Det brådskar att organisera en revolt från vänster.

Olivier Besancenot uppmanar alla partier som motsätter sig regeringens socialdemokratiska linje att förbereda en mobilisering över ett veckoslut i februari. Olivier Besancenot som länge arbetade som brevbärare i Neuilly är numera anställd på postkontoret i 18e distriktet i Paris.

Högern, den extrema och den traditionella, demonstrerar, François Hollande proklamerar sin ”social-liberalism”, och den radikala vänstern har svårt att mobilisera gemensamt. Det är situationen. Nya Antikapitalistiska Partiets (NPA) talesperson och före detta presidentkandidat ger sin analys av läget.

(Bakgrund: Oliviers uppmaning till en mobilisering av alla radikala krafter ska ses mot bakgrund av att Vänsterfronten mellan Vänsterpartiet, Kommunistpartiet och ett antal mindre grupper är inne i en djup kris. De två främsta ledarna för fronten, Jean-Luc Mélenchon och Pierre Laurent s talar inte ens med varandra längre. Det pågår ett öppet ordkrig mellan de två sedan Kommunistpartiets avdelning i Paris röstat för att gå ut i en gemensam valkampanj med Socialistpartiet i kommunalvalen. Den kraftiga medvind som blåste i Vänsterfrontens segel inför och strax efter presidentvalet har vänt till stark motvind och risken för att fronten spricker är reell. Redan när fronten bildades sa Olivier Besancenot och NPA att den innersta motsättningen i frontens politik var Kommunistpartiets vilja att i samverkan med Socialistpartiet behålla sina tusentals kommunala poster till skillnad från Mélenchons strategi att bygga ett alternativ till Socialistpartiet genom att vägra samverka med Hollandes regering och Socialistpartiet. Min anm.)

*********

Den franska högern och extremhögern förenas i demonstrationer mot det ”moraliska förfallet” i form av homosexuella äktenskap och ”lössläppt” familjepolitik.

Ännu förra veckan demonstrerade den mest reaktionär högern på gatorna. Hur analyserar du det?

Det var en verklig demonstration av extremhögern med inslag av fascister. Vi måste förstå att extremhögern i Frankrike inte bara är Nationalfronten. Bakom dess så kallade ”nya ansikte” finns en potentiell fara för en radikalisering. Politiken är inte fastfrusen. När högern springer bakom Nationalfronten och vänstern bakom högern uppstår en radikalisering av extremhögern. Vad vi hoppas på är ett uppvaknande hos de som har hjärtat till vänster och är antifascister.

Hittar man inte i leden av de som stöder Dieudonné även aktivister från den yttersta vänsteren som tjusats av hans tal om antisystem?

Politiken avskyr tomrum. Dessa strömningars styrka i dag är resultatet av socialistregeringens tandlöshet samt resten av vänsterns svaghet liksom frånvaron av sociala rörelser bland de arbetande.

Att vissa till höger lyckas samlas och göra protesterna synliga beror på att det finns inga eller väldigt få som gör motstånd på andra kanten. I och med att det inte finns några protester till vänster om regeringen som är hörbara, trovärdiga, synliga och permanenta för att skapa självförtroende så är det hatpropagandan som dominerar.

Ett intimt förtroende som inte längre finns. Mélenchon och Laurent.

Hur förklarar du den radikala vänsterns svaghet?

Det finns en viktig orsak. Tvekampen mellan yttersta högern och den radikala vänstern har inte samma utgångspunkt. Bortsett från rasismen är Le Pens agitation inriktad på personer i meningen att ”ni har testat allt sedan tjugo år och inget har fungerat. Vi föreslår att ni testar de som man alltid sagt till er att inte lita på”.
Vi säger att det inte räcker med att byta ut politikerna utan att det krävs en institutionell och representativ förändring, ett radikalt brott. Det är ambitiöst och kan verka utom omedelbar räckvidd i en situation av kris med fler än fem milojoner arbetslösa.

Ett annat problem är de intima relationerna och parlamentariska banden mellan en del av den radikala vänstern och Socialistpartiet. Ska man ta ansvar för att bygga en vänsterfront som säger nej till regeringen? Om svaret är ja då kan man inte ställa upp tillsammans med Socialistpartiet i kommunalval och regera tillsammans med dem.

Holland stoltserar med sin socialdemokratiska linje. Har den radikala vänstern resignerat?

De båda partiledarna har inte talat med varandra på ett halvår.

Det handlar inte om resignation. Det sker mobiliseringar av folk som motsätter sig regeringens politik exempelvis kring rätten till ett jämlikt boende eller de papperslösas rättigheter. I kampen mot avskeden står arbetarna på ett antal företag upp mot regeringens inaktivitet. Problemet är att göra dessa protester på basplanet synliga och gå utöver antikapitalismens ramar.

Mitt hopp är att ledarna för partierna utanför regeringen, som Pierre Laurent (Kommunistpartiet), Jean-Luc Mélenchon (Vänsterpartiet) och Nathalie Artaud (Lutte Ouvrière) ska reagera och trots åsiktsskillnaderna inse det brådskande i att organisera en helg av revolt till vänster i Paris innan februari slut.
Vad gäller François Hollandes politik handlar det inte om en omsvängning eftersom man måste ändra riktning för att svänga. Han ändrar inte riktning utan ökar farten drastiskt.

Vad är det som hindrar ett förverkligande av en revolt till vänster?

Politiken avskyr som sagt tomrum, men det finns inga kommunicerande kärl. Av besvikelser föds bara hopplöshet och resignation. Det är orsaken till att vi aldrig sökt att vara ”sopbil” bakom Socialistpartiet eller satsat på deras misslyckanden. I dag gäller det för oss att ta ansvar för omfattningen av kampen mot regeringen. Det är ingen brist på professorer och lysande retoriker som förklarar situationens allvar för oss. Problemet är att skapa möjligheter till att ändra styrkeförhållandena och visa att det finns en social och politisk revolt som kan göra sig hörd. En vänsterregering som för en politik till höger ska bemötas på samma sätt som en högerregering som för en högerpolitik.

De som drabbas av åtstramningspolitiken ser ingen skillnad mellan Hollande och Sarkozy.

Men François Hollande får stöd från de fackliga ledningarna för sin politik.

Man ska se upp för sockrade men giftiga gåvor. Den fråga som de fackliga ledarna står inför är om de vill vara en del i en trojka med regeringen och Medef (Arbetsgivarföreningen. m.anm.) som ska tvinga på oss en åtstramningspolitik. Hollandes politik leder ofelbart till en recession. Han hindrar befolkningen från att konsumera det som samhället producerar. Som Hollande går på kommer snart president Barack Obama att framstå som en vänsterextremist.

 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

5 reaktion på “Det brådskar att organisera en revolt från vänster.

  1. Proletariatet i Bosnien har gått ut på gatorna i massdemonstrationer mot över 40%-ig arbetslöshet, dyr sjukvård och skolor samt allmän låg levnadsstandard för folket.

    Den s.k. ”demokratiska” västerländska yttrandefrihetsmedia berättar skuldbeläggande om anarkistiska stämningar och plundringar men ”glömmer” medvetet och berätta om nyliberala privatiseringar och korrupta politiker som sålt både sig själva och statens egendom till kapitalet och ställt till ett helvete för folket.

    Ja, det brådskar att organisera en revolt från vänster.

  2. Har de verkligen sålt till ”kapitalet”, det verkar ologiskt. Det troliga är att de säljer otroligt billigt till sig själva via bulvaner. Vad är det som säljs, stålvärk utan avsättning, eller bara tomterna efter gamla industrier? Om jag skulle gissa skulle jag gissa på samma skäl som i Ukraina, Egypten, Burma mfl; statens tjänstemän lever i en bubbla av korruption och alla utanför bubblan möts av en kombination av förbud, avgifter och korruption när de ska försöka försörja sig. Offentlig egendom uppfattas som kapad av en politisk överklass som saknar legitimitet och lever på utpressning. Alltså kan den sättas i brand. Jag tror inte Bosnien är ett industriland, jag tror det ser ut som andra halvutvecklade fd planekonomier, många har ett otätt vedeldat hus i en by och lever på egna morötter.

    Man kan fråga sig hur det ska gå. Industrin flyttar till Asien och dess löner, inte ens Hitlers lönehalveringspolitik från trettiotalet skulle räcka till för att hindra omdisponeringen av produktivkrafter från Europa till Asien. De som motsätter sig invandring i en tillvaro av arbetslöshet har inget att vinna på att krossa fackföreningarna, de tvingas redan backa och organisationsgraden är låg. Man kommer att tänka på tjugotalet litegrann; antiinflationspolitiken och alla som dansar disco för sig själva i paljetter. Efter tjugotalet kom trettiotalet, men jag tror inte att historia upprepas på det sättet, omständigheterna är nya. Södra Europa avindustrialiseras samtidigt som afrika och mellanöstern flyr dit. Hollande kan inte ens trycka pengar själv och låtsas att efterfrågan stiger, istället stiger offentlig skuldsättning, skattebetalarna får lyckan att skicka skatten till banken så att den kan dela ut vinst.

    Allt stöd till kinesiska fackföreningar. Vi behöver dem också.

  3. Jag menade förstås fria kinesiska fackföreningar, såna som arbetar för att kinesiska arbetare ska ta större del av kakan, och det förstår jag att du menar också. Om flytten av företag till asien resulterar i att slaveri stärks globalt innebär det ett stort bakslag för jordens befolkning som helhet. Ekonomisk framgångsrikt slaveri skulle kunna göra verklighet av diverse sciencefiction-dystopier. Vissa tror att utvecklingen av Kina ska resultera i parlamentarism, yttrandefrihet, avskaffade arbetsläger och liknande, men det är inte givet. Fria fackföreningar är en grundbult i demokratin, liksom fri religion, det inkluderar förstås möjligheten att slippa religionen helt och hållet. Lite som Sverige 1890. Fackföreningarnas styrka kan endast de själva tillkämpa sig, makt som ges uppifrån till lydiga tjänstemän för att de ska stampa fram flaggviftande undersåtar när de kostymklädda herrarna stiger ur sitt privatplan har ingenting med riktiga fackföreningar att göra, de är bara regimens förlängda arm, i praktiken en del av säkerhetspolisen.

  4. Jo, den kan jag också hålla med om. Jag blir så trött när dom varenda gång frågar en högerman eller entreprenör så fort det är nåt.

    Det är förstås bra om Hemglass slutar tuta i dom exlusiva villaområdena men det finns många andra områden som är så mycket viktigare för att uppnå ett harmoniskt samhälle och som bara en medveten, engagerad och organiserad arbetarklass kan kräva fram 🙂

Kommentera