Det är nu fem år sedan vågorna efter Lehman Brothers bankrutt slog in över Europas atlantkust och dränkte kontinentens ekonomi i den värsta ekonomiska recessionen sedan trettitalets katastrof.
Fem år är en lång tid och ”normalt” sett skulle effekterna av krisen ha kommits över redan. Men det var inte vilken liten kris som helst. Finansens grepp över den ekonomiska makten tillät bankirerna och fonddirektörerna att vältra över krisen på den arbetande befolkningens axlar, den privata skuldkrisen förstatligades av Europas nationer och tog formen av statliga skuldkriser.
De strukturella skillnaderna mellan olika länder inom EU och framför allt eurozonen visade sig få stora effekter. Där den offentliga retoriken talade om konvergens inom EU tack vare euron uppstod det motsatta. Hela kontinenten har ekonomiskt sett delats i en ”nordlig” och ”sydlig” sfär med Frankrike på gränsen mellan de båda.
Den åtstramningspolitik som arbetades fram i Bryssel skulle rätta till problemen. Räkningen för krisen lades på de arbetandes bord och med svångremspolitik påstod man att de statliga budgetunderskotten och skulderna kunde åtgärdas. Med lite uppoffringar ”från alla vi som sitter i samma båt” skulle tillväxt, jobbskapande och välfärden snabbt återställas till normala nivåer igen.
I dag fem år senare finns det inga tecken på att hjulen ska börja snurra i snabbare takt igen. Den finansiella karusellen har hämtat fart igen och kapitalägarnas vinster klagar ingen berörd över. Men den arbetande befolkningen som enbart kan leva på sina löner sitter fast i ett skruvstäd. I tabellen här under hittar vi den senaste statistiken från Eurostat vad gäller antalet skapade jobb i några av EU:s 28 medlemsländer. Här syns tydligt den spricka som går genom kontinenten.
I juli 2013 var 19,4 miljoner personer officiellt arbetslösa i eurozonen. Den verkliga siffran är högre eftersom så många droppat av från arbetsmarkanden efter att ha förlorat hoppet om att någonsin få ett jobb. Men redan den officiella siffran är fruktansvärd. Ännu värre blir det naturligtvis då vi ser till enskilda länder. Nästan sextio procent av de arbetslösa i eurozonen är koncentrerade till bara fyra länder, 31 % i Spanien, 16 % i Italien, 7% i Grekland och 5% i Portugal. Bakom siffrorna döljer sig som vi vet en katastrofal ekonomisk och social kris i länder som Grekland och Spanien. Mer än hälften av alla ungdomar är utan arbete och med inget hopp vid horisonten. De som kan flyr sin kos.
Krisens djup i Europa visas också av att det är den enda ekonomiska regionen i världen som inte nått upp till produktionens nivå 2007. Men det är ett genomsnitt och den verkliga krisen syns i stället i tabellens fakta för de enskilda länderna där den ”södra gruppen” i dag 2013 ligger kraftigt under sina BNP år 2008. Bakom kalla fakta döljer sig den exploderande sociala misären i framför allt Grekland, men också i Spanien, Portugal och Italien.
Framtidshopp? Knappast. I alla fall inte för den ”södra gruppen”. Och kanske inte heller för ”miraklet” Tyskland eftersom det så kallade miraklet bygger på ett enormt exportöverskott till resten av Europa. Med allt mindre utrymme för hushållens konsumtion och nedgången i investeringarna kan inte Tyskland självt ”äta upp” sina bilar och tvättmaskiner. Inte heller ser det ut som att andra marknader ska kompensera den tyska industrin. De så kallade tillväxtländerna med Kina i spetsen är inne i en period av långsammare expansion och därmed mindre import från Europa.
Så länge statsskulden i länder som Grekland och Portugal hänger som en snara runt nationens hals och Angela Merkel drar i den så att den skär in i huden kommer den aktuella situationen enbart att förvärras. De statliga skulderna måste skrivas ned och de illegitima skulderna helt raderas ur böckerna. Ägarna av de grekiska statsobligationerna ska inte vara de som sätter agendan. Den måste spikas utifrån de ekonomiska och sociala problem som majoriteten av de arbetande står inför. De kan inte förenas, lika lite som eld och vatten.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Euro, Kris,
Kan det inte vara så att kapitalet med bla Merkel som galjonsfigur här sett ett tillfälle att rita om den politiska kartan genom en sk ”chockdoktrin”? Tyskland och USA vill ha så många länder som möjligt inom EU som lydstater och dessa ska hållas fattiga. Ryssland gör ju i princip likadant. Tyskland tillämpar ju dessutom liknande politik inom landet med nära 30% heltidsarbetande fattiga. Det tragiska är ju att detta kan hålla på länge då det för närvarande knappast finns någon opposition! De brun-svarta agerar duktiga idioter och drar till sig många oppositionella.
Om ni skulle förstå er på vad ordsakerna till vår ekonomiska skuldmättnad så hade ni oxå ett vettigt förslag till hur detta skall lösas. Nu blir det bara floskler.
Kjell, så bra att det äntligen kommer in någon som kan lysa upp och förklara. Så vad har du nu att säga utöver att vi sprider floskler?
Med tanke på skuldernas omfattning kan de väl egentligen inte amorteras, utan måste skrivas av? Det finns väl inga möjligheter att betala tillbaka beloppen, det verkar inte ens gå att stoppa skuldökningen. Om man bara drar ett streck över en massa miljarder och medger att de inte finns i verkligheten, då minskar mängden kapital. Minskat utbud av kapital samtidigt med ökad eller oförändrad efterfrågan borde innebära stigande pris på pengar, dvs stigande räntor? När bankerna inte är solventa utan bara består av en massa skulder infinner sig ett tillfälle att förstatliga dem utan att betala något för dem, de är så att säga värdelösa.
Jag har lösningen! Vi måste kasta borjanas avregleringar på sophögen och se till att tillgångar skapas genom ärligt arbete och inte inte i bankernas utlåningskarusell med låtsaspengar som det inte finns täckning för och där aktieägarna skapar sig miljardvinster av räntorna.
Jag har också i dagarna sagt upp allt i banken som jag i princip föddes in i. Det började med att dom införde avgifter på så gott som allt och det försökte jag parera med att inte vilja ha tjänsterna. Sen gjorde dom om banken till nåt slags kontor utan kassor så man inte kunde gå till banken och ta ut eller sätta in pengar som man alltid gjort tidigare och då vart jag tvingad och köpa ett plastkort så jag kunde ta ut pengar utanför banken i en automat. Men sätta in pengar vet jag inte ens om det går. Kanske på nåt sätt men inte lika enkelt som tidigare. Det här var droppen, jag fick nog och dom verkade inte ledsna heller. På en fråga om det kunde bli bättre service i framtiden så skakade dom bara lätt på huvudet. Inga pengar, inga aktier men heller inga skulder. Jag insåg det inte var någon önskedröm för dagens moderna procentare som vill göra vinster och som på något underligt sätt ska vara bra även för mig om man får tro liberalerna.
Det löste sig dock och nu har jag ett konto i en livsmedelsbutik där jag kan ta ut och sätta in pengar och det även sent på kvällen.
Vad bankerna egentligen sysslar med kan man genomskåda om man följer reklamen och det senaste åren har marknadsföringen handlat mest om bolån. Det kan t.ex. vara nån som står och lockar med en nyckelknippa till en fin villafastighet och rätt som det är har dom fått någon på kroken med frestande lånekalkyler eftersom köparna som regel inte kan köpa huset kontant. Fastigheten intecknas för några miljoner och vips har ”marknaden” skapat tillgångar för precis samma belopp och ”pengar” kan skapas som siffror i konto- och lånekarusellen som snurrar fortare ju ”förmånligare” det är att sätta sig i skuld.
En fråga kan ju vara vad fördelen är med bankernas miljdardvinster när jag bara får betala, betala och åter betala och t.o.m. betala för jag ska få ut mina egna pengar??
Nä, bankerna ska stå till folkets (kundernas) tjänst så därför måste bankerna och hela penningväsendet socialiseras om vi ska få ett slut på marknadens penninggalopp till den sista finanskrisens ättestupa där tillgångarna reas ut på exekutiva auktioner och framtidsdrömmarna står som grafittimålade spökslott.
sl skrev:
”När bankerna inte är solventa utan bara består av en massa skulder infinner sig ett tillfälle att förstatliga dem utan att betala något för dem, de är så att säga värdelösa.”
Ska jag ena stunden har empatier för ”fattiga” banker som måste ha socialbidrag för att överleva för att i nästa stund bli utsugen av giriga bankkapitalister?
Och nu är det t.o.m. så butiksägarna börjar få nog av bankernas girighet och miljardvinster
http://www.svt.se/nyheter/sverige/nu-blir-det-annu-dyrare-att-hantera-kontanter
Nej sl, jag ser genom dimridåerna. Förstatliga bankerna NU. Vi har sett tillräckligt av privatiseringar och marknadsgycklets härjningar.
http://www.svt.se/nyheter/sverige/han-blev-mangmiljonar-pa-konkursade-skolan
Det väcker en aning brist på respekt att du lämnar diskussioner du inte klarar av för att sen börja på lekskolenivå nivå på nästa ämne.
–
Jag är lite mer praktiskt orienterad än du. Eftersom det inte finns på kartan att köpa bankerna när de går med vinst, eller att konfiskera dem och sabotera hela samhällets finansiering, tänkte jag att man gör väntar till rätt tillfälle; nämligen när aktieägarna ändå inte får något för aktierna, alltså när banken lånat ut mer än den kan klarar av att förlora till någon som verkligen inte kan betala tillbaka. Då hamnar banken på obestånd och blir värd noll, och kan tas över till priset noll. Jag förstår inte resonemanget om brist på empati alls, jag tänkte helt praktiskt på sannolika scenarios och hur man använder dem. Bankerna klarar sig inte utan ”quantitative easing”, alltså plötsliga statliga insatser som ersätter eget kapital med nytt eget kapital. En rimlig motprestation för statens räddningsoperation är en ny aktiestock som tillhör staten. En annan sak är att det finns många politiker som verkligen inte vill bli bankirer, de inser att de inte vet hur man gör, de kan inte bedöma vare sig krediter eller kreditvärdighet. Men man kan ju göra som röda armén, anställa motståndarnas generaler för lön, utan options-program.
–
Angående att dela ut vinster baserade på obligatoriska skatter har jag varit emot det hela tiden, det kan ju bara sluta med det som redan hänt, nämligen att ägarna plockar ut vinsten på driftspengarna när de inte lyckas få upp skolföretagets aktievärde på vanligt sätt, och sen konkurs, allt ordnat med lån. Det är helt ohållbart över tiden att låta obligatoriska skatter delas ut som vinst, den ordningen kommer antingen att eliminera de obligatoriska skatterna eller vinsten, med en mellanstation där själva verksamheten som skulle finansieras med obligatoriska skatter helt enkelt totalhavererar. Vi sitter redan med facit på testet ”vinst i skolan”, det heter ”John Bauer Konkurs AB”. Borg har nyss kommit fram till att ”Riskkapitalisterna” (en ordvits i detta sammanhang, det är ju skattepengar, helt riskfri vinst) inte ska få vara med och äga skolor, men det kan han inte hindra. Däremot kan man vägra skicka skattepengar till skolor som delar ut vinst till ägarna. Något annat sätt finns inte, privata intressenter kräver avkastning. Den måste man förvägra dem. Om helt vanliga skolor för ”arbetare och bönder” ska drivas som aktiebolag som ger vinst, kommer de att läggas ner efter ett tag. Det kan ske stegvis; man lämnar matte, svenska och engelska åt sitt öde, går över till att lova eleverna att de ska bli popstjärnor, programledare, stjärmkockar, fotbollsproffs eller hårfrisörskor, så småningom blir bara fotbollsvakt och prostituerad kvar som kursval, och till sist blir bara praktikenheten kvar, dvs ett betting-rum och en glädjestuga. Aktieutdelning i skolan är en långsiktig omöjlighet, det är allas bildning som är vinsten, den kan inte samexistera med privata profitörer.