Vi har ett viktigt och långt sorgearbete framför oss…

Vi har ett viktigt och långt sorgearbete framför oss…

”Låt oss gå rakt på sak”. Ja, så skrev poeten och Aftonbladets kulturredaktör Karl Vennberg, i ingången till 1970-talet, i en granskning av den politiska efterskörden till de stunder ”när allt var möjligt”.

Karl Vennberg.

Han var tidigt ute med sin egen besvikelse, äldre än många av oss andra. Men det vi gått igenom var den makalösa tid när min generation föddes som politiska människor. Alltifrån scenerna i TV av USA:s vidriga krig i Indokina till förlossningen av unga människors själar i den franska revolten, ”Maj -68”, till ”Den stora gruvstrejken i norr”.

Han svarade sedan lika enkelt som rätt på sin egen fråga:

”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse.”

Hantera sin besvikelse?

Ja, det är vad vi, i det som uppfattas som en bred vänster, måste göra i dag! Rubrikerna från valnatten ryter mot oss. Skrämmer oss. Vi har ett lika viktigt som långt sorgearbete framför oss. Låt oss ta tillvara detta. Tillsammans så långt det går.

Bakgrunden till Karl Vennbergs rader i början av 1970-talet var de konservativa rekyler i samhällets olika delar som han levde med, till en del en hoper maoistiskt dårskap i den generation som organiserade sig politiskt. Han var tidigt ute, och jag tyckte att han hade helt rätt. Min ideologiska övertygelse, den socialism jag kämpade för, allt handlade i grunden om en större frihet, makt för människor och inte marknad, en demokrati som överskred allt vad historien tidigare skådat när det gällde frigörelse för oss människor. Många godsinnade vänstermänniskor hade i dåtiden svårt för att släppa sina solkiga förhållanden till stalinism och maoism, eller till albankommunism för den delen. I sin iver att visa på ”alltings jävlighet i det kapitalistiska Sverige”, skönmålade de, mer eller mindre, oerhört förtryckande politiska regimer i Sovjet, Kina och Albanien.

Idolporträtt av Albaniens Enver Hohxa.

Tyvärr blev han idol också för många sveska vänstersinnade.

Många i min generation, men definitivt inte alla, har inte på rätt sätt hanterat ”sin besvikelse”. Ledsamt att exempelvis se vad som blev av den av Karl Vennberg, så älskade unga Katarina Engberg, en ”upprorsjänta” från KFMLr som verkligen kunde formulera sig. I dag ”departementsråd och chef för Sekretariatet för analys och långsiktig planering vid Försvarsdepartementet. Hennes inriktning är studier av staters underrättelsetjänster och det världspolitiska makt- och intrigspelet”. Alltså ett talrör för den svenska militarismen. Eller lika ledsamt, den klara analytikern och mästerlige pedagogen, Klas Eklund som hann rusa igenom KPMLr och Socialistiska Partiets föregångare innan Kjell Olof Feldt och hans kanslihushöger, ”De vita rosorna”, tog honom till sina barmar. Sedan många år är Eklund i dag ett talrör för SE-banken som ”senior” av något slag…

Katarina Engberg. Numer talrör för svensk militarism.

Men stora skaror av människor från tiden är kvar och har bevarat sin radikala, jämlika syn på världen, om än i olika roller än förr. Deltar efter sin förmåga med glädje, och utan spår av besvikelse, i olika former av motstånd mot förtryck av alla de slag.

Det verkligt ledsamma med årets valresultat är att grundläggande motsättningar mellan vad jag vill kalla – arbete och kapital – har suddats ut. Direkta, kollektiva samband mellan löntagare och de som äger, utnyttjar deras arbete, har minskat i samma snabba takt som avskalningen av svensk industristruktur har fortsatt. Individer, inte en klass, utan unga i tillfälliga anställningar under hård konkurrens från andra tillfälligt anställda, får kämpa sig fram bäst som det går i en globaliserad ekonomi. De känner inte att de vare sig har facket eller något parti riktigt i ryggen, utan utlämnas till en hänsynslös arbetsmarknad och en bisarr konsumtionsideologi. Ofta med en arbetsgivare, en ägare, en finanskapitalist lika okänd som facket. Utbildningar ”till förbannelse”, men ont om jobb. Bostadsnöden har blivit en plåga för alla som inte har råkat ha turen med att köpa och sälja vid rätt tillfälle.

Inte ens en bostad i miljonprogrammen finns finns för unga

Invandrare och flyktingar kommer i dag till ett land där färre ropar efter deras arbetskraft. Marknaden och bankerna styr, inte behoven och våra förnuft. Vår gamle Klas Eklund håller hårt i räknestickan för vad som bankerna anser är möjligt. Minns själv ungdomen på Hisingen när AB Volvo bussade ”skogsfinnar” och ”juggar” direkt till fabriksgrindarna på Lundby och Torslanda för att direkt kasta in den nya arbetskraften i produktion. Då var det ingen som talade om ”att dom tar jobben ifrån oss”.

Ser vi årets riksdagsval fick (s) tillsammans med (v), 36, 9 procent av rösterna. Är vi välvilliga och räknar in FI till arbetarrörelsen, vilket kan vara tveksamt, stannar dessa partier sammanlagt på 40 procent. Partier med en borgerlig, alltså en privatkapitalistisk, traditionell borgerlig agenda, fick hela 60 procent. I riksdagsvalet till Andrakammaren, 1968, fick (s) och (v) däremot fantastiska 53,1 procent tillsammans. (S) fick 50.1 och (v) 3,0.

Samtidigt har det skett en oerhörd förflackning av den gamla arbetarrörelsen. Av de 40 procenten. Maktstriden i (s) kring Håkan Juholt och dennes fall, med segern för nyliberalerna kring Stefan Löfvén, har inneburit att alla tungor i (s) är avskurna för klasspolitik. Urvattnade i dagar, de har mist all sin sälta. I den valrörelse som utkämpats har till och med LO:s ”Kålle” Thorwaldsson fått munkavle. (S) ska inte kunna belastas av finansen för att ”representera särintressen”. Partiets fackliga blysänke i Göteborg, Olle Ludvigsson, under många år klubbordförande på Volvo, och sedan försvunnen bland Bryssels parlamentariker, har också varit frånvarande, lagt sig ”still i båten” vid Hälsö eller i Bryssel.

Han ”dansade en sommar”…

Vänsterpartiet, för några decennier sedan ett parti bakbundet av stalinismen, har samtidigt bundits upp, fängslats av ”realismens” fångklovar. Satsningen på radikal socialdemokrati, från 1980-talet, hoppades kunna ge partiet större utrymme och därmed mer betydelse. Partisekreteraren Aron Etzler i symbios med Jonas Sjöstedt har mycket medvetet, extremt tydligt, och med stöd från partistyrelsen, valt att bara fokusera på en enda fråga, nära nog oavsett sammanhang: ”Bort med Vinsten i välfärden. Vi är inte till salu”. Inte fel, om det varit en av tre, fyra frågor. Men samtidigt förlorade man själarna hos de över tre miljoner anställda i privata näringar som inte var särskilt intresserade. I Sverige riskerar vi samma situation som i södra Europa där det snart bara finns kvar fackligt motstånd i den offentliga, gemensamma sektorn. Där privata kapital i stället härskar, där blir det en djungel där rovdjuren, predatorerna härskar. ”Jag” måste se till att överleva. Punkt slut.

Den ”folklige” Kålle mötte aldrig folket i valrörelsen.

”Plånboksfrågor” försvann för (v) under valrörelsen i samma takt som för socialdemokraterna. Ingen motsättning mellan arbete och kapital, i stället uteslutande en mindre inkomstfördelning när det gäller skatter. Ingen kritik av ledningarna för våra fackföreningar. Inga alternativ till Reinfeldts höga visa om att vi inte har råd med reformer bara för att vi tar emot så mycket flyktingar. Inga krav på att alla arbetslösa ska in i jobb. Inga krav på bostäder åt alla. Inget glöd i utmaningen av Sverigedemokraterna, vare sig i demonstrationer (av de flesta v:arna) eller i riksdagspolitiken. ”Allt underordnat regeringsfrågan. Ligger vi lågt, så får vi vara med”, slog Etzler och Sjöstedt gemensamt fast. ”Stefan” har det svårt sa Jonas Sjöstedt på valnatten och kunde tänka sig att stödja en regering även där denne nyliberala arbetarledare får ett underlag från ett eller flera öppet borgerliga partier. För säkerhets skull hade han i valrörelsen tidigare offentligt bannat egna partimedlemmar när de var lite för högljudda på Götaplatsen i Göteborg, i en av alla otaliga folkliga protester mot Sverigedemokraterna. Den största självförnekelsen för partiet kom, naturligt nog, i den känsligaste av alla regeringsfrågor (svensk imperialism), när han i SVT:s utfrågning entydigt frigav EU/Sverige och NATO från allt ansvar för det reaktionära kriget I Ukraina. En underkastelse för det som C H Hermansson kallade för ”en liten, men hungrig imperialism” ifrån från egen liten svensk statsbildning. En förödmjukelse som i och för sig inte spelade någon större roll för den stora valmanskåren. Däremot för många unga människor som söker svar på vad som sker i omvärlden och självklart undrar varför Sjöstedt tappade alla sans och balans i fråga om inbördeskriget i Ukraina.

Ukrainska regeringsstyrkor samtränar med NATO i västra Ukraina

Enkelt då för många att ta till Sverigedemokraterna som det enda oppositionspartiet:

”Jonas och Stefan har det ihop. Men vi har Jimmy”. Så var det säkert många som tänkte och valresultatet blev därefter”.

Hur ska vi då hantera sorgen efter valnatten? Hur ska vi se till att vår besvikelse inte förvrids till missmod och resignation? Ja, definitivt är det så att vi inte likt den utarmade och förborgerligade nyliberala traditionella arbetarrörelsen i Europa, frivilligt ska lägga oss i det brottarna kallar för ”parterr”, alltså i ett underläge. Vi ska ta fasta på det friska som anas i det motstånd som har varit runt om i landet mot Sverigedemokraternas försök att inta gator och torg. Inte med våld, utan med bakvända ryggar. Inte genom att förnedra sverigedemokraternas väljare, bara dess ledare. Bort med alla ständiga okvädande utfall mot borgerliga motståndare av alla de slag. ”Vänstermänniskor” håller ofta en väldigt vulgär ton. In i fackföreningarna i stället! Lär känna dina egna arbetskamrater som enad social grupp. Börja jobba fackligt! Där finns fortfarande den viktigaste kraftkällan till en återupprättelse av svensk arbetarrörelse. Bakom FI:s röstsiffror finns säkert också en enorm potential, bland många unga, inte minst då självklart kvinnor, vilka har talat om att de fått nog.

Dessvärre. In kom rasisterna. Med 48 riksdagsledamöter!

Ute har vi Feministiskt Initiativ.

Varför inte en gemensam parlamentarisk vänster?

Vi får se vad detta val innebär långsiktigt. Själv skulle jag helst givetvis se en gemensam parlamentarisk svensk vänster, i och för Vänsterpartiet. Varför FI finns på egen hand är obegripligt eller beror snarare på Schyman. Låt det gå till historien! I stället vill vi ha en gemensam rörelse där olika åsikter på ett återhållsamt och demokratiskt sätt kunde samexistera. En ny form av organisation, likt Syriza i Grekland, eller Podemos i Spanien, där mångfald, olikhet när det gäller kön, hudfärg, sexuell läggning, etnicitet och vad det vara månde, i klasstillhörigheten i bred mening, kunde enas, i en ny politisk eruption, omöjlig att betvinga, där vi klär av Sverigedemokraterna, tar på oss själva riktiga gångkläder, och börjar ta verkliga tag för att också ta makten och härligheten från dem som styr!

Gör vi detta. Efter våra förmågor. Behöver besvikelsen, vår rannsakan, inte bli så kortvarig.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 reaktion på “Vi har ett viktigt och långt sorgearbete framför oss…

  1. Nej tack Göte inte med V:s nuvarande ledning och inriktning, det kommer att förvirra de ”goda vänster aktivisterna” utanför parlamentet. Målet för oss kan inte vara en ”ny” parlamentarisk vänster, inte att prioritera arbetet i församlingen på denna nivå. Det viktigaste är nu att stimulera och arbete med ”vänster” inklusive socialdemokrater, Fiare,mm kring konkreta mål och krav mot höger politiken (oavsett regering) och rasism i olika gräsrots organisationer och speciellt fackföreningar. Det är de ”nyliberal” ekonomiska åtgärderna som har gjort det sämre för många vanliga svenska och invandrade svenska. Många är förvirrad även bland äldre, som har tydligen köpt SD:s (bra) pensions förslag utan att titta på hela deras politik – det är så ”populister” och för den del national socialister har alltid gjort.
    Don’t give up in your old age Göte try and carry on the fight even if it’s not at the work place any more………
    Ett stort problem med Syriza är att de huvudsakligen är inriktad ”ett församlings parti” och inte som en organisation på basplanet och gräsrötterna, olika anarkistiska gruppering är nog mycket aktivare.

  2. Håller med dej i mycket men inte i allt Göte. Särskilt inte ”Jonas och Stefan har det ihop, men vi har Jimmie”. Det var ju moderaterna som tappade enormt många röster till Sd, följda av S. Till skillnad från många tidigare val har Sjöstedt markerat tydligt att partiet är berett att ta regeringsansvar, men inte villkorslöst.

    Om man accepterar formerna (inte innehållet) för demokrati i Sverige så har V en av de svåraste positionerna. Politik eller klasskamp eller vad du vill kalla det är dynamisk, emotionell och dessutom byggd på materiella villkor. Vänsterns lojalitet med folkets levnadsvillkor mot orättvisor, maktelitens särintressen och styrkeförhållandena i den politiska kampen är nog inte ifrågasatt. Och Jonas har nog inte ihop det med Stefan.

    Sd:s framgångar ska sökas mest hos maktens arrogans mot många olika utsatta grupper, plus det faktum att Alliansens politik inte var den frälsning som många har trott på. I den makteliten ingår inte V. Din betraktelse leder till eftertanke, och det var nog meningen! Det gillar jag mycket.

  3. Jag vet inte om det är tillräckligt klart formulerat. Men min poäng om man så säger är inte att ”Jonas och Stefan har det ihop” utan att många människor i de sociala skikt där SD rekryterar har uppfattat det som så. De har inte sett Jonas och (v) som en opposition, en utmanare till den politiska elit de avskyr.

  4. ”In kom rasisterna. Med 48 riksdagsledamöter!”

    I samband med det här valet har jag upptäckt att många jobbare, och även fattiga såna, har röstat sd

    Senast ikväll träffade jag en sådan jobbare som jag också lånade ut 100 spänn till (som jag aldrig får igen) för han hade inga pengar. Taskig lön + svårt att hålla i pengar…

    Säjer jag rasism blir han förbannad och menar att det är den förda migrationspolitiken (sjuklövern) han röstar mot och inte mot invandrarna.

    Jag blir svarslös och har inga argument men vad skulle du säja till den här mannen, 50 år gammal och kör truck på en industri ?

  5. Ja och han är inte ensam i detta! Först måste man prata personligt med honom, berätta om dig själv och bakgrund, vad har han jobbat med, har han varit gift, barn och egna erfarenheter,mm. Har han själv några vänner/kompisar med invandra bakgrund? Du kanske har redan gjort så? Du ska aldrig börja med att ”jag är antirasist”,”jag är vänster”, detta kan möjligtvis kommer senare.
    Är han, som min äldre granne under där jag bor i Stockholm, främst besviken på Löfven och hela sossarpaket precis som jag själv så har du en bättre utgångsläge. Och om du kan referera till din egen arbetar bakrund och förmedla dina erfarenheter kommer ni på gemensam mark. Här har många inom vänstern med medelklass bakgrund betydligt svårare att före en dialog tro jag. Du kommer kanske inte till slut övertyga honom vad gäller SDs fientlig inställning till mångfalden och människors like värde men förhoppningvis kommer man att respektera dig som människa! Och nästa gång kan man kanske fortsätter.

    Under oss där vi bor i Stockholm finns en änka pensionär i 80 års ålder. Man har bort här sedan området byggdes av Stockholmshem, allmännyttan, i början av 90-talet och är en av de få hyresgäster i ”vår gemensamma” bostadsrätt” – utförsäljningen av allmännyttan till under priser ha pågått länge i Stockholm – OASETT vem som har suttit i makten i stadshuset! Och han betala mycket mera i hyra än vad vi gör (egenavgift) – jag tog honom en gång till en BRF möte för att han skulle kunna informera sig om de förändringarna som var på, flera personer på mötet regerade men jag sa att han var min personlig gäst!

    ”Kalle” som jag kan kalla honom är en av de få som spontant sa hej till oss när vi flyttade in och man giller oss skarpt, min sambo är från Indonesian, själv är jag fortfarande ”britt” av emotionella skäll. Han kommer ursprungligen från Småland från en små bonde familje, han försökte fortsätter med det men misslyckades, träffade sin fru och flyttade till stan. Han nog tidigare röstat på Bondförbundet, på den tiden då de ingick i en gemensam regering med Socialdemokratin. Han hata Löfven eftersom han bara ljuga – hålla med honom. Jag kommer nog aldrig att kunna övertyga honom att ändra sig i sin uppfattning om SDs rasism, främst beroende på att vi har inte så många gemensamma referenser i våra respektive liv. Men han respektera mig och min fru (sambo) och vi kommer alltid att hälsa på varandra

    Ja du, det är många i dagens Sverige som är svarslös tyvärr inför denna tilltagande hot från den populistiska ultrahögen. Welcome to the rest of Europe Sweden! En av de få som visste att det kunde/skulle händer var Steig Larsson, som jag arbetade med i Stoppa Rasism, han var också med i Expo. Ursäkter mig med många svenska är naiva, inklusive många inom vänstern, vad gäller möjligheten för moderna höger nationalistiska partier att växer i den tilltagande ”nyliberal” ekonomiska verkligen. Vi måste främst peka på de bakomliggande ekonomiska orsakerna till människornas försämrade välfärd och levnadsstandard i Sverige och resten av Europa och före en diskussion om hur detta kan ändras för alla. Sedan kommer vi inte ifrån de konkreta problem som finns kring den pågående migration, som är större en någonsin tidigare, migrationsverkets tillagande byråkratiska metoder och privat vinst intressen kring flytning förläggningar – det lösas mycket pengar här även om det är mindre än hos riskkapitalisterna som ”driver” skolor.

    Lycka till – ”Don’t give up it’s far too early”

  6. Tack för svar Roger Corner!

    Har pratat med mannen igen och han är inte med i facket.
    Pengarna säjer han… och menar att gör man ett gott jobb så betalar arbetsgivaren en skälig lön ändå. Och bjuda till på jobbet verkar den här mannen också göra när han berättar om det. På hans jobb är ungefär hälften med i facket den andra hälften är det inte. Enligt honom verkar det vara upp till var och en idag, det är ingen som försöker påverka som de gjorde en gång när han började och arbeta och blev tillsagd att vara med i facket annars var han inte lojal och snyltade på dom som var med. Då gick han också med men tiden har ändrats så dom påtryckningarna finns inte längre.

    Jag har inte deklarerat mina ståndpunkter för honom utan mest bara frågat.
    Han kanske anar men ingen av oss har väl lust och gå in i några diskussioner som kan leda till osämja.

Kommentera