Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

12 svar på ”Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

  1. De verkliga resurserna var väl oljan…
    De som tror att virtuella pengar går att plocka fram vid en kris måste väl ha fel.?
    Nu när oljan nått toppen så dunstar väl dessa?
    Kvar står väl folket, om de inser vad som skett och inte springer efter dessa virtuella förmögenhetrer….
    Som jag sa till grabben som sålde Flamman på bokmässan för fem-sex år sedan…
    ”Hur känns det att leva i en förrevolutionär tid?”

  2. Hej Thomas, jo oljan had ju redan upptäckts. Men ladyns politik hade som mål att krossa fackföreningarnas motstånd och höja vinstnivåerna inom hela tillverkningsindustrin. Som i alla andra länder minskade sedan löneandelen av BNP och kapitalet kunde flytta sig fritt som det ville. Profiterna från oljan tror jag inte hade stor betydelse i hennes politiska projekt.
    mvh
    Benny

  3. Detta kommer inte att leda till någonting annat än att några småpåvar åker dit. Makten kommer inte att krossa sig själv

  4. hej Benny

    jag har för mig att det fanns ett problem med TUC och arbetsplatserna, nämligen att på en arbetsplats kunde det finnas massor av olika fackföreningar, och om det slöts ett avtal med en av dem så strejkade en annan istället. De hade inte samordnade förhandlingar på samma sätt som i Sverige. Så småningom tröttnade en tillräckligt stor del av väljarkåren, och den brittiska tanten med tegelsten i handväskan (Monte Python) klev in. Man kan se det som att TUC bäddade för Thatcher, eller någon annan med samma agenda. Det måste ha varit en väldig röra, eftersom oljekrisen inträffade samtidigt.

    Sen fanns det ju en aspekt till, kolgruvearbetarna. Gruvorna lönade sig inte, utan las ned, men exakt varför? Importerades billigare kol, eller gick man över till en blandning av kärnkraft och olja istället? För vår tids koldioxidtroende bör ju det ses som ett avgörande framsteg att England slutade gå på kol, men på den tiden ville de anställda ha jobbet kvar, förstås. Dessutom var gruvorna statliga, i England var det ofta sista steget innan nedläggning, som tex i fallet British Leyland, samma period. Två decennier tidigare hade England Europas största bilindustri, med märken som Austin, Morris, Standard, Rootes-koncernen osv. I början på 70talet förstatligades allt under namnet British Leyland, och sen las det ner, alltihop i ett svep, kvar blev några lyxmärken som Jaguar.

    Det måste ha varit en turbulent tid.

  5. Ja, TUC var en yrkesfackförening så det kunde finnas många fackföreningar på exemplevis en bilfabrik. Men det kompenserades a i viss mån av systemet med shop stewrads, som var en sorts fackliga förtroendemän som täckte alla på samma arbetsplats.
    Ja, 70-talet var en urbulent tid då många stora fackliga strider slutade i nederlag som stärkte kapitalets representanter på arbetsmarknaden och i parlamentet.
    mvh
    Benny

  6. Wikström, problemet med makten är att den inte är ett homogent block. Det finns starka motsättningar mellan olika kapitalgrupper, mellan finans och industri, som gör att ”makten” inte bara kan lägga på locket. Det ä2r ju egentligen inte något m♪rkligt med det. Inom arbetarrörelsen och inom de radikala rörelserna finns det också motsättningar och motstridiga intressen. Så är det också i ”maktens” sfär.
    mvh
    Benny

  7. Pingback: Skattesmitarländerna | Svensson

  8. @ sl

    På nåt vis håller jag med dig. Hur det var i England hade jag ingen aning om på den tiden men vad jag minns var att jag själv och andra ofta möttes av besked:

    – Vi kan tyvärr inte få fram det här för dom strejkar i England.

    Ni ser själva på meningen ovan. Det är dom strejkande arbetarna som är problemet men företagarn har gjort vad han kan.

    Självmål ger poängen åt motståndaren.

    Det heter inte facket det heter packet är ett uttryck jag minns från åttiotalet.

    Det måste vara svettigt att vara arbetarledare och utan en grundmurad tro på socialismen är det nog dömt att slitas i stycken.

    Varför måste en vänsterledare förnedra sig i mainstream och hackande och harklande försöka förklara bort att man inte är ”kommunist”.

    Varför inte istället rakryggat säga:

    – Jag är kommunist och jag tror på socialismen!

  9. hej Någon

    ”det heter inte facket, det heter packet” har jag faktiskt aldrig hört, speciellt inte på 80-talet. För mig är 80-talet axelvaddar, MTV, U137, kniip med Lanefält, individualisering och tysta fackföreningar. Bla.

    Kolgruvejobbet ser svettigt ut på bild, hade gått i arv i generationer, och var säkert grund för väl utvecklad gruppkänsla. Scargill sa väl rakt ut att han var kommunist, var nu det exakt betydde, hans medlemmar röstade säkert labour, men det var inte det jag undrade över. Gruvorna ägdes av staten, gick med förlust, varför? Vad ersatte kol i England?

  10. sl, jag har nget exakt svar p” vad som ersatte kolet i England. Jag skulle gissa på gas, eldningsolja och el (tillverkad i kol/gaskraftverk) Jag tror inte att det skiljer sig från andra före detta kolberoende länder som Belgien, Luxemburg och Tyskland.

  11. Jag förstår, man kan använda kol i varje hushåll, då blir staden brungrå överallt, eller storskaligt med större effektivitet, distribuerad som el i stickkontakt. Då sjönk ackumulerad efterfrågan, kanske fick man gå allt längre ner för att hitta kol dessutom. Nordsjöfyndigheterna är dessutom från samma tid. Teknologin sprang ifrån kolgruvearbetarna, de behövdes inte. Det blev dyrt för TUC att vara på fel sida om produktivkrafternas utveckling. Skulle gissa att LO tittar oroligt åt det hållet.

    Jag har varit i England några gånger. Man häpnar över att allt från andra världskriget är bortstädat, de har skrotat nästan all hårdvara, en riktigt osentimental hållning. Tiden verkar ha startat med Beatles och hundkojan, sen kom Harry Potter, det är verkligheten. ”This is Britain” är en bra påminnelse om realiteterna.

    Monte Python hade en obetalbar brittisk tant med handväska inklusive tegelsten som mannen på bänken fick smaka. Den var säkert gjord före Thatcher, och får väl ses som före sin tid.

  12. Pingback: Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis | Svensson

Lämna ett svar