Vittnesmål från en av de första desertörerna i den syriska armén.

 

Vittnesmålet här under publiceras med författarens medgivande. Han avser att delta i kritiken av regimens propaganda genom att visa hur den beter sig mot soldater som vägrade att delta i det sanslösa våldet som omedelbart sattes in mot demonstranterna.


*********

”Jag heter Ala’ Ali al-Hawrani.

När jag besökte mina föräldrar, medan jag arbetade i Förenade Arabemiraten för att spara ihop ”badal” –beloppet på ett par tusen dollar som gjorde det möjligt att slippa undan militärtjänsten – togs jag tillfånga av militärpolisen och skickades till en kasern i Damaskus, där andra armébataljonen i 67e regimentet var stationerad.

Tillsammans med andra soldater skickades jag i april 2011 till staden al-Tell för att slå ned demonstrationer. Inför mina ögon sköt en prickskytt två gånger mot ett barn i 10-12 års ålder. Första kulan träffade i axeln, den andra mitt i huvudet. Folkmassan blev rasande och officerarna placerade bakom oss värnpliktiga gav order om eld. Jag vägrade att lyda order. Jag osäkrade mitt vapen. Jag vände mig om mot officeren just bakom mig och hotade att peppra honom med kulor. Ett trettiotal andra soldater gjorde som jag. Officerarna blev rädda och förklarade att de inte var ansvariga. De ville inte heller skjuta på det egna folket, sa de. Vi sänkte våra vapen. Vi avväpnades och fördes till kasernen som om inget hade skett.

Klockan två på natten väcktes vi, de uppstudsiga, av officerare som stegade in på luckan. Vi fördes med våld till ett ställe vi inte kände till där vi utsattes för grovt våld. Sedan satte de på oss ögonbindlar. Det var då den verkliga mardrömmen började.

Vi sattes på lastbilar. Väl framme vid destinationen tvingades vi nerför en trappa med massor av steg. Det kändes som att stiga ner i helvetet. Väl nere fick i order att klä av oss nakna och de tog bort ögonbindlarna. Vi var ett trettiotal soldater i en cell på tre eller fyra kvadratmeter. Där satt vi fångna som djur i omkring tio dagar, nakna och med avträden där vi utförde våra behov inför allas ögon. De kastade till oss några brödbitar per dag.

Tio dagar senare öppnades dörren. Tio av oss, jag inräknad, hade valts ut. Vi fördes ut ur cellen och stängdes in i individuella burar som hängdes upp i taket. Varje dag förolämpades vi och hotades med snar avrättning av de ansvariga officerarna. I det läget, naken och nedgraderad till ett djur, sittande i min egen avföring hade jag ingen annan önskan än att avrättas omedelbart.

Efter ett tiotal dagar plockades vi ut ur burarna utan någon förklaring. Vi fördes till slutet av en korridor, tillsammans med de 20 andra fångarna, och fördes in i ett tomt rum. Fyra soldater med 4e divisionens rockmärken kastades framför våra fötter. De hade just avrättats och blodet flöt kring dem. Officerarna som var närvarande började lyckönska oss, de sa att vi var ”sanna patrioter” medan de ”fyra hundarna var förrädare…”. Dessa lovord stärkte oss. Vi fick nya uniformer och fördes till våra kaserner där vi fick kakor och bakelser., Vi var överraskade av behandlingen som vi inte fann någon förklaring till.

Klockan två på morgonen blev vi på nytt väckta. Vi skulle förbereda oss för en ny mission. Vår uppgift var att « rädda fosterlandet från terrorister och konspiratörer”. Vi anlände i al-Tell klockan fyra på morgonen. Två bussar med Shabiha (regimens maffiamilis: m.anm.) hade anlänt före oss och var utplacerade i staden, speciellt runt moskén. Vår uppgift var att sätta upp vägspärrar kring två stridsvagnar med uppmonterade maskingevär. Vi skulle bygga en mur på var sida.

Jag förstod då att den här gången skulle vi tvingas skjuta på demonstranter och döda dem för att självafå leva. Jag placerade ut två, tre stenblock och började sedan i skydd av mörkret att springa… Ett tjugotal av mina kamrater gjorde samma sak… Det gällde att ta sig upp för en kulle så fort som möjligt. Stridsvagnarnas vapentorn vändes mot oss och de började skjuta. De främsta kastade sig bakom ett stenblock. I en reflex att överleva osäkrade vi våra kalashnikov och öppnade eld mot officerarna som sprang efter oss. När våra magasin var tomma rådde en dödens tystnad. Alla officerare, omkring femton, låg döda på marken. Av oss var det bara fem som överlevt.»


Här fortsätter Ala att berätta om hur han kunde undkomma regimens säkerhetstjänst tack vare hjälp från släktingar och vänner. Jag har valt att avsluta historien här eftersom resten av hans berättelse innehåller mycket detaljer av mindre intresse för oss.

I regimens och dess generalers ögon är Ala en förrädare och efterlyst för mord på officerare som gav honom order att skjuta på den egna befolkningen. Men för många gäller ännu följande rader ur Internationalen. För oss är Ala en hjälte.

”Till krigets slaktande vi dragits,

vi mejats ned i jämna led.

För furstars lögner har vi slagits,

nu vill vi skapa evig fred.

Om de oss driver, dessa kanibaler,

mot våra grannar än en gång,

vi skjuter våra generaler

och sjunger broderskapets sång.”

 

 

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kloka ord om den syriska revolutionen

Med sin bok The People Want har Gilbert Achcar befäst sin ställning som en av de absolut främsta experterna på Mellanöstern och Nordafrika, den så kallade arabvärlden. En bok med 500 sidor på engelska är inte lättillgänglig för alla som intresserat följer utvecklingen av de arabiska folkens resning mot diktaturer och monarkier.

Därför lägger vi här under ut en halvtimmes föresläsning av Gilbert där han sammanfattar sina teser om vad som skett och sker sedan tre år tillbaka.

Här på bloggen har ni redan kunnat följa den debatt om revolutionen som pågår inom vänstern i allmänhet och även inom vårt parti Socialistiska Partiet. Vi har nyligen fört en polemik med Tariq Ali som tvärt emot Achcar anser att vad som sker i regionen inte är en revolutionär process utan ett återkolonialiseringsprojekt av hela Mellanöstern från den amerikanska imperialismen sida, från invasionen i Irak fram till dagens händelser.

För Achcar är det däremot uppenbart att den syriska revolutionen, omkring vilken debatten koncentrerats, är en integrerad del av den arabiska resningen som han betecknar som en lång revolutionär process. Han avvisar helt idén att vad som sker i Syrien skulle vara väsensskilt från exempelvis upproren i Tunisien och Egypten.

När det sker revolutionära uppror finns också kontrarevolutionen närvarande. Ja, till och med flera kontrarevolutioner. Det är det tragiska som sker i Syrien. Det folkliga upproret som tvingats in i ett väpnat motstånd på grund av regimens totala oförmåga att möta opposition med annat än totalt militärt våld står inte bara inför regimens kontrarevolution utan också den reaktionära islamistiska kontrarevolutionen ledd av al-Nusrafronten och ISIS. Deras agenda har som främsta punkt att ta död på alla strävanden efter demokratiska fri- och rättigheter och fungerar därför i praktiken som regimens femte kolonn. Svaret på frågan om de är i direkt maskopi med Assads säkerhetstjänst eller inte kommer säkert så småningom att få ett svar.

Achcar konstaterar därför det tragiska i att den syriska revolutionen för frihet, jämlikhet och dignitet står alltmer isolerad och totalt ensam utan stöd från ens de så kallade Syriens vänner. Han pekar också på det tragiska i att viktiga delar av den traditionella vänstern i väst vänt den syriska revolutionen ryggen med hänvisning till att det inte finns något att stödja längre, att det är bara reaktionärer i alla läger som strider med varandra.

I vår partitidnings spalter har kamrater publicerat texter som menar att vänstern borde kräva omedelbart eldupphör så att den humanitära katastrof som utspelas inför en tyst osolidarisk omvärld kan lindras eller stoppas. Inför det ”fredsmöte” i Geneve som USA, Ryssland och FN vill tvinga alla ”parter” att delta i ingår ett eldupphör som en del. Achchar menar att man på inget sätt kan vara emot ett eldupphör som skulle ge lite andrum åt befolkningen som angrips både av regimen och jihadisterna. Att uppmana till fortsatt väpand kamp från bekväma fåtöljer i utländska hotell anser han vara att visa förakt inför det syriska folkets lidande. Det är de själva som ska bestämma vad som ska göras. Men sett till regimens karaktär menar Achcar också att ett eldupphör inte kommer att bli en verklighet. Lika lite som det är vänsterns uppgift att mana till fortsatt kamp är det dess uppgift att utifrån ropa på eldupphör. Vår uppgift är att visa obrottslig solidaritet med de demokratiska krafter som dagligen riskerar sina liv i kampen för revolutionens mål –rättvisa, jämlikhet och dignitet.
Här följer nu 26 minuters visdom om den syriska revolutionens plats i arabvärldens resning och vår uppgift att solidariskt stödja människornas kamp.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Solidaritet med Syriens folk i ord och handling.

Om några månader är det tre år sedan tortyren av några småpojkar i Deraa utlöste det syriska upproret mot Bachar al-Assads diktatur. I dag tre år senare ligger stora delar av Damaskus förorter, Aleppo, Homs, Raqqa och Idlib i ruiner. Bilderna från Syrien kunde lika gärna vara bilder från Stalingrad, Dresden eller Rotterdam.

Nej det är inte Dresden.

Från upprorets första dag visade regimen att den inte tvekade en sekund att använda alla tillgängliga metoder för att slå ned protesterna som blixtsnabbt spred sig över landet. Tusentals demonstranter arresterades och kastades i fängelsehålor där tortyr är vardagen. Hundratals sköts ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor, från protesternas första dag.

I dag tre år senare har fler än hundra tusen förlorat sina liv under regimens bombregn, artilleri och missiler. Det som började som ett spontant uppror med krav på frihet, rättvisa och dignitet är nu svårt sargat, indraget i en desperat militär kraftmätning med en överlägset utrustad militär, förrått av omvärldens statsmakter som enbart kalkylerar i geostrategiska termer. Ordet solidaritet syns inte ens vid horisonten.

Inte nog med att det folkliga motståndet aldrig fick tillgång till de vapen som hade behövts för att effektivt stoppa regimens bombflyg och helikoptrar. Inte ens det humanitära bistånd som behövs för att undsätta de som flyr undan regimens terrorbombningar har mobiliserats. Förenta Nationernas hjälporganisationer tassar omkring i diplomatiska ringar och ber hövligt regimen i Damaskus om lov att bistå nödställda. Säkerhetsrådet är inte ens förmöget att ta ett uttalande mot terrorbombningar av civila bostadsområden i städer som regimen tappat kontrollen över. Sveket mot ett folk som inte begärde något annat än rätten att befria sig från en diktatur är avgrundsdjupt och totalt.

Det är ett svek som hade kunnat uppvägas av en omfattande solidaritetsrörelse ledd och stimulerad av alla som talar i socialismens namn. I stället tvingas vi lyssna till socialister som tar alla sorters ursäkter i sin mun för att stå tysta och neutrala utan ett ord av solidaritet. För att inte tala om de som öppet och utan skam förklarar sin solidaritet med diktaturen. När ledare som kallar sig socialister, likt Hugo Chavez och Fidel Castro, kallar en bödel som Khaddafi för ”en stor revolutionär” och hyllar Bachar Assad då står vi inför en katastrofal politisk bankrutt i stora delar av den internationella, speciellt den västerländska, vänstern.

Att den del av vänstern som har sina rötter i maoismen sluter upp bakom diktatoriska regimer under förevändning att de ”bekämpar imperialismen” är inte något märkligt. Dessa grupper har en lång historia av svek mot folkliga uppror då det stått i motsättning till den kinesiska partibyråkratins diplomatiska intressen. Det räcker med att påminna om de maoistiska organisationernas stöd till den pakistanska militärdiktaturens försök att krossa den folkliga resningen i Bangladesh 1971.

I december 1971 utropade Bangladesh sin självständighet.

Men det finns också en vänster med sina rötter i den ”trotskistiska” traditionen som förstelnat till dogmatiska sekter med krav på ”ideologisk renhet” som leder dem till att ställa sig vid sidan av upproret i Syrien (och innan dess i Libyen) utan att delta i den minsta handling av solidaritet med de som kämpar. De största och främsta organisationerna med denna ”linje” hittar vi i Storbritannien, där SWP trots sina stolta traditioner av mobilisering mot all form av förtryck inte har ett positivt ord till övers för upproret mot Assads diktatur. Detsamma gäller CWI, vars svenska sektion är Rättvisepartiet Socialisterna. Inte en enda aktion till stöd för upproren har dessa organisationer deltagit i. Inte en enda krona har de samlat in till humanitär hjälp.

I dag går Socialistiskt Forum i Stockholm av stapeln. Där organiserar Föreningen Syrien Sverige ett seminarium under rubriken ”Vänstern och de folkliga upproren”. Socialistiska Partiet deltar aktivt i arrangemanget med bland annat talare och driver som parti kampanj för insamling av pengar till de civila offren i Syrien. Solidaritet i ord och handling med människors revolt mot förtryck och orättvisor har alltid varit revolutionära socialisters kännemärke. I alla tider. I dag bryts den traditionen av många i den internationella vänstern. De historiska följderna av detta svek mot folkliga uppror i arabvärlden går inte ännu att utvärdera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Socialister stöder Syriens folk.

Den syriska revolten mot diktaturen i landet är snart inne på sitt tredje år. Tack vare Rysslands, Irans och libanesiska Hezbollahs direkta stöd till regimens extrema militära våld har det folkliga upproret utsatts för ett ofattbart lidande och stora förluster i döda, skadade och fördrivna.

Men de krafter som står i vägen för ett demokratiskt och fritt Syrien är inte bara regimens trupper. De stater som utropat sig till ”Syriens vänner” har gång på gång visat att de inte är intresserade av en seger för de kämpande i Syrien. Deras mål är att behålla stabilitet i regionen. Hittills har de därför strävat efter att Assad avgår men att den syriska statsmakten består, framför allt dess säkerhetsstyrkor och elitdivisioner. Säkerhet och stabilitet först, eventuellt demokratiska friheter senare om det inte rubbar stabiliteten.

Efter gasattacken i Ghouta ser vi att ”vännerna” med USA i spetsen inte ens längre agerar för att Assad ska avgå innan förhandlingar tar vid i Geneve. Med sådana vänner behöver det folkliga upproret inga fiender. De finns bakom ryggen. USA:s cyniska maktspel nådde i veckan sin höjdpunkt då Vita Husets administration lät förstå att USA ställer in även den humanitära hjälpen till de som kämpar inne i landet. Saudiarabien har gestikulerat kraftigt de senaste dagarna och till och med anklagat USA för det svaga stödet till kampen mot Assad. Att prinsarna i Riyadh skulle vara intresserade av en seger för syriernas frihetskamp är naturligtvis önsketänkande. De är bara ute efter att stoppa Iranska mullornas inflytande i regionen. Vilket bäst visas av att USA också kritiserades av Riyadh för att inte ha hjälpt till tillräckligt i Saudiarabiens krossande av kampen i Bahrain.

Den tredje kontrarevolutionära kraften som angriper frihetskampen står de extrema jihadistmiliserna för. Deras militära angrepp på lokala miliser och inrättande av terrorvälde mot civila i de områden de konrollerar visar vilka mål dessa reaktionära extremister strävar efter. I Raqqa och andra platser som ISIS och andra extremister kontrollerar kan befolkningen konstatera att regimens flygvapen bombar skolor, sjukhus och bagerier men aldrig islamisternas militära anläggningar och läger. Oppositionellas idé att de är en femte kolonn är inte tagen ur luften. Oavsett extremisternas exakta relation med regimen fungerar de objektivt som stödtrupper åt Assad.

På våra egna breddgrader är solidariteten med kampen i Syrien minst sagt ynklig. Vänsterpartiet säger ingenting officiellt utan överlåter åt enskilda medlemmar att sprida ett budskap som sträcker sig alltifrån stöd till Assads diktatur till genuint stöd för det revolutionära upproret. Mitt i detta håller partiet tyst för att inte skapa onödiga spänningar inför valet 2014. Att den gamla maoistvänstern stöder diktaturen är inget att förvånas över. De har traditioner att falla tillbaka på. De nöjer sig med att fylla rollen av diplomatisk hejarklack till regimen i Damaskus enbart för att de inbillar sig att den är anti-imperialistisk, eller rättare sagt anti-USA. Att de dessutom inte har ett ont ord att säga om regimen i Teheran bara befäster bilden av dem som politiska grupper på snabb väg bort från allt som kan kallas vänster.

Det otroliga sveket mot den syriska revolutionen kommer att spela en stor roll för den svenska och internationella vänsterns framtid. Mitt i mörkret finns det dock ljus och äkta solidaritet. Vårt eget parti, Socialistiska Partiet, inte bara stöder upproret mot diktaturen i Damaskus utan alla folkliga resningar mot despoti och förtryck utan ”diplomatiska” och ”geostrategiska” hänsyn. Här under hittar du ett uttalande från SP:s partistyrelse som vi vill att alla ska ta del av. Det ger uttryck för äkta solidaritet och empati med det syriska folkets heroiska kamp och lidande.

PS: Den här bloggen anser att partistyrelsens användande av ordet ”sönderfall” om situationen i Libyen inte är det mest adekvata begreppet för att beskriva det extremt komplicerade läge som råder efter att hela den gamla statsapparaten föll samman för exakt två år sedan.


Allt stöd till folkupproret i Syrien

När folkupproret i Syrien är inne på sitt tredje år är det i ett övergripande sammanhang där kampen för demokratiska- och sociala rättigheter i arabvärlden fått vidkännas svåra motgångar. Den allvarligaste är militärens direkta maktövertagande i Egypten, en militär som upprättat goda förbindelser med diktaturen i Damaskus. Vi ser också ett Libyen i sönderfall och ett Jemen där den folkliga oppositionen pressas mellan radikala islamistiska krafters frammarsch och amerikanska drönarattacker. Den omfattande frihetskamp i arabvärlden som tog sin början hösten 2010 i Västsahara och Tunisien kommer att bli lång och komplicerad.

I Syrien har den humanitära katastrofen fördjupats. Sex miljoner av landets befolkning på 22 miljoner befinner sig på flykt; runt två miljoner i exil och fyra miljoner inom landet. Livsmedelsbristen blir också alltmer akut. Assadregimen – till tänderna beväpnad och understödd av Ryssland, Iran och den libanesiska Hezbollahmilisen – fortsätter att beskjuta och bomba sitt eget folk. Dessutom attackeras det demokratiska sekulära motståndet allt hårdare av radikala islamistiska krafter, understödda av Saudiarabien och olika wahabi-salafist nätverk i länderna kring Persiska viken.

Trots svårigheter och umbäranden lever kampen för ett demokratiskt Syrien, fritt från dagens diktatur under Bashar al-Assad, vidare; i de lokala motståndskommittéer som övertagit skötseln av det vardagligt nödvändiga i de områden som oppositionen kontrollerar, i de enheter av den Fria Syriska Armén som nu tvingas att föra ett tvåfrontskrig mot såväl regimens trupper som olika jihadistgrupper och bland de kvinnor, ungdomar och det civila samhälle som oförtröttligt kämpar vidare.

Socialistiska Partiet manar alla demokratiska och socialistiska krafter att inte låta den syriska revolutionen ohyggliga svårigheter få oss att tystna. Det är nu vår solidaritet med dem, som kämpar för demokrati och frihet mot alla odds, behövs mer än någonsin – mot regimens terror, mot reaktionära och religiösa sekterister, mot imperialistiska lösningar.

I efterdyningarna av regimens gasattack mot Damaskusförorten al-Ghuta hotade USA med militära aktioner mot Syrien. Israel har genomfört flera attacker. Vi socialister vänder oss mot alla imperialistiska interventioner i Syrien. USA:s och dess allierades yttersta mål är inte att stödja revolutionen utan att bana väg för stormaktsuppgörelser på bekostnad av det syriska folkliga motstånd som hämtade kraft ur den arabiska våren.

Friheten kommer inte ur imperialismens bombluckor utan ur det syriska folkets kamp. Det demokratiska motståndet behöver militärt stöd på det syriska folkets egna villkor – inte på Washingtons.

Vi socialister söker efter förmåga göra vår del för att hjälpa den hårt pressade civilbefolkningen och stärka banden till radikala demokratiska krafter såväl inom Syrien som i exil.

Leve det syriska folkets motstånd!

Krossa Assaddiktaturen!

Socialistiska Partiets partistyrelse 19 oktober”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tariq Alis långa resa.

-Vad är en revolution?

Det är rubriken på en artikel som Tariq Ali ursprungligen publicerade på sin webbsida den 4 september. Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen publicerade en svensk översättning i nummer 37/2013. Rubriken lockar till läsning. Att utlova ett svar på frågan i rubriken gör att läsaren kan ställa krav och ha höga förväntningar. Speciellt som artikeln är skriven av Tariq Ali som var en av de mest kända och uppskattade ledarna i den europeiska studentvänstern och senare en framstående ledare i Fjärde Internationalen. Tariq Ali var också förebild i Mick Jaggers berömda låt från sommaren 1968 – Street Fighting Man.

Men fyra decennier har snart gått sedan gatukämpen ropade ut att det är rätt att göra uppror. Det är en lång resa han gjort. För nu är det en ytlig och kanske besviken äldre man som serverar en rad pompösa uttalanden om den arabiska resningen, speciellt om Syrien, i ett försök att slå fast vad en revolution INTE är.

-Regionen är i en total röra, skriver Tariq. I Libyen är det bara ”väpnade gäng” som ”strövar omkring och kräver sin del av bytet”. I Syrien ”begår båda sidor illdåd” och ”Vi vet inte” om regimen använde gas eller andra kemiska vapen. Kort sagt, allt tal om en ”arabisk revolution” är nonsens enligt Tariq Ali. Så långt om hans inte särskilt djuplodande analys av vad som verkligen sker. ”En total röra”, och att kalla det revolution är ”löjligt”, konstaterar Tariq.

Där vi ser ett revolutionärt uppror mot en diktatur ser Tariq Ali en ”röra”.

Men vad har veteranen egentligen som svar till sin egen rubrik: Vad är en revolution? Efter ännu några negativa avgränsningar som att ”den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor” får vi svaret att en revolution är ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”.

Eftersom Tariq förnekar existensen av en arabisk revolution måste han först amputera betydelsen av ordet revolution så som det används i alla tillgängliga ordböcker. Även engelska sådana. Liksom i all samhällsvetenskaplig litteratur. Ordet kommer från senlatin och innebörden är kort och gott ”omvälvning”. I analyser, historieböcker och debatt kvalificerar man sedan denna bredare betydelse med attribut som ekonomisk, social, politisk, religiös och diskuterar vilka klasser och skikt som är indragna i den dramatiska vändning man diskuterar. ”Kulturrevolutionen” i Kina kan exempelvis analyseras som en politisk revolution där en del av KKP:s ledarskikt med hjälp av iscensatta massrörelser eliminerar ett annat. Pågående revolutioner kan naturligtvis segra eller lida nederlag. Men i efterhand brukar man tala om dem som ”revolutioner” oavsett utgång.

Men med Tariqs nyspråk kan vi inte kalla detta för en revolution. Även om politiska diktaturer störtas som i Tunisien, Egypten och Libyen. Den ekonomiska ”Makten” måste definitivt byta ”ägare” och mer grundläggande förändringar måste ske. Lider revolutionen nederlag, om så även efter långt tid, är det heller ingen revolution. Med detta sätt att se på saken måste vi också börja rensa i historieböckerna om vi ska följa Tariqs recept. Först att raderas ur läggen blir 1848 års revolutioner i Europa. Varken maktöverföring eller grundläggande förändringar ägde rum, ändå har de två åren av uppror, revolter och kontrarevolution alltid kallats för revolutioner i den marxistiska litteraturen.

1848 svepte revolutioner fram över hela Europa. Inom lite mer än ett år hade kontrarevolutionen segrat. Men det var ändå revolutioner.

Den ryska revolutionen 1905 går samma öde till mötes. Ut flyger ordet ”revolution”. Trotskijs skrifter om den spanska revolutionen får döpas om till ”Om den spanska röran”. Lite närmare i tiden får vi börja omvärdera begreppet den ”portugiska revolutionen” eller ”Nejlikerevolutionen” 1974. Den amerikanska revolutionen kanske får godkänt som revolution eftersom makten bytte ägare.

Ändå finns inte det verkliga problemet med Tariqs svar på vad en revolution är i hans definition om maktskifte utan i ett annat villkor som han ställer upp och som är den verkliga orsaken till att han förkastar den syriska revolutionen som en ”röra”. I början av artikeln kan vi läsa: ”Den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor om inte majoriteten av deltagarna har tydliga sociala och politiska syften”. Här ligger pudeln begravd. Vad som står här är ett krav att folkliga resningar  ska ha ”tydliga sociala och politiska syften”, i meningen ett program för ”grundläggande förändringar”, för att det ska kunna kallas en revolution. Om inte detta är en sammanblandning av vad som driver ”folkmassan” till revolt och vad som eventuellt står i ett revolutionärt partis program då har vi missförstått alla revolutioner.

En efter en föll de i politiska revolutioner.

Inte ens under den ryska revolutionen hade den stora ”majoriteten av deltagarna” tydliga sociala och politiska syften. ”Bröd, jord och fred”, var vad som mobiliserade den stora majoriteten. Att det skulle kräva ett maktskifte för att realisera kraven fanns det säkerligen ingen insikt om hos den stora majoriteten. Resningen i Syrien, som enligt Tariq inte på något sätt kan kallas en revolution, samlade ”den stora majoriteten” bakom slagordet ”folket vill regimens fall” för att möta kravet på ”frihet, rättvisa och värdighet”. Det är väl ”tydliga sociala och politiska syften”? Ned med diktaturen, Frihet. För den som bara vill kalla en folkresning för en revolution om det är en ”socialistisk revolution” så är självfallet resningen i Syrien ingen revolution. Men det finns som sagt andra revolutioner än socialistiska.

Vi vill inte spekulera i orsakerna till Tariqs användning av en så snäv ram för ordet revolution. Egentligen spelar det inte så stor roll vilka ord man använder under förutsättning att man är överens om vad som sker. Men det är vi inte. Eftersom Tariq helt enkelt vänder ryggen till den syriska folkresningen och menar likt en del andra intellektuella till vänster att det är ett reaktionärt inbördeskrig med lika goda kålsupare på båda ”sidorna”.

-Rebellerna begår medvetet massakrer för att kunna skylla dem på Assad. Det är Tariqs budskap i den här intervjun på Russia Today.

”Syriens rebeller skapar förödelse för att kunna skylla det på Assads regim” säger Tariq den 16 juli 2012 i en intervju i Russia Today. Skamligare än så kan det inte bli, dessutom när det basuneras ut på Putins propagandakanal. Han går till och med längre på ett rent skandalöst sätt. I en artikel som publicerades ett par dagar innan artikeln i Internationalen skriver Tariq att det är uteslutet att regimen Assad låg bakom gasattacken den 21 augusti. Vi överdriver inte för så här stod det skrivet svart på vitt i en artikel publicerad den 29 augusti: ”Since Obama had said chemical weapons were the ‘red line’, the weapons were bound to come into play. Cui prodest? as the Romans used to inquire. Who profits? Clearly, not the Syrian regime.” (Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen).

Meningen ovan har ett exakt budskap. Det finns ett logiskt samband, en orsak och verkan, mellan att Obama drog en ”röd linje” och att kemvapen användes. Vi har kollat med personer med engelska som modersmål. Det finns inget tvivel; orden ”bound to come into play” utesluter att regimen låg bakom. För vilken logik finns det i en mening omformulerad till exempelvis: ”Assad använde kemvapen därför att Obama drog en röd linje”? ”Bound to come into play” kan bara betyda att ”rebeller” använde gasen för att provocera fram en reaktion från Obama och detta är exakt vad Tariq menar.

Enligt Tariq Ali och andra mördade rebellerna 1 400 av de egna. Det kan inte människor göra, bara monster. Vi vet var monstret bor. I Presidentpalatset.

Något liknande hände strax efter massakern i Hula. Då skrev han att det existerade bevis och ögonvittnen, från bland annat Assads betalda propagandanunna Agnes Miriam, som visade att massakern begåtts av FSA-milis. När FN:s rapport om massakern i Hula publicerades tvingades Tariq Ali att backa och ta tillbaka sina utsagor. Hittills har han inte tagit tillbaka det totalt självsäkra påståendet att det är uteslutet att Assad låg bakom massakern 21 augusti i Ghouta. Vi tvivlar dessvärre på att det kommer att ske. Han har bränt för många broar med sina senaste artiklar. ”The Street Fighting Man” har satt sig tillrätta i de bekväma fördomarnas länstol. Tyvärr.

Några av er kanske frågar sig varför vi brytt oss om att polemisera med en person som så uppenbart bespottar det syriska upproret. Vi har två motiv. Tariq Ali är en välkänd politisk personlighet som ofta når ut i media och som sådan har han ett inflytande. Vi antar att det är av den anledningen som Internationalens redaktion beslutade att publicera hans artikel. Tariq är också en gammal vän till oss båda. I vår ungdom arbetade vi båda tillsammans med honom i Fjärde Internationalens politiska ledning. Det är därför extra sorgligt att se honom förnedra sig och bespotta ett revolutionärt uppror.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En film om Syrien: Not Anymore

Vi har valt att lägga ut den här filmen på vår blogg av flera orsaker. Filmaren Matthew VanDyke ber själv om att den ska spridas av så många som möjligt i så många olika medier som möjligt. Efter att ha sett filmen på 14 minuter vill vi bidra till att hans önskan uppfylls.

Filmen visar inte det dagliga våldet in i sina blodiga detaljer. Men dess beskrivning av staden Aleppos öde och vad de som kämpar i staden vill kan inte lämna någon med förståndet i behåll oberörd.

 

Matthew VanDyke

I have released my Syria film “Not Anymore: A Story of Revolution” on YouTube so that people around the world can understand who the Syrian people are and why they are fighting for their freedom.

This is a critical time for the revolution, when the international community is deciding how to respond to the Assad regime’s use of chemical weapons to kill men, women, and children.

I have released the film ahead of schedule and for free on the internet so that those who support freedom in Syria can take action and use the film to influence public opinion and world leaders.

I am counting on all of you to Tweet, Share, Post, and Email the link as much as possible. Work hard to help the revolution by sharing this documentary film with the world through Twitter, Facebook, Google+, Reddit, LinkedIn, and anything else you can think of so that it can accomplish what it was designed for – changing hearts and minds about the Syrian people and their struggle for freedom.

Tweet and email it to Congress, the White House, organizations, and leaders around the world. Don’t just watch the film, USE the film, day after day, week after week, to improve the image of this revolution and gain international support for it. We have the power to make a difference if people stand up NOW and take action

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Historiskt Nej av Labour

Det är exakt 99 år sedan som den europeiska socialdemokratin röstade för det imperialistiska kriget mot den internationella solidariteten med de arbetande i andra länder. I patriotiskt vansinne ställdes Europas arbetare mot varandra och maldes ner i miljoner som kanonmat.

I går röstade Labour nej till brittiskt deltagande i den påtänkta attacken mot diktatorn Assads militära installationer i Syrien. Men nejet i brittiska underhuset är inte motiverat av solidaritet med det syriska folkets kamp mot en blodig diktatur som redan dödat omkring hundra tusen av landets medborgare.

Nejet är ett stort nederlag för David Cameron och visar att den härskande klassen är splittrad över vilken politik att följa. Splittringen kan ses med bara ögat i den brittiska kapitalismens två husorgan, The Economist och Financial Times. Meden den förre manar att ”slå hårt” mot Assad manar den senare i dagens ledare till eftertanke, tvekan och precisering av det strategiska målet med ett angrepp.

Nejet från Labours ledamöter har absolut inget att göra med solidaritet med frihetskampen i Syrien. Ingen ledare i partiet har under upprorets två första år rest konkreta krav på hjälp till revolutionen. I stället har partiet slutit upp i den borgerliga propagandan om arabernas oförmåga att begripa sig på demokratiska värden och överdrifterna om jihadisternas roll i kampen.

Grunden till nejet i går lades av Tony Blair då han 2002 med groteska lögner tillsammans med Georg W. Bush bluffade hela omvärlden om Saddams Husseins påstådda massförstörelsevapen. Det går inte att ropa varning för vargen alltför ofta om man vill bevara sin trovärdighet. Och det är precis vad som nu skett. Underhusets medlemmar var inte beredda att lita på Camerons bedyranden att Assads regim var ansvarig för gasangreppet i Ghouta den 21 augusti.

Financial Times ”etta” i dag 30 augusti

Imperialismens planer på att bomba militära installationer i Syrien har rämnat och Barack Obama måste nu välja att slå till i ensamt majestät eller ytterligare tappa trovärdighet inte bara i Mellanöstern utan globalt. Det är inte imperialistiska ingrepp som den syriska revolutionen är i behov av. Om USA:s bombningar blir av kan de syriska rebellernas positioner visserligen stärkas och de kommer säkerligen inte att säga Nej till missiler som slår ut regimens flyg exempelvis. Varje syrier vet vad Assads flygvapen och Scudmissiler ställt till med.

Men en verklig solidaritet med upproret skulle i stället förse de kämpande med den materiella hjälp de bett om i två år utan resultat. Löftena har staplats på höjd men aldrig verkställts, vare sig vad gäller vapen eller humanitär hjälp. Vi behöver inte påminna om att ”Syriens vänner” i januari 2013 lovade 1,3 miljarder dollar i humanitär hjälp. Inte ens en femtedel av löftet har uppfyllts. Med axelburna luftvärnsrobotar kan FSA ensamt inrätta en ”no fly zoon” och skydda människorna som bor i de områden som regimen nu dagligen bombarderar.

När Labour säger nej till Camerons och Obamas planer är det tyvärr inte med omtanke för de som dagligen slaktas av regimen i Damaskus. Det är inte ett nej baserat på internationell solidaritet över gränserna mellan världens arbetare. Den idén begravde de för redan 99 år sedan. Därför kommer de vid ett nytt tillfälle i en annan konflikt att gladeligen sluta upp i hejarklacken bakom den egna imperialismen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Gamla träd och tårgas.

Så hände det igen. En liten gnista tände en präriebrand. Det till synes lugna och politiskt passiva Turkiet exploderar i folkliga protester. Några träd skymde den folkliga ilskan över regeringen Erdogans konservativa politik. Plötsligt ser det ut som att stora skikt av befolkningen i landets större städer gör gemensam sak med den arabiska våren och Sydeuropas indignados.

Taksimtorget , Tahirtorget och Puerta del Sol – samma kamp.

-Det här handlar inte om några träd, det handlar ideologi, sa en upprörd Erdogan och prickade väl ganska rätt. Det handlar inte om några träd. Men inte heller om bara ideologi utan också om maktens alltmer kvävande politik och människornas frihet.

Det började kring några träd i Gezi Park i centrala Istanbul. Träden stod i vägen för ännu ett av regeringens byggprojekt. Ett nytt köpcentra och en replik av en gammal ottomansk kasern skulle ersätta den lilla gröna parken, en av de få i Istanbuls centrala delar. Några hundra miljöaktivister slog upp tältläger i bästa occupy-stil, något som inte passade den auktoritäre Erdogan som vant sig vid att kunna fatta enväldiga beslut tack vare en komfortabel majoritet i parlamentet.

Men när kravallpolis med brutala metoder och mycket tårgas, bröt upp och brände ner tältlägret hände något makten inte tänkt sig. Tusentals och åter tusentals människor i omgivningen anslöt sig i solidaritet med demonstranterna. Inte för att försvara några träd utan för att säga, nu räcker det, till en regim som upplevs som allt mer repressiv och vars islamska moralkonservatism griper in i folks frihet och privatliv.

På lördag natt byggdes barrikader vid alla infarter till Taksimtorget.

Den turkiska kravallpolisen visade som vanligt upp ett ansikte som saknar varje antydan till leende. Det har fackliga organisationer och partier till vänster fått känna på i decennier. Senast Första Maj i år då demonstrerande arbetare och yttersta vänstern angreps hårt av kravallpolisen. Men för den stora majoriteten av de som deltog i veckoslutets sammandrabbning med våldets representanter var det nytt.

De tiotusentals som demonstrerade lördag 1 juni tillhörde inte etablerade organisationer till vänster. Det var vad en del media kallat den ”urbana medelklassen”. Det vill säga främst unga relativt välutbildade människor, studenter, lärare, läkare, med mera, som fått nog av Erdogans visserligen mjuka men ändå islamisering av det offentliga rummet. Alla som protesterat är säkerligen inte sekulära, men alla, även de religiösa, säger nej till att regeringspartiet AKP:s islamska agenda blir offentlig politik.

Det som imponerade på alla observatörer i lördags var den entusiastiska solidaritet som utvecklades mellan demonstranterna och befolkningen i de kvarter som berördes. Polisens intensiva användning av tårgas och pepparsprej drabbade många som togs om hand på plats i privata lägenheter och i hotell. Restauranger delade ut mat gratis. Butiksägare applåderade demonstranterna. Folk hängde ut genom fönstren och tog i med öronbedövande konserter på kastruller och pannor. Hotell och kaféer upplät sin wi-fi åt de som fått sina mobiler blockerade av polisen. Långt in på natten markerade boende sin solidaritet genom att släcka och tända ljuset oavbrutet, Bilar tutade i kör.

Den arroganta makten utmanas med mod och hån.

Under lördagen blev trycket på regeringen för stort och Erdogan beordrade polisen att dra sig tillbaka från Taksimtorget. Ännu 48 timmar senare är kravallpolisen borta från torget och de närliggande kvarteren. Bland demonstranterna gick innebörden av beslutet ingen förbi –en seger hade uppnåtts. Den karska självgoda makten hade tvingats till reträtt, om än tillfälligt. Känslan av att tillsammans i gemensam kamp kan man flytta berg ger självförtroende och hopp.

Men varför i Turkiet och just nu? Till det yttre är bilden av Erdogans period vid makten glansig. Sedan hans parti AKP kom till makten 2003 har den turkiska ekonomin växt i rekordfart och det officiella måttet på rikedom, BNP per person, dubblerats. Men likt alla andra islamska partier saknar AKP en ”islamsk” ekonomisk politik. Det är den nyliberala modellen som gäller, med ökade inkomstklyftor och en stor arbetslöshet parallellt med framväxten av en mycket rik grupp av konservativa muslimska borgare. De senare, tillsammans med traditionella konservativa skikt på landsbygden, är den verkliga basen för AKP.

Ännu mera specifikt kan man säga att AKP är de rika muslimska byggherrarnas parti. Erdogan själv var som borgmästare i Istanbul aktivt inblandad i en rad byggprojekt av faraoniska format. Nu ligger en rad nya projekt på ritbordet. Första byggstenarna har redan placerats för en ny, tredje bro över Bosporen. Ett gigantiskt nytt flygfält ska byggas intill Istanbul för att Erdogans planer på Istanbul som en världsmetropol ska bli verklighet. Och där ungdomar i dag symboliskt försvarar den lilla grönska som finns ska en ny moské resas.

Det är storstädernas unga som utmanar makten.

Att Erdogans parti AKP, betyder Utvecklings och rättvisepartiet, låter i dag som ett dåligt skämt. Vare sig en harmonisk utveckling av ekonomin eller den sociala rättvisan står ut som honnörstecken för AKP. En stor del av befolkningen är fortfarande sysselsatta inom jordbruket. I de tillbakadragna delarna av landet råder djup fattigdom. Medan jordbruket sysselsätter 22 % av befolkningen är det bara 19 % i industrin och 6 % i byggnads. Andelen kvinnor i aktiv ålder som är sysselsatta i avlönade jobb är bara 29,6 % jämfört med 70,5 % av männen i aktiv ålder.

Den snabba utveckling som ekonomin genomgått det senaste decenniet har ökat de stora skillnaderna mellan den utbildade urbana ungdomen och personer i medelåldern jämfört med de fattigare skikten i städer och på landsbygden. Att upproret inte gäller träd är klart, men det handlar inte heller om direkta ekonomiska problem för de som hittills deltagit i protesterna, eftersom de som deltar inte i första hand är missnöjda med den ekonomiska välfärden.

Det gör att händelserna mer liknar Tahir i Kairo än Puerta del Sol i Madrid. Det handlar om protester mot maktens begränsningar av och inkräktande på de individuella friheterna av ett AKP och Erdogan som i flera år sakta men säkert drivit på en moralkonservativ islamsk agenda. Allt ifrån angrepp på aborträtten till uppmaningar till unga att inte kyssas offentligt. Senast har parlamentet antagit en lag som drastiskt inskränker kaféers och restaurangers rätt att servera alkoholhaltiga drycker.

Landets unga kvinnor intar en framträdande plats i protesterna. AKP:s moralpolitik berör.

-Den som dricker alkohol är en alkoholist, förklarade Erdogan och motiverade lagen med att det ska bättra på folkhälsan. Nu är redan konsumtionen av alkohol per person i Turkiet den lägsta i Europa och motivet för förbudet är mer att säkra väljarbasen bland den konservativa muslimska majoriteten av AKPs väljare. Regeringen gör sig till och med löjlig i mångas ögon som då den förbjöd vissa färger på läppstift för flygvärdinnor på Turkish Airlines.

De första dödoffren för repressionen är nu ett faktum. Med sin parlamentariska majoritet i ryggen verkar Erdogan tro att allt är möjligt, att protesterna kan viftas bort som ett verk av en handfull agitatorer som förleder folket.

-Det är inte en handfull plundrare som ska diktera mitt agernade, säger han och minimerar omfattningen av protesterna. Det är inte första gången i historien som en regering fällt sig själv genom att brutalt avfärda protester som verk av obetydliga grupper. I går gick han så långts som till att antyda att det ligger ”utländska krafter” bakom de ungas revolt.

Protester i Ankara 3 juni.

Det är dock inte troligt att de pågående protesterna mot AKP:s och Erdogans styre kommer att segra på kort sikt och lyckas fälla regeringen. För det har AKP ett för starkt stöd bland landets konservativa krafter. Men inget kommer heller att förbli vid det gamla. Försöket att smyga på samhället en islamsk agenda som skulle undergräva den turkiska statens sekulära karaktär har mött ett motstånd som AKP inte väntat sig. Nu tvekar makten inför hur grovt våld som kan användas utan att det slår tillbaka mot användaren. Det amerikanska utrikesdepartementet har redan motsagt Erdogans beskrivning av demonstrationerna genom att kalla dem stora, huvudsakligen fredliga protester som måste bemötas med förståelse. Vita Huset är rädd för att regeringen i Nato-landet Turkiet tappar sin demokratiska legitimitet.

I morgon den 5 juni går det offentligt anställda ut i en tvådagars strejk som redan var planerad av det stora fackförbundet KESK innan protesterna startade. Nu kommer strejken som på beställning för att undvika en isolering av de som aktivt protesterar på gator och torg. Om de stora fackliga organisationerna permanent ansluter sig till protesterna kan hela situationen ändra karaktär.

     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stöd den syriska revolutionen och fördöm Israels aggressioner mot Syrien.

 

Här under följer ett gemensamt uttalande till följd av Isarels bombningar i Syrien antaget av syrier i exil i Schweiz och solidaritetsorganisationer i landet.  

 

Publicerat 14 maj 2013

Vi syrier i Schweiz, engagerade medborgare och syriska och schweiziska organisationer som stöder den syriska revolutionen fördömer utan förbehåll den sionistiska statens aggressioner begångna under helgen 4-5 maj mot det syriska folkets nationella suveränitet.

Den sionistiska staten som ockuperar Syriens territorier på Golanhöjden sedan 1967 och som är ansvarig för oavbrutna brott mot det palestinska folket och folk i regionen är på inga villkor det revolutionära syriska folkets vän i kampen mot Assads kriminella maffiaregim.

-Vi tappar inte kompassriktningen. Vår fiendes fiende blir aldrig vår vän.

Under de senaste fyrtio åren har den syriska regimen fängslat alla i Syrien som försökt utveckla ett effektivt motstånd för Golanhöjdernas och Palestinas befrielse. Efter Israels flygräd söndagen den 5 maj 2013 riktade Assad inte sina bomber mot den sionistiska staten utan bombade i stället syriska städer och det palestinska flyktinglägret Yarmouk i närheten av Damaskus centrum.

Regimens tal om ”motstånd” har endast tjänat till att upprätta en tyrannisk repressiv statsmakt och ta ifrån det syriska folket all frihet under ett hot från omvärlden som förevändning.

Vi deklarerar att det enda verkliga motståndet är det som det revolutionära syriska folket står för. Den syriska revolutionens seger och regimen Assads fall kommer att vara de första stegen mot en befrielse av Golanhöjderna och det historiska Palestina.

Vi påminner om vårt totala stöd till det palestinska folkets rättigheter och till självbestämmande, inklusive till flyktingarnas rätt att återvända och rätten till självbestämmande för de som befolkar det historiska Palestinas territorier.

Vi fördömer också den syriska regimens försök att omforma den syriska revolutionen till ett religionskrig, speciellt efter de senaste massakerna i Baniasregionen och i byn Bayda mot obeväpnade civila, speciellt kvinnor och barn. Vi fördömer också de sekteristiska deklarationer från vissa minoritetsgrupper i den syriska oppositionen, med stöd från gulfstaterna. Vår revolution har frihet och värdighet som mål.

Scenerna från Banias är outhärdliga. Diktaturens kräk står för barbariet.

Detta innebär också vår totala opposition mot det libanesiska Hezbollahs militära politik, vars medlemmar strider tillsammans med Assaddiktaturens kriminella trupper och ansluter sig i sitt smutsiga verk till den iranska diktaturens trupper. I sista hand är Nasrallahs organisation beroende av Iran.

Vi fördömer också det dubbla bombattentatet som den 12 maj 2013 dödade 46 personer och skadade 100 i Reyhanli, den turkiska staden nära gränsen till Syrien och fördömer alla begångna aggressioner mot de syriska flyktingarna. Vi uttalar vår fulla solidaritet med de oskyldiga turkiska och syriska offren för attentatet.

Vi uttalar till slut ännu en gång vårt totala stöd till det syriska folkets revolution och upprättandet av en demokratisk stat, social och sekulär och baserad på alla syriers medborgarskap oavsett religion, etnisk tillhörighet och kön…

Leve den folkliga syriska revolutionen och ära till våra martyrer.

Signerat av följande fram till 13 maj 2013:

–       Collectif Jasmin (Jasminkollektivet)

–   Femmes Syriennes pour la Démocratie, (Syriska kvinnor för demokrati)

–    Courant de la Gauche Révolutionnaire syrienne (Revolutionära syriska vänsterströmningen)

–       Mouvement Pour le Socialisme (Rörelsen för Socialismen)

–      SolidaritéS (Solidaritet)

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syriens lokala samordningskommittéer fördömer Israels flygbombningar.

« Vi förlorar inte kompassriktningen. Vår fiendes fiende är inte vår vän”

Angående Israels flygräder

De lokala samordningskommittéerna i Syrien (LCC) beklagar Israels flygräder mot syriskt territorium och fördömer pågående kränkningar av det syriska folkets nationella suveränitet.

LCC slår fast att den syriska regimens hänsynslösa uppträdande har kastat Syrien in i kaos och att regimen ensamt bär det fulla ansvaret för framtiden i ett land som blivit en lekplats på vilken regionala och internationella makter gör upp sina tvister på bekostnad av det syriska folket.

Det är viktigt att påminna sig att regimen aldrig har utgjort en motståndskraft utan i stället skyddat Israel under gångna decennier. Det spelade ”motståndet” har bara använts till att införa repression, tyranni och trakasserier mot den inhemska befolkningen under förevändning av externa faror.

De israeliska flygräderna träffade militära installationer och vapendepåer, som använts för att döda obeväpnade medborgare –Syriens söner och döttrar. Trots det ska räderna endast ses som tjänande Israels intressen, som på många sätt sammanfaller med den syriska regimens intressen. Regimen försöker tvinga in landet i ett sekteristiskt krig och att det blir en delad stat –något som länge varit ett strategiskt mål för Israel.

Lokala Samordningskommittéerna i Syrien

Maj 6, 2013

Publicerat av SyriaFreedomForEver: Översatt till svenska av Benny Åsman