Bägaren rinner över.

I dag sa de belgiska fackföreningarna Nej till den nyliberala högerregeringens åtstramningspolitik. Tillsammans marscherade de socialistiska, kristna och liberala fackföreningarna i en massiv protest. Rött, grönt och blått fyllde Bryssels huvudled mellan norra och södra stationen. Främst vänder sig facken mot försöken att höja pensionsåldern och ändring i arbetslagstiftningen som ger företagen rätt att kalla in eller kasta ut korttidsanställda med 24 timmars varsel.
Enligt polisen deltog 60 000 i demonstrationen. Alltså var det närmare 100 000.
Här följer ett rykande färskt bildreportage.

Rationalisera politiken till att börja med

Här passerar demon Centralstationen

Kvalitetsarbeten, livskvalitet. JA

Papperslösa, arbetslösa. Enade mot utomståendet

 

Sjukhuspersonal var där.

En arbetslös = en potentiell arbetare. En arbetare = en potentiell arbetslös. Solidaritet.

Bägaren rinner över

Kvinnorna i kikarsiktet

Ingen demonstration i Belgien utan en svalkande läsk eller öl

Personalen på sjukhuset Brugmann har fått nog

Här var det trångt

Inga ”små gröna män”. Nej fackligt organiserade kvinnor som tror på seger.

 

 

Belgiens arbetare säger nej till krispolitiken.

Det regnade till och från och ändå var demonstrationen kilometerlång. Den fackliga mobiliseringen mot högerregeringen i Belgien blev en enorm succé. I flera timmar defilerade fackligt anslutna på Bryssels gator.

Demonstrationen avslutades vid Södra stationen där en jätteskärm angav att ”Ungdomen står upp mot åstramningspolitiken”.

Hur många deltog? Det är svårt att avgöra eftersom demonstrationen tog en ovanlig marschväg. Men det var minst 100 000. Polisen angav 81 000 demonstranter. Vanligtvis ska man dubblera polisens siffror för att komma nära sanningen. Men i dag verkar det som att fackföreningarna och polisen är mer eller mindre överens eftersom facken annonserar 100 000. Själv har jag svårt att värdera antalet deltagare eftersom demonstrationen tog en väg som aldrig använts förut. Så jag litar på fackens uppgift om 100 000 deltagare.

”Alla tappar fjädrarna. Gör motstånd nu!”

Antalet deltagare var en stor överraskning och gick emot alla prognoser om passivitet och ovilja att på nytt förlora en dagslön. Bedömningen att det skulle bli en facklig demonstration med bara de närmast sörjande i leden visade sig helt felaktig. Den baserade sig på utgången av den enorma mobiliseringen under oktober till mitten av december 2014. Då mobiliserade den fackliga fronten till ett antal regionala strejker och demonstrationer som kulminerade med en 24 timmars generalstrejk och en massdemonstration i Bryssel med också över 100 000 deltagare.

”Bort med tassarna från strejkrätten”, ”Frysta löner? De anställda förlorar”, ”Tillsammans stoppar vi den sociala nedrustningen” manar flamländska medlemmar i den socialistiska fackföreningen. Som alltid fanns den stridbara fackklubben på Caterpillar med i leden.

Då fanns det en kampvilja för att gå vidare och utlysa en obegränsad generalstrejk för att tvinga regeringen till reträtt. I stället proklamerade de fackliga ledningarna att strejkerna hade skapat utrymme för förhandlingar med regeringen om de antisociala motreformer som redan hade antagits av parlamentet och som regeringen klargjort att det inte gick att förhandla om. Många lokala fackliga ledare och aktivister visade sitt missnöje med facktopparnas reträtt.

Gott humör och musik saknades inte.

Det facket då ville förhandla om var beslut som regeringen lotsat igenom parlamentet och som regeringen förklarade icke förhandlingsbara. Det gällde i första hand höjningen av pensionsåldern till 67 år och ett engångsstopp för indexeringen av lönerna. I Belgien är lönerna automatiskt indexerade till inflationen. Om inflationen överstiger 2 procents lyfts lönerna upp med samma procentsats. Regeringen hade beslutat att en indexanpassning skulle hoppas över vilket motsvarar en lönesänkning på 2 procent. Även andra regeringsbeslut rörande vården, undervisningen och arbetslösheten fanns med på de fackliga organisationernas lista över vad som måste omförhandlas.

”Det här är inte (ännu) en barrikad” varnar artisternas fack.

I dag ett år senare kan de fackliga organisationerna konstatera att ingenting uppnåtts av de fackliga topparna. Det är bakgrunden till den nya våg av mobiliseringar som nu väntar. Demonstrationen i Bryssel var upptakten till en rad planerade regionala strejker och demonstrationer. Det stora problemet är att ledarna för det kristdemokratiska CSC och det socialistiska FGTB sagt att målet med mobiliseringarna är att tvinga regeringen till nya förhandlingar. Det vill säga samma taktik som i fjol som visade sig leda till noll och intet vad gäller konkreta resultat. Regeringen vägrade helt enkelt att förhandla med hänvisning till att åtgärderna redan antagits av parlamentet.

”Låt inte de rika komma undan”, kräver föreningen för en rättvis beskattning.

För många lokala fackliga ledningar och fackliga aktivister är de nationella fackliga ledarnas hållning obegriplig. Det speglades i demonstrationen där krav på regeringens avgång, rop på en generalstrejk till ”finish” och stopp för de nyliberala motreformerna som hotar det omfattande sociala välfärdsnätet som fortfarande finns kvar, mycket tack vare den stridbara belgiska arbetarklassen.

Under pariserhjulet avslutades demonstrationen. Hjulet är samma hjul som tidigare stod i Paris och som i fjol köptes av Bryssel.

I fjol kunde de fackliga ledningarna avsluta mobiliseringen när Jul och Nyår närmade sig med hänvisning till att låta ”social fred” råda under festligheterna. En majoritet av de arbetande var nog överens med den taktiken. Men många hade siktet inställt på att fortsätta kampen efter helgerna. Det blev inget av med det eftersom hoppet om förhandlingar som CSC och FGTB höll fram satte stopp för den stora strejkvåg som förgått helgerna.

En och annan grekisk flagga syntes i leden, som här trängs i utförbacken på Rue des Alexiens, bara ett stenkast från min bostad.

Det finns en stor risk för att ett liknande scenario spelas upp de kommande månaderna. Många regionala strejker är redan utlysta, bland annat stannar tågtrafiken inom ett par veckor. Andra sektorer följer. Men den stora frågan som CSC och FGTB inte svarar på är vad ska man göra om regeringen inte ger med sig?

En varmkorv säger man inte nej till i Bryssel

En veteran i de fackliga demonstrationerna. Labben bryr sig inte ett dugg om alla smällare som slängs lite överallt. Cool.

De blås fackförening (libarala fackförbundet) var också med och krävde en ekonomi som sätter människan i centrum och inte kapitalet.

Metalls flamländska förbund vill inte vara ”mjölkossor” och häcklar de flamländska nationalisternas ledare Bart De Wever

Vårdsektorns fackliga medlemmar slöt upp massivt

Rött, gröt och blått i en skön enhet.

De offentligt anställda är alltid med.

Med blåsinstrument lyfts stämningen.

Den kvinnan känner vi igen.

Belgiens mjölkbönder visade sin solidaritet med demonstranterna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ny storstrejk mot Belgiens högerregering

Det började 6 november med en jättelik demonstration mot den nya högerregeringens ”krisprogram”. Minst 120 000 löntagare protesterade mot regeringens samlade angrepp på de arbetande. Sedan har de fackliga organisationerna kallat till tre regionala storstrejker i följd med mycket stort deltagande.

De stora infarterna till Bryssel blockerades från tidig morgon.

Inga tåg, inga bussar eller spårvagnar och ingen tunnelbana. Hela Bryssel stod still. Det var i måndags den 8 december som det var Bryssels tur att sätta press på regeringen. Alla större infarter till Bryssel blockerades av strejkvakter från första morgontimmen. Stora svårigheter att ta sig in i huvudstaden. I söndags kväll lät TV olyckliga bankchefer och yuppies gråta ut i rutan över att de tvingades sova över på hotell för att på måndag morgon kunna gå till sina dataskärmar och klicka hem spekulationsvinster åt bankernas ägare.
Kort sagt den nya högerregeringen av liberaler och nationalister är ute i riktigt blåsväder. Och värre ska det bli. Jättedemonstrationen och de tre regionala storstrejkerna är upptakten till en landsomfattande generalstrejk den 15 december. Då stannar Belgien helt.

Tunnelbanan var tom. ”Ej för resande” afficherar ljustavlan.

Målet för de fackliga organisationernas mobilisering är att tvinga regeringen att dra tillbaka de reaktionära åtgärder som parlamentet ska anta. De viktigaste punkterna i regeringens krisplan är uteslutande riktade mot de arbetande medan den innehåller skattelättnader för företagarna.
-lönerna ska enligt planen frysas i två år.
-den automatiska indexregleringen av lönerna i förhållande till inflationen ska utebli ett år. Det innebär att löntagarna kan förlora mer än två procent av reallönerna.
-pensionsåldern ska ökas och möjligheterna till förtidspension försämras.
Nu visar det sig att regeringen satt ned foten i ett getingbo. De arbetande i landet är mycket upprörda och beredda till kamp. Det syntes tydligt i jättedemonstration och i den stora uppslutningen i de regionala strejkerna. I måndags stod Bryssel still. Det är inte vanligt med en så stor uppslutning i strejker kallade av facken.
Enligt en ledare i det socialistiska fackförbundet FGTB:s medlemstidning är regeringens program helt förkastligt eftersom ”regeringen systematiskt begär uppoffringar av de lönearbetande, av de arbetslösa, av de sjuka och av pensionärerna, medan företag och investerare slipper undan”.

”Arbeta mer för att tjäna mindre. Kröka rygg eller kämpa. Det är bara att välja”.

-De arbetande vill inte arbeta hårdare och fler timmar och samtidigt se köpkraften minska. Regeringens åtgärder stöder inte de ungas sysselsättning. Pensionerna kommer inte att anpassas till utvecklingen i samhället, säger FGTB:s ordförande Alain Clauwaert. Han menar att om regeringen ger efter finns det ingen anledning att hålla fast vid generalstrejken 15 december. Men det räknar ingen med.
-För att kunna slopa alla dessa krisåtgärder räcker det att regeringen tar pengarna där de finns, det vill säga hos de stora förmögenheterna, säger han. Nu vet FGTB liksom de andra fackliga organisationerna att strejken den 15 december blir av för det finns små chanser till att den nya högerregeringen ger upp så lätt. Vad som kommer efter generalstrejken den 15 december återstår att se. De fackliga organisationerna har inte offentliggjort planer för den fortsatta kampen. Men viljan bland medlemmarna att sätta hårt mot hårt finns. Det är över tre miljoner viljor.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Höga löner skapar ingen kris

Av Michel Husson

En intern devalvering, alltså sänkta löner och nedskärningar i de sociala utgifterna, beskrivs i dag som ett sätt att minska obalansen i Europa och som en väg ut ur krisen. Indirekt är det lönerna som anklagats för att ha orsakat krisen, men i min bok ”Löner och konkurrenskraft, för en verklig debatt” hävdar jag en motsatt analys.

Till att börja med förtjänar två saker att påpekas:

Att den generaliserade sänkningen av lönernas andel av BNP är källan till den aktuella krisen och att lönenedpressningen leder in i en återvändsgränd.

Arbetslösheten och inkomstfördelningen

Vad gäller lönernas minskade andel råder det enighet alltifrån OECD via IMF till Europakommissionen. Alla tre har nyligen publicerat studier som inte frågar sig om löneandelen minskat utan varför den minskat. Ett konstaterande som logiskt står i motsättning till den analys som säger att orsaken till den ekonomiska obalansen i södra Europa kan förklaras av en minskad konkurrenskraft som i sin tur är orsakad av en överdriven tillväxt av lönerna.

Minskning av arbetets andel, som OECD kallar det, hade innan krisen självfallet sin motvikt i en ökning av företagens vinstmarginaler. Men de ökade vinsterna har inte använts till ökade investeringar utan i stället till ökad utdelning till aktieägarna. Den enorma överföringen från de lönearbetande till aktieägarna har kunnat genomföras tack vare arbetslöshetens inverkan.

-Ett asocialt Europa??? Nej tack!!  säger fackligt organiserade i en demonstration i Bryssel.       Foto; Benny Åsman

Det är två sidor av samma verklighet. Å ena sidan får de arbetande ingen del i produktivitetens ökning, exempelvis i form av en kortare arbetstid, vilket leder till ökad arbetslöshet och å andra sidan ökar det överföringarna till aktieägarna.

Experimentet i Frankrike med 35 timmars arbetsvecka, trots skavanker i reformen, visar tvärtemot att en minskad arbetstid är ett skarpt vapen för att skapa arbetstillfällen. Mellan 1978 till 1997 ökade inte antalet anställda i den privata sektorn. Mellan 1997 till 2002 då övergången till 35 timmars arbetsvecka gjordes skapades 2 miljoner nya arbeten. Efter det ökade sysselsättningen något fram till att krisen fick sysselsättningen att falla tillbaka till ruta ett.

En klar absurditet.

De europeiska institutionerna och regeringarna följer en politik som bygger på tre element: budgetbesparingar, löneåtstramning och strukturella reformer av arbetsrätten och sociala skyddsnät. Men de elementen fungerar inte och Europa gräver ner sig i recessionen. Orsakerna till det är välkända och det råder ganska stor enighet om det.

De perversa effekterna av budgetbesparingarna är lätta att inse. Man minskar utgifterna och ökar skatterna, speciellt momsen som har en direkt inverkan på konsumtionen. I första rundan minskar de facto underskottet i budgeten. Men ekonomin är ett kretslopp och budgetbesparingarna bromsar den ekonomiska aktiviteten varpå statens skatteintäkter minskar.
Resultatet blir därför att den offentliga skulden i % av BNP fortsätter att öka.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dom!. Unga kvinnor från facket FGTB nöjer sig inte med smulor. Foto: Benny Åsman

Det finns en första mycket tydlig korrelation: det är i de länder som fört de hårdaste budgetbesparingarna som skulderna i procent av BNP försämrats mest.

IMF:s chefsekonom, Olivier Blanchard, gjorde nyligen en självkritik och erkände att IMF underskattat ”budgetmultiplikatorn” (eller snarar ”budgetdividenden”) som sägs förutse effekterna av en budgetnedskärning på den ekonomiska aktiviteten. Här finns det en annan tydlig korrelation: det är i de länder som gjort de tuffaste budgetbesparingarna som nivån på arbetslösheten försämrats mest.

Vid första eftertanke kunde man dra slutsatsen att den förda politiken är absurd (illiterat som en brittisk ekonom kallade den). Men vid närmare eftertanke måste vi konstatera att politiken underlättar, hur absurt det än kan verka, för företagen att öka vinstmarginalerna proportionellt med den ökade arbetslösheten.

I slutändan ser vi ett kretslopp av budgetbesparingar, arbetslöshet och vinster som ger grund för en annan tolkning av den förda politiken. Det handlar om en chockterapi som stöder sig på krisen för att driva igenom ”reformer” som skapar en djup social regression.

Tillväxt och kapitalism.

Ändå är inte chockterapin nödvändigtvis hållbar ens ur kapitalisternas synpunkt och det leder oss till tredje delen av analysen: de ökade vinsterna sker på bekostnad av tillväxten i ekonomin. Och kapitalismen har behov av tillväxt för att garantera själva möjligheten att skapa vinster. Det är det mest oroande i grunden i den aktuella konjunkturen. Den europeiska kapitalismen framstår som den bräckligaste, den kan bara lita till de utländska marknaderna eller klappjakten efter konkurrenskraft vilket i sin tur förstärker recessionen vilket då också innebär att minskningen i antalet jobb fortsätter.

Europa sitter alltså fast i en kris på tre nivåer. En kris i de offentliga skulderna, en specifik kris för eurozonen och till sist en räntabilitetskris för kapitalet, för under skulderna ligger vinstproblemet.

En strategi för ett systembrott. 

Krisen är alltså mycket djup och det krävs radikala lösningar till två nyckelfrågor: omfördelning av inkomsterna och det Europa vi bygger.

Fördelningen av inkomsterna måste modifieras via en avskrivning av illegitima skulder, en minskning av inkomsterna av kapital, en ökning av lönerna och en skattereform.

Det går inte att plåstra om kapitalismen och hoppas på ett nytt samhälle som resultat.

Det är en förutsättning för skapande av nya jobb via arbetstidsförkortning och offentliga investeringar, speciellt i branscher som bidrar till en ekologisk anpassning.
Bygget av Europa måste rikta in sig på en harmonisering mellan länder med vitt skilda ekonomiska strukturer via en europeisk budget som ger utrymme för finansiering av harmoniseringsfonder och att garantera en konvergerande skattelagstiftning (exempelvis med en harmoniserad kapitalbeskattning) och en social lagstiftning med exempelvis ett europeiskt system för minimilöner.

Ett program med det som mål hamnar i frontalkrock med de härskandes sociala intressen som i stället organiserar en våldsam social regression.

En sådant program måste tjäna som perspektiv för motståndskampen och basera sig på en strategi för ett brott med det nyliberala Europa. Första låset att bryta upp är utan tvekan förbudet för centralbankerna att finansiera budgetunderskott.

Översatt tll svenska av Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,

Nej till krispolitiken – Stor facklig demonstration i Bryssel

Fick en svit med fina bilder från Benny. Han tog dem i dag under en stor facklig manifestation i Bryssel, men fick själv  lämna tidigt eftersom han skulle med flyget till Stockholm och sedan med buss till sin mamma hemma i Timrå. På grund av strejk inom delar av kollektivtrafiken var han tvungen att vara ute i god tid och mejlade därför bara över bilderna.

Jag får alltså läsa belgiska tidningar så gott det går och ser att strejkerna och den färgstarka demonstrationen riktade sig mot ett lönestopp och för en rättvis och progressiv beskattning. Enligt den fackliga huvudorganisationen FGTB kom det upp emot 40 000 människor till det som blev en folkfest. Dubbelt så många som förväntat. I demonstrationens första led gick arbetare från Ford Genkel och stålverket d`Arcelor Mittal, stora arbetsplatser som hotas av neddragningar eller nerläggning.  På en stor banderoll flammade texten ”Mittal – sluta med det sociala mordet”…

Med i det stora tåget fanns också 250 arbetare från den svårt drabbade glasindustrin som med buss och tåg kommit från la Basse-Sambre för att kräva stödinsatser från regeringen.

.

.

.

.

.

.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,