Socialister stöder Syriens folk.

Den syriska revolten mot diktaturen i landet är snart inne på sitt tredje år. Tack vare Rysslands, Irans och libanesiska Hezbollahs direkta stöd till regimens extrema militära våld har det folkliga upproret utsatts för ett ofattbart lidande och stora förluster i döda, skadade och fördrivna.

Men de krafter som står i vägen för ett demokratiskt och fritt Syrien är inte bara regimens trupper. De stater som utropat sig till ”Syriens vänner” har gång på gång visat att de inte är intresserade av en seger för de kämpande i Syrien. Deras mål är att behålla stabilitet i regionen. Hittills har de därför strävat efter att Assad avgår men att den syriska statsmakten består, framför allt dess säkerhetsstyrkor och elitdivisioner. Säkerhet och stabilitet först, eventuellt demokratiska friheter senare om det inte rubbar stabiliteten.

Efter gasattacken i Ghouta ser vi att ”vännerna” med USA i spetsen inte ens längre agerar för att Assad ska avgå innan förhandlingar tar vid i Geneve. Med sådana vänner behöver det folkliga upproret inga fiender. De finns bakom ryggen. USA:s cyniska maktspel nådde i veckan sin höjdpunkt då Vita Husets administration lät förstå att USA ställer in även den humanitära hjälpen till de som kämpar inne i landet. Saudiarabien har gestikulerat kraftigt de senaste dagarna och till och med anklagat USA för det svaga stödet till kampen mot Assad. Att prinsarna i Riyadh skulle vara intresserade av en seger för syriernas frihetskamp är naturligtvis önsketänkande. De är bara ute efter att stoppa Iranska mullornas inflytande i regionen. Vilket bäst visas av att USA också kritiserades av Riyadh för att inte ha hjälpt till tillräckligt i Saudiarabiens krossande av kampen i Bahrain.

Den tredje kontrarevolutionära kraften som angriper frihetskampen står de extrema jihadistmiliserna för. Deras militära angrepp på lokala miliser och inrättande av terrorvälde mot civila i de områden de konrollerar visar vilka mål dessa reaktionära extremister strävar efter. I Raqqa och andra platser som ISIS och andra extremister kontrollerar kan befolkningen konstatera att regimens flygvapen bombar skolor, sjukhus och bagerier men aldrig islamisternas militära anläggningar och läger. Oppositionellas idé att de är en femte kolonn är inte tagen ur luften. Oavsett extremisternas exakta relation med regimen fungerar de objektivt som stödtrupper åt Assad.

På våra egna breddgrader är solidariteten med kampen i Syrien minst sagt ynklig. Vänsterpartiet säger ingenting officiellt utan överlåter åt enskilda medlemmar att sprida ett budskap som sträcker sig alltifrån stöd till Assads diktatur till genuint stöd för det revolutionära upproret. Mitt i detta håller partiet tyst för att inte skapa onödiga spänningar inför valet 2014. Att den gamla maoistvänstern stöder diktaturen är inget att förvånas över. De har traditioner att falla tillbaka på. De nöjer sig med att fylla rollen av diplomatisk hejarklack till regimen i Damaskus enbart för att de inbillar sig att den är anti-imperialistisk, eller rättare sagt anti-USA. Att de dessutom inte har ett ont ord att säga om regimen i Teheran bara befäster bilden av dem som politiska grupper på snabb väg bort från allt som kan kallas vänster.

Det otroliga sveket mot den syriska revolutionen kommer att spela en stor roll för den svenska och internationella vänsterns framtid. Mitt i mörkret finns det dock ljus och äkta solidaritet. Vårt eget parti, Socialistiska Partiet, inte bara stöder upproret mot diktaturen i Damaskus utan alla folkliga resningar mot despoti och förtryck utan ”diplomatiska” och ”geostrategiska” hänsyn. Här under hittar du ett uttalande från SP:s partistyrelse som vi vill att alla ska ta del av. Det ger uttryck för äkta solidaritet och empati med det syriska folkets heroiska kamp och lidande.

PS: Den här bloggen anser att partistyrelsens användande av ordet ”sönderfall” om situationen i Libyen inte är det mest adekvata begreppet för att beskriva det extremt komplicerade läge som råder efter att hela den gamla statsapparaten föll samman för exakt två år sedan.


Allt stöd till folkupproret i Syrien

När folkupproret i Syrien är inne på sitt tredje år är det i ett övergripande sammanhang där kampen för demokratiska- och sociala rättigheter i arabvärlden fått vidkännas svåra motgångar. Den allvarligaste är militärens direkta maktövertagande i Egypten, en militär som upprättat goda förbindelser med diktaturen i Damaskus. Vi ser också ett Libyen i sönderfall och ett Jemen där den folkliga oppositionen pressas mellan radikala islamistiska krafters frammarsch och amerikanska drönarattacker. Den omfattande frihetskamp i arabvärlden som tog sin början hösten 2010 i Västsahara och Tunisien kommer att bli lång och komplicerad.

I Syrien har den humanitära katastrofen fördjupats. Sex miljoner av landets befolkning på 22 miljoner befinner sig på flykt; runt två miljoner i exil och fyra miljoner inom landet. Livsmedelsbristen blir också alltmer akut. Assadregimen – till tänderna beväpnad och understödd av Ryssland, Iran och den libanesiska Hezbollahmilisen – fortsätter att beskjuta och bomba sitt eget folk. Dessutom attackeras det demokratiska sekulära motståndet allt hårdare av radikala islamistiska krafter, understödda av Saudiarabien och olika wahabi-salafist nätverk i länderna kring Persiska viken.

Trots svårigheter och umbäranden lever kampen för ett demokratiskt Syrien, fritt från dagens diktatur under Bashar al-Assad, vidare; i de lokala motståndskommittéer som övertagit skötseln av det vardagligt nödvändiga i de områden som oppositionen kontrollerar, i de enheter av den Fria Syriska Armén som nu tvingas att föra ett tvåfrontskrig mot såväl regimens trupper som olika jihadistgrupper och bland de kvinnor, ungdomar och det civila samhälle som oförtröttligt kämpar vidare.

Socialistiska Partiet manar alla demokratiska och socialistiska krafter att inte låta den syriska revolutionen ohyggliga svårigheter få oss att tystna. Det är nu vår solidaritet med dem, som kämpar för demokrati och frihet mot alla odds, behövs mer än någonsin – mot regimens terror, mot reaktionära och religiösa sekterister, mot imperialistiska lösningar.

I efterdyningarna av regimens gasattack mot Damaskusförorten al-Ghuta hotade USA med militära aktioner mot Syrien. Israel har genomfört flera attacker. Vi socialister vänder oss mot alla imperialistiska interventioner i Syrien. USA:s och dess allierades yttersta mål är inte att stödja revolutionen utan att bana väg för stormaktsuppgörelser på bekostnad av det syriska folkliga motstånd som hämtade kraft ur den arabiska våren.

Friheten kommer inte ur imperialismens bombluckor utan ur det syriska folkets kamp. Det demokratiska motståndet behöver militärt stöd på det syriska folkets egna villkor – inte på Washingtons.

Vi socialister söker efter förmåga göra vår del för att hjälpa den hårt pressade civilbefolkningen och stärka banden till radikala demokratiska krafter såväl inom Syrien som i exil.

Leve det syriska folkets motstånd!

Krossa Assaddiktaturen!

Socialistiska Partiets partistyrelse 19 oktober”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

10 reaktion på “Socialister stöder Syriens folk.

  1. Vad har vänstern här gemensamt med oppositionen i Syrien?

    Svar:
    De är båda djupt splittrade.

    .
    .
    .
    .

    Alla påstår sig stödja folket men vad vill egentligen folket?

    Svar:
    Förmodligen ett slut på kriget.

  2. Har knappt hört nån radio sen borgarna grep makten 2006. På några veckor då skedde en revolution i programtablåerna och kulturpersonligheter av olika sorter sparkades ut och in stormade entreprenörer, direktörer och näringslivsfolk. Jag klarade inte av det och radion förpassades till mörkret i en garderob.

    Ikväll sju svåra år senare tog jag fram radion igen från sin dvala och råkade då hamna direkt i P1:s samhällsprogram Konflikt. Programmet handlade om mellanöstern och i första hand Turkiet men även om den ”arabiska revolutionen” och vad som händer runt om kring den.

    Känslan jag fick vad att mycket i samhället handlar om religionen och islam. Du pratar sällan om det förhållandet Benny utan snarare som det inte finns mer än i reaktionära och extrema former.

    Det är muslimska länder i mellanöstern och nordafrika, ska dom inte respekteras som sådana eller önskar du ***** åt skogen?

  3. Vilket brohuvud? Ta reda på lite fakta om vad som skett sedan oktober 2011 vad gäller ”relationen” med USA/Nato i stället för dina förutfattade meningar. Att arbetarklassen har rätt att bilda partier och fackliga organisationer i dag och att det var orsak till dödsstraff under Khaddafi är något som verkar har gått dig förbi.

  4. Jag kommer att rösta på Socialistiska partiet nästa år, har alltid röstat på vänstern tidigare. Efter ha sett ert parti gå med oss i demonstrationstågen har jag insett att ni är det enda vettiga partiet på vänsterkanten. När till och med Hans Linde backar från vad han tidigare sagt så ser vi idag ett parti i förfall, Från Jinge till Sjöstedt. De pratar fortfarande dialog, en sådan finns inte så länge bashar och hans regim ska sitta kvar eller justeras om.

    / Mahmoud

  5. I vilka hittills varande kommunistiska länder har arbetarklassen haft rätt och bilda partier och fackliga organisationer?

  6. Hej Mahmoud, du ska ha stort tack för berömmet och förtroendet. Men det kanske blir svårt att rösta på oss i Riksdagsvalet. Vi har antagligen inte de resurser som krävs. Däremot kommer vi säkert att ställa upp i olika kommunalval. Vilka återstår nog att se.
    mvh
    Benny
    PS, tyvärr har du verkligen rätt om (V) och Syrien. De har ingen hållning alls.

  7. Ursäkta Benny, jag kunde bara inte låta bli och det var ju nästan som du sa det själv.

    Kanske kan vi vara överens om att arbetarnas frihet finns i landet Utopia 🙂

  8. Här är en bok på temat om drömmen om Utopia. Den handlar om den enkla vardagliga människans (arbetarens) förhållanden i det som skulle bli deras eget paradis. Fast det verkar inte som drömmen infriades för jag kan se ord som förtryck och rädsla i presentationen. Jag läser tyvärr inga böcker men den boken skulle jag vilja läsa eftersom den berör mig själv.

    Hur var det egentligen? Hur var det egentligen i Sovjetunionen?

    Ja, jag tror för min del att man måste lyssna från många håll om man ska få en någorlunda uppfattning som stämmer med verkligheten.

    Propaganda värjer jag mej mot men verklighetsskildringar och fakta är desto lättare att ta till sig.

    http://www.svt.se/kultur/bok/svetlana-aleksijevitj

Kommentera