Samordnar Obama och Assad flygräderna mot Raqqa?

Frågan i rubriken är mer än berättigad. Sedan den 25 november har Assads flygvapen dödat hundratals civila i Raqqa där befolkningen igen dagligen terroriseras av trotyltunnebomber.

Assads trotylbomber kan inte riktas mot specifika mål. Syftet är att döda och terrorisera civilbefolkningen.

Hur är det möjligt att Assads flygvapen kan bomba en stad vars luftrum sedan slutet av september kontrolleras av USA och dessa allierade?
-Det amerikanska och syriska bombflyget avlöser varandra ovanför staden med några timmars intervall. Tisdag eftermiddag bombade syriska plan, på kvällen bombade amerikanska plan. Man utför inte en sådan luftkampanj utan samordning, säger aktivisten Abou Ward al-Rakkaw i ett skypesamtal med tidningen Le Monde. Abou Ward är en av aktivisterna bakom webbsidan ”Raqqa massakreras under tystnad” som retar gallfeber på ISIS med reportage om jihadisternas dagliga terror mot stadens befolkning.
Sedan den internationella koalitionens flygvapen i september började bomba ISIS i Rakka har många flyttat tillbaka till sina hem eftersom de såg att inga civila mål träffades av bomberna. Det tog slut med förskräckelse den 25 november då Assads flyg på nytt började vräka sina primitiva men mycket dödliga trotylbomber över stadens bostadsområden.
-Det verkar som att den syriska militären hämnas. Regimens ledare stod inte ut med de videoklipp där Daech, synonym för IS, visade hur sexton soldater halshöggs tillsammans med den amerikanske gisslan Peter Kassig. Men de gjorde sig naturligtvis inte besväret att bomba IS ställningar. Som vanligt är det de civila som betalar priset, säger Abou Ward.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig att dessa alternerande bombningar alltsedan den 25 november med hundratals döda skett utan att USA gett Assad tillgång till luftrummet över Raqqa.
-Vi hatar regimen, vi hatar ISIS och nu hatar vi den internationella koalitionen nästan lika mycket, säger Abou Ward bittert.
I onsdags, 26 november, förklarade Nato att det inte finns några planer på att inrätta en no-fly zon över norra Syrien. Inga röda linjer här inte. Fritt fram för Assads flyg att bomba städer och byar till ruiner av sten och grus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Friheten offras i Genève

Genève II närmar sig och taskspeleriet blir allt grövre. Så här skriver Syriens utrikesminister Muallem till FN:s generalsekreterare i ett brev som lägger fast regimens villkor för dess deltagande i Genève:

– Notera att vi inte är överens med vissa punkter i inbjudningsbrevet, helt enkelt därför att de står i konflikt med den syriska statens legala och politiska ställning.

– Kampen mot terrorismen fortsätter att vara en prioritet för det syriska folket, skriver Muallem. Vi kräver att stater som stöder terrorismen upphör med det och slutar finansiera, träna, väpna och härbärgera terroristiska grupper helt i harmoni med internationell lag och FN-resolutioner, fortsätter han i brevet till FN.

Under tiden sa Syriens ”försoningsminister” Ali Haidar att Genève II inte kan lösa krisen i Syrien.

-Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i aktion, och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps, säger ”försoningsministern”. Vilka ”försoningsministern” ska försonas med är höljt i dunkel eftersom det enligt Damaskus är Assad med hela folket bakom sig som bekämpar utlandsfinansierade terrorister.

Herrarna som vill besluta om Assads framtid över huvudet på den syriska revolutionen

Frågan blir naturligtvis: Vad ska imperialisterna i Washington, Paris, London och Moskva prata om tillsammans med en regim som säger sig kämpa för det syriska folket medan den låter trotylbomber regna över landets civila bostadsområden?

Det nya seklets största skamgrepp på ett kämpande folk är på väg att bli ett faktum.

– Medan vintern är en katastrof för den civila befolkningen föredrar Washington och Moskva att satsa på ett ”genombrott” på Lemansjöns stränder. Under tiden kräver man av syrierna att dö i tysthet för den perversa diplomatins sak, skriver syrienexperten Jean-Pierre Filiu om det groteska svek som förbereds för det syriska folket. Bättre än så kan inte situationen sammanfattas.

Det står nu helt klart att Vita Huset släppt alla idéer på att Assad måste lämna makten ifrån sig. John Kerry talar fortfarande om att i processens slutände måste Assad avgå. Men alla praktiska handlingar efter överenskommelsen med Putin om nedrustningen av Assads gaslager pekar i en annan riktning. Barack Obama har beslutat att Assad kvar vid makten är att föredra framför alla andra lösningar. Även om Assad personligen lämnar sin post vill Washington till varje pris undvika att regimen faller. Det passar samtidigt in i Israels strategiska intressen. De känner sanningen om Assads så kallade motstånd.

Det här är vad Assad har att erbjuda det syriska folket.

Riskerna med att överge det syriska upproret utan att tappa inflytande i regionen har antagligen bedömts som små av strategerna i Pentagon. De positiva signalerna från Tunisien har drunknat i de negativa signalerna från ett Kairo där ordningen nu härskar, kanske tillfälligt men ändå.

Meningen med Genève II står klar. USA och Ryssland har bedömt att deras gemensamma intresse av att kväsa den arabiska resningen mot regionens diktaturer går före alla andra hänsyn. Den syriska oppositionen ska tvingas delta i såpoperan på Lemansjöns stränder under hot om att all humanitär och finansiell hjälp stryps totalt. Under tiden förbereder CIA, MI6 i hemliga möten med Assads säkerhetstjänst hur de i en gemensam aktion ska kunna krossa al-Qaida i Syrien och Irak. Det syriska folkets resning mot diktaturen, kraven på frihet, rättvisa och dignitet, väger lätt som en fjäder i imperialismens kalkyler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från Pulitzerpris till bottennapp

Vem i min generation minns inte Seymour Hershs oerhört betydelsefulla reportage från kriget i Vietnam och framför allt hans avslöjanden av den amerikanska massakern på innevånarna i byn My Lai som gav honom Pulitzerpriset 1970.

Men allt som stjärnjournalister skriver glänser inte av sig självt och med tiden blir även den bäste sämre. Ja, så dålig att han tillåtit sig att skriva en artikel med rubriken ”Whose sarin?” (Vems saringas?) i den aktade London Review of Books i vilken Hershs huvudtes är att Vita Huset ”sexade upp” detaljerna om gasattacken i Damaskus södra förorter den 21 augusti på ett sådant sätt att det skulle kunna ursäkta ett angrepp på Syrien, något som Obama hade sökt efter länge enligt Hersh.

Det beklagliga med Hershs artikel är att han själv framstår som den främste spinndoktorn av alla. Liksom som många andra radikala amerikanska liberaler (de är inte socialister och kallar sig inte det) verkar det vara A och O, ett axiom närmast, att allt som Vita Huset gör är höljt i lögner och ursäkter. Då gäller det att kunna bevisa att det är så. I sin iver att ”avslöja” Obamas medvetna lögner förfaller Hersh till den värsta sortens journalistisk.


Texten som är på 5 515 ord (10 A4-sidor) refuserades av Washington Post och The New Yorker, vilket inte är att undra på trots Hersh berömmelse. Hela artikeln är nämligen full av icke underbyggda påståenden av typ, ”enligt ett e-mejl jag sett men som inte publicerats offentligt”, ”en officer i CIA berättade för mig”, ”i ett opublicerat PM från Pentagon sägs att” osv osv i stycke efter stycke.

När han verkligen uttalar sig om fakta som även publicerats i andra tidningar blir det dessutom fel. Han hånar kraftigt uppgifterna från Pentagon att 1 429 personer dog av saringasen, genom att citera bland annat franska Läkare utan Gränser (Médicins sans Frontières) som angav 355 döda ett par dagar efter attacken. Vad Hersh glömmer (medvetet?) är att MSF var mycket noga med att i sin rapport precisera att deras uppgift baserades på vad de sett i de tre sjukanläggningar i östra Ghouta som de hade kunnat besöka. Tre bland många.

Inte heller drar sig Hersh för att anklaga al-Nusra för att döda kristna och shia i självmordsattacker. Han säger till och med att de begått ”scores of suicide bombings”(mängder av) mot kristna och andra religiösa grupper. Jag kan inte påminna mig ha sett en enda verifierad rapport i media om sådana angrepp. Jovisst, mot armébaser, vägspärrar, militära flygfält och lager. Men det är ju inte riktigt samma sak. Det säger jag naturligtvis inte för att sympatisera med reaktionärerna i al-Nusra, men rätt ska vara rätt. Och om det finns bevis för att det hänt handlar det i alla fall inte om ”scores of”.

Hersh gör stor affär av att det i icke publicerade militära rapporter anges att al-Nusra har kapacitet att tillverka saringas, så enligt Hersh kan det ju lika gärna vara jihadisterna som gasade ihjäl människorna 21 augusti. Varför de skulle ha gjort det säger han inte. En annan fråga som i så fall också kräver ett svar är varför de inte använder gasen mot Assads arméanläggningar? Vi kan säkert räkna med att propagandaministeriet i Damaskus inte skulle missa tillfället. För om al-Nusra hade kapacitet till mer än ”kökskok” av små mängder sarin, mobila militärfordon, raketer och logistik för att kunna skjuta in cirka 300 kilo saringas över Ghouta borde de kunna göra samma sak mot armébaser. Men det är problem som står obesvarade i Hersh artikel. För hans syfte är enbart att visa att Vita Huset piffade upp informationen så att USA skulle kunna göra som i Irak, bomba och invadera.

Så varför blev det inga bomber och ingen invasion? Det får vi veta i sista stycket och det är verkligen en anti-klimax och en logisk kullerbytta av världsklass.
-Det är möjligt att han (Obama) vid något tillfälle ställdes inför motstridiga uppgifter, bevis tillräckligt starka som övertygade honom att inställa angreppet, skriver Hersh och spinner totalt igen.

Logiken är helt galen. Om nu Obama och Pentagon piffade upp informationen för att kunna angripa Syrien (som i Irak) då spelar det ju ingen roll vilka ”motstridiga” uppgifter som eventuellt dök upp. De ”uppiffade” uppgifterna och lägesbeskrivningen (narrativ som det numera heter) var ju bara en ursäkt, som Saddams massförstörelsevapen eller Nordvietnams ”provokation” i Tonkingbukten i november 1964.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Under lånetaket pågår ett klasskrig.

I morgon den 17 oktober kan Vita Huset tvingas att deklarera ett stopp för statens betalning av räntor på statsskulden och andra statliga utgifter för då sprängs det av Kongressen fixerade statliga lånetaket på 17 400 miljarder dollar.

I media är tonläget uppskruvat och orden budget- och lånestup, katastrof, panik och bankrutt är vanliga adjektiv som används för att antyda vad som kan ske på fredag 18 oktober. Ur rent statsfinansiell synvinkel är domedagsvokabulären överdriven. USA kommer inte att gå bankrutt den 18 oktober och inte heller kommer statens utbetalningar att stanna av över en natt.
För återbetalning av räntor på statsobligationer och andra utgifter har finansministern 30 miljarder dollar i kassan till att betala med. Men den 1 november blir det däremot stopp om inte Kongressen hittar en kompromiss innan dess. För då ska staten betala 6 miljarder dollar i räntor på statsskulden och 55 miljarder dollar i sociala utgifter. Om finansministern i det läget inte kan emittera nya statsobligationer då realiseras medias skräckscenarior. Men vi är inte där ännu och det mesta talar för att en överenskommelse i Kongressen höjer det statliga lånetaket över de aktuella 17 400 miljarderna.

Men krisen kring budgeten och lånetaket har underliggande orsaker som är mycket mer allvarliga för den amerikanska befolkningen.

-Det är ett klasskrig, och det är min klass, de rika, som för kriget och vi vinner det.

De bevingade orden av mångmiljardären Warren Buffet från september 2011 har större aktualitet än någonsin. De absolut skandalösa angreppen mot Obamas sjukförsäkringsreform vittnar om vad den aggressiva högern i Republikanerna är ute efter. Skandalöst, inte för att det saknas element i Obamas sjukförsäkring att kritisera, utan för att de kapitalgrupper och politiker i Tea party-falangen som står för angreppen kräver att den ska rivas upp med rötterna och lämna tiotals miljoner personer som nu kan skaffa sig en försäkring på bar backe på nytt.

Det ”klasskriget” förs inte bara mot den nya sjukförsäkringen, utan mot hela det system av välfärdsprogram som inrättades efter den stora depressionen på trettiotalet och som byggdes ut speciellt under femtio- och sextiotalen. Det ”klasskrig” som Warren Buffet syftade till är inte samma som det som nu förs med Obamas sjukförsäkring som måltavla. Buffet talade om att de rika tagit åt sig allt större delar av de rikedomar som produceras och varnade för konsekvenserna.

Det ”klasskrig” som pågår nu leds av en specifik kombination av miljardärer, industri kopplad till vårdsektorn och reaktionära politiker i det så kallade Tea party. Det handlar i första hand om de ökända bröderna Koch med personliga förmögenheter i mångmiljardklassen. Med i bakgrunden finns också miljardärfamiljen Adelson. Tillsammans har dessa stockkonservativa miljardärer sponsrat politiker i Tea party med flera hundra miljoner dollar för att de ska fullfölja korståget mot ”folkfienderna” i Washington och ”socialisten” i Vita Huset.

Att vara en politisk murbräcka i tjänst hos en grupp kapitalägare med stora intressen i att staten inte ”lägger sig i” samhällets ojämlikheter och de svagas behov av finansiellt stöd, det är Tea partys verkliga funktion. Den ”folkliga” aspekt som rörelsen försöker visa upp är lika falsk som de plakat de bär och som handskrivs för att inte ge intryck av att rörelsen egentligen är ett instrument för vissa kapitalgrupper och en falang av det Republikanska partiet.

Tea party är ett vitt parti i alla avseenden. Deras grupp i Kongressen är vita män, de flesta från sydstater och mellanvästern och deras ideologiska look måste beskrivas som extrem konservatism med ett oresonligt hat mot etablissemanget i Washington och New York på östkusten. I dagens USA kan inget parti med nationella mål bygga sin politik på ”rasfrågor”. Hälften av befolkningen är redan svart eller latinos och en stor majoritet av de vita går inte att mobilisera kring ”rasfrågor” efter medborgarrättsrörelsens framgångar sedan sextiotalet.

I stället har Tea party och dess finansiärer koncentrerat sig på Barak Obamas reform av sjukförsäkringarna. För de fanatiska i Tea party är reformen ett bevis på att Obama vill blanda sig i individens frihet och lägga statens tunga hand över alla. För de som drar i trådarna i bakgrunden handlar det om stora pengar. USA:s sjukvård är den definitivt mest kostsamma i världen, mer än det dubbla per person jämfört med genomsnittet i Europa. Om det berodde på en överlägsen vård funnes inget att säga. Men det handlar om enorma avgifter till läkare i privatvården, dyra laboratorier, läkemedelsföretagen och fabrikanter av utrustning till sjukvården. Den industri som servar sjukvården hade 1 660 miljarder dollar i inkomster 2012. Obamas reform av sjukförsäkringen skulle inkräkta på profiterna för den berörda industrin. Det förklarar kraften i den kampanj som dessa kapitalägare driver via Tea Party.

Ändå ser det ut som att kampanjen kan bli till en bumerang som hotar att splittra de alltmer paralyserade Republikanerna. För taktiken att kräva nedskärningar i finansieringen av sjukförsäkringsreformen i utbyte mot en överenskommelse om budget- och lånetaket har gått i lås. Anledningen är egentligen enkel. Obamas reform är redan en lag i kraft som antogs av Kongressen 2010 och godkändes av Högsta Domstolen 2012. Skulle Obama och det demokratiska partiet gå med på nedskärningar i kostnaderna för reformen innebär det i praktiken att den kolappsar och det vet både Obama och strategerna bakom Tea party. Därför vägrar Vita Huset att diskutera ändringar i reformen i utbyte mot en höjning av lånetaket.

För de ”gamla” klassiska republikanska ledarna i Kongressen sitter Tea party som en snara runt halsen. Deras taktik att köra i full fart mot stupets kant utan att väja liknar en självmordstaktik. Men centralfigurer i Tea party som Texasbon Ted Cruz menar att köra över stupets kant bara underlättar kampen mot ”socialisterna” i Washington. Att Tea party tagit strupgrepp på Republikanerna i Kongressen syns framför allt i att deras talman Joe Boehner tvingats följa Ted Cruzs utpressningstaktik trots att de mer sansade i partiet vet att det leder in i en återvändsgränd.
Det har också de amerikanska väljarna insett. Republikanernas utpressning uppskattas inte och knappt en tredjedel av väljarna stöder partiets taktik. Bland svarta och latinos är reformen populär. Den kommer att ge tiotals miljoner en sjukförsäkring. En tredjedel av Amerikas svarta saknar i dag sjukförsäkring och två tredjedelar bland de med latinamerikansk bakgrund. Även bland det vita ”fotfolket” i Tea party-rörelsen finns det ett objektivt behov av en sjukförsäkring eftersom hälften av de fyrtio miljoner amerikaner som saknar en försäkring är fattiga vita. Men deras ideologiska fanatism i synen på att staten ska hålla sig borta från allt som berör individens ”fria” val gör att de skjuter sig själva i foten.

Trycket på republikanernas mer sansade del att inte driva farkosten över stupets kant kommer inte bara från den allmänna opinionen. Även starka finansiella krafter kräver en överenskommelse om lånetaket för att undvika de allvarliga risker som ett stopp för statens betalningar kan orsaka. Ingen vet egentligen hur ”marknaden” kommer att reagera på exempelvis en nedgradering av de amerikanska statsobligationernas kreditbetyg. Panik och kaos på finansmarknaderna har uppstått av mindre orsaker än så.

-Dessa folkvalda leker med nitroglycerin, klagade Dave Cote, vd för den tunga industrigruppen Honeywell. Dave Cote är också ett tungt namn i lobbygruppen ”Fix the debt”.

-Jag är en republikan av gammal vana, men partiet verkar ha splittrats i två fraktioner, säger Joe Echevarria, vd för revisionsbyrån Deloitte, en jätte i branschen. Den amerikanska handelskammaren har låtit förstå att den i kommande val inte ska sponsra extrema Tea party-kandidater. Den nationella tillverkningsindustrins förening har redan gjort slag i saken och uppmanar att stödja bara de som vill undvika en betalningskris. Flera andra tunga namn inom industri och finans pressar på i samma riktning. Så den troliga utgången av krisen är en kompromiss av något slag som för några veckor eller permanent höjer statens lånetak.

Ordföranden i landets Grossistförbundet, Dirk Van Dongen, påpekar dock en viktig faktor till Washington Post då han säger att de moderata republikanerna i Kongressen ”är skräckslagna för gruppen av högerextremister som hotar att utmana dem i primärvalen genom att anklaga dem för att inte vara renläriga till 100%”.

I det amerikanska valsystemet väljs senatorer och medlemmar i Representanthuset av de lokala statliga valkretsarna. För att behålla sina platser i Washington måste de behaga sina väljare. I södern och mellanvästern innebär det att stryka Tea party-ideologin medhårs.

Av den anledningen är det ändå osäkert om det sunda förnuftet kommer att segra innan Vita Huset slår huvudet i lånetaket.
       

 Media: DN1, DN2,DN3,

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

USA -lägre löner än 1973.

Medianinkomsten för fulltidsarbetande amerikanska vita arbetare är lägre i dag än 1973. Det framgår av den amerikanska statistiska centralbyråns, Census Bureau, nyligen publicerade rapport. Medianinkomsten är inte den genomsnittliga inkomsten utan den i mitten av löneskalan, det vill säga lika många har en lön under medianen som över medianen. Fördelen med den mätmetoden är att de extremt höga inkomsterna för direktörerna inte påverkar beloppet.

Trots talet om att konjunkturen är på väg upp i USA och att börsen skjuter i höjden, vilket är sant, finns det inga tecken på att den negativa utvecklingen för vanliga lönearbetare ska brytas. Det faktum att många ändå lyckats öka sina årsinkomster beror på att den amerikanske arbetaren i dag arbetar ett hundratal timmar mer per år än i slutet av 70-talet.

För vita hushåll är nu medianinkomsten per månad 7 490 dollar vilket är 11,6 % lägre än 2000. I diagrammet nedan syns att alla ”etniska” grupperingar fått se sina realinkomster sjunka under 2000-talet. Att den asiatiska gruppen har högst medianinkomst beror på den stora invandringen av kvalificerad IT-personal från Asien.

Att ”latinos” och svarta har mycket lägre medianlöner än de vita hushållen förvånar inte, inte heller att gapet upp till de vita hushållens inkomster inte minskat under senaste decenniet.

De enda stora förändring som skett på den amerikanska arbetsmarknaden sedan 70-talets mitt är att kvinnornas medianinkomster ökat medan männens minskat och att gapet mellan de två därmed minskat.

Mäns medianinkomster har minskat från 51 668 dollar 1973 till 49 398 år 2012. Medan kvinnornas median samtidigt stigit från 29 261 till 37 791. Uppgifterna är självfallet i fasta priser och därmed jämförbara. De anger inkomsterna för fulltidsarbetande året runt. Här finns säkert ett enormt svarttal som gömmer de korttidsarbetande och deltidsarbetandes inkomster och livsvillkor. Vilket visas av siffran att 46 miljoner familjer sägs leva under fattigdomsstrecket, som definieras som en inkomst lägre än 60% av medianinkomsten. Det är 15 % av befolkningen.

Av alla ”grupper” i det amerikanska samhället är det bara de 5% med de högsta inkomsterna som kunna ta del av ökade inkomster sedan 2009, rättare sagt med 0,6 procent. Det lär väl inte vara en överraskning för någon av er.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den syriska revolutionen i en återblick.


Snart har det syriska upproret mot despoten i Damaskus pågått i tre år. Fler än hundra tusen har dött, nästan alla i regimens bombräder, artillerield och massakrer. Sex miljoner har tvingats lämna sina hem och tiotusentals aktivister har kastats i fängelse sedan mars 2011 då de första demonstrationerna mot regimen började i Deraa, Homs och Damaskus.

För alla som engagerat, ja passionerat, följt upproret och det lidande som regimen orsakat befolkningen har vi här under samlat länkar till artiklar vi själva skrivit här på bloggen och artiklar ur andra media som vi bedömt som viktiga för att förstå vad som skett och sker.

Vi hoppas att det här lilla ”biblioteket” över den syriska revolutionen ska vara till nytta i dag och i den närmaste framtiden. Förhoppningsvis till den dag då diktatorn Bachar al-Assad störtas och hans statyer krossas under folkets jubel.

Våra egna texter:

Inför Obamas hot om missilattacker,

Brittiska Labour säger Nej,

Video av M VanDyke,

Stumheten i mitt brist: vittne berättar gasattacken i Ghouta,

I skuggan av ett toppmöte,

Islamsk vinter, eller vinter för islamisterna,

Jesuiten i Syriens revolution,

Assad vinner på tid,

Kan Assad förhandlas bort,

Sekterismen och Assads regim,

Den som viskar han ljuger,

Syriens förtryckta står ensamma,

Assad saknar religiös eller etnisk bas,

Jan Myrdal,FiB/Kulturfront och Syrien,

Diktatur och folklig revolt,

Vad är FSA?,

 

Av Gilbert Achcar:

Ingen politisk lösning utan Assads fall,

Utveckling och revolution,

Kan revolutionerna lyckas?,

Ett blandat uppror,

Vad folket vill,

Can the people get what it want?,

 

Andra texter:

Röda Malmö om FSA,

Yasser Munif om den lokala kampen,

Kim Sengupta bland rebellerna,

Yassin al-Haj Saleh,

Human Rights Watch analyserar gasattacken i Ghouta,

Blood of Freedom,

Shora Esmailian: Vänstern sviker Syrien,

Why would Assad cross the ”Red line”?,

En anarkistisk hållning till Syrien,

KIm Sengupta om gasningen i Ghota,

Myten om al-Qaidas dominans,

Revolutionens självorganisering,

Insyn i de sekulära rebellernas läger,

FSA och jihadisterna, en genomgång,

 

Videoklipp:

Syriens revolution i tre minuter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om politiken som färskvara och gårdagens demonstrationer mot Obama

Oavsett vad arrangörerna bakom gårdagens demonstrationer i Stockholm och Göteborg ville lyfta fram i sina tåg mot Obamas besök i Sverige blev fokus i media och därmed för miljoner svenskar att det man ville med sina protester, det var att säga nej till Obamas planerade bestraffning av Assad. Det berodde självklart på att inte minst i vår tid är politik en färskvara.

Inte nog med det.  Vad ville man ha i stället för missiler? SVT Rapport, ABC-Nytt samt tidningar som DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och GP gav med stort uppslagna bilder och text sina tittare och läsare intrycket av att demonstranterna var anhängare av diktatorn Assad och hans blodiga styre. Bilder med idolporträtt lyftes fram och runt Rapports kommentator på Mynttorget i Stockholm hade regimanhängarna trängt ihop sig likt en klump med linslöss.

Tidigare i veckan var det en upptakt i Göteborgs Brunnsparken inför gårdagens demonstration. Tillställningen dominerades av Kommunistiska Partiet och syriska Assadanhängare. När vi ser bilden ovan kan det vara bra att veta att man i Assads fängelsehålor förnedrar politiska fångar genom att tvinga dem till att kyssa idolporträtt av Assad. Inte minst dessa scener med avgudadyrkan fick regimkritiska syrier och deras politiska vänner i Göteborg att hålla sig borta i går.

I Göteborg samlades knappt åttahundra demonstranter och eftersom Kommunistiska Partiet höll i taktpinnarna motsvarade medias beskrivning verkligheten: Nej till Obama – Ja till Assad. Partier och grupper som är kritiska till regimen Assad var inte inbjudna och ville inte heller delta. Liksom alla de syrier i Göteborg som stödjer det folkliga upproret och vill störta regimen. Här en snutt från GP:s referat:

”En stor del av demonstranterna hade sitt ursprung i Mellanöstern, och bland dem från Syrien var stödet för den sittande presidenten Bashar Al Assad stort. En talkör på arabiska fick GP översatt till ”Gud, Syrien, Bashar – bara”. En kristen man från Damaskus som bott 24 år i Göteborg trodde inte på uppgifterna om att det är regimen som ligger bakom gasattackerna i hemlandet. Han anser att en stor majoritet av Syriens befolkning stöder presidenten och lägger skulden för dödandet på islamister från Saudiarabien och Tjetjenien.”

Inte ens med lupp framför ögat kan man skilja en del texter om Syrien i nazisttidningen Nationell Idag från Kommunistiska Partiets tidning Proletären. Men ingen i gårdagens demonstration i Stockholm skulle säkert ha accepterat att ha fullblodsnazister i sina byxben …

I Stockholm där det samlades mellan två- till tretusen demonstranter såg verkligheten annorlunda ut. Arrangörerna hade betonat frågor som Obamas drönare, NSA:s avlyssningsskandaler, rättskandalen med Guantanamo samt USA:s krigspolitik i stort. Initiativtagaren Dror Feiler hade slagit fast vad som gällde:

”Huvudparollen och underparollerna är tagna enhetligt av Nätverket 4 september och har förtydligat av mig och många andra flera gånger. Respektera detta eller gå någon annanstans med hyllningar och/eller stöd till Assad.”

Nu respekterades inte detta. Anhängare till Assads diktatur och hans två år långa krig mot sitt eget folk gick inte ”någon annanstans” och de avvisades inte heller. Med regeringens flaggor runt idolporträtten av Assad och talkörer till hans stöd fungerade de trots att det handlade om en minoritet, som ett flugpapper för media, just för att politik är färskvara. Den mindre grupp Assadkritiska syrier med vänner som ändå valt att försöka våga delta hördes ibland. Inställningen till upproret mot Bashar Assad i Syrien var, av ganska självklara skäl, helt enkelt det som helt och hållet dominerade medias intresse.

Det var den här bilden av gårdagens demonstration i Stockholm som till en stor del förmedlades av media.

Nu fick ändå Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde en unik möjlighet att peka på ett möjligt alternativ till Obamas missiler. Han bjöds in till en intervju med SVT Aktuellt och där fick givetvis Syrien en stor plats. Men dessvärre sökte han då politisk gemenskap med Carl Bildt – inte med alla vänner till den syriska revolutionen. I studion kom frågan: ”Men om då FN inte kan enas i frågan då kan man alltså ostraffad genomföra attacker mot sitt eget folk?”. Varefter Linde svarade:

”På den här punkten måste jag säga, faktiskt, att jag och Carl Bildt i stora delar är överens. Det finns ingen militär lösning, det måste bli en politisk lösning, det är den enda vägen ut ur våldet från Syrien. Det krävs verkliga förhandlingar där man hittar en väg ut ur våldet, där Assad avgår och man får till demokratiska val.”

Från studion kom då motfrågan ”Men hur ska man lyckas med det menar du? Om det är så att ingen är beredd att göra någonting” och Lindes fortsatta svar:

”Men för det första måste vi säga att vi inte gett freden och de politiska lösningarna en riktig chans. Vi ser idag hur USA, Ryssland men också Saudiarabien aktivt understödjer olika stridande parter i Syrien. Man har därigenom varit med om att försvåra möjligheterna till en politisk lösning. Skulle man kunna få Ryssland och USA att enas, då skulle vi freden en chans, det finns goda möjligheter att nå framåt”.

Ett svar som naturligt fick motfrågan. ”Men detta har ju inte lyckats hittills?”, och intervjun kan avslutas med Lindes:

”Nej, tyvärr”.

Hans Linde ”talar om parter”, och syftar då främst på USA och Ryssland. Kan man ”få dem att enas… då finns goda möjligheter att nå framåt”. Han glömmer att alla sådana försök under två år kört in i en betongvägg. Han väljer att inte lyfta upp det som verkligen skett, att Assads regim med ryska vapen under två år bekämpat ett massomfattande folkligt uppror med ett fullskaligt krig.  Han vet, eller borde veta, att Assad sagt att ”terrorister måste krossas med järnhand innan det kan bli förhandlingar”. Bara för några dagar sedan sa han i en intervju med Le Figaro att motståndarna ska ”utplånas”, en lärdom han säkert fått av Putin när denne delat med sig av erfarenheterna från hur han krossade upproret i Tjetjenien. Han vet dessutom att libanesiska jihadister i Hezbollah strider på Assad sida. I andra uttalanden har han och Vänsterpartiet cyniskt nog talat för ett vapenembargo mot ”Syrien”, vilket i verkligheten betyder fortsatta vapenleveranser från Ryssland och Iran till Assad samtidigt som den mer sekulära och demokratiska rebellsidan förvägras detta.

Linde fick i Aktuellt representera gårdagens demonstration i Stockholm. Dessvärre tror jag att han var representativ! För de flesta människor är kriget i Syrien och hela situationen oerhört svår att greppa. Dessutom långt, långt  bort. Krigen I Irak och Afghanistan har fortfarande en blodig eftersmak i munnen på oss alla. En del tror säkert också att araber alltid ska slåss och därför måste tyglas av en ”fast hand som Assad”. Vad är då enklare än att skaka på huvudet och säga att man är emot allt våld? Det är dessa stämningar Linde tolkar och gör till sina. Han klappar ointresset och likgiltigheten på huvudet, säkert utan att inse det själv. Men borde fundera över hur han kan hamna på samma dynor i TV-soffan som Carl Bildt och dessutom sitta bekvämt? Vänsterpartiet stödjer definitivt inte Assad men på det politiska fältet har det övergivit den utsatta syriska revolutionen och lämnar mot sin vilja mer plats i terrängen för denne bärsärk. Bashar Assad känner ingen skam och skiter fullständigt i om världsopinionen pratar i det oändliga om ”en politisk lösning”. När Bildt, Linde  liksom stora delar av Assads följe upprepar sitt mantra om att det ”inte finns någon militär lösning” är sanningen precis tvärtom. I Syrien förutsätter en politisk lösning ett militärt nederlag för den ena eller andra ”parten”! Först då kommer ordning att härska i Damaskus. Den ena sidan måste besegra den andra. Frågan som gäller är bara vilken sida man ska hålla på?

 

För socialister borde det vara självklart att stödja ett folkligt uppror där man i ett otal protester och demonstrationer rest krav på frihet, värdighet, demokrati och rättvisa.  I det amerikanska inbördeskriget, Den andra amerikanska revolutionen, var det exempelvis en självklarhet för Karl Marx att ta ställningen för Nordsidan trots att han visste att Abraham Lincoln inte var en socialist. Han visste att slavsystemet som produktionsfaktor i den amerikanska ekonomin var dömd att gå under och ersättas med kapitalistiska industriella monopol. Han och Friedrich Engels visste också att en begynnande medborgarrätt skulle ge arbetarörelsen större friheter, vilket gjorde att de i grunden solidariserade sig med Unionen och kämpade för Konfederationens nederlag. Det folkliga upproret i Syrien är organiskt en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier. Här ska vi inte tala om ”parter” utan efter förmåga solidarisera oss fullt ut med de hjältar som dött i upproret och de som i dag, mot  alla odds så länge har stått emot Assads ryska stridsvagnar, jetflygplan, attackhelikoptrar, Scudraketer och nervgasattacker.

Säger vi nej till Obamas missiler – då säger vi ja till vapenstöd åt rebellerna.

Ner med diktaturen Assad! Seger åt den syriska revolutionen!

*****

Liksom mer om vår grundläggande syn: Ner med diktaturen Assad!

Läs gärna Shora Esmailian i SVT Debatt.

*****

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SvD1,SvD2,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

Historiskt Nej av Labour

Det är exakt 99 år sedan som den europeiska socialdemokratin röstade för det imperialistiska kriget mot den internationella solidariteten med de arbetande i andra länder. I patriotiskt vansinne ställdes Europas arbetare mot varandra och maldes ner i miljoner som kanonmat.

I går röstade Labour nej till brittiskt deltagande i den påtänkta attacken mot diktatorn Assads militära installationer i Syrien. Men nejet i brittiska underhuset är inte motiverat av solidaritet med det syriska folkets kamp mot en blodig diktatur som redan dödat omkring hundra tusen av landets medborgare.

Nejet är ett stort nederlag för David Cameron och visar att den härskande klassen är splittrad över vilken politik att följa. Splittringen kan ses med bara ögat i den brittiska kapitalismens två husorgan, The Economist och Financial Times. Meden den förre manar att ”slå hårt” mot Assad manar den senare i dagens ledare till eftertanke, tvekan och precisering av det strategiska målet med ett angrepp.

Nejet från Labours ledamöter har absolut inget att göra med solidaritet med frihetskampen i Syrien. Ingen ledare i partiet har under upprorets två första år rest konkreta krav på hjälp till revolutionen. I stället har partiet slutit upp i den borgerliga propagandan om arabernas oförmåga att begripa sig på demokratiska värden och överdrifterna om jihadisternas roll i kampen.

Grunden till nejet i går lades av Tony Blair då han 2002 med groteska lögner tillsammans med Georg W. Bush bluffade hela omvärlden om Saddams Husseins påstådda massförstörelsevapen. Det går inte att ropa varning för vargen alltför ofta om man vill bevara sin trovärdighet. Och det är precis vad som nu skett. Underhusets medlemmar var inte beredda att lita på Camerons bedyranden att Assads regim var ansvarig för gasangreppet i Ghouta den 21 augusti.

Financial Times ”etta” i dag 30 augusti

Imperialismens planer på att bomba militära installationer i Syrien har rämnat och Barack Obama måste nu välja att slå till i ensamt majestät eller ytterligare tappa trovärdighet inte bara i Mellanöstern utan globalt. Det är inte imperialistiska ingrepp som den syriska revolutionen är i behov av. Om USA:s bombningar blir av kan de syriska rebellernas positioner visserligen stärkas och de kommer säkerligen inte att säga Nej till missiler som slår ut regimens flyg exempelvis. Varje syrier vet vad Assads flygvapen och Scudmissiler ställt till med.

Men en verklig solidaritet med upproret skulle i stället förse de kämpande med den materiella hjälp de bett om i två år utan resultat. Löftena har staplats på höjd men aldrig verkställts, vare sig vad gäller vapen eller humanitär hjälp. Vi behöver inte påminna om att ”Syriens vänner” i januari 2013 lovade 1,3 miljarder dollar i humanitär hjälp. Inte ens en femtedel av löftet har uppfyllts. Med axelburna luftvärnsrobotar kan FSA ensamt inrätta en ”no fly zoon” och skydda människorna som bor i de områden som regimen nu dagligen bombarderar.

När Labour säger nej till Camerons och Obamas planer är det tyvärr inte med omtanke för de som dagligen slaktas av regimen i Damaskus. Det är inte ett nej baserat på internationell solidaritet över gränserna mellan världens arbetare. Den idén begravde de för redan 99 år sedan. Därför kommer de vid ett nytt tillfälle i en annan konflikt att gladeligen sluta upp i hejarklacken bakom den egna imperialismen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Assad vinner på tid.

Slaget om Qusair är över och det är med tungt sinne vi tvingas konstatera det första större militära bakslaget för den syriska revolutionen. Man kan söka hjälp i klyschan att ”ett slag är förlorat men inte kriget”. Ändå är det så det oftast börjar när ett ”krig” till sist förloras.

Men det vore kriminellt att blunda inför de möjliga följderna av Assads seger i Qusair, eller ska vi kanske säga Nasrallahs seger. Om Qusair ska bli en vändpunkt och en början till nederlag för revolutionen är det alldeles för tidigt att vara säker över. Kanske, kanske inte.

Den enda absolut säkra slutsatsen är att de som kämpar mot diktatorn i Damaskus mer än någonsin behöver vårt stöd. Det är inte beroende och får inte vara beroende av motgångar eller bakslag i kampen. Vårt stöd finner sitt motiv i en enda omständighet – det syriska upproret mot Bachar al-Assad är en rättfärdig sak som vi stöder till fullo. För de löss i den röda fanan som i första hand frågar sig vad som ”tjänar USA:s intressen” är det ointressant om ett folkligt uppror mot diktatur och förtryck krossas i blod.

Efter nederlaget är det befogat att se tillbaka på revolutionens problem innan slaget i Qusair för att lyfta fram väsentliga orsaker till den oväntade vändningen i kampen mot diktaturen. För i två år har revolutionen gått från fredliga demonstrationer i ett fåtal mindre städer till att kontrollera stora delar av landet, militärt men också civilt i form av lokal administration utförd av lokala samordningskommittéer.

Striderna i Aleppo har lagt delar av staden i ruiner..

Ett första konstaterande är att Assads armé var mycket svag trots den imponerande beväpningen. Med flera hundra tusen soldater i sold hade man kunnat vänta sig större effektivitet redan från början. För det rådde ingen tvekan om att regimen från första dagen gav order om att skjuta för att döda. Men den absoluta majoriteten av soldaterna hölls instängda i sina kaserner eftersom regimen inte litade på deras lojalitet. Beviset för det såg generalstaben i de deserteringar som hände så fort tillfälle gavs. Stommen i den begynnande milisen under sommaren 2011 utgjordes av avhoppade soldater och lokala aktivister i Homs och andra städer där armén sköt skarpt mot varje demonstration och begravningståg.

Qusair bevisar att Assads armé fortfarande i mycket är en papperstiger. Segern i Qusair hade inte ens varit tänkbar utan att ett par tusen svartklädda extremister från det libanesiska Hezbollah tagit på sig det smutsiga jobbet.        Assads militär stod för flygbombningen och artilleribeskjutningen medan Nasrallahs unga fanatiserade män stod för striderna på marken. Utan den insatsen hade inte Qusair fallit.

En andra avgörande förklaring till den ändrade dynamiken i situationen är att Assad i två års tid vunnit på tid. Det är lite som i ett officiellet schackparti med begränsad tid per spelare. Det spelar ingen roll hur bra ställning man har, hur överlägset pjäserna är placerade och att segern ligger inom nära räckhåll. Motståndaren kan nämligen vinna på tid.

Tiden har varit emot miliserna i den Fria syriska armén. Det är inte vågat att anta att revolutionen hade kunnat segra redan för länge sedan. Just precis: OM INTE. Om inte FSA:s miliser från första dagen saknat det materiella stöd som var nödvändigt för att krossa den reguljära arméns motstånd i det skede då den uppenbarligen saknade all stridsmoral och soldaterna bara väntade på ett tillfälle att desertera.

Det enda som hindrade upproret att segra militärt var regimens totala dominans i luften, långskjutande artilleri och stridsvagnar. Med korrekt hjälp i form av bärbara luftvärnsraketer, så kallade ”man-pad” hade miliserna själva kunna upprätta en no-fly zon. Och med effektiva pansarbrytande granatgevär hade regimens stridsvagnar förvandlats till dödsfällor. Inget av detta skedde och Syriens så kallade ”vänner” pratade, superade, pratade igen och igen. Spelöppningen vanns på tid av Assad.

En förtvivlad man utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo. Hans dotter skadades när Assads flyg bombade en skola den 4 oktober 2102.

Allt fanns på plats för att fälla regimen lika snabbt som andra despoter föll i den arabiska vårvärmen. Nu ligger i stället Homs, Aleppo och andra städer till stora delar i ruiner. Assads bombflyg och artilleri kunde agera ostört. I Bryssel och Geneve pratades det vitt och brett om faran över att beväpna ”extremister”. Ruinerna i Qusair ligger där som rester efter cocktailpartyt i Geneve.

Ruinerna i Damaskus förorter vittnar om samma sak. Den kanske våghalsiga och dåligt förberedda resningen i Damaskus förorter i juli 2012 kom till ett snöpligt slut då miliserna tvingades dra sig tillbaka under häftigt flygbombande och artilleri med de egna patronhylsorna tomma. Inga granatgevär mot diktatorns pansar, inga man-pad mot ryska Mig. Tomt prat i Bryssel och tomma ammunitionslådor vann ytterligare tid åt Assad.

I ett schackparti kan man inte kalla på hjälp utifrån. Inte heller kasta in nya pjäser i spelet. Däremot kan man omgruppera trupperna och ändra strategi. För Assad fanns alla möjligheter, att både kalla på hjälp utifrån, omgrupera trupperna och byta strategi. Han hade ju fått gott om tid av ”Syriens vänner”, som i stället för att förse revolutionen med vad den behövde för att vända det militära styrkeförhållandet parlamenterade sinsemellan och med den syriska revolutionens självutnämnda representanter i utlandet om hur vapen inte ”skulle hamna i extremisters händer”.

Även stridande milis förtjänar lite avkoppling.

Hjälpen utifrån har varit avgörande för den långt utdragna processen som har stärkt regimens positioner. Ryssland spelar rollen av ett outtömligt vapenlager i Assads tjänst. Mullorna i Teheran har satsat allt på att Assad blir kvar vid makten. För dem är det ett sätt att försvara den egna teokratiska despotin. Med iranska instruktörer (och troligen specialtrupper) har Assad kunnat utnyttja den vunna tiden till att bygga upp en reaktionär milis baserad på de välkända banditgängen Shabihas, som omstrukturerats till bättre organiserade enheter som arbetar mer direkt i samordning med armén. Mer lojala män, kanske 50 000, har dragit på sig arméns uniformer som ersättning för de opålitliga soldaterna med sunnimuslimsk tro.

Ändå verkade det inte räcka till för Assad att vända i motvinden. Inte förrän Hassan Nasrallah fick order av Ayatollah Khamenei att fienden inte längre fanns i Israel utan på andra sidan gränsen i Syrien. Från självförsvar mot sionistisk aggression placerades Hezbollahs trupper om på brädet och kastades in i en offensiv mot arabiska bröder i Syrien under förevändning att de tjänar ”sionismens intressen”. I schack kan man offra en pjäs för att ta initiativet. Nasrallah beslutade att offra unga män för att ge en inbillad vän överhanden. Följden kan bli att det gamla inbördeskriget i Libanon blossar upp igen. Men utan att det, till skillnad från i Syrien, finns en sida som radikala och socialister kan stödja.

Assad vann också på tid eftersom han delvis lyckats driva in en sekteristisk agenda i resningen mot regimen. När han i mars 2012 släppte ut ledarna för vad som snabbt blev al-Nusra visste han mycket väl vilken roll de skulle komma att spela i upproret –en sekteristisk odemokratisk falang som skulle göra mer skada än nytta för de som har frihet, rättvisa och värdighet som mål.

I mars 2011 kunde Assad ännu driva ut statsanställda ”supporters” i Damaskus.

In i spelet stiger också wahabistiska saudier och finansmän i Qatar med samma religiösa agenda som al-Nusra och förser dem med stora mängder pengar vilket gav dem möjligheter att skaffa vapen och annan militär utrustning som FSA saknade grymt. För unga män utan bestämda ideologiska uppfattningar blev det naturligt att ansluta sig till de som verkade mest effektiva i strid. Indoktrineringen följer som ett brev på posten. Vad ”Syriens vänner” ville undvika blev i stället en självuppfyllande profetia tack vare deras tomma prat om hjälp till de demokratiska krafterna, det vill säga de som var beredda att följa imperialismens planer för ett Syrien utan Assad men utan en seger för de stridande miliserna inne i landet –en så kallad ”ordnad övergång”.

För Assad och hans familj var det en gåva från vilken gud han nu tror på. Sett till de miljarder som han och hans familj stoppat undan på bankkonton i skatteparadis är det väl närmast guden Mammon han sätter sin tillit till.

Tills sist har Assad vunnit mycket tid på västmakternas diplomatiska spel. Geneve 1 gav noll och intet, så ett år senare planeras Geneve 2 med ännu mindre chanser att leda till det proklamerade målet –avtal om eld upphör och förhandlingar om en ”övergångsregering”. Mötet som redan skjutits fram till juli utan fastställt datum är det nya fikonlöv som USA/EU gömmer sig bakom för att sitta på händerna och utelämna FSA:s miliser i ett nödläge med knappa resurser och inga vapen att försvara sig med.

Mot stridsvagnar räcker gamla RPG inte långt.

Resultatet av alla tidsvinster för diktaturen heter Qusair. Det totalt uteblivna stödet, vid sidan av det högljudda tompratet, gav Assad den tid som behövdes för att gruppera om sina pjäser på brädet och kalla in förstärkningar i form fanatiserade soldater från Hezbollah, som i dag jublar över den död de spridit kring sig.

I ett parti schack är målet att sätta motståndaren schack matt, inte att vinna på tid i tvivelaktiga ställningar. För att gå tillbaka till den gamla klyschan i början är ”ett slag förlorat men inte kriget”. Stora delar av landet är fortfarande under revolutionens kontroll. I Qusair kunde ett par tusen krigare från Hezbollah vara tungan på vågen, men att sprida ut Hezbollahs trupper över hela Syrien är en annan femma som kan sluta i totalt fiasko för Nasrallah och eventuellt i ett nytt libanesiskt inbördeskrig.

Men för att vända den nuvarande motgången till offensiv och seger krävs strid på flera fronter, inte bara militära dessutom. Den kanske viktigaste fronten är den ideologiska. Den jihadistiska falangen, representerad av framför allt al-Nusra, kan aldrig vinna och tvinga på det syriska samhället en fundamentalistisk islamistisk regim. Det omöjliggör den sociala, etniska och religiösa sammansättningen av landet. Men de kan hindra revolutionens seger så länge den demokratiska oppositionen, civila och militära, inte tar en ideologisk klar och öppen strid med al-Nusras mål. Oklarhet i den kampen innebär bara att Assads försök att framställa det hela som en sekteristisk kamp mellan olika samfund underlättas.

En avhoppad polisman tar skydd i en grotta mot regimens flygräder. Platsen är byn Jirjanaz i provinsen Idlib i februari 2012.

För att vända på styrkeförhållandet krävs också att den civila och militära fronten inne i Syrien lyckas samordna sina ansträngningar och skapa en mer samlad och välorganiserad ledning för kampen. En ledning som inte befinner sig mer i Geneve och Istanbul än i de befriade områdena i Syrien. Dagens SNC saknar den prestige bland kämparna som är nödvändig för att kunna tala i deras sak. Vill SNC fortsätta att kalla sig Syriens rättmätige representant krävs det grundliga förändringar i dess strategi.

Tills sist gäller det för oss själva, vi som från första dagen stödde den arabiska revolutionen och från den första vårdagen 2011 helhjärtat stödde upproret mot diktatorn i Damaskus, att inte låta en sten ligga ovänd i stödet till de som kämpar. Att mobilisera till stöd för revolutionens rättfärdiga mål om frihet, rättvis och värdighet måste vara vårt mål som socialister och äkta anti-imperialister. I den kampen måste också lössen i den röda fanan avslöjas, de som satt i Khaddafis knän och som nu under prat om fred och frid skyler över maktens brott mot mänskligheten och det syriska folket.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?”

 -Ned med tyrannerna av alla färger !

Så lyder stridsropet som en av ledarna för Rättvisepartiet Socialisterna, Arne Johansson, höjer i en artikel som är riktad mot Kildén&Åsman, det vill säga vår blogg. Hans artikel är en fortsättning på den debatt som redan förts mellan oss och som publicerats här på bloggen och av Arne Johansson i veckotidningen Offensiv. Senare fortsatte debatten med Vart går Syrien  av AJ och vårt svar. Men över till nutid.

-Ner med tyrannerna…

Ja, vilken underbar paroll. Överallt där det råder diktatur reser sig så småningom förtryckta människor och höjer ropet –Ned med tyranniet. Den arabiska revolutionen är ett skolboksexempel på hur decennier av despoti plötsligt blir för mycket för de som dagligen tvingas leva på knä.

Problemet för Arne Johansson och hans Rättviseparti är att i Syrien finns det bara tyranner. Därav knorren ”av alla färger” i rubriken till hans artikel. Rubriken är ett citat från en person i Syrien som AJ instämmer i eftersom han valt det till rubrik. Debatten började i höstas då AJ beskrev situationen i Syrien som ett ”reaktionärt krig” där socialister inte kan stödja någon sida. Det är huvudfrågan som den här debatten handlar om.

Men innan vi går vidare med huvudproblemet ska vi bemöta några påståenden av AJ som inte kan betecknas som annat än medvetna vinklingar för att inte säga förvanskningar. Vi väger orden. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap om vad vi skrivit.

Först säger AJ att vi ”direkt urskuldat” salafismen och jihadismen i Syrien, det vill säga ”urskuldat” al-Nusrafrontens politiskt/religiösa agenda. AJ vet att det är en vinkling i syfte att måla ut oss som ”okritiska” och naiva inför den grymma verkligheten i Syrien. Tyvärr för AJ finns det svart på vitt:

Al Nusrafronten har en agenda med en teokratisk stat som mål.

”Tyvärr är det de salafistiska jihadisterna som är bäst beväpnade eftersom de får direkthjälp från Qatar och Saudiarabien. De är enligt alla uppgifter ännu en liten minoritet bland rebellerna. Men om resten av upproret sätts på dropp kommer fundamentalisternas inflytande att öka. Ett makabert resultat av en politik där stater som säger sig stödja upproret vägrar att ge de som gör uppror de vapen de behöver med argument att ’de kanske hamnar i fel händer”, skrev vi den 30 juli 2012.

”Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande” skrev vi den 12 december 2012

Kan det bli mycket tydligare än så? ”Revolutionens dödgrävare”, är naturligtvis rätta beteckningen på de som vill ersätta en familjediktatur med en religiös diktatur. Utöver dessa citat kan alla konsultera det femtiotal texter vi publicerat på K&Å i vilka vi vid flera tillfällen påpekat att de fundamentalistiska grupperna, som al-Nusra, inte har FRIHET som mål utan en teokratisk diktatur. Att vi sakligt konstaterar att de bättre beväpnade salafisterna dragit till sig ungdomar som inte nödvändigtvis ställer sig bakom deras religiösa agenda tar AJ som bevis för att vi ”direkt urskuldar” salafisternas politik. Han glömmer bort att han själv tidigare citerat the Guardians reporter Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour som beskrev samma fenomen.

För det andra säger AJ att vi ”inte haft ett enda vettigt ord” att säga om kurdernas situation och status som minoritet. Liksom i förra punkten finns det svart på vitt:

”Den kurdiska minoriteten i norra Syrien har i stort sett inrett självstyre och tagit den militära kontrollen sedan armén övergett hela regionen. Situationen är därför explosiv. Regimen i Ankara som ser rött så fort ordet Kurdistan uttalas hotar att ingripa militärt på den syriska sidan om kurderna skapar ett självständigt syriskt Kurdistan. Samtidigt har SNC i Ankara och enskilda chefer i FSA visat upp en storebrorattityd mot kurderna. Deras krav som nationell minoritet måste naturligtvis respekteras, speciellt om revolutionen ska kunna räkna med kurdernas stöd i kampen mot diktaturen.” skrev vi 9 augusti 2012 och fortsatte: ”Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter.”
Det är möjligt att AJ tycker detta inte är vettigt. Men själv har han hittills bara sagt en sak om situationen i syriska Kurdistan och då hamnade han helt fel. I en tidigare artikel skrev AJ nämligen att kurderna satt upp demokratiskt valda självförsvarsorganisationer och att de till skillnad från banditerna i FSA var ett vackert exempel att följa. Problemet var bara att AJ förväxlade en demokratiskt vald folkmilis med partiet PYD: s väpnade milis YPG. Det misstaget har han inget att säga om nu. Glömt och lagt åt sidan. I stället fortsätter han att missta sig vad gäller situationen i den kurdiska regionen. Det är sant som AJ skriver att alla syrisk-kurdiska partier skapade Kurdish National Council. Men AJ verkar inte känna till att sedan bildandet av KNC i juli 2012 har flera partier i KNC anklagat PYD/YPG för att bryta avtalet och bara se till egna intressen. Det har dessutom bildats kurdiska brigader inom FSA av avhoppade kurdiska soldater som ser kampen mot diktaturen som viktigast.

Bilden visar enhet ur den kurdiska milisen YPG, som inte alla stöder: se länk

Men tillbaka till huvudproblemet. Vad kan vi som socialister stödja i Syrien, eller i Libyen då det begav sig? För Arne Johansson och Rättvisepartiet finns det inget att stödja. Det är ett reaktionärt krig. Det enda hopp AJ ser är att ”visst kan det fortfarande finnas fickor av progressiva element” bland de som kämpat och det är till en ” revolt bland dem mot alla falska ledare” som vi ska ställa vårt hopp.

Bilden är klar. Vid sidan av eventuella ”fickor”, vars existens AJ verkar tveka om, är det nattsvart. De tiotusentals avhoppade soldater och civila som tagit till vapen och organiserat sig i FSA:s brigader strider på en reaktionär sida av upproret – mot Assadregimens reaktionära sida. Vilka skilda klassintressen som kommer till uttryck i detta krig mellan reaktionärer får vi inte veta av AJ. Men eftersom det bara är reaktionärer blir enligt AJ den rätta attityden att två sina händer och hoppas på existensen av radikala fickor som kan följa AJ:s mall för hur en äkta, ren och vacker revolution ska gå till.

 

En liten ficka av folkligt självstyre

Den här debatten visar på viktiga problem i förståelsen av vad som sker i den arabiska revolutionen, till att börja med vilken typ av revolution som pågår. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är socialistiska revolutioner som startade i december 2010 i Sidi Bouzid och som sedan spridit sig till stora delar av den arabiska världen.  För socialister hade det naturligtvis varit fantastiskt om avsparken i Sidi Bouzid lett till kamp för socialismen. Men nu får vi hålla oss till vad som sker på marken, ta ställning till de aktuella upproren mot despoti och förtryck. Önskelistan bör vi lägga åt sidan. Vad vi vill ska ske ändrar inte den verklighet vi står inför.

Ett år av revolution firas i Sidi Bouzid. I bakgrunden porträtt av Mohamed Bouazizi.

En bättre beskrivning är nog att det handlar om revolutioner mot diktaturer som i årtionden varit intimt allierade med imperialismen, främst den amerikanska; revolutioner som i praktiken ställer sig uppgiften att införa borgerligt demokratiska styren, att upprätta (och i vissa fall återupprätta) demokratiska fri- och rättigheter, som varit helt frånvarande i decennier i Libyen och Syrien och kraftigt beskurna i Tunisien och Egypten.

Det förklarar också den sociala sammansättningen av revolutionerna. Vid sidan av Tunisien och delvis Egypten har arbetarklasserna som självständig politisk kraft inte deltagit i upproren. Upproren, inklusive i Tunisien, inkluderade hela samhället, alltifrån industriarbetare, lantarbetare och utblottade på landsbygden, småhandlare, småborgare, intellektuella och studenter, arbetslösa ungdomar och städernas utstötta, advokater och läkare, ja till och med delar av den välbärgade borgarklassen. Det var ingen tillfällighet att den tändande gnistan i Tunisien slogs an mot den sociala flintan av en utarmad ambulerande grönsaksförsäljare.

I Libyen var det ännu tydligare än i Syrien. På grund av Khaddafis politik utgjordes huvuddelen av den manuella arbetskraften av utlänningar, framför allt egyptier. Den libyska arbetarklassen spelade ingen självständig roll alls i störtandet av Khaddafis regim. Ändå krossades den statsapparat som Khaddafi byggt upp runt sin egen klan och i dag konsolideras demokratiska fri- och rättigheter i Libyen, trots alla problem som fortfarande finns och trots allt struntprat i vissa kretsar, som att exempelvis al-Qaida styr i Tripoli å Obamas vägnar. För första gången sedan 1969 är pressen fri, fackliga organisationer och politiska partier bildas, film, kultur och andra civila aktiviteter frodas.

I dag kan folket i Libyen öppet kräva sina rättigheter.

Om vi ser tillbaka på vad Rättvisepartiet skrev om utvecklingen i Libyen slås vi av likheten i analysen av Syrien. Då gav också RS råd om vad revolutionärer borde göra i Libyen utan någon kontakt med vad som verkligen skedde. Sedan segern över diktaturen har Rättvisepartiet inget haft att säga om situationen i Libyen. Det verkar vara en vana för dem och deras internationella organisation CWI att inte korrigera gamla positioner utan bara låta dem falla i glömska, som exempelvis CWI:s analys av Syrien och Irak som ”arbetarstater” efter Baathpartiernas maktövertagande i respektive länder.

I den syriska revolutionen intar AJ, RS och moderorganisationen CWI samma attityd. ”Det finns inget att stödja”. I stället öppnar AJ sin marxistiska verktygslåda och plockar fram de brännjärn som finns i lager: arbetarråd, klassens självständighet, arbetarnas självförsvar, och andra former för klassisk ”leninism” utan att ens se till de kampformer som revolutionen tagit sig i Syrien, exempelvis de otaliga former för självorganisering och självförvaltning som de lokala samordningskommittéerna, LCC, representerar. För AJ är allt detta redan dött för länge sedan, kvar finns bara ”reaktionärer” och enstaka ”fickor” av radikaler som vi inget vet om men som han hoppas existerar.

AJ och RS ställer den reellt existerande kampen i Syrien mot en idealbild av hur det borde vara, helst en ny variant av den ryska revolutionen. Eller egentligen myten om den ryska revolutionen. För det finns en utbredd mytbildning om den socialistiska revolutionen som en ren och fin tillställning utan överdrifter, misstag och reaktionära handlingar.

Den ryska revolutionen segrade mot alla odds. På vägen till seger begicks många grova misstag och övergrepp.

”En revolution ger ett monolitiskt intryck bara på avstånd. Vid en närmare titt kan den jämföras vid en störtflod som våldsamt sveper med sig samtidigt det bästa och det värsta och nödvändigtvis drar med sig några verkligt kontrarevolutionära strömningar. Den är av nöden tvungen att ta upp den gamla regimens slitna vapen och det är tveeggade vapen.” Dessa kloka ord hittar vi i revolutionären Victor Serges memoarer. Det är en idé om revolutioners våldsamma, komplexa karaktär som passar in i Lenins ord att de som letar efter en ”ren” revolution aldrig kommer att uppleva den.

Så är det naturligtvis också i Syrien där hela samhället dragits in i kampen och där ledningen för revolutionen inte ligger i händerna på revolutionära partier med en socialistisk ideologi. Människorna går in i en revolution med det ideologiska, religiösa och moraliska bagage som de skaffat sig under livet. Ska vi ställa krav på dem att först bli sekulära innan vi ger den arabiska revolutionen vårt stöd?

-Vad vill ni att vi ska göra för att få ert stöd. Sjunga Mozart och Beethoven när vi begraver våra döda, frågade en man i Homs.

Begravning i Homs

Det finns mycket mer att säga om Rättvisepartiet Socialisternas hållning till den arabiska revolutionen och då speciellt kampen i Syrien. Bland annat problemet med rebellmilisernas beväpning. AJ anklagar oss för att ”vädja till USA och västmakterna om mer vapen”. Vi tar oss inte rätten att fördöma FSA för att de accepterar vapenhjälp från var än den må komma.

Utifrån sin analys borde AJ kräva en strikt applikation av vapenembargot, en total torrläggning av vapenhjälpen till FSA. Men det gör han inte. Man kan undra varför. Varför inte löpa hela linan ut, eftersom det handlar om reaktionärer mot reaktionärer?

Det finns redan på internationell nivå en alldeles utmärkt kritik av CWI:s (och därmed AJ:s/RS:s) ståndpunkter som ni kan konsultera på länken här ovan. Så därför avslutar vi här vårt inlägg.

Det är möjligt att vi kommer att behöva föra debatten vidare med RS och kamrater inom Socialistiska Partiet med liknande syn som RS. Men det får ändå komma i andra hand jämfört med behovet att följa vad som sker i Syrien, skriva vad vi själva anser och översätta dokument av syriska aktivister.

Kilden&Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,