Röster från Yarmouk: Syrien och Palestina – samma kamp.

En intervju med tre palestinier med bakgrund i flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. Oktober 2014

Intervjuare: Joseph Daher redaktör för SyriaFreedomForever och medlem i Revolutionära Vänsterströmningen i Syrien.

Inledning.
Flyktinglägret Yarmouk ligger åtta kilometer söder om Damaskus centrum och klassas som ”inofficiellt” av FN:s hjälporganisation UNRWA. (1)
Lägret skapades 1954 av de syriska myndigheterna som sedan dess stått för administrationen. Med tiden har lägret kraftigt urbaniserats och blivit ett attraktivt och dynamiskt kvarter. Befolkningen i lägret har förändrats i takt med olika regionala konflikter och invandring från den syriska landsbygden. Från 70-talets början skapas folkliga kvarter runt Yarmouk som kopplar ihop lägret med huvudstadens struktur. I dag täcker Yarmouk två kvadratkilometer med tre- och fyravåningsbyggnader. Av en total befolkning på 250 000 personer var innan 2011 cirka 150 000 palestinska flyktingar med ytterligare syriska flyktingar och irakiska flyktingar som anlände efter 2003.
Med tiden blev Yarmouk ett ekonomiskt aktivt centrum med en folkligt boende och en mindre medelklass av butiksägare, lärare och andra med begränsade inkomster. I lägret speglas också de skilda politiska strömningar som finns i det palestinska politiska landskapet.
Flyktinglägret Yarmouk upplever i dag en humanitär katastrof på grund av den påtvingade belägringen sedan sommaren 2013, med cirkulationsförbud för människor och livsmedel i Damaskus södra förorter i uppror. En belägring som upprätthålls av regimen tillsammans lojala palestinska organisationer, i synnerhet PFLP(GC) under Ahmad Jibrils befäl. (2)
I dag finns det bara femton till tjugo tusen personer i kvar Yarmouk.

Deltagare:
1) Salim Salamah, palestinsk-syrisk aktivist och bloggare, kommer från Yarmouk och är i exil i Sverige för närvarande.
2) Tareq Ibrahim, palestinsk aktivist från Syrien, med sitt ursprung i flyktinglägret Yarmouk, för närvarande i exil.
3) Raed Abou Zeed, palestinsk aktivist i Syrien, ursprungligen från flyktinglägret Yarmouk, numera i exil.

Joseph Daher (J.D) : Låt oss börja med ert deltagande i den syriska revolutionen. Varför deltog ni och vilken roll hade ni?

S.S. Jag tror att jag och många andra i min ålder tillhör en generation som växt upp under en epok av förhoppningarnas kris, i form av en negativ stabilitet, i en rutin med begränsade möjligheter på många områden med början i det dagliga livet fram till studierna och ens framtid. Jag började mina juridiska studier vid Damaskus universitet i september 2007.
Redan då kände jag av en längtan efter djupa förändringar hos många studenter, en längtan som sällan uttrycktes offentligt. Det var en längtan som överskred den religiösa tillhörigheten och klantillhörigheten, provinsiellt och nationellt.
Från och med de första demonstrationerna i Tunisien startade revolutionen för mig och många andra i min generation. Jag deltog i den folkliga rörelsen från och med Ben Alis flykt från Tunisien. Det var för mig ett historiskt ögonblick.
Jag minns de första historiska parollerna för den syriska revolutionen: ”Ben Ali har flytt”, och ”Det syriska folket viker sig inte” var grundpelarna i mitt eget engagemang i rörelsen.
Det kan framstå som en romantisk förklaring, men det rättfärdigandet har alltid styrt alla mina val sedan den 15 mars 2011, starten för den syriska revolutionen. Så, varför deltog jag? Jag deltog från första dagen därför att jag ville återfinna en del av mig i Syrien, en del av mig som ville uttrycka mina åsikter och min rätt att inte dö på ett anonymt sätt.
Vad gäller min roll deltog jag som många i möten och demonstrationer från första början 2011. Sedan utvecklades vi som individer och grupper mot organisatoriska etapper av bredare folkliga rörelser som omfattade Damaskus universitet och hela huvudstaden.

T.I. Jag beslöt att ansluta mig till de civila organisationer som gav hjälp till syriska flyktingar i flyktinglägret Yarmouk och i flera kvarter i närheten av lägret som utsattes för regimens bombningar.

R-A.Z. Jag deltog från den syriska revolutionens första dagar efter den folkliga rörelsen i Deraa och anklagelserna mot palestinierna att vara ansvarig för ”terroristerna” av Bouthaina Shaaban, diktatorn Assads rådgivare, som då talade i den syriska regimens namn.
Jag tror starkt på och stödjer folkens rätt till självbestämmande, speciellt efter år av förtryck och orättvisor som de arabiska folken, särskilt det syriska, upplevt. Som palestinier är det dessutom vår övertygelse att de arabiska folkens befrielse är vägen till befrielse av Palestina och återupprättande av våra usurperade rättigheter.
Det var då vi började ta kontakt med flera vänner i flyktinglägret från Deraa och när den folkliga mobiliseringen nådde Damaskus och dess förorter beslutade vi att delta i mötena och demonstrationerna som individer i flera kvarter i Damaskus som Midan, Hajar al-Asswad, och al-Qadam som ligger nära Yarmouk.

J.D: När startade mobiliseringen i Yarmouk i solidaritet med den syriska revolutionen? Hur organiserade sig de unga palestinierna för revolutionen inne i lägret? Hur togs de första kontakterna med de syriska demonstranterna?

S.S. Jag var inte bland de aktiva inne i Yarmouk. De flesta av mina kontakter och mina aktiviteter var utanför lägret på grund av kommunikations- och säkerhetsproblem och av ren slump. Men jag kan bekräfta att lägret följde varje etapp av utvecklingen i landet som helhet. Yarmouk är en geografisk och befolkningsmässig förlängning av Damaskus och är en integrerad del av staden.
Jag tror att den folkliga mobiliseringen i lägret till stöd för den syriska resningen började kring två viktiga händelser.
För det första i maj 2011 då regimen och dess allierade palestinska organisationer utnyttjade den palestinska folkliga och massiva mobiliseringen för en ”marsch för rätten att återvända” till åminnelse av Nakba. De fyllde bussar med unga palestinier och körde dem till gränsen mot Israel. Den dagen upplevde vi en gruvlig massaker med många ungdomar från Yarmouk som dödades. Det var då det skapades ett folkligt medvetande med en helt ny framtidssyn. Jag kan inte säga hur djup förändringen var men det ursinne som massakern orsakade var mycket stort.
För det andra var det ankomsten av de första syrierna som drivits bort från kvarteren i Midan som bestämde hållningen till revolutionen i lägret. Det var dagen före Assadregimens brutala attack under Ramadan 2012 mot ett kvarter på bara två minuters gångavstånd från lägret.

T.I. Det var en grupp unga palestinier som i början av revolutionen deltog i demonstrationerna utanför Yarmouk, som i Midan, Kfarsoushe, Douma och Harasta. Det var innan den folkliga samordningskommittéen skapades i Yarmouk. Efter kommittéens bildande började demonstrationerna inne i lägret samtidigt som den syriska säkerhetstjänsten och de palestinska grupperna allierade med regimen, med PFLP(GC) i täten, började sitt förtryck och stärkte sitt grepp över lägret. Det var min första kontakt med den syriska revolutionen, i samordningen av aktiviteterna med de unga i kommittéen.

R-A.Z. Flyktinglägret Yarmouk är den palestinska diasporans huvudstad och den palestinska revolutionens energikälla sedan lägret skapades. I lägret fanns också de viktigaste palestinska falangernas huvudkvarter, speciellt de lojala som understöddes av Baathregimen i Syrien. De hade tidigare splittrats från Fatah med stöd från Hafez al-Assad som försökte att skapa en alternativ befrielseorganisation till PLO i syfte att konfiskera palestiniernas autonomi över beslut i palestinska frågor. Till att börja med mobiliserade vi i lägrets granndistrikt och vi var i kontakt med de folkliga samordningskommittéerna där.
Senare svarade vi på uppmaningar till mobilisering från folkliga palestinska organisationer i hela regionen, efter diktatorn Mubaraks fall i Egypten och den syriska revolutionens start, genom att organisera demonstrationer 15 maj 2011 vid gränsen mot Palestina för minnesdagen av Nakban.
Demonstrationer ägde rum i Egypten, Jordainen, Syrien, Libanon och på de ockuperade palestinska territorierna. Vi fruktade starkt regimens exploatering av en så omfattande rörelse, särskilt sedan vissa samordningskommittéer vägrade att klargöra sin hållning till den palestinska frågan. Vi försökte arbeta för organiseringen av demonstrationerna i samarbete med oppositionen och vi förklarade att det var nödvändigt att rikta revolutionens kompassnål mot Palestina. Vi visade på den revolutionära rörelsens band med befrielsen av ockuperade palestinska och syriska territorier.
Vi förvånades över att delar av den syriska oppositionen, speciellt liberaler och Muslimska Brödraskapet, (som i dag sitter i Nationella syriska rådet och Syriens nationella koalition för oppositionen och revolutionära styrkor), vägrade ta upp frågan med ursäkten att det var nödvändigt att vinna världsopinionen och att inte blanda samman målen för att inte stöta sig med USA.
Under demonstrationen på Nakbadagen vid gränsen till de av Israel ockuperade Golanhöjderna dog tre unga män från Yarmouk som martyrer medan fler är 350 palestinier från skilda flyktingläger i Syrien skadades av den israeliska arméns skottlossning.
Under den andra dagen av de unga martyrernas begravning upplevde vi den största ceremonin i Yarmouk sedan begravningen av Khalil al-Wazir och Abou Jihad som Israel mördade i Tunisien 1988.
Som vi väntat oss exploaterade regimen händelsen. Syriens rikaste man och tillika Bachar al-Assads kusin, Rami Makhlouf, deklarerade att Israels säkerhet är beroende av att Assad förblir vid makten.

J.D. Hur har situationen utvecklats i Yarmouk sedan revolutionens början? Hur reagerade Assadregimen inför den folkliga mobiliseringen i området? Vilken är relationen mellan de olika palestinska grupperna med de syriska revolutionärerna, med FSA och med de islamistiska styrkorna? Vilken roll spelade de olika palestinska partierna inne i lägret?

S.S. Som jag sa innan så utgör lägret en integrerad del av Damaskus urbana struktur. Det har gjorts många försök av palestinska skribenter att övertyga det palestinska flyktinglägret att stå neutralt. Många beskyllningar har utbytts mellan olika palestinska krafter över lägrets deltagande i rörelsen och speciellt i ljuset av den humanitära katastrofen som uppstått, liksom i många andra regioner, efter 450 dagars blockad.
Enligt min mening var det inte möjligt för lägret att hålla sig utanför konflikten eftersom beslutet att delta i huvudsak var en konsekvens av regimen Assad som irriterat och provocerat folks känslor i den palestinska miljön i och med misslyckandet med dagen till minnet av Nakban i maj 2011 och alla som dog den dagen, för att inte tala om de dussintals artillerigranater som slumpmässigt föll i lägrets utkanter från resningens allra första månad.
Vad gäller Assadregimens behandling av den folkliga rörelsen i lägret var den inte annorlunda än säkerhetsstyrkornas repression på andra platser i landet. Jag tar inte upp relationerna mellan de palestinska organisationerna och de syriska revolutionärerna därför att jag i dag befinner mig i en svår ställning i exil.
Däremot kan jag tala utifrån en god kännedom och med stor säkerhet om de palestinska organisationernas destruktiva roll vilka har erbjudit noll och intet åt det palestinska folket i Syrien. Tvärtom, Ahmad Jibrils PFLP(GC) står än i dag, 13 oktober 2014, sida vid sida med den syriska armén för att svälta ut lägret som är utan vatten sedan 34 dagar.
De övriga palestinska organisationerna har inte spelat någon större roll för situationen i Syrien. Hamas har vänt ryggen till alla och visat än en gång de islamistiska krafternas pragmatism medan det inte går att räkna med den palestinska ledningen under Mahmoud Abbas och PLO som förhandlar med ockupationsmakten Israel.
Det har varit mycket diskussioner, speciellt sedan april i år, om PLO:s stilleståndsförslag och dussintals delegationer sponsrade av PLO och dussintals delegationer bestående av medlemmar i olika palestinska fraktioner som besökt Damaskus ett flertal gånger.
Jag har redan skrivit på Carnegieinstitutets hemsida för konsolidering av freden att varje fredsprocess, stillestånd eller eldupphör, oavsett vilket namn man ger det, inte kan komma tillstånd om man inte kommer överens om proceduren.
Vad menas med ett eldupphör om man låter regimens soldater bryta överenskommelsen tusen gånger om dagen? Vad menas med ett stillestånd om man inte låter barnen få vitala livsmedel?
På så vis står vi palestinier under ständigt dödshot liksom resten av befolkningen med enda skillnaden att vi har mindre tur än de vad gäller det juridiska internationella skyddet givet faktum att vi inte täcks av ett visst antal internationella konventioner om skyddet av flyktingar.

T .I. Den syriska säkerhetstjänstens och PFLP(GC):s ökade grepp över lägret ledde till en alltmer upprörd stämning i lägret med främst två massiva demonstrationer. Den ena efter demonstrationen i maj 2011 vid Golanhöjden för ”rätten att återvända”. Den andra efter den första mördade martyren inne i lägret, en viss Iyas Farhat.
De palestinska organisationerna har inte spelat en stor roll i den syriska revolutionen, bortsett från Ahmad Jibrils PFLP(GC) som stöder regimen och fungerar som förtryckare inne i lägret.

R-A.Z. Efter demonstrationen för ”rätten att återvända”, planerade regimen en annan manifestation till Naksadagen (den ”lilla katastrofen” i form av arabstaternas nederlag under sexdagarskriget) till den 5 juni 2011. Den israeliska armén stod beredd vid gränserna.
Jag var en av representanterna för de unga självständiga i Yarmouk och hade möten med de palestinska fraktionerna nästan varje dag. De lokala samordningskommittéerna informerade oss om regimens planer och regimens och PFLP(GC):s avsikt att utnyttja mobiliseringen till att utöva tryck på Israel genom att framställa den som ett hot mot Israels säkerhet. Men vi kunde inte stoppa mobiliseringen. Demonstrationen slutade i en omfattande slakt med 38 martyrer dödade och 850 skadade av de israeliska ockupanterna.
Dagen efter innan begravningen av martyrerna hölls syntes tydligt den enorma ilskan i ansiktet på människorna i lägren. I flyktinglägret Yarmouk förvandlades begravningen snabbt till en demonstration med slogans som hånade den syriska armén för att den inte rört ett finger inför den israeliska armén mord på de unga palestinierna. För första gången ropades förolämpningar mot de högst uppsatta i regimen, mot Bachar al-Assad och hans bror Maher. Foton av Bachar revs för första gången sönder. Till sist riktades hånet mot de palestinska fraktionerna som deltagit i regimens vämjeliga spel, med Ahmed Jibrils PFLP(GC) i täten och som hade ett stort ansvar för massakern.
Efter martyrernas begravning fortsatte demonstrationerna framför PFLP(GC):s kontor. Innan demonstrationen nådde fram till byggnaden började Ahmed Jibrils soldater att skjuta på demonstranterna. Den dagen dog fjorton martyrer under PFLP(GC):s och den syriska säkerhetstjänstens beskjutning.
Arresteringsvågen avtog inte medan de unga palestiniernas mobilisering växte i distrikten intill Yarmouk där de upprättade lägrets samordningskommitté för den syriska revolutionen. PFLP(GC) och den syriska säkerhetstjänsten började då att beväpna miliser bestående av brottslingar som släppts ut ur fängelset av presidentens amnesti. De bildade vad som kallats ”Shabiha” eller ”ligister” eller ”regimmiliser” som erhöll attraktiva löner för att slå ned demonstrationer och systematiskt mörda demonstranter.
Regimens trupper intog samtidigt distriktet Tadamun som överlappar Yarmouk och beboddes av palestinier och syrier och började i juli 2012 att massakrera civila, liksom i andra städer där regimen redan agerat.
Den tilltagande väpnade anarkin antydde en kommande katastrof och vi kom överens med alla krafter i oppositionen, den revolutionära ledningscentralen och FSA:s militärråd i regionen, att göra Yarmouk till en neutral zon och förbli en skyddad plats för flyktingar från grannregionerna. Skolor, moskéer och bostäder tog emot flyktingar som i början var få till antalet för att sedan räknas i tiotusentals, fler än hundra tusen, som kom från alla städer och regioner i Syrien.

J.D. Tror ni att det är möjligt att bygga en tredje kraft, en progressiv, demokratisk front som garanterar den syriska revolutionens initiala mål, som är oberoende av regimen Assad och de reaktionära islamistiska krafterna?

S.S. Än en gång anser jag mig inte vara i en situation där jag kan göra några förutsägelser, speciellt som jag befinner mig i säkerhet utomlands. Men jag tillåter mig att påminna om att i slutet av varje tunnel finns det hopp. Andra folk har upplevt fruktansvärt våld men rest sig. Döden är inte permanent och ska inte vara det.

T.I. Ja, jag tror att det är möjligt att bygga en tredje kraft självständig i förhållande till den kriminella regimen och de reaktionära islamistiska krafterna. Därför att det syriska folket har rest sig för friheten och inte för regionala eller internationella krafters vinning. En sådan tredje kraft, demokratisk och progressiv, är det enda sättet att ändra revolutionens riktning och lämna den blodiga återvändsgränd som Syrien befinner sig i nu.
Vi måste skapa en demokratisk tredje kraft för att skydda revolutionen och det syriska folket som angripits av den auktoritära kriminella regimen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

R-A.Z. Alltifrån revolutionens start såg vi att stödet till den politiska oppositionen i exil var långt ifrån i höjd med det syriska folkets offer inne i landet. Det stod klart att regimen ville omforma revolutionen till ett sekteristiskt inbördeskrig, redan från dess första deklarationer till användandet av våld i dagliga massakrer.
Samtidigt utvecklades de islamistiska jihadisterna av två principiella orsaker utöver vad som nämnts ovan:
-Regimen frigav hundratals eller flera tusen islamister och jihadister från fängelse redan under revolutionens första månader samtidigt som den riktade in sig på att döda demokrater och ungdomar.
-Det direkta stödet till de islamistiska jihadisterna från monarkierna i Gulfen.
Dessa reaktionära islamister ville förvrida den revolutionära retoriken till en religiös diskurs och lanserade slogans som saknar grund i det syriska folkets kultur och band till de revolutionära kraven på frihet, värdighet och social rättvisa.
Att bygga en tredje självständig kraft från regimen och de reaktionära islamisterna är verkligen en nödvändighet och de folkliga krafterna på plats representerar i dag den folkliga syriska revolutionens krav på demokrati, social rättvisa och jämlikhet.

J.D. Assads regim framställer sig som ”motståndets” regim som stöder den palestinska saken och det är en propaganda som sprids vidare av vissa delar inom ”vänstern” och västliga organisationer för ”solidaritet med den Palestinas sak”. Vad säger ni som palestinier och syrier till dessa organisationer och regimens propaganda?

S.S. Jag tänker på att tre och ett halvt år efter revolutionens början, med fler än två tusen palestinska martyrer dödade av regimen, med fler än 150 martyrer som dött i svält på grund blockaden mot Yarmouk, allt enligt våra siffror i Palestinska förbundet för de mänskliga rättigheterna i Syrien, plus alla martyrer som vinterkylan 2013 tog… Jag tänker på att det är förnedrande för oss som palestinier i Syrien att ställas mot den totalt falska propagandan som framställer regimen som en del av motståndsfronten.
Regimen har hållit Golanfronten tyst och säker för Israel i 40 år. Jag är mycket besviken på den del av vänstern som trott på och sprider Assadregimens propaganda och som förnekar syriernas folkliga förhoppningar.

T.I. Vad gäller Assadregimens propaganda om dess påstådda motstånd (mot Israel; m.anm.) är det en enorm lögn som jag är utledd på och som andra ännu använder sig av för egna regionala intressen.
Hur kan man kalla det motstånd samtidigt som Golanfronten varit tyst i 40 år? Var är dessutom motståndet då regimen inte besvarar Israels bombräder och kränkningarna av dess luftrum?
Regimen påstår att den skyddar motståndet men propagandan om dess motstånd är bara ett sätt att uppnå förhandlingar, medan samtidigt hundratals palestinier som bor i Syrien mördats av regimen och dess allierade grupper därför att de tagit ställning för revolutionen och det revolutionära syriska folket.
Ett stort antal civila palestinier har dödats, många andra har dött av svält på grund av den mer än ett år långa blockaden av flyktinglägret Yarmouk. Blockaden övergår lidandet under den 79 dagar långa blockaden mot de palestinska ”fedayin” 1982 i Beirut.
Regimen är inte trogen sitt folk och har varit oförmögen att ta tillbaka Golanhöjderna. Hur skulle den då kunna vara trogen motståndet och Palestina när den angriper den källa för den palestinska revolutionen som Yarmouk utgör, där martyrer dör dagligen, endera av hunger eller av bomber?

R-A.Z. Baathregimens roll i försvaret av gränsen till Israel stod klart för oss sedan lång tid tillbaka, vilket kunde ses i det lugn som rått sedan 1974 på fronten vid Golanhöjderna som ockuperas av Israel. Den första gången jag arresterades i Syrien var 2002 då jag deltog i en demonstration till stöd för de palestinska Intifadan.
Den syriska regimen har fängslat hundratals palestinier och hundratals har mördats. Regimen har också sedan länge ständigt försökt splittra palestinierna under alla faser av den palestinska revolutionen och begått massakrer på vårt folk, alltifrån i flyktinglägret Tel Zaatar i Beirut 1976 till flyktinglägret Yarmouk med en blockad utan motstycke under vilken 175 personer svultit till döds.
I dag fortsätter regimen att stänga av vattnet som lägret varit utan i över en månad. Vi tror inte på regimens lögner, inte heller på vissa så kallade vänsterkrafter som sprider dess propaganda världen över. De känner inte vår sak eller palestiniernas liv i lägren och inne på de ockuperade territorierna och palestinierna som flyr från Syrien och regimen Assad för att dö på Medelhavet.
Själv bor jag nu en av Europas huvudstäder och den så kallade vänster som försvarar regimens propaganda får mig att hånskratta.

J.D. Tror ni att det finns ett samband mellan det palestinska folkets mobilisering i Syrien för den syriska revolutionen och den palestinska saken? Och i allmänhet med befrielsen av Palestina?

S.S. Befrielsen av Jerusalem börjar med befrielsen av Damaskus. Det säger jag som en palestinier som vuxit upp i Syrien och som är till hälften syrier på min mors sida.

T.I. Ja, de arabiska folkens befrielse, i synnerhet i Syrien och Egypten, är vägen till Palestinas befrielse.

R-A. Z. Nu följer vi utvecklingen som pågår i hela regionen. Friheten för oss palestinier är odelbar med de revolutioner som förr eller senare siktar in sig på Palestinas befrielse.
Jag är trots allt lite pessimistisk över det sätt som den syriska oppositionen i exil, liberaler associerade med Muslimska Brödraskapet, till skillnad från det revolutionära syriska folket, behandlar oss som palestinier och sköter sina band med Väst och mot personer i oppositionen som förespråkar en falsk fred mellan folken i regionen och Israel.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Noter:
(1). De « officiella lägren » skapades av FN till följd av flyktingströmmen 1948 och lyder under en speciell status och en delad administration.
(2). En organisation som skapades 1968 efter en splittring av PFLP organiserad av Ahmad Jibril en före detta syrisk militär. PFLP(GC) är en historisk allierad till den syriska regimen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentera