I dag hålls det första fria nationella valet i Libyen på fyra decennier. Nio månader efter diktatorns fall ska befolkningen välja en Konstituerande församling som får till uppgift att skriva en ny författning och utse en regering som ersätter det misstrodda nationella övergångsrådet.

Tvärtemot vad många väntat sig råder det entusiasm inför valet och stora förhoppningar ställs på framtiden. Inte mindre än två miljoner åttahundra tusen medborgare har skrivit in sig på vallängderna vilket motsvarar åttio procent av alla röstberättigade. Hur stort valdeltagandet verkligen blir vet vi inte ännu men med så många inskrivna finns det anledning att vänta ett större valdeltagande än i Egypten och Tunisien.

Det kanske beror på att det är första gången sedan Khaddafis militärkupp 1969 som ett demokratiskt val organiseras. I Egypten och Tunisien hölls ”välorganiserade” val av regimerna med bara erkända lojala kandidater vars uppgift var att ge ett sken av legitimitet åt diktaturerna.

När fria val äntligen kunde hållas efter Ben Alis och Mubaraks fall var visserligen entusiasmen stor men ett omfattande soffliggeri vittnade ändå om politisk apati och tveksamhet bland skikt av befolkningen, kanske orsakat av tidigare bittra erfarenheter av manipulerade val.

I Libyen skrivs historien i stället på ett blankt blad. Att delta i ett val är redan en nyhet för alla, för att inte tala om ett i huvudsak fritt och demokratiskt val. Under Khaddafis tid förklarades demokratiska val vara borgligt trams och det ersattes av en Potemkinkuliss kallad ”revolutionär folkmakt” vars reella innehåll var total makt åt Khaddafi, hans familj och hans närmaste generaler.

Valet i dag hålls självfallet inte under ideala förhållanden. Hur skulle det kunna vara så med tanke på att det rådde fullt inbördeskrig för mindre än ett år sedan. Landet står inför enorma problem som inte kommer att lösas snabbt efter valet även om lyckat val kan bidra till deras lösning.

När Khaddafis polis och militär föll samman föll också diktaturens statsapparat samman. Den civila administrationen byggde till hundra procent på det skådespel till ”folkmakt” som Khaddafi uppförde. Det fanns inga statliga departement för den civila administrationen och när regimen föll samman stod den segrande revolutionen inför att enormt vacuum både politiskt och civilt.

Delvis till följd av det föregående skapades redan tidigt under revolten flera maktcentra. I Misrata stred befolkningen desperat mot den reguljära arméns belägring och den starka milis som växte fram under motståndets gång blev en självständig makt tillsammans med de lokala råd som skapades överallt. Samma sak gällde miliserna i Zintan, som till stor del befriade de berbiska bergsområdena i väster och senare spelade en avgörande roll i Tripolis fall. Samma sak gäller de större väpnade miliserna i Benghazi och andra städer i öst.

Likaså stod revolutionen inför problemet att det saknades en juridisk myndighet. Den hade helt enkelt varit ett bihang till diktaturen och upplöstes av sig självt när revolutionen segrade. Domare och lojala advokater som inte anslutit till revolutionen i dess tidiga skede bara försvann i naturen eller fängslades för sitt aktiva deltagande i förtryckarapparaten. Det kaotiska rättsväsende som existerat det senaste året måste ses mot den bakgrunden. Bland de cirka åtta tusen fångar som FN säger hålls ännu i dag finns säkert många oskyldiga som aldrig borde ha tagits till fånga. Men den stora majoriteten av dem stred aktivt i Khaddafis specialstyrkor och milis. Antalet lojala soldater var inte några hundra. Hans styrkor kunde räknas i flera tio tusen soldater. Många bytte till civila kläder. Men tusentals gav också upp och fängslades.

Centrala Misrata förstördes totalt av Khaddafis artilleri.

Utan en statsapparat, speciellt en armé och en polis, är det inte speciellt märkligt att ett litet antal av de hundratals miliser som bildades lokalt och ofta på klanbasis utvecklats till rena gangstergäng. Vissa mindre grupper av islamska extremister skapar också säkerhetsproblem eftersom de aktivt försökt sabotera genomförandet av dagens val. Bland annat genom attacker mot vallokaler där valsedlar och urnor förstörts. Det gäller framför allt i Benghazi med omnejd där islamisternas aggressivitet mot valet får medvind av en ”federalistisk” rörelse som kräver större representation för östra delen av landet i den Konstituerande församlingen. Hur många som stöder kravet på ett federalt Libyen med stor självständighet för regionerna får vi nu svar på.

Trots de stora problemen hålls ändå valen enligt många direktrapporter under positiva förhållanden där befolkningen entusiastiskt ser fram mot ett demokratiskt val som inger förväntningar och hopp inför framtiden. Att åttio procent av alla röstberättigade skrivit in sig på vallängderna vittnar om detta. Att fyrtiotre procent av alla inskrivna är kvinnor vittnar om öppningar som många säger inte existerade.

Ett problem ur revolutions synpunkt är att många unga som deltog i det väpnade upproret inte har rösträtt. Den existerande vallagen sätter rösträtten till arton år. En kandidat ska ha fyllt 21 år. Samtidigt ska vi veta att inte mindre än hälften av befolkningen är under arton år. Ett demografiskt faktum  som också har stor betydelse i Egypten och Tunisien. Har man rätt att delta med vapen i hand i ett uppror mot diktatur och förtryck borde man också ha rätt att delta i de politiska besluten. En rösträtt vid sexton år kanske skulle ge ett annat utslag i urnorna.

130 partier och 2500 individuella kandidater konkurrerar om platserna.

Vad ska väljas? Till den Konstituerande församlingen ska 200 delegater utses av medborgarna. Valkommissionen har fördelat platserna proportionellt till befolkningen i de tre regionerna. Hundra platser besätts av västra delen av landet med Tripoli som centrum, sextio platser besätts av den östra delen kring Benghazi och de resterande fyrtio platserna av den södra landsänden. I den nya Konstituerande församlingen krävs kvalificerad majoritet i viktiga beslut, detta för att inte Tripoli med sina hundra platser ska kunna diktera beslut med enkel majoritet.

Vilka som är kandidater i detta första val är inte lätt att hålla reda på. Av de två hundra platserna besätts 120 av individuella kandidater, vilka i de flesta fall är personer kända lokalt men inte nationellt. Det speglar det faktum att det under fyra decennier inte existerat vare sig politiska partier eller civila organisationer. Många av kandidaterna är akademiskt utbildade och ofta hemkomna efter en mer eller mindre lång exil i utlandet. Det finns exakt 2501 individuella kandidater varav bara 85 är kvinnor.

Amal Bayou, 54 år, är kandidat i Benghazi. Innan revolutionen doktorerade hon i mikrobiologi vid ett tyskt universitet.

De resterande åttio platserna går till representanter för nybildade politiska partier, eller ”enheter” som de kallas eftersom det inte ännu finns en lagstiftning som definierar vad ett parti är. Hundratrettio partier ställer upp i valet, men av dem är det bara tio som har en nationell utbredning, det vill säga närvaro i de tretton valdistrikten. Sammanlagt presenterar partierna 1 202 kandidater varav 540 är kvinnor. Partilistorna måste presenteras med varannan man varannan kvinna och också med en ”horisontell” fördelning mellan man och kvinna. Om ett parti presenterar en man som första namn i Tripoli ska partiet presentera en kvinna som första namn i Benghazi och omvänt. Att kvinnornas deltagande inte är symboliskt visar det lokala val som hölls tidigare i våras i Benghazi då en kvinnlig kandidat fick flest röster av alla.

Bland de politiska partierna är det tre som står ut som möjliga segrare. Störst av dem blir antagligen Rättvise och Framstegspartiet under ledning av Mohamed Sowan som satt fängslad under Khaddafis tid och är känd i hela landet. Partiet står det muslimska brödraskapet nära.

Mohamed Sowan satt fängslad under Khaddafi för sina politiska idéer.

Därefter kommer Hemlandspartiet (Al Watan) som är grundat av den omstridde milischefen Abdel Belhadj. Båda partierna säger sig stå för en moderat islam. Det betyder också att de i förhållande till omvärlden kan beskrivas som borgerligt nationalistiska. Medan det tredje stora partiet, Nationella Alliansen, är ett klart nyliberalt parti som leds av den förre ministern Mahmoud Jibril, känd för sin ”provästliga” agenda.

Hur väl dessa tre kommer att lyckas får vi veta om några dagar. Vad vi redan vet är att de inte representerar en radikal social politik. Samtidigt representerar de inte en kontrarevolution med syfte att rädda vad som räddas kan av den gamla regimen, på det sätt som generalerna i Egypten söker rädda ”mubarakismen”. Det finns inga betydande krafter som vill återupprätta det gamla och det innebär att kontrarevolutionen måste klä sig i ”demokratiska” kläder, vilket eventuellt kan ta sig formen av en demokratisk regim med begränsade demokratiska fri- och rättigheter motiverade av islamsk sharialag.

Det finns ingen socialistisk strömning i landet och inte heller en radikal sekulär rörelse. Det hindrar inte att valet är ett viktigt steg på vägen mot ett samhälle med normala demokratiska fri- och rättigheter där en radikal social rörelse kan andas fritt och utvecklas utan att krossas i sin linda av en blodig diktatur. Dagens val kan därför lägga grunden till en mer normalt fungerande borgerlig statsbildning med en regim som inte blir den lakejregim som vissa anser redan existerar. Den hjälp att störta Khaddafi som upproret fick av Nato har inte fått befolkningen att glömma USAs och Europas intima relation med Khaddafis diktatur. NTC:s agerande i förhållande till ICC i Haag och i förhandlingar med olika oljebolag visar att besluten i Tripoli inte är dikterade i Vita Huset.

Den Konstituerande församlingen (General National Council) utser omedelbart en ny regering som ersätter det nationella övergångsrådet NTC. Särskilda val ska i sin tur utse 60 personer som inom 150 dagar ska presentera ett förslag till ny författning som måste antas med två tredjedels majoritet i en folkomröstning. När den processen är avslutad och landet fått en ny författning ska nyval till ett parlament hållas inom 180 dagar.

Misrata överlevde två månaders belägring tack vare att Khaddafis försök att blockera stadens hamn förhindrades av Natos marina enheter.

Många okända faktorer kan dyka upp på den väg som stakats ut för bygget av en normal borgerlig parlamentarism. Vad som händer i Syrien har en stor betydelse för processen i Libyen liksom hur stora framgångar den pågående kontrarevolutionen i Egypten når. Balansen mellan regionerna i Libyen kan också leda till kraftmätningar. De stora lokala miliserna har i mycket fyllt ut avsaknaden av en nationell armé, på gott och ont.

Det val som hålls i Libyen i dag är kanske inte det mest demokratiska i världshistorien. Men det öppnar vägen för en process som var omöjlig så länge Khaddafi var enväldig härskare. En nationalistisk borgerlig demokrati där de förtryckta kan finna en väg att uttrycka sig är på väg att födas. Den kommer säkert att ställa sig i vägen för de fattigas och förtrycktas slutliga befrielse. Men under Khaddafis diktatur aborterades rörelsen redan i fosterstadiet.

De som i dag förfasar sig över ”kaoset” i Libyen och som i indirekta eller direkta ordalag målar Khaddafis regim i ljusa färger har inte förstått ett jota av vad som skett sedan upprorets första dag i Benghazi. Valet i dag är bara en viktig etapp i en process där kanske de arbetande i landet kan börja göra sin röst hörd. Utan diktaturens fall hade inget av detta varit möjligt. Det totala mörkret hade fortfarande härskat. Det är uppenbarligen något som inte bekymrar vissa som gör anspråk på att representera de fattigas och förtrycktas intressen. De kommer att dömas hårt av historien.

Bloggare: Röda Malmö,

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Benghazi, Islam,

,

Det vore för grovt att likna Jan Björklunds och hans bud om en rejäl höjning av a-kassans tak med den ”snälla farbror`n och hans karameller” som mamma varnade oss för.

Men att se honom som en kyligt planerande jägare vilken lockar sitt byte med åtel går bra. För den som bor i stan och kanske inte vet är ”åtel” någon form av foder som läggs ut för att locka till sig vilt. Skytten smyger sig sedan på ett pass och väntar in sitt byte. Räv är det vilt som traditionellt har jagats med åtel. Numer har det blivit vanligt att försöka hålla nere vildsvinsstammen med hjälp av några frestande godbitar.

Major Björklunds byte är den svenske arbetaren i vid mening och han frestar med ett riktigt saftigt köttstycke genom att som lockbete låtsas att ett högre tak i a-kassan skulle ge stora pengar till alla. Skulle förslaget bli verklighet handlar det naturligtvis om helt andra – mycket mindre – pengar. Som bara betalas ut under en kortare övergångstid.

Sväljer vi åteln dyker sedan skytten upp och gör sitt genom ”en modernisering av arbetsrätten”, vilket på svenska betyder att turordningsreglerna vid uppsägning ska tas bort. Arbetsgivarna ska oinskränkt kunna sparka vem de vill, när de vill.

Björklund säger att arbetsrätten ska ”vässas” eftersom vi konkurrerar med kineserna. Vi ska öka ”rörligheten” genom att arbetsgivarna får röra till det hur de vill.

På jobbet bestämmer arbetsgivarna allt…

Problemet med svensk arbetsmarknad är inte att människor inte vill röra sig mellan olika jobb. Problemet är i stället att det finns för få jobb att röra sig mellan. Den insikten skaffar man sig till och med i den grundskola som Björklund skapat.

Det enda som var bra med Björklunds försök att locka tillbaka alla de väljare som flytt var att han medger att den egna reformen med en ojämlik a-kassa har blivit ett fiasko.

Den insikten kan han omsätta i handling omedelbart bums. Det är bara att gå tillbaka till det gamla systemet. Det gäller som sagt att vara rörlig!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jan Björklund, a-kassan, åteljakt,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SR1,AB1,DN5,

Det går snart inte att hålla räkningen. Hur många finansskandaler med brottsliga inslag ska avslöjas innan det uppenbara erkänns? En fri och avreglerad bank- och finansvärld inbjuder till organiserad brottslighet. Det handlar inte om enstaka maskätna äpplen. Hela äppelträdet ruttnar inifrån.

Barcleys VD Bob Diamond flyr undan pressen i en taxi efter förhör i Parlamentet.

Skillnaden mellan den organiserade brottsligheten i finansvärlden och ”vanlig” brottslighet handlar inte om offer och feta byten. Den största och mest absurda skillnaden är att bankirer och finansgurun får rundhänt betalt för sin brottsliga verksamhet medan ordinära brottslingar får sin ”ersättning” enbart efter att den brottsliga handlingen verkställts.

Den senast avslöjade affären i raden av finanskriminalitet skakar i dagarna City i London. Storbanken Barcleys, tillsammans med en rad andra internationella storbanker, riggade den ränta som banker använder mellan sig för lån över natten, den så kallade Libor (London Inter Bank Over night Rate). Bankerna rapporterade högre utlåning än den verkliga och kunde därmed manipulera den brittiska centralbankens dagliga fixering av Libor. Stora belopp är i cirkulation och övervinsterna för de fifflande bankerna därefter.

Som sagt får finansens brottslingar betalt för sin kriminella aktivitet. Barcleys VD amerikanen Bob Diamond kammade under perioden 2005-2008 hem inte mindre än 119 miljoner pund (runt 1,3 miljarder kronor) i lön och bonus. Inte så illa betalt för att med alla lagliga och olagliga metoder maximera sin och bankens vinster.

Bankens lejon borde ersättas med en gam.

Det är i jakten på övervinster som orsaken till kriminaliteten inom en avreglerad finansvärld ligger. Det är inte fråga om enskilda rötägg i en felfri bransch. När vinster över det normala lockar inom en viss aktivitet då rangeras regler och skrupler på hyllan och de mest vågade och enligt lagen brottsliga affärsaktiviteterna tar överhanden. Den som inte följer med i svängen hamnar på sidan om och stöts oftast ut ur ”gemenskapen”.

Barcleys räntemanipulering är bara den senaste skandalen i en lång lång rad av finansiell brottslighet som avslöjats de senaste åren. Det är när finanskriserna exploderar i ansiktet på bankirerna som brottsligheten avslöjas, eller som amerikanska finansexperter brukar säga: när högvattnet sjunker undan ser man vilka som simmade utan badbrallor.

Hur ska de kriminella finansiärerna stoppas? Genom självreglering, säger borgerliga och socialdemokratiska politiker. ”Marknaden” tar hand om sina egna rötägg sägs det. Det bygger naturligtvis på idén att det verkligen handlar om undantag och enstaka skrupellösa bankirer och finansiärer. Inser man att incitamenten till brottslighet finns inbyggt i jakten på övervinster på en marknad där regler för finansens agerande blivit ett tomt skal efter alla avregleringar då inser man också att det behövs mer än upprört moraliserande från gång till gång.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Barcleys, Finans, Brott

Här publicerar vi ett krismanifest antaget av Socialistiska Partiets 24:e Kongress. Syftet är att bidra till en debatt om hur den radikala vänstern ska kunna mobilisera till en kamp mot den nyliberala nedrustningen och öppna vägen för ett nytt sätt att producera -för behoven inte profiten. (klicka på länken nedan)

Socialistiska Partiets Krismanifest antaget våren 2012

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Krisprogram, Nyliberalism

Tror inte att jag själv är särskilt konservativ när det gäller tekniska förändringar i det stora hela. Älskar min fiberkabel och möjligheterna att kommunicera via nätet.

Men det allt ymnigare flödet av tidnings-TV tycker jag är olidligt. Visst finns det videoklipp som platsar, men det blir allt vanligare att den skrivande journalisten inte längre skriver utan gillras upp på en pall i en provisorisk studio och där får berätta om sin nyhet eller sitt budskap framför en filmkamera. Det kan naturligtvis ha ett värde för några, men för mig och säkert de flesta är det hela odrägligt. Nu under alla uppträden med politiker i Almedalen blir det nästan komiskt när varje tidningsredaktion vill ha en egen TV-studio i närheten av Visby ringmur.

Varför? Jo, självklart därför att det tar en herrans tid av den stund man har till förfogande. Att läsa en text går normalt oerhört mycket fortare än att få den uppläst. Är den dessutom lite mer komplex förlorar  man nyanser vid högläsning. Hjärnan kanske fokuserar på ointressanta synintryck. Är det en snygg journalist? En ful? Tidnings-TV tycks dessutom till en stor del handla om att få in mer reklampengar. Inte nog med att vi ska slösa bort en massa tid med att lyssna till en artikel i stället för att läsa den. Vi ska som råge på detta först se på någon idiotisk reklam.

En självklar konsekvens av denna omläggning är att mer analytisk och kritisk journalistik kommer att bli än mer ovanlig än vad den redan är. Dessutom kommer människor som inte fått träna upp sin läsförmåga att ofrivilligt bli än mer ordkarga.

Papperstidningen kanske får en renässans och det har en del fördelar. Men bara en del. Det blir ett privilegierat ekonomiskt och kulturellt skikt som kommer att att ha glädje av detta och innebär egentligen att vinstintresset inom mediavärlden alltmer kommer att blockera den revolution som internet  har inneburit för så många.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, media.papperstidningar, internet, kritisk journalistik

I media: DN1,DN2,

.

.

Allt är inte guld som glimmar. Men ibland nästintill.

Den här bilden på en regnbåge rakt ner i vår ladugård fångade svärsonen Christer i gårkväll. Även en liten promenad mellan skurarna bjuder på sina fynd.

På den norra sidan, under loftet, där den vackra bågen strålar ner, finns ingen guldgruva precis. Men däremot vår rymliga vedbod vars klampar är symboliskt guld värda när vinterns elräkningar börjar dimpa ner…

Staplarna där inne är bra att ha när kölden knarrar i farstubron eftersom inget av de partier som deltar i showen på Almedalen egentligen  bryr sig när det gäller elpriser. Deras företrädare har löner och förmåner som gör att dessa räkningar ”bara är lappri”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, elpriser, Almedalen, Åsa Romson, Miljöpartiet

I media: DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,GP2,GP3,DN4,