Slutet för dollarn?

Det pågår en stark mytbildning om den amerikanska dollarns snara sammanbrott och att den nya världsvalutan blir den kinesiska yuanen. Det är en märklig historia som verkar hämta kraft i myten självt. För i verkliga livet finns det inget som pekar på att den kinesiska yuanen inom överskådlig framtid kommer att ta över rollen som världens dominerande valuta för att inte säga rollen som reservvaluta.

Mytbildningen frodas i främst två miljöer. Den ena miljön består av mer eller mindre udda ekonomer som av olika anledningar ser det som sin uppgift att bevisa dollarns sammanbrott. Det är en sorts ”katastrofteoretiker” som bygger sina argument på extrapolationer av svaga existerande trender utan att se de kvalitativa förändringar som måste till både på världsmarknaden och internt i Kina innan yuanen på något sätt kan konkurrera med dollarna eller euron för den delen.

I den andra miljön hittar vi framför allt samma ”vänster” som hamnade i knäna på Khaddafi och som nu hittar alla ursäkter för att försvara despoten i Damaskus. Här handlar det inte ens om extrapolationer utan om rent önsketänkande. Den här ”vänstern” finns i alla hörn av vår glob och den enda riktning som deras kompass visar är USA. Allt som de inbillar sig är emot den amerikanska imperialismen är per definition positivt. För vem det är positivt är luddigare. Vanligtvis är svaret ”för världens folk”.

Av någon anledning lever den här världbilden kvar hos nostalgiker trots att stålmannen bytt till kostym, slips och Mercedez.

På vilket sätt det skulle vara positivt för världens lönearbetare om yuanen (eller den ryska rubeln) skulle ta över dollarns roll som reservvaluta kan de naturligtvis inte ge något konkret svar på. Deras förhoppning bygger på en idé att den kinesiska kapitalismen, numera med starka imperialistiska anspråk, på något sätt är kvalitativt skild från ”västimperialismen”, som det brukar heta, och därför står på rätt sida i ”huvudmotsättningen” mellan USA/EU/Japan/Gulfstaterna å ena sidan och världens folk å den andra.

Fakta om vilken roll dagens valutor spelar och kommer att spela inom överskådlig framtid talar ett annat språk. Det räcker med några diagram och tabeller för att visa hur dessa luftslott faller samman av sig självt.

Här ovan ser vi att dollarns andel i världens samlade valutareserver minskat något under århundradets första decennium, från 70% till 62,2%. Den minskningen har nästan till fullo ersatts med euron som ökat från 19% till 24,9% medan alla andra valutors andel (Autres i tab.) tillsammans ökat med 1,8 %. Här finns inget som talar för en snabb förändring, speciellt eftersom Kina är den största innehavaren av dollar, som ledarna i Peking minst av allt vill se minska i värde.

Samma bild får vi om vi tittar på utvecklingen av valutahandeln i världen. Lägg märke till att den totala procenten i diagramet ovan är 200% eftersom varje transaktion innefattar två valutor. Vi ser att de senaste 23 åren har dollarns andel av världens valutahandel legat nästan still och ingår i 84,9% av alla transaktioner.

Efter eurons introduktion 2002 har dess andel pendlat svagt kring 40% av handeln. Övriga världens valutor tar hand om resten, varav den kinesiska yuanen beräknas ligga mellan 5-10%. Korrekt statistik saknas för att vara mer precis. För att den här bilden ska kunna ändras krävs en ”revolution” i Kina, det vill säga skapandet av en fri kapitalmarknad öppen för utländska operatörer. Inget tyder på att de nya ledarna i Peking är beredda att ta det steget eftersom det skulle kraftigt undergräva deras möjligheter att styra och kontrollera kapitalflödena.

Tabellen ovan visar till sist olika valutors del i emittering av statsobligationer. Tvärtemot mytbildningen om dollarns minskade roll visar tabellen att andelen statsobligationer utgivna i dollar har ökat de senaste tio åren medan alla andra valutor (euro, japanska yen och övriga) använts i mindre eller samma utsträckning vid nomineringen av nyemitterade statsobligationer.

Nu frågar jag mig varför jag gjort mig besväret att ställa samman dessa uppgifter? De som underhåller mytbildningen och som inbillar sig att en bättre värld kan skapas via ändrade styrkeförhållanden mellan världens valutor (underförstått till den kinesiska yuanens fördel) bryr sig ändå inte om fakta och siffror. De har en dröm om en värld dominerad av ”bättre” imperialister.
Så svaret är att jag skrivit för dig.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

5 reaktion på “Slutet för dollarn?

  1. Om vi verkligen stod inför ett läge med lika starka valutor, stod vi också inför ett krig mellan jämnstarka kontrahenter. Där verkar vi inte vara, den kinesiska produktionen går ju på export till USA, som lånar pengar av Kina, mätt i dollar, för att konsumera de importerade produkterna. Just nu verkar de bägge jätteekonomierna starkt bundna till varandra, genom import/export, konsumtion/produktion och inlåning/utlåning. Det ligger inte i kinesiskt intresse att dollarn faller, då blir deras inkomster och dollartillgångar värdelösa, och exportintäkterna faller. Även investeringsintresset i Kina upphör.

  2. Tack för en klargörande artikel. Tyvärr är det väl så att en del tro på dollarns kollaps är av närmast religiös natur. Den går ofta hand i hand med tron på exvis chemtrails.

  3. Petrodollarna har vuxit till sig i 40 år och lär nog vara kvar så länge den skyddas av en amerikansk försvarsbudget som är lika stor som summan av de övriga 49 länder som kommer efter på 50-topplistan.

  4. Ja, och inte bara av de anledningarna. Att byta en världsreservvaluta är som att stoppa en oljetankers, det tar tiotals kilometer. Den inneboende trögheten i systemet garanterar bara den ensam att dollarn kommer att förbli den enda verkliga reservvalutan inom överskådlig framtid.

Kommentera