kapitalistklassen, vägrar att längre delta i samhällets sociala utgifter för välfärd. De fick blodad tand av Georg W. Bushs skattesänkningar för tio år sedan och biter sig nu fast i vad de anser som vunnet.

Kolonnerna visar hur skatterna minskat för den rikaste procenten av hushållen (längst till vänster), för de 400 rikaste hushållen (mitten) och de genomsnittliga skattesateserna (till höger).

.

När Bushs skattesänkningar löpte ut i december 2010 vägrade de segerrusiga republikanerna att återinföra de skattesatser som rådde innan Bushs ”reform” och Barack Obama vek ned sig liksom han gjorde i striden om den nya sjukvårdsreformen. Det betyder inte att Barack Obama befinner sig på andra sidan i det klasskrig som Buffet talar om utan bara att han och de flesta demokraterna vill använda delvis andra metoder i krigföringen. Striden står mellan det republikanska lägret som vägrar att de rika ska bistå med en enda cent till saneringen av statsskulden och budgetunderskottet och Obamas demokrater som vill att de rika ska bidra med lite grann via en skattehöjning för hushållen med mer än 500 000 dollar per år i inkomster.

I förhandlingarna mellan Vita Huset och Representanthusets talman, republikanen John A. Boehner, vill Obama minska budgetunderskottet med cirka 4 000 miljarder dollar under en tioårsperiod. Medan Boehner vill ha en kortsiktig plan med nedskärningar i den kommande budgeten i utbyte mot en överenskommelse att höja taket för statsskulden innan den 2 augusti.

.

John Boehner håller Obama under uppsikt. Det taktiska spelet om vem som ska få ansvaret för att ha höjt det federala lånetaket är inte avgjort ännu.

.

Det är kring hur nedskärningen ska finansieras som de båda lägren drabbar samman. Obama har lagt ett minst sagt modest förslag på att cirka 82 procent ska finansieras med sänkta utgifter i den sociala sektorn och 18 procent via skattehöjningar för de rikaste. Under tryck från den högljudda Teapartyrörelsen vägrar republikanerna att höja skatterna över huvud taget. Ja vissa av de värsta bulldoggarna sätter sig till och med emot att bidrag som exempelvis stödet till etanolindustrin tas bort med argument att varje skrotad subvention till det ena eller det andra projektet i själva verket är en skattehöjning.

Det republikanska partiets ledning har satt sig själva i en svår sits. För att inte stöta bort väljarna som vanns via Teapartyrörelsen kan de inte gå med på någonting som liknar en skattehöjning eller en förstärkning av ”big gouvernment” och bryta löftet att inte höja taket för statsskulden.

.

Diagrammet  visar att en hundradel av inkomsttagarna tog hand om 38% av Bushs skattesänkningar. Medan 60% av inkomsttagarna fick dela på 20%.

.

Samtidigt har de Wall Street och framför allt de riktiga höjdarna i den amerikanska industrin emot sig eftersom de inte vill höra talas om en eventuell inställning av statens avbetalningar. Det kan leda till en nerklassning av den amerikanska statsskulden från kapitalmarknadens vakthundar, kreditvärderingsbyråerna, och därmed riskera att en ny katastrofal finanskris utlöses.

Starka krafter är i rörelse för att tvinga fram en kompromiss som undviker ovissheten om vad som kan hända vid en eventuell inställning av den amerikanska statens betalningar. Den mäktiga amerikanska handelskammaren kör en intensiv lobbying mot John Boehner för att lånetaket ska höjas. De stora finanshusen på Wall Street trycker också på i samma riktning.

Men samtidigt rasar redan republikanerna i Teapartyrörelsen inför ett eventuellt brott mot vallöftet att ”aldrig höja lånetaket”. Det påstås att varje dag ringer omkring 30 000 ”arga tepåsar” till sin delstats kongressrepresentanter för att kräva att de håller vad de lovat.

.

Enbart de som arbetat i stora traditionella företag som IBM, GM, Ford, General Electrics osv kan räkna med en bra pension(än så länge). Diagrammet visar att stora delar av befolkningen över 65 år är till stor del beroende av socialbidrag för sin inkomst.

.

Den amerikanska handelskammaren som var en av de största finansiärerna av det republikanska partiets kandidater i fjolårets kongressval kanske får skörda en draksådd. Anden har släppts ur flaskan och nu vill den inte frivilligt låta sig hunsas.

Det är en mycket motsägelsefull och närmast absurd politisk konstellation som formas i USA. Big Business och ledningen för demokrater och republikaner befinner sig på samma sida i det ”klasskrig” som de rika för mot den arbetande befolkningen. Mellan de båda handlar det om taktiska skillnader i hur den lilla sociala välfärden i landet ska krympas till ett skrumpet skrutt. Men i den kommersiella kampen om platser i Kongressen har krafter släppts loss som på typiskt amerikanskt maner vänder sig mot allt som luktar stat och regering.

Teapartyrörelsen är ett vitt ”medelklassfenomen” med en ideologisk blandning av bigott religiositet och anti-establishment som inbillar sig att den ”gamla goda tiden” för det vita medelklassamerika kan vinnas tillbaka i en kamp mot ”Big gouvernment”. En sorts bastard av den klassiska liberalismens laissez-faire, en ideologisk grundbult om att ensam är stark.

.

Det är en klar missupfattning att republikanerna skulle vara mindre benägna att sätta staten i skuld.

.

I själva verket leds de i nosring av en liten grupp av rika finansiärer som bröderna Koch, som återfinns i den yttersta högern av det republikanska partiet och som använder Tea Party som ”fotsoldater” i attacken på allt vad social välfärd heter. Vad Teapartisterna inte förstår är att ”big business” inte alls har något emot ”big gouvernment”. De är bara emot de sociala försäkringarna. De är inte alls emot en stor stat som spenderar stort både på militära och civila projekt. Det ger inkomster, riktigt stora inkomster i de rikas bankkonton.

.

Storlek och sammansättning av den amerikanska federala budgeten.

.

Efter att recessionen förklarats över i slutet av juni 2009 har de nominella lönerna legat still på siffror under eller lika med inflationen, det vill säga att reallönerna utvecklats negativt.

.

Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,GP4,SVT1,SVD7,SVD8,

DN6,DN7,SVD8,DN8,GP5,AB1,

Bloggare; Sjöstedt,R&S,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Wall Street, Boehner, Statsskuld, Budget, Bush