Slutet för dollarn?

Det pågår en stark mytbildning om den amerikanska dollarns snara sammanbrott och att den nya världsvalutan blir den kinesiska yuanen. Det är en märklig historia som verkar hämta kraft i myten självt. För i verkliga livet finns det inget som pekar på att den kinesiska yuanen inom överskådlig framtid kommer att ta över rollen som världens dominerande valuta för att inte säga rollen som reservvaluta.

Mytbildningen frodas i främst två miljöer. Den ena miljön består av mer eller mindre udda ekonomer som av olika anledningar ser det som sin uppgift att bevisa dollarns sammanbrott. Det är en sorts ”katastrofteoretiker” som bygger sina argument på extrapolationer av svaga existerande trender utan att se de kvalitativa förändringar som måste till både på världsmarknaden och internt i Kina innan yuanen på något sätt kan konkurrera med dollarna eller euron för den delen.

I den andra miljön hittar vi framför allt samma ”vänster” som hamnade i knäna på Khaddafi och som nu hittar alla ursäkter för att försvara despoten i Damaskus. Här handlar det inte ens om extrapolationer utan om rent önsketänkande. Den här ”vänstern” finns i alla hörn av vår glob och den enda riktning som deras kompass visar är USA. Allt som de inbillar sig är emot den amerikanska imperialismen är per definition positivt. För vem det är positivt är luddigare. Vanligtvis är svaret ”för världens folk”.

Av någon anledning lever den här världbilden kvar hos nostalgiker trots att stålmannen bytt till kostym, slips och Mercedez.

På vilket sätt det skulle vara positivt för världens lönearbetare om yuanen (eller den ryska rubeln) skulle ta över dollarns roll som reservvaluta kan de naturligtvis inte ge något konkret svar på. Deras förhoppning bygger på en idé att den kinesiska kapitalismen, numera med starka imperialistiska anspråk, på något sätt är kvalitativt skild från ”västimperialismen”, som det brukar heta, och därför står på rätt sida i ”huvudmotsättningen” mellan USA/EU/Japan/Gulfstaterna å ena sidan och världens folk å den andra.

Fakta om vilken roll dagens valutor spelar och kommer att spela inom överskådlig framtid talar ett annat språk. Det räcker med några diagram och tabeller för att visa hur dessa luftslott faller samman av sig självt.

Här ovan ser vi att dollarns andel i världens samlade valutareserver minskat något under århundradets första decennium, från 70% till 62,2%. Den minskningen har nästan till fullo ersatts med euron som ökat från 19% till 24,9% medan alla andra valutors andel (Autres i tab.) tillsammans ökat med 1,8 %. Här finns inget som talar för en snabb förändring, speciellt eftersom Kina är den största innehavaren av dollar, som ledarna i Peking minst av allt vill se minska i värde.

Samma bild får vi om vi tittar på utvecklingen av valutahandeln i världen. Lägg märke till att den totala procenten i diagramet ovan är 200% eftersom varje transaktion innefattar två valutor. Vi ser att de senaste 23 åren har dollarns andel av världens valutahandel legat nästan still och ingår i 84,9% av alla transaktioner.

Efter eurons introduktion 2002 har dess andel pendlat svagt kring 40% av handeln. Övriga världens valutor tar hand om resten, varav den kinesiska yuanen beräknas ligga mellan 5-10%. Korrekt statistik saknas för att vara mer precis. För att den här bilden ska kunna ändras krävs en ”revolution” i Kina, det vill säga skapandet av en fri kapitalmarknad öppen för utländska operatörer. Inget tyder på att de nya ledarna i Peking är beredda att ta det steget eftersom det skulle kraftigt undergräva deras möjligheter att styra och kontrollera kapitalflödena.

Tabellen ovan visar till sist olika valutors del i emittering av statsobligationer. Tvärtemot mytbildningen om dollarns minskade roll visar tabellen att andelen statsobligationer utgivna i dollar har ökat de senaste tio åren medan alla andra valutor (euro, japanska yen och övriga) använts i mindre eller samma utsträckning vid nomineringen av nyemitterade statsobligationer.

Nu frågar jag mig varför jag gjort mig besväret att ställa samman dessa uppgifter? De som underhåller mytbildningen och som inbillar sig att en bättre värld kan skapas via ändrade styrkeförhållanden mellan världens valutor (underförstått till den kinesiska yuanens fördel) bryr sig ändå inte om fakta och siffror. De har en dröm om en värld dominerad av ”bättre” imperialister.
Så svaret är att jag skrivit för dig.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

USA och Kina går till val

 

Valet är igång i USA. Vem som kommer att vinna kan vi ännu bara gissa om. Själv tror jag att Obama vinner. Men det är bara vad jag tror. Jag har inget mer på fötterna än de som tror att Romney vinner. Vi väntar och ser.

Samtidigt startar Kinas kommunistiska parti sin kongress som ska välja ett bytt ledargarnityr för tio år framåt. Ny partichef, ny president och ny premiärminister. Att det kinesiska folket skulle få vara med och välja landets nya ledning är det inte tal om.

I media är det mode att tala om de stora spänningarna mellan de två staterna – USA och Kina. Till och med Klas Eklund utropar i SvD att Kina är den största makten i världen. Inte den blivande utan redan i nuet. Även om det mer finstilta i hans artikel inte är lika kategoriskt så är ändå rubriken en hårdragning av verkligheten. USA är fortfarande och för många år framåt den mäktigaste staten, ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt.

De allt gällare talen om krig mellan stormakterna, att världen redan är uppdelat i fientliga block mellan USA/EU å ena sidan och Kina/Ryssland å den andra med olika allierade satelitstater snurrande runt de båda blocken är också en grov hårdragning av hur det internationella politiska spelet ser ut.

Fram till 2008, från början av nittiotalet, var relationen mellan USA och Kina så intim ekonomiskt att de kunde beskrivas som det tandem som likt ett lok drog alla vagnar i världsekonomin. Det var då de enorma obalanserna skapades på världsnivå. De båda jättarna blev extremt beroende av varandra, som två sumobrottare där ingen av kämparna vågar släppa greppet av rädsla att falla först.

Å enda sidan har vi Kina som i rasande tempo drev hundratals miljoner unga landsortsbor till städernas snabbt växande industrier. Där tillverkades nästan uteslutande konsumtionsvaror, i volymer som världen aldrig skådat förr och till priser som ingen riktigt kunde konkurrera med. Men med låga löner och ett socialt skyddsnät som i det närmaste avskaffats fanns det ingen avsättningsmarknad för vad som producerades, förutom utlandsmarknaderna i först hand USA.

Å andra sidan USA där den nyliberala politiken alltsedan Reagans dagar lett till den situation som i dag symboliseras av siffrorna 1% och 99%.  Inga verkliga reallöneökningar för den stora folkmassan under årtionden och ändå en ständigt stegrad konsumtion. Hemligheten känner vi alla till. Det kunde enbart ske genom en mycket kraftigt ökad skuldsättning för hushållen, knaprande på sparade pengar och tack vare en explosionsartad utveckling av import av billiga konsumtionsvaror från Kina.

Så fungerade tandemparet i många år. Kina investerade i produktion av konsumtionsvaror för USA-marknaden, som handlade med krediter och en åtföljande skuldsättning. Kina i sin tur använde stora delar av exportinkomsterna till ytterligare investeringar i produktionskapacitet och samtidigt till placering av också en stor del i amerikanska statsobligationer vilket i praktiken innebar att Kina finansierade en stor del av de amerikanska hushållens skuldsättning.
Man skulle kunna säga att de två jättarna hade gått i klinch som två brottare. När därför finanskrisen bröt ut senhösten 2007 stod båda nationerna inför en ”förlust-förlust”- situation till skillnad från läget win-win som rått innan.

Vad som sker nu är att de båda ekonomierna söker en ersättning för den export-importmodell som rådde innan. Det är bakgrunden till de hårdare tonerna mellan ledarna för kapitalisterna i USA och eliten i Peking. Oavsett vad som sker i dagens val i USA och i morgondagens utnämning av ledare för Kinas kommunistparti är det fortfarande två brottare som håller varandra i ett stadigt grepp. Tandemet kommer inte att fungera efter samma ekonomiska modell som rådde innan.

Men vi kommer inte heller att bli vittne till ett verkligt handelskrig mellan giganterna, för att inte tala om en militär konflikt. På lång sikt kan det inte uteslutas. Men just nu är det mer fråga om hur USA även i fortsättningen ska kunna profitera på billig kinesisk arbetskraft och varor medan ledarna i Peking inte vill göra något som exempelvis skulle sänka dollarn till en nivå där de kinesiska innehaven av amerikanska statsobligationer halveras i värde.

 

Media: AB1,DN1,DN2,AB2,AB3,AB4,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,