Ett besviket rop i mörkret. Texten här under är skriven av en syrisk man som nu bor i Maryland efter att han tvingats fly med sin familj från sitt hemland. Ammar Abdulhamid ger uttryck åt de känslor av svek och att vara övergiven som många syrier känner. Varför har omvärlden varit så passiv inför despotens massaker på sitt eget folk? Texten anklagar världens regeringar för att ha vänt det syriska folket ryggen. Men den kunde lika gärna vara riktad mot de som kallar sig vänster och som mer eller mindre öppet stöder dikaturen i Damaskus under krystade förevändningar om salafisters deltagande i det väpnade upproret.
”Hur ni svek Syrien !
Låt mig berätta hur ni svek Syrien. Ni svek henne då rörelsen för demokratiska förändringar ännu var fredlig. Ni lät Assad våldta henne och döda hennes barn. Ni vände hennes barn ryggen när de skyndade till hennes hjälp medan ni låtsades inget veta. Ni yttrade ord av sympati och uppmuntran, sände några filtar och tält till folket som var oskyddade mot inte bara vädrets makter utan också mot granater och Mig-plan. Ni band hennes öde till en geostrategisk agenda som ligger utanför hennes kontroll och intressen. Ni lät hennes legitima aspirationer och hennes så mänskliga och humanitära behov hamna sist på en lång lista av objektiv. Vad väntar ni er nu av henne? Ska ni säga att hon har fel i att hata er? Ska ni ställa henne till ansvar om hon faller samman? Tror ni verkligen att hon bryr sig längre?”
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Assad, Revolution,
Jag är evigt tacksam om Vänstern kan hålla sig utanför den här diskussionen. Ett inbördes käbbleri hur det ska vara nånstans i Långtbortistan kan effektivt förstöra de få procenten som trots allt finns men dom räcker inte. Nedmonteringen av den generella välfärden och en social nedrustning som skyfflas i stora skopor till kapitalister och privata ägare gör att proletariatets krafter måste förenas till gemensam motattack. Endast gemensamt intresse kan förena och få rörelsen att växa.
Lyckligtvis tycks vänstern förstått detta och det får mig känna motivation att gå in i kampen och göra så gott jag kan men tills dess vill jag bara säga Jonas, go go go go go …………….
http://jonassjostedt.se/2013/01/fullsatt-i-malmo-mot-privata-vinster-i-valfarden/
Visst, jag läser gärna det ni skriver men det är i ovan som kampen står och den aktuella *tillväxten* finns. Glöm aldrig det!
Som du ser det borde väl Sjöstedt ”sluta käbbla” om Väst-Sahara och EU för att stället socialisera cykelställen i Katrineholm…
Göte…
Vare sig Svenne Banan eller jag vet vad det e i Väst-Sahara men kanske vi dagligen möter cykelställen i Katrineholm förstår du vad jag menar???
xx har tio procent i mätningarna och fast förankring i arbetarleden kanske dax å göra nåt som folk lyssnar på eller????
En grej till…
Det stora problemet är att ”den vanliga” arbetarrörelsen går med kapitalägare och medelklass och sedan kommer med stora pekpinnar till arbetarklassen sånt funkar inte folk tänker själva xx står med håven och bara fångar in….
Vad är en vänster utan arbetarklass?
Jag valdes till fackordförande för metallarna vid Volvo Lastvagnars tunga montering i tjugor år. Fick över femtio procent i stora golvval och pratade faktiskt även om stora internationella klassfrågor.
Pingback: Strejker och protester i Tunisien | Svensson
”Någon”! Jag förstår din inställning…… på ett sätt. Frustrationen inför frånvaron av kamp mot kapitalets offensiv och det uppenbara förräderiet från karriäristerna i toppen av den ”vanliga” svenska arbetarrörelsen. Men i botten på denna situation ligger också avsaknaden av politisk skolning i arbetarleden…..ända upp i toppen. Traditionen av marxistisk eller annan socialistisk skolning inom arbetarrörelsen är för länge sen bruten, därav den fullständiga bristen på strategi eller en egen plan eller viljeinriktning för hur arbetarrörelsen ska förändra samhället. Istället har vi patetiskt mumlande om affärsplaner och ett svansande efter de olika borgerliga initativen.
Förr i tiden diskuterades livligt inom arbetarrörelsen vad som hände internationellt – inte bara inom riket. Arbetarrörelsen var internationell, och bara genom internationellt samarbete finns det en framtid. Annars hamnar vi åter i nationella brodermord – krig om marknader för de olika konkurrerande borgarklasserna.
En livlig diskussion mellan arbetarrörelsens olika organisationer, eller inom dessa organisationer utgör livsluften för den socialistiska rörelsen och garanterar att eventuella politiska felsteg kan korrigeras. Var det fel att diskutera bland arbetarorganisationerna på 20- och 30-talet hur man skulle bemöta Hitler och det NationalSocialistiska Arbetarpartiets tillväxt i Tyskland? Hur man skulle ställa sig till angreppet mot Folkfrontregeringen i Spanien av militären där? Vilken inställning man skulle ha till Stalins Moskvarättegångar och likvideringen av revolutionsledningen under 30-talet? Exempelvis.
Eller nu i ”Långtbortistan”. Om vi har olika åsikter i om Sverige ska skicka trupper dit, eller om Sverige ska bistå eller stödja olika tvivelaktiga regimer? Självklart ska och måste sådant diskuteras mellan och i arbetarrörelsens organisationer……om det finns stora och avgörande åsiktskillnader. Däremot ska det göras på ett sätt som innehåller så lite smutskastande som möjligt, där sakfrågorna står i fokus. Samtidigt med detta ska fortsätta att samarbeta i konkreta sakfrågor där man år överens. Det gäller små såväl som stora organisationer.
Men naturligtvis får inte sådana här diskussioner innebära att man inte arbetar fackligt eller i rörelser mot sociala nedrustningar. Tillsammans!