Gerard Depardieu har gjort många roller i fransk film. Många bra roller som i 1900 eller i Germinal där han symboliserade radikala personer i den framväxande arbetarrörelsens kamp mot förtryck och utsugning.
Han senaste roll är mindre gloriös men helt i tidens anda. Med kulmage och whiskyhäng under ögonen passar han dock bra in i rollen som girigbuken som flyr undan skatter och förpliktelser gentemot samhället. Att Marine Le-Pensupportern Brigitte Bardot hänger på Depardieus flyttkaravan till Ryssland förvånar inte. Jo, kanske förresten. Att Nationalfrontens anhängare inte gillar invandrare känner alla till men de gillar inte heller de som saknar ”patriotism”.
Men över till den konkreta bakgrunden till Depardieus provspelning i Putinfilm&CO’s studio. I presidentvalet lovade François Hollande att även de rika skulle tvingas dra sitt strå till stacken i dessa svåra kristider. Så för att snygga upp alla åtstramningspaket som han planerade (utan att tala om dem innan valet) för vanliga löntagare slogs det upp med stora rubriker att de som hade inkomster över en miljon euro skulle betala 75% i marginalskatt.
Ramaskri från en chockad borgerlighet. Skandal, konfiskation… till diktatur. Att skatten i själva verket berör cirka 1 500 personer med en inkomst över 1 miljon euro per år hejdade inte ramaskriet i de fina kretsarna. I förvirringen hos allmänheten verkade 75% enormt. Att det är en marginalskatt på 75% att applicera endast på den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro försvann i mediebruset. På inkomsterna under 1 miljon gäller den vanliga skatteskalan som Sarkozy hade gjort betydligt behagligare för de rika, med bland annat en maximal marginalskatt på 49% och andra skattegåvor till de rika.
Den vanliga ”vetenskapliga” förklaringen till varför de rika inte ska ”straffas” med konfiskatoriska skattesatser är att de använder sina vinster till att investera i produktion och därmed skapar jobb. Med låga skatter på de rika blir det helt enkel bättre fart i ekonomin, lyder det nyliberala mantrat.
Om den tesen stämmer borde det finnas ett samband mellan skattenivåer och ekonomisk tillväxt genom historien. Låga skatter – hög tillväxt. Höga skatter –låg tillväxt.
Som tur är finns det ekonomisk forskning som producerat statistik för långa perioder som tillåter oss att jämföra marginalskatterna på toppinkomster och den ekonomiska tillväxten. I grafiken här under kan vi se toppbeskattningen i olika länder under hela förra seklet och det första decenniet på det nya seklet. Det enorma hästarbetet har gjorts av Thomas Piketty, en fransk specialist i inkomstfördelning, skattetryck, och ojämlikhet.
Källa: A Theory of Optimal Capital Taxation (T.Piketty, E. Saez 2012)
Vad ser vi? Till allas förvåning, tror jag, visar grafiken att dagens nivåer på marginalskatterna för toppinkomsterna ligger historiskt mycket lågt. Det råder snarast ett omvänt förhållande mellan skattenivån och den ekonomiska tillväxttakten.
Den snabbaste tillväxten i USA:s ekonomi var definitivt perioden 1950-65. Så om de nyliberala fundamentalisternas tes ska bekräftas borde vi hitta de lägsta skatterna under samma period. Sanningen är den motsatta. USA har aldrig vare sig före eller efter den perioden haft så höga marginalskatter på de största inkomsterna – över 90% som vi kan se i grafiken.
Storbritannien visar upp samma bild. Under hela efterkrigstiden fram till 1980 låg marginalskatten över 90% , ja ända upp till 98% under några år en bit in på femtiotalet och i slutet av 70-talet. Även i Frankrike och Tyskland var marginalskatterna mycket högre under den snabba tillväxtens årtionden efter kriget till mitten av sjuttiotalet.
Det är först när den långa perioden av stagnation och låg tillväxt sätter in i början av 80-talet som marginalskatterna för de rika sänks ner till dagens nivåer.
Det är självfallet inte de lägre marginalskatterna som orsakat krisen. De är en följd av det nyliberala maktskiftet i början av 80-talet och de infördes under ursäkten att lägre beskattning av de rika skulle skapa tillväxt och jobb. Att det bara var en ursäkt uppbackad av ”experter” behöver ju ingen tveka om. Det snällaste ordet som kan användas om den ekonomiska utvecklingen i våra gamla industriländer de senaste 30 åren är stagnation, med massarbetslöshet och ökad ojämlikhet i samhället.
Inte heller riskerar de rika längre att beskattas in på ”bara skinnet” när privat rikedom går vidare i släktleden. Det mest märkliga med de högsta skatterna vid arv är att det var i USA och Storbritannien som de riktigt stora privata förmögenheterna drabbades av mycket hög arvsskatt, medan de rika i Frankrike och Tyskland lugnt kunde se framtiden an.
Källa: samma som grafik 1
I mycket är dagens offentliga skulder en effekt av de sänkta skatterna för de bäst ställda i samhället. Mekanismen är enkel att förstå. När statens minskar sina inkomster genom att sänka skatterna följer två fenomen omedelbart om inte de sänkta skatterna leder till snabbt ökad tillväxt med större skatteunderlag som följd. Vilket nyliberalerna utlovade men vilket aldrig blev av.
Endera ger staten ut obligationer, oftast på 10 år, och finansierar skattebortfallet eller så minskar staten sina sociala utgifter, det vill säga för sjukvård, skola och socialförsäkringar. I valet mellan de två blir det för det mesta en mix av lån (obligationer) och sänkta offentliga utgifter.
I alla lägen är det de rika som fått lägre skatter som vinner på både gungorna och karusellen. Lägre skatter ger större utrymme till att låna ut pengar till staten, de som man just fått tillbaka via skattsedeln, till kanske låga men säkra räntor. Sedan kommer nästa steg –privatiseringen av offentlig verksamhet. Mer kapital, tack vare lägre skatter i händerna på både företag och privata, underlättar uppköp av offentliga verksamheter som statens tvingas sälja ut, ofta till reapriser, för att balansera skulder och budget. Bingo på alla brickorna.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skatter, USA, UK, Frankrike,
Bra artikel
En i sanning kristallklar analys och redovisning av nyliberal desinformation att höga marginalskatter och arvskatt skulle hämma den ekonomiska tillväxten. Och som ni skriver, det falska budskapet har gått fram och belönat de rika dubbelt! Och medborgarna har gått på detta inkl (S)? genom att få en skärv som bl a annat heter rut och rot och jobbskatteavdrag. Oroande och en utveckling som leder rätt ned i källaren för ett gott samhälle för alla. Endast de rika gynnas av systemförändringen.
Martin, tack för de orden.
mvh
Benny
Pingback: Månggifte - varför inte? | Svensson
man lär sig varje dag, tack
Jag tyckte jag såg en blänkare på text-tv; Depardieu har ett annat ärende med myndigheterna parallellt, av lite mer frånstötande karaktär än gnidighet. Han undviker en rättegång om något helt annat, genom att skylla på skatten.
–
Det är aldrig svårt för rika att rädda sina pengar, om ett inkomstslag hotas av straffskatt flyttar man bara tillgångarna till ett annat. I långa loppet är det alltid bara de fattiga som betalar skatt. De riktigt rika är rika för att de ser om sitt hus i tid, och de har många försvarslinjer för att rädda sina tillgångar.
Nja, han infann sig inte vid en rättegång om rattfylla som han begått, med hänvisning till att han var upptagen med en filminspelning. Jag tror inte han hänvisade till ”skatteproblemen”.
Visste ni att nyliberalismen är överens med marxismen om att markvärdesavgift är bästa skatten?
Nyliberalerna kan få sina låga inkomstskatter om vi gör en blocköverskridande överenskommelse om att införa markvärdesavgift istället. (OBS fastighetsskatt och förmögenhetsskatt är inte samma sak som markvärdesavgift. Markvärdesavgiften beskattar bara arbetsfria och riskfria inkomster, ”Economic rent”.)
Markvärdesavgiften har en rad intressanta egenskaper. De belastar faktiskt inte ens markägarna eftersom den sänker markpriset (räntekostnaderna) med samma belopp som den kostar markägarna. Så markvärdesavgiften ”belastar” inte någon.
Vi kan sluta upp med galenskaperna och äntligen ena de politiska blocken!!!
Det är inget skämt! Ekonomer har varit ense i alla tider, de har bara debatterat detaljer runtomkring markvärdesavgiften som de alltid varit enade kring!
Vill ni dyka ner i rapporter direkt så har ni här en mycket kompakt beskrivning.
http://www.foldvary.net/works/policystudy.pdf
Vill ni få en lite mer övergripande introduktion skriven på svenska så finns det här:
http://www.landskatt.se
ja, det var kanske ett stickspår, det gällde bara rattonykterhet, de finns folk i bekantskapskretsen som kallar det mordförsök, men så är det knappast i Frankrike.
Nej i Frankrike och här i Belgien också för den delen är det mycket vanligt att åka på lunch med kollegor och dricka en karaff (0.50 l) till maten och sedan ta bilen tillbaka till jobbet. Det börjar att bli bättre men inte snabbt. Jag har bott här i Belgien i 36 år och aldrig blivit stoppad i en alkotest på en motorväg eller någon annanstans.
Mycket bra och tankeväckande analys! Varför har ingen tagit upp detta förut?
Flute,
Det är inget nytt. Kanske ingen ekonom i Sverige har skrivit om det. Men marxisten Michel Husson har exempelvis tagit upp det i flera av hans böcker och Paul Krugman skriver om det i sin senaste bok.
mvh
Benny
Pingback: Beskattas de rika till döds? | Röda Lidköping
Eftersom de väldigt rika bara är 1500 personer kan de inte vinna val. Det egentliga skatteproblemen är ju två andra:
1) ständigt avtagande effektivitet i offentlig ekonomi; man måste hela tiden lasta in mer pengar för att få samma sak gjord, och ställer man någonting på svältkur, exempelvis försvaret, blir resultatet av samma årliga budget en ständigt krympande kostym. Idag en tummetott.
2) överbeskattningen av hela befolkningen förutom de super-rika. Amerikansk skattedebatt handlar ju bara om att medelklassen ska slippa skattehöjningar, svensk debatt handlar om världens högst beskattade underklass. Alliansens valseger beror ju dels på att (s) sköt sig själva i foten med två partners som avgörande delar av väljarna avskyr, men också på leda vid extremt skattetryck, och politiker som tyckte att det bara var att fortsätta höja. Själva har de skaffat sig löner som gör att de inte drabbas.
Jag tror att detta problem är här för att stanna, och dessutom fördjupas. Varje lösning politikerna har innebär som innebär högre skatt möts nu av breda protester, inte bara från de 1500, utan från mängder av människor som inser att man slänger in deras pengar i ett svart hål. Allt talar för att det är normalinkomsttagarna som ska betala, rika som hårdbeskattas antingen flyr eller upphör att vara rika. Av de som betraktas som rika någon generation bakåt i tiden märks bara de som fortfarande är det nu, men nio av tio är borta och glömda.
När man har låga skatter kan man köpa väljare för deras egna pengar, höja skatten och införa dagis och kollektivtrafik. När man har enorma skatter per individ finns inte den enkla vägen kvar, det blir bråk om varje höjning, och de som går till val på skattehöjning förlorar valet. Med avtagande effektivitet i den offentliga ekonomin blir då resultatet nedskärningar, det har vi hållit på med i decennier, de är bara spegelbilden av att skatterna inte kan höjas mer.
Vi är nu i normal-läge, och perioden 48-68 var en parentes av starkt ökad produktivitet och kraftiga skattehöjningar. Skattehöjningarna fortsatte fram till början av 80-talet, sen lånade staten till driften, sen fick vi inte lån, sen blev det nedskärningar.
Benjamin; din landskatt, är inte det bara Ricardos gamla jordränta, ett resonemang från den tid då alla jobbade i jordbruket? Man hör aldrig några resonemang om den längre, dess tänkta betydelse är från 1780? Vi lever i ett samhälle av automatiserad industriproduktion, administration, service och enorm världshandel. Varuhandeln genererar enorma vinster, de har inte så mycket relation till jordägande.
Hej sl! Det är mycket jag kunnat hålla med dig om när du skrivit här på bloggen, men även en hel del som jag inte skriver under på.
I detta inlägg luktar det småborgerlighet emellanåt! He,he! Du skrev ju förut att det inte användes så mycket nuförtiden….Ja, din klagan på skattetrycket kommer ju upp emellanåt. Jag gissar att du tillhör den övre delen av medelklassen, men att du har haft en uppväxt i arbetarklassliknande förhållanden.
Du säger att det är en ”ständigt avtagande effektivitet i offentlig ekonomi; man måste hela tiden lasta in mer pengar för att få samma sak gjord,”
Jag undrar var du varit de senaste 20 åren!
Som en som jobbat i den ”offentliga ekonomin” sedan mitten av 70-talet känner jag inte alls igen din beskrivning. De senaste 25 åren har varit en ständigt pågående kampanj för att slimma och effektivisera verksamheten i kollektivtrafiken i Stockholm. Anbudsförfarandet inom SLs olika trafikområden har inneburit en ständigt ökande stress på personalen. Man pratar numera om sekundpassning när det gäller T-banan – trots att det saknas tekniska möjligheter för detta. Arbetstider och -förhållanden pressas så att personal slås ut.
Dina ord här ovan innebär att du tydligen inte anser att personalen ska ha några lönehöjningar. Dessutom andas de okunnighet om att Stockholm växer och att med nya bostadsområden krävs nya kommunikationslinjer och man därför ”hela tiden (måste) lasta in mer pengar för att få samma sak gjord”. Lägg därtill behoven av tvärlinjer som numera krävs för att förkorta restiderna i regionen; modernare bussar/tåg med datoriserad och mer tekniskt krävande apparatur så kräver det mer investeringar i verksamheten. Men det vill tydligen medelklassen inte betala för?
Detta är naturligtvis utifrån Stockholms horisont, men säkerligen är situationen liknande i de 4-5 största regionerna i Sverige, Därutöver har vi avfolkningsbygderna. Ska kollektivtrafiken läggas ner där? Det blir ju mindre ”effektivt” med ett mindre befolkningsunderlag i sådana områden.
Ta sjukhusen och den moderna sjukvården. Bara under de senaste 20 åren har den tekniska utvecklingen tillsammans med forskning gjort att allt fler sjukdomar kan behandlas och t o m botas. Kostnaderna för detta ökar naturligtvis. Visserligen kan man kalla detta för en effektivisering, men kostnaderna ökar också för att man måste uppgradera olika kostsamma apparater/maskiner i o m att den teknologiska utvecklingen fortlöper.
Som jag ser det så har utvecklingen nått dithän att samhället kan och måste garantera omvårdnaden och att kostnader för detta måste fördelas rättvist. Socialiseringen av sjukvården borde också följas av socialiseringen av rätten till ett arbete. Det kapitalistiska produktionssättet måste ersättas av ett mer samhällstillvänt system som kan ta vara på människors vilja och rätt att få delta i samhällsproduktionen.
Gnället på de höga skatterna är ett resultat av SAFs kampanj ”Satsa på dig själv” (och skit i andra!) som drogs igång i slutet av 70-talet. Dags att kampanja för att folk ska tänka på helheten också. Fast det ska ju inte basera sig på att man inte ska ha en rimlig lön och en hälsosam arbetssituation när man jobbar i den ”offentliga ekonomin”.
hej Janne,
du skriver samma faktiskt sak som jag, slimmandet av SL är just en konsekvens av avtagande effektivitet (allt annat lika), detta pågår överallt i offentliga verksamheter sen mitten av 80-talet. Det hette först osthyveln. Med stigande befolkning finns mer intäkter som svarar mot ökade investeringar i vård och kommunikationer, så allt annat är inte lika.
Jag anser inte att offentligt anställda inte har rätt till lönehöjningar, däremot anser jag att skattebetalarna i såfall skulle stå för fiolerna, jag anser inte att medelklassen inte har lust att betala för offentliga tjänster, däremot vill allt färre betala mer och mer för samma sak. Av en lön på 25000 går 17500 tillbaka till staten via moms, skatt och avgifter, och det betyder att även om en politisk gruppering skulle lyckas få det till att 25000 av 25000 möjliga, så är rejset sedan kört. Det går inte att ta ut mer än 100%, sen har man ändå kvar problemet med avtagande effektivitet i offentlig verksamhet. Ovanpå detta ska man vinna valen; jag tror att tiden då man vann val på skattehöjningar är över, den som föreslår skattehöjningar förlorar, som en konsekvens av rådande skattetryck. Den här artikeln handlar om franska miljardärer, men 99% av de röstande är inte miljardärer, och betalar så mycket skatt att de inte vill betala mer. Det politiska problemet är inte miljardärerna, utan alla andra, en majoritet av dem vill inte betala mer. Däremot vill många ha skatterna på sin intäktssida, det är bara ett annat sätt att visa problemet.
Vad jag menar, är att vi hamnat i en kvalitativt ny sits. Det går inte att föreslå skattehöjningar, när 75% av lönen redan hamnar hos stat och kommun, det som hände i Sverige 2006 och 2010 var att väljarna tackade nej till erbjudandet om ännu högre skattetryck. På ett folkligt plan är entusiasmen över skattehöjarstrategin borta. En majoritet av väljarna definierar numera sig själva som höger, på olika sätt.
Gnället på skatter är inte en konsekvens av SAF-kampanjen 1979, tvärtom, kampanjen var en konsekvens av skattehöjningarna på 60-70-talen. Kausaliteten är alltså först skattehöjningar, sen utvärdering av resultatet, sen protester, inte en SAF-kampanj i tomma luften och sen missnöje. Att höja skatterna när de är låga är mycket enkelt, när skatten redan tar större delen av lönen är det en annan sak.
Till sist ”småborgerlig”; det var ett skällsord för några decennier sen, det värsta en sosse kunde kalla en annan sosse var ”småborgerlig”. Du hör aldrig begreppet längre; det beror på att folk betraktar sig som småborgerliga, att få det slängt i ansiktet är ingen förolämpning, tvärtom nickar de äldre gillande och säger ”självklart, självklart”, medan de yngre inte ens vet vad man skulle vara istället. Att vara småborgerlig är numera att vara människa.
Mkt bra dialog om skattetrycket rent historiskt och hur det uppfattas av medborgarna idag. Vad jag saknar i resonemanget förutom att alla samhällsfunktioner och livsstilen blivit allt mer komplex är att samhällsekonomin sen 70-talet expanderat och växt okontrollerat genom en allt större penningmängd och att medborgarna och samhället försatt sig ett skuldberoende där allt mer av kostnaden för en produkt och tjänst är ränta för det lånade kapitalet. Det är lätt att glömma bort den enorma skuldbubbla som svenska hushåll idag skjuter framför sig och förr eller senare kommer att brista. Och det gäller även den offentliga ekonomin,
Martin , jag håller med om att hushållens privata skulder är en bubbla som skjuts framåt och som brister när hushållen når en gräns som de inte kan överskrida. Det var vad som hände i USA 2007 med sub-primes. För staten är ju problemet inte detsamma eftersom en stat kan spendera sig ur en skuld genom att stimulera tillväxten och därmed de statliga inkomsterna. Åtstramningsprogrammen leder till det rakt motsatta. Ju mer staten ”sparar” desto större kan skulden bli eftersom tillväxten stannar och går över i recession.
Det stora problemet sedan slutet av 70-talet är att lönernas andel av det producerade mervärdet sjunkit i alla OECD-länder, vilket har kompenserats av hushållens konsumtion på kredit och statens sociala nedskärningar. Andra sidan på det myntet är den ökade mängd kapital som spekulanter, riskkapitalister och de multinationella bolagen skaffat sig tack vare att vinsternas andel av mervärdet (eller BNP om man vill) ökat i samma omfattning som lönernas andel minskat och att pengarna går till finanssfären i stället för till produktiva investeringar.
mvh
Benny
Håller med dig Benny. Visst den finansiella ekonomi har vuxit och blivit världens största ekonomiska verksamhet medan den reala ekonomin minskat bl a genom uteblivna investeringar. Läste en siffra att finanssektorn utgör 40 % av världsekonomin, Kanske har bristen på investeringar direkt koppling till energin och då främst oljan som tagit en allt större del av kapitalet för investeringar.
Martin, har du siffror på att oljan tar en allt större del av investeringarna? Jag tvivlar.
Däremot finns det klara siffror på att andelen av vinsterna i OECD som går till investeringar klart minskat sedan lång tid.
Benny, så här resonerar jag. Vår bränsledrivna ekonomi hålls igång men olja med allt sämre energinetto EROI. Allt fler länder närmar sig den den kritiska gränsen 8 % av BNP som anses vara gränsen vad en nationell ekonomi klarar av för att den ska fungera och rulla på. Som ekonom vet jag att driften mer olja alltid prioriteras framför investeringar!